HMH - hans majestät honungen och alla söttälskare

Skrivet: 29 september kl. 14:15
Jo, jag är biodlare och ibland påverkar det ens metaforer.

Under rubriken "... när Värnhem väntar" skrev Mats Skogkär i går 28/9 bl.a. följande apropå att Malmö får fint besök, nämligen självaste kungen: Det putsas och fejas runt Värnhemstorget inför kungens besök i morgon. - Bortstädade blir några av torgets mest framträdande inventarier: hemlösa och missbrukare.
Själva tycks de icke-önskvärda ta saken med jämnmod. Med tanke på att kungen anländer strax efter klockan 10 borde det inte vara något problem, menar Peter utan efternamn, intervjuad i tidningen City: "Då är vi ändå iväg och köar på Systemet." Kanske blir det dagen till ära en flaska Kron? Den avslappnade attityd till kungahuset som tycks vara förhärskande bland Värnhemstorgets bänknötare kännetecknar knappast samhället i övrigt. Det svassas och hummas, bockas, nigs och bugas varhelst kungafamiljen drar fram. Verkligheten läggs till rätta. Och värst av alla är kanske medierna. Det gäller inte bara skvallerpressen som lever på att skriva förljuget och allt som oftast lögnaktigt om kungafamiljen.

Från egna minnesbilder kan jag då berätta detta.

Jag flyttade vid min pension 2004 från Stockholm och ett Roslagstorp inte så långt från Kårsta. För många år sedan när kungen var betydligt yngre men hunnit med att plocka upp invandrardamen, så gjorde kungaparet någon slags "eriksgata". Även lilla Kårsta skulle få besök. Kårsta var nämligen ändstation på en söt liten järnväg som tidigare gått enda fram till Norrtälje men som en ändstump från Östra station i Stockholm räddats genom miljöpartiets agerande regionalt. Kårsta station som låg mitt för tågperrongen målades om i vackert gult med vita knutar medan det gamla järnvägsmagasinet bara målades om i samma vackra gula färg på de två sidor som vette mot perrongen. Man räknade uppenbarligen inte med att någon i det kungliga sällskapet skulle göra som vi andra och pinka bakom magasinet. Men det blev naturligtvis stort skratt i bygden över tjänstemännens snålhet och kryperi för överheten. Skratten tog sådana proportioner att det blev en nyhetsnotis i Dagens Nyheter och järnvägsledningen fick bråttom att måla även de två återstående sidorna. Detta trots att det bara var vi vanliga rödblodiga och pinknödiga som skulle få njuta av härligheten.

Jag tycker mest synd om de kungliga men förmildrande är ju att de får ju hyfsat betalt för att hålla krypericirkusen i gång. Tydligen kan man framgångrikt lura utlänningar att bli litet mer positiva till Sweden när man kör glittervarianten. Någonstans - även om det inte är det jag politiskt främst prioriterar - är att det ju är litet pinsamt att i en demokrati ha ett statsöverhuvud med ärftligt ämbete högst upp i moset. Men det är väl kanske inte värre än att topposterna inom näringslivet tycks gå i arv och att man ärver förmögenheter som genom penningens makt ger inflytande. Men det är kanske dags att börja fundera över detta - kanske är det inte en publikt vinnande agenda att överhuvudtaget avskaffa arvsrätten. Så på denna punkt har vi nog vad vi förtjänar