Det borgerliga projektet EU måste göras socialt och demokratiskt!

Det finns anledning att allvarligt granska hur vi socialdemokrater skall ha det efter EG-domstolens utslag i Lavalmålet. Vid EU-anlutningen trodde vi att det var självklart att svensk lag skulle gälla på svensk arbetsmarknad, även för dem som kom från annat EU-land. Men genom perukstockarnas inhopp så framstår EU plötsligt som ett hot mot självklara fackliga rättigheter och möjligheten att upprätthålla kollektivavtalsmodellen och förhindra lönedumpning.

Inom EU har juristerna mer och mer ökat sin makt allt eftersom det produceras nya direktiv och nya lagar som bildar ett lappverk som blir mer och mer oöverskådligt. Starka lobbyintressen driver ett högt juridisk spel för att med fördragens hjälp skapa ett sant Milton Friedmanskt paradis för arbetsgivarna och de besuttna.

Ett problem är att det finns en instans som är närmast himlen inom EU. Parlamentet väljs, Rådet förändras allteftersom valen i de olika medlemsländerna ger utslag och Kommissionen kan faktiskt avsättas. Det finns bara en gudomligt upphöjd och oavsättlig instans och det är EG-domstolen, vars beslut dessutom inte kan överklagas eller på något sätt ändras. Man skulle kunna säga att den ur demokratisk synvinkel är jämförbar med påven. Domstolen omges också med samma religiöst underdåniga respekt som om den vore den Högsta Rättens källa.

När det gäller juridikens innehåll är grundproblemet att fördragspostulatet om fri rörlighet enligt EG-domstolens tolkning står över rimliga sociala krav. Härigenom får Milton Friedmans kapitalistiska teser stor genomslagskraft. Det märkliga är att i USA är utrymmet för keynesiansk politik, dvs traditionell socialdemokratisk blandekonomi, mycket större än i Europa! Det är att märka att det i fördraget finns också ett socialt postulat men detta har egenmäktigt satts i andra hand av EG-domstolen.

Dessa två problem med den alltför allsmäktiga domstolen och den Friedmanska friheten att utan sociala hänsyn fritt skapa ett överklassamhälle kan inte lösas i Sverige, en de rikas revolution med juristernas hjälp i EU. Men ingen behöver tveka att Europa rymmer stor del av Sveriges framtid. Men då måste lösningar på dessa problem drivas på EU-nivå.

Ett politiskt tryck för en rimlig balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna och vänstern borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna. Genom en kraftsamling tillsammans med andra vänsterpolitiker inom EU måste juristernas envåldsmakt brytas och den fria rörligheten underställas sociala och hälsomässiga hänsyn.

I onsdags hölls partiledarmöte inför det svenska ordförandeskapet. Där krävde Mona Sahlin att statsministern vid nästa EU-toppmöte skulle kräva att det s.k. utstationeringsdirektivet ändras så att rätten till fackliga stridsåtgärder skulle tillåtas även för att förhindra lönedumpning. Det är det omstridda direktivet som lär medge EG-domstolens tolkning i Lavallmålet av frågan om fri rörlighet. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen vägrade att ta upp kravet då "krav på fackliga rättigheter inte hör hemma på möten om det svenska ordförandeskapet". Men Mona Sahlin tillsamman med V och Mp lovade återkomma med dessa krav.

Bra rutet Mona Sahlin och ryt igen. Detta är en viktig fråga som vi socialdemokrater borde göra till vår huvudfråga i EU-valet 2009. Borgarna vill naturligtvis framstå som välkammade och bäst klassen när det gäller församlingen av stora EU-elefanter. Men kanske det är just därför att all diskussion "förbjuds" när det gäller EU, som folk är så likgiltiga för den politiska delen av EU. Vad Fredrik Reinfeldt säger nu är: tyst i klassen och sitt ner - vi har "behov av nationell samling"! I helvete heller skall vi ha någon mesig samling kring borgarnas projekt. Nej, skall vi socialdemokrater vara med så måste vi till sammans med andra göra Europa socialt och demokratiskt i ordens verkliga mening.