Hedra minnet med en gåva...

Jo, jag har själv hedrat minnet av någon nära kär med en gåva till Rädda Barnen precis som det står i annonsen på samma sida där avlidnas minnesrunor tecknas . Jag har gjort det för att jag trott att det var en av dessa organisationer som gör stora insatser för vårt framtid, nämligen barnen. Att minnas någon genom att skänka ett bidrag till framtiden. Och det är klart att Rädda Barnen gör en hel. Men vad jag inte visste är att deras verksamhet är så selektiv att de blundar för det våld mot barn som ligger bakom ett så missbrukat ord som hederskultur. Jag berörde detta i går under rubriken "Hederskultur och sharia" främst med anledning av Pernilla Ouis artikel på Kulturen i Sydsvenskan. I eftertanke kan jag inte tänka mig annan förklaring till Rädda Barnens inställning än att man är rädd för att ett ställningstagande för hederskulturens offer skall medföra konflikt med den muslimska världen i Sverige och internationellt. Och den risken är man tydligen inte beredd att ta, ens med beaktande av alla barn som blir offer för denna hållning.

I dagens Sydsvenska 10/1 skriver Per Brinkemo förtjänstfullt om en annan liknande företeelse under rubriken "BO tiger om hedersvåld". Naturligtvis är detta lika märkligt som Rädda Barnens räddhåga. Barnombudsmannens huvuduppgift är att företräda barns och ungas rättigheter och intressen. Då är det säreget att hedersvåld mot både flicor och pojkar inte överhuvudtaget finns på barnombudsmannens agenda.

Detta framstår som desto mer anmärkningsvärt efter vad Pär Brinkemo skriver. Sedan flera år har problematiken med dumpade barn påtalatas, dvs när invandrade föräldrar mot barnens vilja skickar dem till baka till hemländerna för att de skall uppfostras enligt landets traditioner. Ena exemplet efter det andra om hur tusentals svenska barn inte själva får välja sina liv, inte får välja livspartner, om barn som skickas på uppfostringsresor till brutala religiösa skolor, och som till och med dumpas utomlands.

Per Brinkemo skriver: Det var inte BO som lyfte fram problematiken med tvångsäktenskap. Det var inte BO som höjde lansen till kamp för pojkar och flickor som drabbas av hedersrelaterat våld. Det var inte BO som drev fram en ändring av passlagen till skydd för de barn som mot sin vilja skickas utomlands för att återuppfostras, dumpas, eller giftas bort, en lag som innebär att också minderåriga barn från och med den 1 juli kan ta sig tillbaka till Sverige, även om föräldrarna motsätter sig det. BO har prioriterat andra frågor.

Barnombudsmannen tänker tydligen inte alls driva frågorna kring dem som drabbas av hederstänkandet och religiösa förbud. Det är tydligen alltså precis samma rädsla för att ta i dessa känsliga frågor som förlamat Rädda Barnen.

Här är alltså två institutioner som har till uppgift särskilt att ta till vara barnens rätt och påtala när barn utsätts för övergrepp. Detta är synnerligen anmärkningsvärt och när det gäller Bo så bör det vara fråga om tjänstefel eftersom BO är en myndighetsperson.

Jag kan förstå att man anser frågan mycket delikat. Det gäller ju att ingripa och söka ändra religiöst förankrade attityder. Det måste dessutom ske på ett sådant sätt som Pernilla Ouis påpekade i går så att frågeställningen inte blir "vi" och "dom" utan "vi" och "vi", nämligen att ta tag i frågan utan att fördjupa fördomar och främlingsrädsla. Å andra sidan kan man inte väja även om diskussionen väcker motstånd eftersom det här rör en stor grupp barns demokratiska rättigheter som är så eftersatta att de riskerar att i värsta fall dödas.

Det hör också till saken att många muslimer kommit till Sverige just därför att man önskar leva i ett sekulariserat samhälle. Jag menar att även dessa sviker man med en sådan inställning som Rädda Barnen och Barnombudsmannen visar.