De rikas makt över opinionsbildningen genom dagspressen.

I dagens Sydsvenska 5/12 tackar kulturdebattören Lars Westerberg för sig och skriver efter 12 år sin sista krönika i tidningen. I krönikan behandlar han bl.a. frågan om ledarsidornas vara eller inte vara efter Bertil Torekulls inlägg i frågan. Lars Westerberg menar tydligen att det är bättre som det är för att garantera att det finns fasta skribenter som ger kontinuitet och garantera att kommersialismen hålls på plats. Kompletteringen kan då ges genom fria skribenter med mer krydda åt debatten.

Lars Westerberg anser att tidningsägarnas intresse av tidningens politiska linje ofta är en garanti för att debattens kvalitet hålls hög på det sättet att man avlönar kunnigt folk att ingå i ledarredaktionen. En försämring skulle man kunna befara om tidningsägarna avstod från sin makt över opinionsbildningen och nöjde sig med att kamma in pengarna. Härvid kommer Lars Westerberg in på en intressant fråga: Det finns dock en intressant maktproblematik. Det fria ordets handhavare består av en makthieraki. Vem tillsätter chefredaktörer och ledarskribenter och med vilken rätt? Vem bestämmer över din insändare och med vilken rätt? Det är en fråga om makt och om delegerad makt. Det lönar sig inte att klaga på huset Bonnier om man fått en insändare refuserad. Men det är där chefernas chefers chefer tillsätts. Den större maktproblematiken är naturligtvis den snedbalans som finns i pressen till borgerlighetens favör. Men den skulle inte automatiskt upphöra om ledarskribenterna ersattes av fria kolumnister. Någon utser också de fria kolumnisterna. Skulle inte makten då bara bli mera dold?

Man förstår att Lars Westerberg med sin liberala inställning grunnar över dessa problem som såvitt jag förstått inte alls besvärar de fasta skribenterna på Sydsvenskan. Eller f.ö. inte heller någon annan journalist på den borgerliga pressen. Det går an när man slutar men i det dagliga arbetet blir det närmast en schizofren tanke. Tanken att över 100 borgerliga dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 ex svarar mot 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex, trots att den politiska fördelningen av väljare är helt annorlunda än 80 resp 20 % (räknat på upplagan). Och inte heller Lars Westerberg spekulerar i några svar på frågorna.

Det inte ens Lars Westerberg säger ut är att denna ganska markanta "snedbalans" beror på att de rika, de med pengar helhjärtat ställer upp på borgerligheten. Det är alltså inte underligt att granskningen av regeringens göranden och låtanden inskränkt sig till marginella tjyvnyp, särskilt mot kristdemokraterna. Och när man skall kritisera regeringen eller Reinfeldt för något så måste man ösa på med elakheter mot Mona Sahlin. Jag skrev i förrgår om detta bloggen med den kanske provocerande rubriken "Mediahoror - en reflexion med anledning av "oberoende liberala skriverier. Den dolda maktkoncentrationen bakom dagspressen blev ganska tydlig redan i valrörelsen när man såg hur alliansen å ena och vänstern å den andra sidan blev behandlade. Dagspressen blev en del av en borgerlig valrörelse, tyvärr gällde det inte bara ledarsidorna. Och nu har den borgerliga pressen fått sin egen borgerliga regering. Någon regelrätt granskning av regeringsmakten utifrån ett vidare perspektiv förekommer därför inte i dag.

Detta är ett allvarligt demokratisk problem som man hela tiden mörkar i pressen. Det är nonsens att tidningen skulle hylla någon princip om "vi och vi". När det gäller politiken är det istället ganska tydligt med vi i den "oberoende liberala" pressen, vårt näringsliv och vår regering mot de andra med socialdemokratin i spetsen. Högerregeringen kan alltså på olika områden utan att påräkna kritik gynna den rikare tredjedelen av befolkningen samtidigt som man sätter åt den fattigare tredjedelen. Istället lämnas ett oförblommerat stöd för högerregeringens omvända robin-hood. Och detta gäller inte bara skatter och avgifter utan även exempelvis i kulturfrågor som jag behandlade i gårdagens bloggartikel, "Kultur - marknadens villkor och konkurrensutsättas?".

Dessutom inskränks det demokratiska samtalet genom urvalet av fria skribenter i dagspressen så att de alliansvänliga ges företräde. Personer med vänsteråsikter smygs in som en slags demokratisk gisslan vid enstaka tillfällen.

Själv är jag p.g.a. mitt skrivande svartlistad i hela Skåne sedan den växande Sydsvenskan-koncernen brett ut sitt maktnät över regionen. Jag har t.o.m. från en av de styrande på redaktionen fått vitsordet att mina bloggartiklar är "besynnerliga, ofta illvilliga och misstänkliggörande" och att "de är substantiellt helt ointresanta: illa skrivna, dåligt pålästa, fyllda av kunskapskomplex och bildningsförakt och en märkligt uppblåst ton som indikerar att du anser dig själv vara en stor auktoritet när det gäller politiska frågor". Han påstod även att jag skulle vara "fixerad" vid hans person och gärning "på ett sätt som är ganska obehagligt och osunt". Jag beklagar naturligtvis utbrottet av paranoia hos redaktören med anledning av att jag i några artiklar av de 100-tals jag skrivit penetrerat hans krönikor. Men i övrigt har jag hans mejl som ett gesällbrev på väggen för att påminna mig om att alltid skriva rakt på och utan krusiduller.

Men så var det med det, förutsättningarna för ett demokratiskt samtal alltså.