Brandfacklan som bara hade populistisk glöd

En brandfackla för äkta personval, för sant lokala val och för individens rätt är alliansens och mps debattförslag om ändringar i grundlagen menar Henrik Bredberg och Mats Skogskär på ledarplats i Sydsvenskan 21/5. Det är ju en litet märklig sits detta att alliansföreträdare i hemlighet suttit och komponerat ihop en anrättning för att offentligt servera de övriga i grundlagsberedningen samtidigt som Fredrick Reimfeldt får gå ut och dementera att man inte avser att genomföra några majoritetslösningar utan att alla skall med på grundlagsbåten.

Ledarskribenten Bredberg som utropar Äntligen! På tiden! En brandfackla! tillskriver socialdemokraternas Morgan Johansson "att sluta sura" och kommer med det värdeladdade tillägget att "hans inställning är bara fånig". Är det på den nivån en grundlagsdebatt skall föras så får man ta sig för pannan. När man närmare granskar "brandfacklan" så visar sig den ha knappt synbar glöd av mest populistiskt slag.

Skogkär drar en lans för vad han kallar "äkta" personval, dvs att spärren på 8 % av partiets röster i en valkrets skall bort. Varför krångla till det med spärr låt folket bestämma är den enkla tesen. Ingenting om det resonemang, som också ligger bakom även 4%-spärren, att nämligen åstadkomma goda majoriteter för stabilt regeringsunderlag eller att personval riskerar att öka lokala frågors inträde på riksplanet. Nej inte krångla! T.o.m. på ledarsidan har man lämnat det intellektuella samtalet.

Bredberg återkommer och börjar tala om "sant" lokala val. För att lokalvalen skall bli "sanna" bör de lokala valen skiljas från riksvalen. Parentetisk glömmer skribenten då att det finns två typer av lokalval som behandlar olika frågor. Men han menar ändå att lokala frågor skulle lyftas fram och dessutom kontakten mellan politiker och väljare ökas med val vartannat år. Samtliga statsvetare har varnat för att detta skulle bli en tillbakagång för demokratin i det att valdeltagandet skulle bli mindre. Detta avfärdar skribenten med att "Något färre som röstar kan uppvägas av ett större engagemang hos dem som faktiskt tar sig till vallokalen." Med det resonemanget skulle man ju kunna inskränka all valpropaganda och odla demokratin i de kretsar som är verkligen intresserade av politik. Jag som trodde att demokrati avsåg att mobilisera så många som möjligt för att delta i det demokratiska valet.

Skogkär försöker slutligen slå ett slag för "individens rätt" och menar att det sker genom att ge domstolarna större makt. Att detta innebär en plädering för att att jurister som inte har folkets mandat skall sitta och avgöra politiska frågor nämner inte Skogkär annat än att det skulle vara "vänsterståndpunkt". Jag skulle kalla det ett odemokratiskt inslag att låta jurister sitta och avgöra sådana frågor, vilket alltså sker utan folkets mandat. Däremot är avvägningen i Sverige välgjord, nämligen att domstolarna i enskilda mål där alltså en individ står till svars skall vägra att tillämpa lagar som "uppenbart" strider mot grundlagen. Skogkär gör också ett nummer av "uppenbart" skulle vara för starkt rekvisit; men det kan ju inte komma ifråga i en demokrati att stiftad lag kan upphävas med mindre än att den är "uppenbart" grundlagsstridig och detta antingen det är en vanlig domstol eller en författningsdomstol som skall ge utslaget. Han gör vidare en koppling till domstolarnas ställning och att regeringen utser högre domare. Frågan som inställer sig är hur har Sydsvenskan tänkt sig att domare i författningsdomstolen skall utnämnas; i minne finns säkert amerikanske presidentens utnämningar av ledamöter i Högsta domstolen. En ren oförskämdhet serverar Sydsvenskan också mot domarkåren då det talas om "politisk följsamhet". Detta är ju knappast ett drag som överhuvudtaget förekommit i debatten om domare med sin långa gedigna utbildning. Rent patetisk är avslutningen, som talar för sig själv: "grundläggande mänskliga rättigheter får inte underordnas politiska konjunkturer. Individen kan behöva skydd. Både mot staten och kollektivet." Snacka om blaha, blaha!

I inledningen klagar Sydsvenskan på den avslagna grundlagsdebatten. Efter att ha läst denna ledarhelsida så kan man inte annat än konstatera att Sydsvenskan själv genom att undvika ett sakligt resonemang för och emot och stapla värdeomdömen på en lösning bara bidragit till en sak, nämligen att man med ett puh lämnar grundlagsdebatten - alltså en verklig debattpropp med andra ord.