Rättning i ledet i den borgerliga pressen.

Den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn och ett trettiotal av Adelsohns vänner, bland annat Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström, radioprofilen Ulf Elfving och ett antal m-politiker i Stockholm skall bojkotta SvD. Detta därför att tidningen påstås ligga bakom högerregeringens sjunkande opinionssiffror. Både ledar- och debattsidan men även nyhetsbevakningen kallas "starkt vinklad". Ulf Adelsohn säger att han utan SvD fått det trevligare vid frukostbordet med sin hustru kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Alltså den person som skall leda kulturutvecklingen, inkl media i Sverige. Fråga är om rättning i ledet eller för alludera på ett aktuellt hundprogram "vem skall hålla i kopplet?".

Hela tanken med att pressen skulle ligga bakom opinionsläget för högerregeringen är absurd. Högerregeringens åtgärder i sann omvänd robin-hood-anda att ta från de fattiga och ge till de rika är den verklighet folk lever med. Väljarna har bara sett till sin sanning och inte som Ulf och Lena med kompisgänget bläddrat i Svenskan. Men bortsett från detta kan följande sägas.

Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och SvD:s tf ansvarig utgivare svarar att det är en märklig kritik som Ulf Adelsohn kommer med, men är inte förvånad. Ulf Adelsohn verkar tycka att vi ska bli regeringens hejarklack och det tänker vi aldrig bli. Tidningen är varken partisk på nyhetsplats eller på debattsidan. Den politiske chefredaktören anser att på ledarplats är SvD kritisk till en del av regeringens förslag och positiv till andra. Vi gillar jobbpolitiken och vad högerregeringen gör i skolfrågorna, men vi har satt stora frågetecken för FRA-övervakningen och hanteringen av försvaret. Bojkottidén är mest fånig. Det är bättre att tala för sina egna idéer än att försöka få tyst på andra.

Men är kritiken särskilt märklig egentligen? Borgerliga väljare har ju från valrörelsen vant sig vid att den borgerliga dagspressen med sin upplaga på mer än 3.000.000 ex (mot vänsterpressens 600.000) undviker att ställa de relevanta följdfrågorna om hur högerregeringens åtgärder verkar på vanligt folks situation jämfört med de välbesuttnas och stryker medhårs när det gäller vinstrutsättning och utförsäljning av vår gemensamma egendom. Adelsohn och de andra borgarbrackorna har ju rätt att borgarmegafonerna fungerar ganska bra. Ja, som alliansvänlig propagandamaskin.

Att detta är ett allvarligt demokratiskt problem har tydligen varken Svenskan eller någon annan borgerlig tidning fått klart för sig. De borgerliga alliansglasögonen sitter för långt inpluggade i hjärnan för att detta problem skall uppmärksammas. Ja, inte ens när media- och kulturministerns make efter frukostöverläggning med ministern går ut och ropar på att koppla upp borgarpressen hårdare bara för att pressen vid något tillfälle gläfst åt en alliansminister så reser journalisterna ragg! Jag anser att makarna Adelsohns utspel är en skandal som blottlägger borgerliga tankar om medias funktion i vårt samhälle. Är det underligt att kulturministern vill binda upp också public service vid den politiska bestämmanderätten i finansdepartementet istället för licensfinansiering? Nu får vi plötsligt en snabbelysning av vad det handlar om: alla media som nänns kritisera högerregeringen och borgerligheten skall kopplas hårt och helst förses med munkorg. Urban Bäckström ställer nog gärna upp att hålla i kopplet.

I Bonnierpressen har uttalandet av lätt förklarliga skäl inte väckt någon större uppseende. I "oberoende liberala" Sydsvenskan har dock följande "kort sagt" 17/12 dykt upp: Adelsohns påhopp var sorgligt därför att han förde tillbaka diskussionen till en tid då det var närmast självklart att tidningar gick i partiers ledband. Det var lustigt därför att Adelsohn måste ha missat att Svenska Dagbladet är den tidning som varit och är alliansens ivrigaste tillskyndare. Men den förre moderatledaren är inte ensam om sin frustration. Det är inte ovanligt att partiers tillbakagång och misslyckanden skylls på medierna. Snarare är det nog en regel... Lyssna på Ekots tidningskrönika under en vecka så står det ganska klart hur tidningarna grupperar sig åsiktsmässigt. Det är tråkigt och förutsägbart. Och inte kan det vara särskilt spännande att ta del av.

Ja, just det lyssnar man på tidningskrönikan så förstår man hur illa ställt det är. Några vänstertidningar börjar man känna igen till namnet eftersom de så ofta måste förekomma för att "objektivt" matcha alla borgartidningar. Över 300 mot 16 vänstertidningar! Och lyssnar man till åsikterna så förstår man genast att efter det att borgarpressen fick sin egen högerregering så har all allsidig kritik av centrala makten i stort sett upphört. Man undrar när media skall uppmärksamma det demokratiska underskottet i Sverige?