För mänskliga rättigheter och mänskligt liv - mot våld och jihad!

Vad skulle Palme tyckt?
Jag delar sorgen över att civila dödas i Gaza men också i Israel. Jag kan emellertid inte ställa upp på den ensidiga framställning om Israels skuld till detta hemska skeende som är spridd på s-info, exempelvis Bengt Silverstrand , Reza Javid m.fl. Jag är inte lika säker på att Olof Palme skulle helhjärtat ha stött Hamas eller att Sten Andersson, som verkade för att PLO skulle respekteras som förhandlingspartner trots sin revolutionära bakgrund, skulle ha verkat för annat än motsvarande utveckling beträffande Hamas. I vart fall är det ganska ihåligt att åberopa vad en död person skulle ha tyckt om ett händelseförlopp som då inte var aktuellt. Den som är intresserad av fakta kring det som kallats Mellanösternkonflikten kan läsa mer på Wikipedia.

Ingen vill förhandla
Jag har förstått att Israel inte vill förhandla med Hamas därför att Hamas är vad de kallar en terrororganisation. Men jag har också förstått att Hamas agerande syftar till att utplåna staten Israel, därvid Hamas redan i sitt handlingsprogram har lagt fast kursen med jihad riktad mot Israel.

Kanonad mot civila mål från vilka raketer avlossas
Israeliska armén skjuter med kanoner mot civila mål och åstadkommer naturligtvis förödelse. Men från de bostadsområden, som de döda och skadade civila finns i, avlossas ytterligare raketer mot civila mål i Israel. Finns det någon möjlighet att försvara någon av dessa uttryck för våld. Båda sakerna framstår - i vart fall för mig - som arroganta krigshandlingar.

Ingen vill ha eld upphör utom demonstranter långt från krigshärden
FN avgav en resolution riktad till båda parter med krav på omedelbart eld upphör och slut på allt krigiskt våld. Både Israel och Hamas har avvisat resolutionens krav. Uppenbarligen anser sig både Hamas och Israel ha något att vinna på fortsatt våld, vilket är absurt.

Bådas inställning obegriplig
För en vanlig pascifist är det obegripligt hur man som officer kan rikta sina kanoner mot mål som utgör bostadshus. Men det är minst lika obegripligt hur hamasledare kan beordra raketangrepp från ställningar invid eller på bostadshus, varigenom man drar på sig fientlig beskjutning som uppenbarligen kommer att drabba ens egna kvinnor och barn.

Det lättaste
Den lätta vägen är uppenbarligen att räkna offren på båda sidor och därigenom utse skurken i sammanhanget. Eller att måla ut en ensidig historia med början 1948 och inte se att både judar och araber har en tusenårig historia i denna region. Och framför allt genom ensidighet åt ena eller andra hållet faktiskt ge energi till det våld som utövas av båda i denna region.

Både Mona, Jan och Carl
Både Mona Sahlin och Jan Eliasson har uttalat att det viktigast är att våldet att upphör och att få i gång förhandlingar. Carl Bildt har i stort vägrat att tala om vem som förbrutit sig mot vem eftersom han just nu enbart är intresserad av en lösning på det akuta våldet och få igång samtal som kan leda till något mer långvarigt. Naturligtvis har dessa fått på nöten av alla med ensidigt fördömande av Israel. Men för första gången någosin känner jag sympati för Carl Bildts ståndpunkt.

Våldet inte en framkomlig väg
Som socialdemokrat har jag avstått från våldet och revolutionen som en framkomlig väg. Jag kan då inte acceptera en rörelse som driver jihad mot en annan folkgrupp och beskjuter sitt grannland från raketbaser bland de egna invånarnas bostäder. Detta lika litet som jag kan solidarisera mig med en stat som inte har full demokrati för alla medborgare och använder kanoner och flygbombning.