Dimmiga tankar

I dag omgavs vi av ett töcken här i södra Skåne. Ja, man såg inte ens grannens hus annat än som en dov skugga. Tydligen finns det en mental dimma också. De två ledarna i Sydsvenskan i dag 8/2 är inte de vanliga helt strykande medhårs med tanke på regeringens verksamhet.

I huvudledaren frågas det "Hur tänker regeringen?" apropå förslaget att maximera sjukersättningen till 75 %, därvid privat försäkring skall räknas in. Här har man fått både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna på sig. Genomför man det så får man förmodligen också EU på sig eftersom det lär vara en inskränkning av avtalsfriheten som strider mot gängse EU-praxis och mot ILOs konvention om avtals-frihet. Regeringen påstår att det skulle gynna arbetslinjen. Men som Sydsvenskan påpekar är det knappast troligt att en mindre sänkning av ersättningen skulle få långtidssjukskrivna att återvända till arbetet. En ny flopp är alltså på väg.

I en andraledare skriver Mats Skogkär om "Regeringens dunkla tankar" apropå beslutet om att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett krav som skall falla bort först efter 4 år. Skogkär avrundar: "Fyra år är en väldigt lång tid för ett barn" var en av frågorna till ansvariga ministern Tobias Billström. Svaret gick ut på att det handlar om vilka avvägningar man vill göra: "Ska vi om tio, femton år när utanförskapet, bidragsberoendet, trångboddheten, segregationen och ungdomskriminaliteten har gjort sitt till, luta oss tillbaka och säga: men de fick i alla fall lov att komma hit?" - Låt oss lägga detta vid sidan av ett annat uttalande: "Den oansvariga och kravlösa svenska integrations- och invandringspolitiken har även gett upphov till segregation, rotlöshet, kriminalitet och ökade motsättningar." Här finns en - möjligen tydlig - gradskillnad. Men finns det också en artskillnad? - Det sista citatet är för övrigt hämtat från Sverigedemokraternas valmanifest 2006. En misstanke infinner sig: Regeringen vill minska invandringen. Däremot varken vill eller vågar den säga det rakt ut. Kommentar är överflödig.

Fastighetsskatteomläggningen blev visserligen ett gynnande av de rika väljarna men maximum blev mer än dubbelt så högt än vad som utlovats i valrörelsen. Få blev mycket glada men många blev besvikna och missnöjda.

Omläggningen av a-kassan med höjning av avgifterna särskilt för de utsatta låglönegrupperna har mobiliserat hela fackvärlden. Resultatet att 1,2 miljoner arbetstagare - var fjärde - står utan a-kasseersättning vid arbetslöshet kan leda till en social katastrof vid en kommande lågkonjunktur. Att åtgärden riktades just mot facket framgår av att avdragsrätten fär fackföreningsavgift i samma veva togs bort.

Ja, så var det då EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter. Det är ju inte så mycket mer att säga än att där desarmerades ett av högeralliansens huvudvapen för att försvara den s.k. arbetslinjen. Det andra vapnet i arsenalen var den i förra stycket berörda a-kasseomläggningen.

Vår gemensamma offentliga egendom skall ju reas ut i sann Friedmansk anda så att kapitalister - inte minst utländska - kan förse sig med våra sparade tillgångar. När jag pekar på "utländska" så är det enbart med tanke på att ägarrollen också innefattar möjligheter att montera ner hela eller delar av företag för att flytta dem utomlands. Man hävdar att man har svenska folkets stöd men opinionsundersökningar säger motsatsen.

Den orättvisa beskattningen som man infört för pensionärer, sjuka och arbetslösa har också drabbat de ekonomiskt värst utsatta grupperna i samhället. Man talar inte längre om att minska "utanförskapet" - en annan av valrörelsens PR-floskler.

När man sedan ser till hur arbetsmarknadsutbildningen, Komvux och kulturen avlövats med offentliga insatser för att privatiseras och vinstutsättas så kan man tala om en utarmning av situationen för dem som inte har det så fett.

Ja, listan skulle kunna göras längre. Men är det någon som fortfarande går i dimmisk ovisshet om varför högerregeringen, som i valet fick ett underlag av 48 % av rösterna, enligt undersökningar nu har ca 42 %. Motsvarande siffror för oppositionen är 46 % i valet och enligt undersökningar nu rekordhöga ca 52 %. I dag har oppositionen alltså en ledning med ca 10 %. Regeringens politik är helt enkelt det som gett utslaget. Då skulle man kunna fråga sig vad vet väljarna om oppositionen. Ja, man vet nog ungefär var oppositionen står - det är bara de borgerliga tidningarnas ledarskribenter som tillsammans med Reinfeldt tror att några större överraskningar blir svaret på frågorna med vem, hur mycket eller vad det nu var som Reinfeldt ville fråga.

Dimman börjar lätta och det är en ganska besvärlig verklighet som man då ser med allt vad den borgerliga alliansen lyckats stöka till med.