En säreget konservativ konstsyn.

Utmana och häda på egen räkning, Carl Rudbeck! Dagens carlrudbeckare som serveras i Sydsvenskan 15/10 är nog osedvanligt illa genomtänkt. Även om Carl Rudbeck excellerar i en prydlig konservatism så brukar hans brännpunkter vara läsvärda och mana till eftertanke. Denna gång kan man inte annat än kräva att han liksom vad han kräver av andra konstnärer skall lämnas att "Utmana och häda - på egen räkning". Tyvärr har förmodligen Sydsvenskan redan utbetalat ett fett arvode för hans skriverier. Alltruism brukar ju inte höra till utmärkande drag i högerpolitik.

I en litet surrig inledning avverkas allt från nazistvandaler, Serrano med sin Piss Christ och vandaliserade utställning, konstetablissemanget m.m. Och att det är nys att vandalerna av serranoutsällningen hotade yttrandefriheten och att deras angrepp leder tanken till 30-tals övergrepp. Redan här har Rudbeck glidit på verkligheten - vad jag vet har ingen talat om dessa småhulliganers hot mot yttrandefriheten utan angrepp på densamma, vilket väl inte ens Carl Rudbeck kan förneka. En av hitlerrismens slagord under bokbålens tid var just "mot dekadens och för en sundare kultur", varför även Carl Rudbeck måste tillåta den tanken även om den må förefalla honom långsökt.

Men det finns en annan aspekt som intresserar Carl Rudbeck: ...Att Serranos enligt mångas förmenande obscena bilder väcker motvilja och indignation är inget nytt. Hans framgångsrika affärsidé är att provocera. Inget fel med det - en av konstens och litteraturens funktioner är att provocera, att väcka anstöt. Men det har blivit alldeles för lätt och för ofarligt att göra det...

Redan här tycker jag att Carl Rudbecks text börjar slira. Han själv är väl en ordkonstnär och utövar en typ av litterärt skapande. Får han göra det för lättvindigt? Borde Sydsvenskans ansvarige utgivare ge honom ett tjyvnyp då och då så att han inte sätter sig på alltför höga hästar? Eller borde man se till så att han inte publicerades så ofta? När det gäller att det inte borde vara så ofarligt för sådana litterära och samhälleliga provokatörer så vill jag knappast en spekulera. Vi har ju älgjakt en kortare tid i Sverige men det vore väl oanständigt att vi hade jakttid - på ett mer "farligt" sätt - på samhällsdebattörer. Ungefär som en del religiösa potentater som meddelar fatwas med dödsdomar mot författare som inte faller i smaken eller sätter pris på satirtecknares huvuden. Ja, missförstå mig nu rätt att inget av detta är något jag själv funderar över utan enbart en slags förlängning av rudbeckaren.

Samme Rudbeck fortsätter i linje med rubriken för skriverierna: Det anses i dag självklart inte bara att konst skall få provocera, kränka och vara stötande - och så långt är jag med - men det anses lika självklart att den skall få allmänna medel till att vara det. Där vill jag sätta några frågetecken.

Av den fortsatta texten framgår man inte bör kunna kräva allmänna medel för att exempelvis på offentliga lokaler visa Serranos och Mapplethorpes "ovanligt snygga pornografi". Inte heller bör konst av "konstnärer som föraktat demokratin" visas med hjälp skattemedel. Och Carl Rudbeck summerar: Så fortsätt utmana och häda men gör det med egna medel.

Med den tanken i huvudet skulle om jag fick bestämma Carl Rudbeck överhuvudtaget inte få publicerat en sån artikel som den förevarande. Han tycker ju inte som jag. Nu har jag guskelov ingen makt att säga så och än mindre att genomföra tanken. Men om jag hade den makten i och för sig så hoppas jag att jag hade visheten att ändå låta Carl Rudbeck fritt få skriva vad han önskade och dessutom eftersom han alltid har en poäng få sina alster publicerade. Och vad är min tankemässiga bakgrund till sista då? Jo, Carl Rudbecks resonemang provocerade mig till att klargöra min egen tanke och därmed växa i klarhet som person. Det är ju det som är konstens uppgift att fånga och utforska olika aspekter av livet (naturligtvis även sexualitet) för att få oss att tänka efter. Och det skulle vara ett fattigdomsbevis i en demokrati om man inskränkte Carl Rudbecks skriverier därför att han ibland slirar i tanken (kanske för att provocera, vem vet?!). På samma sätt är det fattigdomsbevis när inte längre 1 procent av byggkostnader går till offentlig utsmyckning eller när man av penningbrist inte skulle kunna visa Serranos bilder, som enligt min mening saknar pornografiskt värde men ger en utsökt bild av värme, ja ibland hetta mellan människor.

Jan Guillou hävdade en gång i en litterär debatt att de litterära verk som inte ger skaparen avkastning inte heller är värda att publiceras. Jag underskattar inte Guillous värde som spännings- och underhållsförfattare och missunnar honom inte hans förtjänst av författandet. Men om den litterära utgivningen enbart byggde på försäljningsinkomsterna så vore det ett mycket påvert kulturlandskap. Samma resonemang kan föras om andra konstarter. Det allmänna har inte bara en skyldighet att stödja utan det är en viktig del av livsluften att alternativt och provocerande konstutövning stöds och stimuleras. Detta för allas vår skull.

Nu är det en gång så i vårt kapitalistiska land att struntlitteratur och lättsmält konst alltid bär sig men oftast torde sakna betydelse för att föra samhällsdebatten vidare. Den "svårsålda" konsten som kanske undersöker udda yttringar eller på annat sätt är provocerande är däremot oftast föga lönsam för konstnären. Ändå är den, vilket tydligen även Carl Rudbeck inser, nödvändig för samhället. Därför underkänner jag med hela min själ, mitt hjärta och mitt förstånd tanken på att konst nödvändigt "skall bära sig" eller fungera "med egna medel".