Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?

Företrädare för högeralliansen och alla deras vapendragare på de 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 gör sitt bästa för att ställa frågan med vem skall Mona Sahlin regera om hon får chansen 2010. Ja, en del slår brösttoner och förklarar att det är oanständigt om väljarna inte får reda på vilket alternativ som gäller.

Jag tror att de borgerliga megafonerna har i grunden fel. Ingen väljare är det minsta tveksam om att det blir en vänsterregering med något inslag av vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur detta kommer att utformas och med eventuella ministerposter får naturligtvis valutslaget utvisa. Jag tror inte heller att man är det minsta tveksam om vad för politik man kommer att föra. Även om flera väljare kommer att bli otåliga i väntan tills ekonomin räcker för att genomföra de återställningar som behövs för att alla återigen skall kunna trivas i välfärdssverige. Detaljerna kommer naturligtvis att fastläggas vid senare regeringförhandlingar. Men ingen, ja jag säger ingen väljare tvekar på att därmed åren med omvänd-robin hood är definitivt slut. De rika har haft sin regering nu är det vanliga svenskar som tar över.

Dessutom höjs alliansprogrammet inför valet 2006 till skyarna. Det var ju bara ett enda stort snömos med slogans som visserligen på några enstaka punkter gav en antydan om riktningen, allt upphausat av den borgerliga pressen som underlät att utöva sin journalistiska plikt att ställa frågor göra analys. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man påstår att där fanns ett färdigt program. Och på de punkter där enskilda partier profilerade sig så visade sig löftena var ganska luftiga när de senare ställdes inför högerregeringens kalla förhandlingar. Ta det stackars Kristdemokraterna som lovade fastighetsskatt på max 2000kr som blev 6000 och låt oss mörka samma partis löften om bensinskatt eller i abortfrågan.

Om det nu vore bra för vänsterlaget att redan nu ställa samman ett gemensamt vänsterprogram så som den borgerliga pressen ropar efter, så kan man fråga sig om de borgerliga skriverierna sker av välmening? Är man helt plötsligt bara snäll?

Frilandsjournalisten Anna Unsgaard ger i en artikel i Sydsvenskan 13/2 under rubriken "Lars Ohlys ursäkter håller inte" en fingervisning om det taktiska spelet. Anna Unsgaard är ingen vanlig "frilandsjournalist" då hon växlar mellan journalistiken och att vara talskrivare och politiskt ansvarig hos Fredrik Reinfeldt och då hennes man har fast anställning med samma funktion hos Anders Borg. Kan man tänka sig att något kommer från de slutna rummen där högeralliansens planer smids? Eller vad är det Anna Unsgaard suttit med maken, Anders B och Fredrik R och pokulerat ihop?

I artikeln frågar Anna Unsgaard insinuant om Mona Sahlins "motstånd att ge besked i regeringsfrågan" beror på att hon inte vill stå för svaret, "att låta svenskarna styras av bland andra den förre kommunisten Lars Ohly" Ränkerna inne i stats- och finansministerns slutna rum är m.a.o. att antingen skälla på Mona Sahlin därför att hon inte redovisar "med vem hon vill regera" och om hon gör det skälla på samma Mona Sahlin för att "hon vill regera ihop med en kommunist". Vilken finurlig rävsax!

Men inte nog med detta ty av artikelns ung 80 rader så handlar 60 om kommunistregimernas blodsdåd i olika terrorregimer främst Sovjetunionen, som var först att hitta på koncentrationsläger (vilket är fel ty det var en högerregering i gamla Sydafrika). Till Gulag skickades ca 30 miljoner ryssar, varav uppemot 3 miljoner dog... arbetsläger som slavar... svält tortyr kommunistterror... oräkneliga som dog av svält ... osv osv. Javisst är detta sant och en hemsk historia. Men vad har det med vänsterpartiet och Lars Ohly i dag att göra?

När jag själv en gång för 30 år sedan var med i Vpk så hade redan Jörn Svensson och Carl-Henrik Hermansson i grund gjort om det svenska Vpk. I studiecirkeln så läste vi socialistisk grundbok och Jörn Svenssons bok "Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet". Det var fråga om att socialism skulle byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som präglade arbetarrörelsen i dess början och som senare fördes vidare av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Jag skulle aldrig ha gått in i ett parti som förespråkade revolution och "arbetarnas dikatur". Och det fanns flera revolutionära alternativ att välja på, vilket bl.a. Jan Myrdal kan mera om.

Men jag är nu sedan länge socialdemokrat men jag har fortfarande kvar den tanke som var bestämmande när jag anslöt mig till vänstern, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist mellan medborgarna. Den dag som socialdemokraterna agerar utifrån ett annat grundkoncept så vill jag inte vara med. Egentligen tror jag att det är detta som är så provocerande för borgerliga journalister - eller spindoctors typ Anna Unsgaard - nämligen detta att man som vänster företräder en annan syn än där den egna vinsten blir utslagsgivande. Man försöker med allsköns hemska skräckhistorier ta poäng på vänstern. Tänk om man skulle belasta högeralliansen med allt alla högerdiktatorer haft för sig, alla kungar och prelater och överklassövergrepp. Anna Unsgaard skulle säkert tycka att man överdrev. Och när det gäller övergrepp så räcker helt fullt ut vad högerregeringen åstadkommer i dag:

* angrepp på fackföreningsrörelsen genom borttagande av avdragsrätten och den gemensamma solidariska fionansieringen av a-kassan och - om Maud Olofsson får bestämma - uppluckring av kollektivavtalsrätten

* förmögenhetsskattens borttagande och fastighetsskattens utjämning till samma för slott och koja

* sjukkasseersättningens minskning och maximering med angrepp på avtalsfriheten

* utförsäljningen av vår gemensamma egendom för att underminera en framtida välfärdsstat och överföra så mycket som möjligt av det som präglat det offentliga Sverige i privata händer

Några exempel i klar Milton Friedmansk anda att gynna kapitalet på de svagas bekostnad. Som KD-Odell och Filippa R säger: allt skall vinstutsättas - dvs de pratar litet finurligt om konkurrens.

Vi behöver alltså inte gå till några krystade historiska jämförelser för att se var hjärtat på politiker finns i dag. Och Anna Unsgaard är bara en till journalist maskerad högerpolitruck.