Brända flaggor ger bild av islam som fundamentalistisk.

Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant, skriver Heidi Avellan i dag 23/2 i Sydsvenskan under rubriken "Mellan islamism och rasism". Artikel finns på Sydsvenskans hemsida och den bör läsas eftersom hennes artiklar alltid är läsvärda. Här nöjer jag mig med några citat.

Titeln på idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna (Norstedts) är minst sagt relevant: Vem bestämmer? Skall en liten grupp extremister få representera 1,3 miljarder människor? De som idag får tolkningsföreträde är islamister, rasister och islamofober. Vanlig muslimsk medelklass syns sällan i medierna... Fazlhashemis tes är att det finns ett brett stöd för ett modernare islam med plats för kritiskt tänkande, jämlikhet och demokrati, med stöd hos muslimska förnyare som schweizaren Tariq Ramadan eller marockanskan Fatima Mernissi. Dessvärre måste dessa ändå ses som rätt marginaliserade utanför kulturetablissemanget. Ansvaret för att modernisera islam vilar på muslimerna själva. Samtidigt bör majoritetssamhället hålla dörren öppen för de mer moderata - om inte fundamentalisterna skall ta över.
Tiden efter attentaten den 11 september 2001 har varit den värsta någonsin för europeiska muslimer - men också den bästa, hävdar amerikanska Time: Medan krigen i Irak och Afghanistan har ansträngt relationerna mellan regeringarna och muslimska minoriteter, så har den euroislamska medelklassen rest sig och dess representanter uppfattar sig precis lika franska eller brittiska eller tyska som andra medborgare i respektive land. Medan medierna skriver om flaggbrännande fanatiker sysslar de flesta muslimer i Europa med vardagsliv. Jobbar, tar hand om sina barn och hem. Studerar och gör karriär. Fast när islamisterna får stå för bilden så drabbas också de sekulariserade. De förblir "muslimer". Precis som invandrare i Sverige förblir "invandrare".

Visst är det knepigt att sammanjämka demokrati och urtida religiösa uppfattningar. Men det är ett problem för de religiösa samfunden - religionen hör hemma i privatsfären och vår gemensamma, världsliga lagstiftning är överordnad religiösa föreskrifter. Och ju mer vi har med varandra att göra, desto större blir chansen att olikheter nöts ned. Men det gäller att se upp för kulturrelativismen, att inte låta muslimska elever slippa delar av skolundervisningen, att inte se mellan fingrarna på vad som annars skulle kallas familjevåld, att våga ta flickornas parti mot patriarkala traditioner ... Att inte bli en halalhippie, i valhänt välmening och rädsla för att stämplas som rasist. Vårt samhälle har en kärna av gemensamma normer, som demokrati och mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och religionsfrihet. De gäller alla. Om vi sedan firar jul eller bär sjal är ointressant.

Kan man säga det bättre? Att inte väga över åt det rasistiska och klumpa ihop alla muslimer i en grupp tillsammans med fundamentalistiska terrorister. Och att samtidigt inte falla för en kulturrelativism där man ger upp de demokratiska värden och därigenom sviker både offren för en patriarkal kultur och den majoritet av muslimer som vill leva i ett sekulariserat samhälle. Varken fascism eller återgång till medeltida värderingar!