Hora är enligt uppslagsboken en person som yrkesmässigt tillhandahåller sexuellt umgänge mot betalning. Horans vara det sexuella umgänget är något som i jämlika relationer kan vara något passionerat fint där gränserna mellan personer rivs. En mediahora är väl en sådan som mot betalning av sina uppdragsgivare tillhandahåller för dessa tillrättalagda skriverier som en slags fattig ersättning för ett vanligt, passionerat och ärligt demokratiskt samtal.
Per T. Ohlsson skriver i dagens Sydsvenska 2/12 under rubriken "Värsta språket" om att Mona Sahlins kategoriska och oförsonliga språkbruk riskerar att omöjliggöra meningsfulla samtal och kontakter över blockgränsen . PerTe är verkligen rätt person att tala om försonligt språkbruk och meningsfulla samtal. Enligt "oberoende liberal" måttstock fyller tydligen avslutningen på krönikan dessa krav: ...Bättre då att väsnas om den borgerliga regeringens illvilja och falskhet - utan att presentera några egna idéer eller förslag. Ytterligare ett talesätt tränger sig på: Tomma tunnor skramlar mest.
Nu visar det sig att PerTe inte drar sig för att göra våld på sanningen. Han inleder med vad han kallar några smakprov ur Mona Sahlins artikel på DN debatt:
* "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige."
* "Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt."
* "Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt för Sverige."
Nu tvingas emellertid PerTe erkänna att det ligger, sakligt sett, en del i Sahlins kritik. Det finns beklämmande exempel på hur alliansregeringen säger ett men gör något annat. Men vad han inte gör är att tala om att de ovannämnda värdeomdömena om regeringen i Mona Sahlins artikel var väl underbyggda av exempel. Dessa exempel finns till ett dussintal i Monas artikel på DN debatt den 25 nov. Jag har också punktat upp alla exempel i min tidigare blogg här nedan "Den borgerliga pressens påhopp - tack Mona!" den 27 nov. Mona Sahlins artikel är alltså inte alls ett utflöde av känslomässigt värstingspråk utan värdeomdömena är slutsatsen av en genomgång av högerregeringens åtgärder under det gångna året.
PerTe tvingas igen att halvt hålla med: Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) är hårt pressad efter en strid ström av skandaler och affärer. I en Sifoundersökning för några veckor sedan, publicerad i Göteborgs-Posten strax efter Ulrica Schenströms avgång som statssekreterare, uppgav 42 procent att de fått minskat förtroende för Reinfeldt. I DN-Synovates novembermätning har gapet mellan regeringen och oppositionen vuxit till 18,6 procentenheter. Det vore närmast tjänstefel av en oppositionsledare att inte utnyttja läget för att - ännu ett talesätt - strö salt i såren. Men Mona Sahlins ordval i DN var inte bara ilsket, det var också kategoriskt: "konsekvent", "aldrig", "historiskt", "helt unikt". Vad hon hävdar är alltså att regeringen Reinfeldt står i en klass för sig när det gäller svikna löften, missvisande besked och taktiska manipulationer. Sahlin verkar förtränga det förflutna. Och därmed kastar hon - återigen ett talesätt - sten i glashus. - Inför valet 1988 lovade Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering bland annat utbyggd föräldraförsäkring och längre semester. Istället blev det 1990 ett kontroversiellt stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi. ...Carlsson ... kom överens med folkpartiet om besparingar och inkomstförstärkningar. Vallöftena övergavs. Bland dem som tappert försvarade denna u-sväng återfanns en ung debutant i statsrådskretsen: arbetsmarknadsminister Mona Sahlin.
Det skulle alltså vara så att visserligen har Mona Sahlin rätt i sak men hon använder alldeles för kategoriska ord och dessutom så var hon ju 1990 en svikare själv! Detta är en taktik som både Sydsvenskan, DN och andra "oberoende liberala" pressorgan tidigare använt. När PerTe och liberala gänget talar om sten i glashus eller om svek under socialdemokratiska regeringstiden så har man tvingats gå tillbaka i historien ganska långt men dessutom vilket är det viktigaste så talar man om "u-svängar" som gjorts av yttre tvång genom att ekonomin blivit mer ansträngd och "löftet" därför inte kunnat infrias. Ja, t.o.m. PerTe talar ju själv om ett "stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi". Det handlade alltså om en slags ekonomisk vishet att hålla igen när det blivit sämre än när löftet gavs. Men det som Mona Sahlin i sin artikel talat om är något helt annat, nämligen att högeralliansen gett sken av att stå på de svagas i samhället sida, bl.a. genom pr-jippot "det nya arbetarpartiet", medan regeringspolitiken inneburit en slags omvänd robin-hood där stora summor överförts till den rikare delen av medborgarna medan den fattigare delen fått mindre att röra sig med. Detta handlar alltså inte om att högerregeringen tvingats av yttre omständigheter att inte infria vallöften utan att man gett sken av avsikt att föra en annan politik än man i verkligheten gjort.
Detta bekräftas också av raset i opinionssiffrorna. Ingen vettig människa kan väl tro att väljarna skulle så hårt döma ut regeringen om det inte funnes en frustrearad ilska över den förda politiken. Man är helt enkelt urförbannad över att högerregeringen säljer ut vår gemensamma egendom, bestämmer större avgifter och högre skatter för de små i samhället medan man tar bort skatter för de rika och besuttna .. ja med alla till buds stående medel gynnar de rika och missgynnar de fattigare. Det handlar naturligtvis inte om mindre klantigheter utan om en samlad bedömning av vad högerregeringen sysslar med.
Dessutom kan varenda väljare räkna ut med tårna att det som Borg och gänget försöker tillskriva sig, nämligen uppgången i sysselsättning inte handlar om högerregeringens faktiska politik utan är en direkt följd av konjunkturen och den starka ekonomiska tillväxten. Det man möjligen kan ge högerregeringen credit för är att man inte stoppat pinnar i hjulen utan att konjunkturutvecklingen fått ge utslag. Det litet lustiga är att Göran Persson förmodligen hade rätt när han gjorde prognosen att jobben är inte ett huvudproblem. Hans bedömning politiskt var naturligtvis åt helvete. Men ekonomiskt var uppgången i sysselsättningen redan på väg. Tar PerTe ens sig själv på allvar när han försöker tillskriva högerregeringen ökningen i antalet sysselsatta?
Något groteskt blir PerTes resonemang om att Mona Sahlin skulle ha svårigheter att hålla ihop en röd-grön allians och som exempel nämner ställningstagandet när det gäller den ryska gasledningen. Det blir inte trovärdigt, anser PerTe. För det första: Till skillnad från socialdemokraterna dömer vänsterpartiet och miljöpartiet ut EU och vill att Sverige lämnar unionen. Dessa båda partier har ingen som helst trovärdighet när de plötsligt gör gällande att EU är ett lämpligt instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. För det andra: Vänsterpartiet vägrar att göra upp med kommunismen. Partiprogrammets skrivningar om Sovjetterrorn är urskuldande. Lars Ohly försvarade in i det sista kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Ohly skulle knappast medge det öppet, men mycket talar för att han - och många ledande vänsterpartister med honom - välkomnar de auktoritära och revanschistiska stämningarna i Vladimir Putins Ryssland, som idag genomför ett parlamentsval som knappast kan kallas fritt och rättvist. Den nya ryska självsäkerheten - och de ryska maktanspråk som allt oftare kläs i sovjetisk språkdräkt - bygger på landets enorma olje- och gastillgångar.
Här använder sig alltså den som påstår sig förespråka en ordnad juste dialog av skamgreppet att misskreditera samarbetspartnernas kortsiktiga målsättning att använda det man i alla fall är med i i ett visst syfte, nämligen som ett instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. Och det vapen PerTe använder är samma samarbetspartners långsiktiga målsättning att lämna EU eller att reformera det så att det blir mer demokratiskt. Det andra skamgreppet, som måste sägas vara monumentalt, är att på Mona Sahlin projicera hypotetiska tankar om Ohlys inre mentala liv som helt saknar verklighetsförankring. Men han PerTe drar sig tydligen inte för någon låghet.
Eftersom PerTe är en i vart fall normalintelligent och beläst man, så kan jag inte förstå annat än att han försöker blanda bort korten både när han talar om ett omotiverat språkbruk, stenkast i glashus och Mona Sahlins påstådda svårigheter i en rödgrön allians. Rimligen kan han ju inte själv tro på vad han säger. Och vad skulle då motivet vara till det? Ja, det är väl det han har betalt - och ganska bra betalt dessutom - för att göra på det här viset. Han säger att tomma tunnor skramlar mest. Frågan är väl vad man skall kalla det han och hans kolleger håller på med.
Jag har kallat denna reflexion kring Sydsvenskans söndagskrönika "Mediahoror ...".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar