I Berlin invigdes i veckan ett minnesmärke över homosexuella som förföljdes av nazisterna. Under nazisttiden dömdes ett stort antal homosexuella till långa fängelsestraff; siffran 50.000 personer har tagits fram ur domstolsstatistik. Ofta överfördes homosexuella utan dom till koncentrationsläger i nazisternas program för att rena rasen; det antas ha rört sig om ca 15.000 homosexuella som mördats i lägren. De nämnda siffrorna är osäkra och rör de man på grund av siffror i nazisternas makabra bokföring kunnat direkt belägga. I lägren tvingades homosexuella bära en rosa triangel, vilket markerade att de tillhörde den lägsta klassen av KZ-fångarna. Homosexuella fångar hade inte heller någon organisation inom koncentrationslägren som arbetade för deras sak på sätt andra kategorier hade. I princip gällde också för de tyska vakterna samma princip som för judarna att de snarast skulle likvideras för att rena rasen. Många homosexuella likviderades vid ankomsten till lägren i linje med denna princip och finns därför inte med i "bokföringen" - Himmler talade om "eliminering av den urartade" och uppmanade till samma brist på pardon som germansk sed att dränka homosexuella i träsk. Homosexuella var för nazisterna då liksom för pastor Green i nutid i Sverige en kräftsvulst på samhällskroppen som måste avlägsnas.
Eftersom homosexuella även efter krigsslutet dömdes till straff, då homosexuella handlingar var kriminaliserade, var det svårt att få det fåtal överlevande att träda fram. Den siste kände överlevande avled 2005. En av dessa har berättat hur hans käraste blev mördad strax efter ankomsten till lägret: Man spelade Wagner. Hans partner var naken och fick en hink över sitt huvud, sedan släppte man schäferhundarna. Inför våra ögon blev han söndersliten...
Först 1969 avskaffades i Tyskland nazistlagarna om straff för homosexualitet - "sexuella handlingar och åtbörder mellan män". 63 år efter krigslutet kunde äntligen ett minnesmärke invigas i Berlin. Det är placerat i södra änden av Tiergarten och utformat av den danske konstnären Michael Elmgreen och hans norske kollega Ingar Dragset. Det anknyter till Förintelsemonumentet på andra sidan gatan, som består av ett stort antal gråa betongblock. Även det nya minnesmärket är en grå fyrkantig sten men i denna enda sten finns ett fönster. Den som tittar in ser en filmsnutt som rullar utan slut: Två män kysser varandra; den skall med tidsintervall bytas mot en sekvens där två kvinnor gör samma sak.
Berlins borgmästare Klaus Wowereit (s), som själv är öppet homosexuell, invigde monumentet. Han konstaterade då att det var typiskt för efterkrigstidens Tyskland att man så länge tigit kring dessa förföljelser. Det hör till saken att den kristdemokratiska statssekreteraren, som handlade det praktiska kring invigningen, stoppat inbjudningskortens utformning med en bild av de två kyssande männen då detta skulle vara opassande.
En reflexion kring detta är en fråga: finns det i grunden någon skillnad mellan de tankespår som nazister förr och i dag följer och de som kristdemokrater eller ortodoxt religiösa med påven och vissa imamer och präster och pastorer i spetsen odlar? Att det finns en skillnad i föraktets och förföljelsens utformning är naturligtvis klart. Men är det inte i grunden samma tankespår för bland andra Hitler, Påven, Tuve Skånsberg och pastor Green? På vissa bloggar talas med samma tankespår om ett "skamligt monument" - två män som visar sin kärlek för varandra!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar