Högeralliansen kopplade greppet och vi socialdemokrater var förlamade

Det gäller att stjäla motståndarens vinnande argument och göra de till sina utan att förlora det långsiktiga målet, för socialdemokraterna att förändra samhället i socialistisk riktning och för moderaterna att förändra samhället till en mer privatkapitalistisk stat.

Många kloka saker har sagts av många om vad som skedde i valet när högeralliansen tog makten med valsiffror som genast redoucerats kraftigt så snart högerregeringen visat vad det för sakliga åtgärder man velat genomföra. Något av det intressantaste är samhällsdebattören Stig-Björn Ljunggrens offentliga brev till Fredrik Reinfeldt i Sydsvenskan i dag 24/10, varur den inledande slutsatsen är framtolkad av mig.

Visserligen skriver Niklas Orrenius på nyhetssidan apropå Göran Perssons bok: Kritiken mot före detta finansminister Pär Nuder och fastighetsskatten blev inledningsvis den stora snackisen. Det var på fastighetsskatten som socialdemokraterna förlorade valet, skriver Persson. Han ville själv frysa skatten, men orkade inte "köra över sin tredje finansminister i denna fråga".

Detta uttalande har enligt min mening två saker emot sig. Dels så verkar fastighetsskatten ha spelat mindre roll för väljarnas val. Dels så är det svårt att tänka sig att Göran Persson skulle tveka att köra över vem det vara må om han själv trodde att en annan ståndpunkt var viktig för att vinna valet. Därför skulle jag vilja placera denna Perssons analys bland "alltför bekväma efterrationaliseringar".

Mer intressant är dån Stig-Björn Ljunggren fortsatta rader till statsministern: Arbetarrörelsen lade sina teorier åt sidan när marxismen visat sig stämma allt sämre med verkligheten... Per Albin Hansson bakade samman sitt eget partis socialistiska rättvisekrav med borgerlighetens nationella tankefigurer. "Arbetarklassen" blev "folket" och "sociala reformer" kallades "befolkningspolitik". Kronan på verket var när Per Albin snodde unghögerns begrepp "folkhemmet" och gjorde det till en socialdemokratisk markör. Per Albin gjorde det vi i modernt språkbruk kallar en "triangulering". Det innebär att "socialism" slogs ihop med "Sverige". Därmed föddes en ny berättelse som borgerligheten tvingades att anpassa sig till. - Men det var en taktisk förändring, inte ett byte av det strategiska målet att förändra samhället i socialistisk riktning... Den socialdemokratiska taktiken gick inte längre ut på att krossa kapitalismen, utan att absorbera den. Steg för steg. Under det att de skapade det samförstånd som mjuk maktutövning kräver. - Därför Fredrik, försök att förklara att det ni nu gör är att inkorporera den socialdemokratiska främsta markören "arbetet" i den moderata fataburen. Ni gör en historisk kompromiss, en triangulering, en taktisk förändring för att kunna påverka i det långa loppet... Men det innebär att alla dessa ideologiskt korrekta moderater du har att hantera måste begripa att folket inte kan tuktas till förståelse av de liberalkonservativa principerna.

Kennet Andreasson som på ledarplats främst vill ge Göran Persson en ordentlig spark på smalbenet under rubriken "Snabbspolning: Persson" har dock uppfattat ett korn som stämmer med Ljunggrens brev: Nu tog de borgerliga partierna hem segern och Persson ger ett motvilligt erkännande för sättet det gjordes på: "En valbar opposition" bildades hemma hos Maud Olofsson i Högfors sommaren 2004. "Effektsökeri", skriver Persson, men han konstaterar att alliansen från det tillfället kopplade greppet. Det verkar också som om den socialdemokratiska ledningen aldrig riktigt fick kläm på hur den skulle tackla moderaternas make over till nytt "arbetarparti".

Det är nästan lustigt hur saker sammanträffar, då jag för några dagar sedan skrev till en partvän apropå detta med valanalys: ...jag har just sett Göran Persson intervjuas av KG Bergström på TV med anledning av hans bok och läst din ambitiösa valanalys. Jag tror visst att många av synpunkterna spelade sin roll. Jag saknade dock följande. - På vår sida hade Göran tappat stinget efter mordet på Anna och han stannade kvar av någon slags pliktkänsla men ganska trött på politiken enligt vad jag tolkade honom nu. Eftersom Göran var en ganska dominant person så skedde mycket när han var i gång. När han nu drabbades av "trötthet" uppstod ett slags vakuum på vår sida. Detta bättrades något i slutspurten alldeles före valet men då var det nog försent att vända bilden. Vår sida gjorde alltså i stort ett depressivt intryck. - Samtidigt skedde på borgarsidan en rad saker. Näringslivet betalade ett ganska stort team av betende- och marketingmänniskor för att ta fram en vinnande profil. Profilen låg så pass om lott med socialdemokratin att en hel del av borgarnas egna partimedlemmar inte kände igen sina partier men profilen accepterades eftersom man utlovades valvinst om man satsade på den pimpade profilen. Man skapade sedan genom förhandlingar om mindre bitar där man formulerade ganska allmänna och tänjbara texter på olika områden som man gick ut med som nyskapelser vid för media annonserade framträdanden, vid vilka man också manifesterade en broder- och systerligt leende gemenskap. Detta skedde ju med ökande tempo ända fram till valet. Samtidigt var de över 100 borgerliga dagstidningarna med en upplaga på 3.000.000 ex (mot våra 16 med 600.000 ex) sugna på att medverka till borgerlig publicitet. Tittar man tillbaka på denna tid (själv hade jag DN och Sydsvenskan) så har jag inte upplevt så elaka kommentarer om regeringen och i synnerhet om Göran .. samtidigt som man lät den publicistiska solen lysa över högeralliansen. Rent märkligt var också hur borgerliga media saknade någon som helst kritisk inställning till det ytliga alliansprojekt som presenterades eller ens ställde frågor om de avsevärda luckor som fanns. Deras sida gav ett optimistiskt intryck. Ja, man agerade ganska fritt med sin optimistiska yra. - Jag tror att det var denna skillnad i intryck förmedlad till väljarna som fällde utslaget. Det är också därför så många inte förstått vad borgarna mer konkret skulle ställa till med - det som nu ger utslag i undersökningar av väljarsympatier.

Som Göran Persson sa: Högeralliansen "kopplade greppet" och vi socialdemokrater fick aldrig "kläm på hur detta skulle tacklas".

För mig som socialdemokrat skulle jag kunna sluta där - jag har funderat över vad som skedde i valet. Men det återstår faktiskt att fundera över Stig-Björn Ljunggrens råd till Fredda och hans högervänner. Ty det finns en ganska avsevärd skillnad i socialdemokraternas och moderaternas triangulering. Vi har som långsiktigt mål en socialistisk riktning med allas gemensamma bästa för ögonen och då framstår en planhushållande kapitalism inte som något grymt svek. Men Ljunggren själv säger att moderaterna långsiktigt har en liberalkonservativ agenda, dvs om man översätter det: ett privatkapitalistiskt synsätt där så mycket som möjligt skall vinstutsättas (jo jag vet man brukar snobba till med konkurrensutsättas), där så mycket som möjligt skall överföras till de rika på de fattigas bekostnad och där solidaritet är ett skällsord. Visserligen röstar människor ibland så att man tror att de odlar masochistiska drag men hur tror Ljunggren att den bockfoten i längden skall kunna döljas?