Utmanande stöd för inskränkning av konflikträtten

Under rubriken "En utmaning för LO" skriver Sydsvenskan 9/10 genom Kennet Andreasson om att mycket talar för att LO föredrar en samförståndslösning.Modifierade konfliktregler framstår kanske som ett rimligt pris för att politikerna skall hålla sig på avstånd. Risken finns annars att staten griper in, även om den risken just i dagsläget förefaller vara liten. Men blotta tanken på lagstiftning är sannolikt avskräckande.

Andreasson fortsätter: ”Detta är en ödesfråga”, sade Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström i Dagens Nyheter igår. Bäckström anser att de stora organisationerna måste komma överens om nya regler för parternas uppträdande på arbetsmarknaden. Skälet är inte minst att styrkeförhållandena på ett dramatiskt sätt har ändrats till fackens fördel...Med konflikträtten följer ett stort ansvar. Det gäller att sätta eventuella stridsåtgärder i relation till vad som kan uppnås – att inte bruka större våld än vad nöden kräver. Här har facken brustit, anser arbetsgivarna, som efterlyser en särskild regel om proportionalitet i samband med konflikter... LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har också sagt att hon ”kan se över huvudavtalet, men det handlar inte om att gå in och ändra konfliktreglerna”.


Andreasson bara ytterligare markerar det som jag sa i förrgår 7/10 om Per T. Ohlsson inhopp ("Tunnelseende borgerlighet") att ledarskribenterna på Sydsvenskan förefaller odla rollen av Urbans och Sighilds små knähundar.

Redan av själva ledartexten framgår att den är felaktig. Saltsjöbadsavtalet innebar att man enades om en förhandlingsaordning så att konflikter skulle undvikas och strejkvapnet enbart tas till när förhandling inte längre lyckades. Alltså krig när diplomatin kom till korta. Det är ren lögn och bäckströmpropaganda att styrkeförhållandena sedan dess förändrats till fackets förmån. Samma sak när det gäller att facken skulle ha brustit i fråga om att bruka större våld än nöden kräver. Lögn och förbannad dikt som borgarpressen frossat i. Saken är ju nämligen den att den "stackars" salladsbarägaren (och några andra arbetsgivare) vägrat ens förhandla om kollektivavtal, varvid man alltså satt saltsjöbadslösningen ur spel och facket enligt lag och gällande avtal var berättigade till att vidta stridsåtgärder. Det vore orimligt om facket skulle vara med på att avstå från stridsåtgärd om arbetsgivaren ens vägrar förhandla. Man kan ju bara tänka sig vad skönt om arbetsgivare bara kunde säga nej till förhhandling och tillämpa de arbetsvillkor han själv tycker är bra.

Men saken har för Bäckström & Co varit så viktig att man i salladsfallet liksom Vaxholmshistorien själv eller genom bulvaner tillhandhållit medel för jurisdisk assistans och rättshjälp. Man kan säga att borgarpressens falska vinklingar mot facket är en del av arbetsgivareföreningens strid för att minska fackets inflytande. Högerregeringen får ju varma servietter för att man inte gör mer än skadskjuter facket genom borttagen avdragsrätt för medlemsavgifter och uppdelandet av arbetslöshetskassorna från den solidariska finansieringen.

Det rör sig alltså inte om någon "utmaning för LO" utan om ett försåtligt skriveri i den "oberoende liberala" högerpressen till stöd för högerkrafterna inom Svensk Näringsliv i deras kampanj för att minska fackets ställning. Man vill ju helst bestämma helt själv. Man har ju penningen och den skall förmeras men behöver då en följsam arbetskraft. Men vi värnar om facket! Borgarpressens lögnaktiga beskrivningar är en utmaning för varje tänkande människa.