"A Jihad for love"

Homosexualitet och islam är inte oförenligt enligt den den indiske, muslimske filmaren Parvez Sharma, själv religiös muslim och homosexuell.. Hans dokumentärfilm "A Jihad for love" hade världspremiär på Torontos filmfestival förra veckan. Den handlar om homosexuella och lesbiska som försöker leva sina liv i muslimska länder. Filmen är inspelad i tolv nationer bland annat i Irak, Pakistan, Egypten och Syd Afrika. Man får hoppas att SvT köper in filmen och visar den på bästa sändningstid.

Den iranske presidenten Mahmmoud Ahmadinejad har besökt Columbia Univeristet i New York och FN de senaste dagarna. Många har protesterat mot att den kontroversielle presidenten fick tala på ett av USA:s främsta universitet. Ahmadinejad menar ju bland annat att Förintelsen bör betraktas som en teori och inte ett faktum. Ett annat kontroversiellt ämne som Ahmadinejahd tog upp är homosexualitet inom islam, "I Iran har vi inga homosexuella, till skillnad mot i ert land", sa han, och möttes av hånskratt från åhörarna.

Här har vi alltså två helt oförenliga besked från muslimska källor. Det är nog knappast någon som tvekar om vem som håller sig till sanningen. Detta säger emellertid en hel del om både "atmosfären" för homosexuella i den delen av arabvärlden och om statsbildningen Iran.

När det gäller atmosfären kan man utgå från yttrandet att i Iran finns inga homosexuella. Uppenbarligen finns det. Därför blir den obevekliga slutsatsen att förtrycket är så pass hårt att homosexuella och homosexualitet måste vara osynligt för att överleva. Blir homosexuella synliga så drabbas de nämligen av drakoniska straff och utstötning ur gemenskapen. De är väl flera som kommer ihåg rapporterna om hur polisen i Iran har som en av sina huvuduppgifter att bevaka att både kvinnor och män håller en klädsel och frisyr som överensstämmer med manligt och kvinnligt enligt mullornas diktamen. Både förtrycket av homosexuella och kvinnor är en del av den hårda patriarkala tolkning av islam som tyvärr blivit många mullors val.

När det gäller själva statsbildningen Iran så lär väl ingen ens på skämt påstå att demokrati är ett statsideal. Nej, det är inte medborgarna som har svaren utan de religiösa uttolkarna. Religiösa påbud, så som de uttolkas av de skriftlärde, inte bara står över lagen utan är lagen. Det handlar alltså om en religiös despoti som vi klart tar avstånd från - även om en pastor Green skulle välkomna något dylikt. Att vi inte välkomnar sådana tankar borde klargöras för alla som inflyttar till Europa och Sverige.

Mats Skogkär har i dagens Sydsvenska 26/9 tagit upp en annan aspekt "Presidenten och bomben" (jag kommer att tänka på en av de s.k. Muhammedkarikatyrerna där profeten hade bomber instuckna i turbanen!). Han skriver: ...Två gånger har FN:s säkerhetsråd krävt att Iran upphör med sin urananrikning... Men bara för ett par veckor sedan blev Mellanösterns kärnvapenekvation plötsligt betydligt mer komplicerad. Israeliskt stridsflyg angrep då mål i Syrien. Men om vad som angreps och varför var det länge tyst, på såväl den israeliska sidan som den syriska. Sedan dess har uppgifter om Israels nattliga räd den 6 september sakta men säkert sipprat ut... målet för attacken var en syrisk anläggning där syriska och nordkoreanska experter arbetade med att förse scudrobotar med kärnstridsspetsar framställda av material som smugglats in från Nordkorea. Enligt andra uppgifter var utrustningen avsedd för Iran...

Med hänsyn till vad som framstår som uppenbart om den iranska statsbildningen så vore det enbart dumt att inte beakta dessa ryktens innehåll. Det vore även mycket naivt att sätta tilltro till presidentens försäkringar om att det egna upparbetningsarbetet skulle vara betingat av fredliga möjligheter att utnyttja kärnkraften. Detta hörn av världen rymmer en explosionsrisk där luntan redan är tänd men ännu inte förd till tändsatsen.

Dags för A Jihad for love and peace alltså!