Känslor gör en sårbar. När man böjer sig och gråter öppnar man sig för ett nålstick, en ironisk kommentar, en elakhet. När man blir rasande säger man dumma saker och sänker därmed garden och öppnar sig för knockouten. När man skrattar och låter skojet sprudla fram, kan den vuxne med sitt städade lagom få en att känna sig generad och liten. Men vad är det då som känns så riktigt med den spontana gråten, ilskan och skrattet eller det sanslösa skämtet?
Ett sätt som många utvecklar är att likt en eldgaffel bli rak i ryggen och låta intellektuell klarsyn prägla ens förhållningssätt. Jag orkar inte med tårar, dessutom blir det en slags känslomässig utpressning. Javisst, kan det vara så ibland men ändå... Och dessa stökiga människor som låter sin ilska gå ut över andra, det blir ju en slags känslomässig attack som är svår att manövrera. Javisst, kan aggressioner vara till skada i en relation, men ändå så länge det inte handlar om våld... Jag tycker det är så tröstlöst med människor som när det är som allvarligast skämtar bort det som var viktigt. Javisst, kan skojet användas för att vägra närma sig allvar, men ändå är det befriande med ett skratt...
Är inte samhället en bra fortsättning om man vill leva ett känslofritt liv. Soldaten måste var kallblodig och sikta på magen för att oskadliggöra fienden. Företagsledaren måste kallt se till siffrorna och avskeda folk när "lönsamheten" så kräver. Ja, känslor trasslar till det redan i familjen, på arbetsplatsen, i trafiken ... Men vad är livet utan känslor?
Ingmar Bergman är död och SVT 1 hade skjutit in en extrafilm: Smultronstället. Ett underbart återseende med Sjöström och Naima Widstrand. Genom filmen ekar Ingmar Bergmans egen replik från förintervjun: Jag har använt en stor del av mitt liv att arbeta bort det jag fick del av i min uppfostran. Parentetiskt så tror jag att detta är varje medveten människas roll. Rollen är svår eftersom allt inplanterades när vi ännu var okritiska och dessutom av dem som sa att dom älskade oss.
För mig handlade filmen just om det som jag skrev i inledningen, att våga vistas i känslornas kaos och vara levande. Går man genom livet med eldgaffeln i ryggen och allt sorterat i prydliga högar på hjärnkontoret så blir livet knappast levande. Och nog blir det litet tråkigt eftersom det just är känslornas ovisshet skapar både spänning och upphetsning. Man kan förstå att hemska upplevelser i barndomen får barnet att fatta beslutet att inte visa känslor och kanske också sky dem. Det kan också upplevas som förnedrande att gråta eller visa andra känslor. För mycket skoj kan avfärdas som flamsighet och ytlighet ... och vem vill vara det. Själv använde jag, precis som Ingmar Bergman sa, stor del av mitt liv att återerövra mina tårar. Jag undvek alla situationer där tårar hade plats: avsked hade jag inte tid med, vänlighet kunde avfärdas med en sarkasm för att undvika glädjetår, engagemang kunde undvikas genom en rad ytliga sysselsättningar osv.
De är skönt att bli äldre och våga vara sig själv, arg, ledsen, glad och känna sig mer levande. Jag tror det är nödvändigt också att rucka på principer, eller alltså med andra ord ta ställning i varje föreliggande situation utan så mycket fördomar om hur saker skall vara. Det är ett misstag att tro att detta leder till en slags vag obestämdhet. Tvärtom skapar det faktiska ställningstagande i den föreliggande situationenen slags fast rutin att tänka efter. Och det kan ju inte vara så dåligt. Att ta känslorna på allvar behöver inte innebära att man skär halsen av sig och stoppar huvudet under armen. Bl.a. behövs ju huvudet för att uppfatta allt fint i livet...
tisdag 31 juli 2007
söndag 29 juli 2007
1,5 år efter så går det an...
I dagens Sydsvenskan (29/7) har Per T. Ohlsson sin sedvanliga helsida, denna gång med rubriken "Den farliga ängsligheten". Han skriver i ett angeläget ämne, nämligen försvaret av det öppna demokratiska samhället mot bl.a. religiös fundamentalism. Med exempel visar han på att en självcensur börjat breda ut sig:
Efter mordet på den islamkritiske filmaren Theo van Gogh i Amsterdam 2004 och de rasande reaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna, först publicerade i danska Jyllands-Posten året därpå, har en ny ängslighet smugit sig in i europeisk offentlighet. Kulturpersonligheter och opinionsbildare som inte dragit sig för att utmana eller driva med religiösa dogmer har liksom börjat se sig över axeln. Att ifrågasätta om Jesus verkligen gick på vattnet eller skoja om brinnande buskar, det går naturligtvis an. Men Muhammed? Farligt, farligt.
och
Förutom några markeringar i pressen, framför allt en vass kolumn av Tor Billgren på Sydsvenskans kultursida, verkar riddarna av den konstärliga friheten ha sprungit och gömt sig.
Vad inte omnämns i söndagsartikeln är att Sydsvenskan på ett märkligt sätt under dessa 1,5 år som förflutit sedan flaggbränningarna och ambassadbränderna i januari/februari 2006 tigit, tigit eller mesat, mesat i redaktionella texter Först i juli 06 skriver Heidi Avellan "Vid profetens skägg" och vid "ettårsjubiléet" Mats Skogkär "Bäst i högtidstal". För att något freda sitt samvete tillåts Carl B Hamilton skriva en skarp blänkare till yttrandefrihetens försvar under den tid då danska flaggor brann "Sverige lämnar Danmark i sticket". Och nu när alla eldar slocknat och självcensurens kranka blekhet finns kvar så tar Per T. Ohlsson bladet från munnen:
Mot denna bakgrund framstår det som en historisk nödvändighet – en plikt – för den liberala demokratin att stå upp för sina grundläggande värden. Även i försvaret av det plumpa och provokativa. Även när upphetsade folkmassor bränner flaggor och hotar med heligt krig. För om demokratin kompromissar när det gäller det mest elementära, som yttrandefrihet och rätten att bekänna sig till vilka gudar som helst eller till inga gudar alls, visar den sig svag. Eftergifter leder, som framgått, bara till nya framstötar. Och då kan inte det öppna samhället framstå som ett skyddande föredöme för alla de muslimer som vill leva i enlighet med vers 256 i Koranens andra sura: Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.
Det är tacknämligt att Sydsvenskans ledarskribent Per T. Ohlsson äntligen i klartext säger det som borde sagts för 1,5 år sedan tillsamman med en publicering av teckningarna så att Sydsvenskans läsare fick klart för sig vad de våldsamma händelserna i delar av arabvärlden egentligen handlade om. Själv har jag flera gånger på denna blogg och blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle skrivit om detta. Den 5 februari 2006 "Medeltida fläktar och rädslans diktatur", 5 mars 2006 "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", 24 november 2006 "Yttrandefrihet - vad är det", 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom inget för högtidstalare", 20 februari 2007 "Islam, demokrati och yttrandefrihet" och nu 21 juli "Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!"
Per T. Ohlsson pratade om att "riddarna av den konstnärliga friheten skulle ha sprungit och gömt sig. Och hur är det då med riddarna av Det fria ordet? Det var ju nämligen inte bara Sydsvenskan som agerade dörrmatta i detta sammanhang. Bloggen den 20 februari 2007 avslutade jag på detta - fortfarande aktuella - sätt:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? ... Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
Efter mordet på den islamkritiske filmaren Theo van Gogh i Amsterdam 2004 och de rasande reaktionerna mot Muhammedkarikatyrerna, först publicerade i danska Jyllands-Posten året därpå, har en ny ängslighet smugit sig in i europeisk offentlighet. Kulturpersonligheter och opinionsbildare som inte dragit sig för att utmana eller driva med religiösa dogmer har liksom börjat se sig över axeln. Att ifrågasätta om Jesus verkligen gick på vattnet eller skoja om brinnande buskar, det går naturligtvis an. Men Muhammed? Farligt, farligt.
och
Förutom några markeringar i pressen, framför allt en vass kolumn av Tor Billgren på Sydsvenskans kultursida, verkar riddarna av den konstärliga friheten ha sprungit och gömt sig.
Vad inte omnämns i söndagsartikeln är att Sydsvenskan på ett märkligt sätt under dessa 1,5 år som förflutit sedan flaggbränningarna och ambassadbränderna i januari/februari 2006 tigit, tigit eller mesat, mesat i redaktionella texter Först i juli 06 skriver Heidi Avellan "Vid profetens skägg" och vid "ettårsjubiléet" Mats Skogkär "Bäst i högtidstal". För att något freda sitt samvete tillåts Carl B Hamilton skriva en skarp blänkare till yttrandefrihetens försvar under den tid då danska flaggor brann "Sverige lämnar Danmark i sticket". Och nu när alla eldar slocknat och självcensurens kranka blekhet finns kvar så tar Per T. Ohlsson bladet från munnen:
Mot denna bakgrund framstår det som en historisk nödvändighet – en plikt – för den liberala demokratin att stå upp för sina grundläggande värden. Även i försvaret av det plumpa och provokativa. Även när upphetsade folkmassor bränner flaggor och hotar med heligt krig. För om demokratin kompromissar när det gäller det mest elementära, som yttrandefrihet och rätten att bekänna sig till vilka gudar som helst eller till inga gudar alls, visar den sig svag. Eftergifter leder, som framgått, bara till nya framstötar. Och då kan inte det öppna samhället framstå som ett skyddande föredöme för alla de muslimer som vill leva i enlighet med vers 256 i Koranens andra sura: Tvång skall inte förekomma i trosfrågor.
Det är tacknämligt att Sydsvenskans ledarskribent Per T. Ohlsson äntligen i klartext säger det som borde sagts för 1,5 år sedan tillsamman med en publicering av teckningarna så att Sydsvenskans läsare fick klart för sig vad de våldsamma händelserna i delar av arabvärlden egentligen handlade om. Själv har jag flera gånger på denna blogg och blogg.passagen.se/bwlogg-mediaosamhalle skrivit om detta. Den 5 februari 2006 "Medeltida fläktar och rädslans diktatur", 5 mars 2006 "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", 24 november 2006 "Yttrandefrihet - vad är det", 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom inget för högtidstalare", 20 februari 2007 "Islam, demokrati och yttrandefrihet" och nu 21 juli "Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!"
Per T. Ohlsson pratade om att "riddarna av den konstnärliga friheten skulle ha sprungit och gömt sig. Och hur är det då med riddarna av Det fria ordet? Det var ju nämligen inte bara Sydsvenskan som agerade dörrmatta i detta sammanhang. Bloggen den 20 februari 2007 avslutade jag på detta - fortfarande aktuella - sätt:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? ... Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
torsdag 26 juli 2007
tisdag 24 juli 2007
En fiffig idé när man vill lösa personalproblem: vi kollar hur aporna har det!
Skrivet: 24 juli kl. 23:20
Ibland överträffar verkligheten allt man kan tänka sig. Skatteverket med sina 10 000 anställda genomför den största omorganisationen på länge. Om fem år räknar verket med att ha 66 kontor på 45 orter. Stordriftsfördelar är tanken men det finns också en övre gräns för hur stora kontoren får bli, 150 anställda per kontor. Siffran 150 motiveras med biologiska studier på apor, enligt en rapport publicerad på verkets intranät.
i förhållande till andra primater
"Talet 150 återkommer hela tiden när det handlar om storleken på en grupp som har någon form av social gemenskap. Evolutionsbiologer har sett att primater lever i sociala grupper av olika storlekar", kan man läsa i rapporten.. Beräknat på hur stor hjärna människan har i förhållande till andra primater (apor) kan man räkna fram den bästa gruppstorleken för sociala relationer, fortsätter rapporten. "Utifrån denna formel har man kommit fram till att den optimala gruppen (eller största möjliga) gruppen för människor är 147,8 personer".
generaldirektören
Mats Sjöstrand, generaldirektör på Skatteverket, har svårt att förstå uppståndelsen kring att myndighetens anställda jämförts med apor.
seriöst ställningstagande?
Anställda och fackföreningen har kraftigt ifrågasatt det seriösa i att bli jämförda med apor och över hur underbyggda övriga ställningstaganden är när över 1 000 anställda tvingas byta arbetsort. Inte heller har facket genom rapporten fått klarläggande i frågan om värdet överhuvudtaget med centraliseringen.
Är vi kanske alla apor (utom Sjöstrand förståss)?
Något dummare och mer provocerande sätt att motivera en omorganisation får man väl leta efter och den där Sjöstrand borde vara mogen för något mindre ansvarsfullt arbete. Ytterligare så borde detta vara en politisk fråga i det att centraliseringen innebär en allvarlig försämring av Skatteverkets service till allmänheten och inte minst alla småföretagare som är beroende av en nära kontakt till skatteverkets handläggare. Men vi i allmänheten och företagarna är väl också apor som kan ges en eller annan banan så att vi håller oss lugna. Hur är med politikerna? Ja, regeringen är väl de största aporna, följt av apgardet i riksdagen? Det är nog bara Sjöstrand som inte är en apa? Han har kanske för liten hjärna i förhållande till andra primater, vad vet jag?
Ibland överträffar verkligheten allt man kan tänka sig. Skatteverket med sina 10 000 anställda genomför den största omorganisationen på länge. Om fem år räknar verket med att ha 66 kontor på 45 orter. Stordriftsfördelar är tanken men det finns också en övre gräns för hur stora kontoren får bli, 150 anställda per kontor. Siffran 150 motiveras med biologiska studier på apor, enligt en rapport publicerad på verkets intranät.
i förhållande till andra primater
"Talet 150 återkommer hela tiden när det handlar om storleken på en grupp som har någon form av social gemenskap. Evolutionsbiologer har sett att primater lever i sociala grupper av olika storlekar", kan man läsa i rapporten.. Beräknat på hur stor hjärna människan har i förhållande till andra primater (apor) kan man räkna fram den bästa gruppstorleken för sociala relationer, fortsätter rapporten. "Utifrån denna formel har man kommit fram till att den optimala gruppen (eller största möjliga) gruppen för människor är 147,8 personer".
generaldirektören
Mats Sjöstrand, generaldirektör på Skatteverket, har svårt att förstå uppståndelsen kring att myndighetens anställda jämförts med apor.
seriöst ställningstagande?
Anställda och fackföreningen har kraftigt ifrågasatt det seriösa i att bli jämförda med apor och över hur underbyggda övriga ställningstaganden är när över 1 000 anställda tvingas byta arbetsort. Inte heller har facket genom rapporten fått klarläggande i frågan om värdet överhuvudtaget med centraliseringen.
Är vi kanske alla apor (utom Sjöstrand förståss)?
Något dummare och mer provocerande sätt att motivera en omorganisation får man väl leta efter och den där Sjöstrand borde vara mogen för något mindre ansvarsfullt arbete. Ytterligare så borde detta vara en politisk fråga i det att centraliseringen innebär en allvarlig försämring av Skatteverkets service till allmänheten och inte minst alla småföretagare som är beroende av en nära kontakt till skatteverkets handläggare. Men vi i allmänheten och företagarna är väl också apor som kan ges en eller annan banan så att vi håller oss lugna. Hur är med politikerna? Ja, regeringen är väl de största aporna, följt av apgardet i riksdagen? Det är nog bara Sjöstrand som inte är en apa? Han har kanske för liten hjärna i förhållande till andra primater, vad vet jag?
måndag 23 juli 2007
En borgerlig predikant med sin litania.
Under rubriken "Ett genuint borgerligt land" (Sydsvenskan 21/7) skriver i Danmark bosatta docenten i statskunskap Ann-Sofie Dahl att även om det kan "vara svårt att tro vid första anblicken är Danmark faktiskt ganska genuint borgerligt nuförtiden ... Det gör bara landet än mer dejligt". Jo, examen i statkunskap verkar påklistrad för att ge intryck av objektiv redogörelse men egenligen är det en borgerlig predikant som anför sin litania.
Och visst är det borgerligt: Ann-Sofie Dahl inleder sin artikel med att prata om "vem är det som strejkar i dag? Är det fortfarande brevbärarna? Eller busschaufförerna? Eller är det kanske daghemspersonalen den här veckan? Och hur är det egentligen med vårdpersonalen ...Som boende i Danmark lär man sig snabbt att för det mesta är strejk någonstans; frågan är bara var."
Desperata strejker
Jo, nog förstår man att det är ett borgerligt styrt land hon beskriver där man förmodligen försämrat läget för arbetstagarna så att desperata strejker blir enda lösningen för att få fram rimliga löner och villkor. Om man inte är helt korkad så förstår man det. Jag noterar också att samtliga arbetstagare som omnämns är de med förhållandevis låg lön och i övrigt dåliga arbetsvillkor. Men ingenting av detta besvärar eller är ens värt att ägna en tanke för en borgerligt sinnad docent i statskunskap som bara tycker att Danmark är dejligt.
Den lärda docenten fortsätter sin analys: "Med alla dessa strejker och demonstrationer som hör till vardagen här kan man få intryck av att Danmark är ett land med en stark politisk vänster. Speciellt kombinationen med unikt danska fenomen som "fristaden" Christiania och det numera saligt nedrivna Ungdomshuset på Jagtvej 69."
Låginkomsttagare och andra utsatta
Vad först rör Christiania så trodde jag att just den borgerliga regeringen gett invånarna där ett ultimatum och avser att göra om "fristaden" till en verkligt maffig rikemansförort med exklusiva bostäder. Och Ungdomshuset som upplåtits till ungdomarna såldes helt plötsligt till en sjuk sekt som med polisen hjälp kastade ut ungdomarna och omedelbart rev huset för att bygga ett skrytbygge. Så inte finns det någon tvekan om att borgerliga tankar regerar i Danmark; även om hanteringen av ungdomshuset sköttes av den socialdemokratiske överborgmästaren i Köpenhamn. Men man undrar ju faktiskt vad det är en statskunskapsskolad person vill dra för slutsatser av att "strejker och demonstrationer" hör till vardagen. Är det möjligen så att låginkomsttagare och andra utsatta i det danska samhället vill protestera mot de sociala och ekonomiska övergreppen av en borgerlig regering. Eller är det någon annan slutsats? Förutom att Danmark är dejligt?
Inga danska skattesänkningar och välfärdspaket
Men det finns två intressanta noteringar i artikeln av Ann-Sofie Dahl, nämligen "den pågående välfärdsreformen" och det faktum att Venstre vägrat genomföra skattesänkningar. Men dessa omständigheter omnämns bara flyktigt och man lämnas i ovisshet vad detta handlar om. Båda dessa omständigheter är emellertid intressanta för en jämförelse med Sverige där högerregeringen genomfört en kraftig välfärdsförsämring för det mest utsatta grupperna samtidigt som man genomfört kraftiga skattesänkningar till förmån för de rikaste i samhället. För att ytterligare mjuka upp arbetstagarna i Sverige vill högern nu genomföra en arbetskraftsinvandring för att hålla löner och andra anspråk på arbetsgivarna i schack. Men de enda två punkter som är av intresse för en svensk läsare har docenten Ann-Sofie Dahl inte brytt sig om att berätta närmare om.
Är borgerliga Danmark dejligt?
Är Danmark verkligen dejligt med sin vägran att acceptera betalning med annat än danskt betalkort? Är Danmark verkligen dejligt med sina invandringsbestämmelser som tvingar danskar som gift sig med andra än danskar att bosätta sig i Sverige? Är Danmark verkligen dejligt med sitt deltagande i Irakkriget och uppställning på Bush?
Och visst är det borgerligt: Ann-Sofie Dahl inleder sin artikel med att prata om "vem är det som strejkar i dag? Är det fortfarande brevbärarna? Eller busschaufförerna? Eller är det kanske daghemspersonalen den här veckan? Och hur är det egentligen med vårdpersonalen ...Som boende i Danmark lär man sig snabbt att för det mesta är strejk någonstans; frågan är bara var."
Desperata strejker
Jo, nog förstår man att det är ett borgerligt styrt land hon beskriver där man förmodligen försämrat läget för arbetstagarna så att desperata strejker blir enda lösningen för att få fram rimliga löner och villkor. Om man inte är helt korkad så förstår man det. Jag noterar också att samtliga arbetstagare som omnämns är de med förhållandevis låg lön och i övrigt dåliga arbetsvillkor. Men ingenting av detta besvärar eller är ens värt att ägna en tanke för en borgerligt sinnad docent i statskunskap som bara tycker att Danmark är dejligt.
Den lärda docenten fortsätter sin analys: "Med alla dessa strejker och demonstrationer som hör till vardagen här kan man få intryck av att Danmark är ett land med en stark politisk vänster. Speciellt kombinationen med unikt danska fenomen som "fristaden" Christiania och det numera saligt nedrivna Ungdomshuset på Jagtvej 69."
Låginkomsttagare och andra utsatta
Vad först rör Christiania så trodde jag att just den borgerliga regeringen gett invånarna där ett ultimatum och avser att göra om "fristaden" till en verkligt maffig rikemansförort med exklusiva bostäder. Och Ungdomshuset som upplåtits till ungdomarna såldes helt plötsligt till en sjuk sekt som med polisen hjälp kastade ut ungdomarna och omedelbart rev huset för att bygga ett skrytbygge. Så inte finns det någon tvekan om att borgerliga tankar regerar i Danmark; även om hanteringen av ungdomshuset sköttes av den socialdemokratiske överborgmästaren i Köpenhamn. Men man undrar ju faktiskt vad det är en statskunskapsskolad person vill dra för slutsatser av att "strejker och demonstrationer" hör till vardagen. Är det möjligen så att låginkomsttagare och andra utsatta i det danska samhället vill protestera mot de sociala och ekonomiska övergreppen av en borgerlig regering. Eller är det någon annan slutsats? Förutom att Danmark är dejligt?
Inga danska skattesänkningar och välfärdspaket
Men det finns två intressanta noteringar i artikeln av Ann-Sofie Dahl, nämligen "den pågående välfärdsreformen" och det faktum att Venstre vägrat genomföra skattesänkningar. Men dessa omständigheter omnämns bara flyktigt och man lämnas i ovisshet vad detta handlar om. Båda dessa omständigheter är emellertid intressanta för en jämförelse med Sverige där högerregeringen genomfört en kraftig välfärdsförsämring för det mest utsatta grupperna samtidigt som man genomfört kraftiga skattesänkningar till förmån för de rikaste i samhället. För att ytterligare mjuka upp arbetstagarna i Sverige vill högern nu genomföra en arbetskraftsinvandring för att hålla löner och andra anspråk på arbetsgivarna i schack. Men de enda två punkter som är av intresse för en svensk läsare har docenten Ann-Sofie Dahl inte brytt sig om att berätta närmare om.
Är borgerliga Danmark dejligt?
Är Danmark verkligen dejligt med sin vägran att acceptera betalning med annat än danskt betalkort? Är Danmark verkligen dejligt med sina invandringsbestämmelser som tvingar danskar som gift sig med andra än danskar att bosätta sig i Sverige? Är Danmark verkligen dejligt med sitt deltagande i Irakkriget och uppställning på Bush?
lördag 21 juli 2007
Muhammedkarikatyrerna - satir skall vara kränkande!
Under rubriken "Satirteckningars uppgift är att vara kränkande" publicerar Sydsvenskan i kulturdelen 21/7 ett tvåsidigt uppslag med intervju av kulturredaktören Flemming Rose. Han står fast vid att det var ett bra beslut att trycka teckningarna. Hans beslut att publicera karikatyrerna ledde till människors död, ambassadbränningar, upplopp, kravaller, skadegörelse för att nu inte nämna de omfattande bojkottaktionerna i arabvärlden mot danska och även nordiska produkter. Som en följd av sitt beslut är han numera struken ur alla register och kan inte nås annat än att kontakt förmedlas via tidningen. Även hans familj fick lida för reaktioner mot beslutet och lever fortfarande under medvetande om de hot som riktats mot dem.
Systemkritiker förebild
Det är en omfattande intervju med tecknad levnadsbakgrund ända sedan ungdomen, då han lärde känna systemkritiker i Sovjet. När karikatyrerna blev aktuella blev han satt under press men hävdar "att böja mig och be om ursäkt hade varit ett förräderi mot dessa förebilder". "Muslimer i en världslig demokrati måste vara beredda att finna sig i hånfullhet, spott och förlöjligande inom lagens ramar." Kärnpunkten är hur man väljer att förhålla sig till auktoritära regimer och grupper.
Bryta tabu
Han tog kontakt med tidningstecknarföreningen efter det att han fått reda på att danska tecknare önskade vara anonyma för att göra illustrationer till Kåre Blutingens bok om Muhammed. Några svarade att de inte ville vara med och pissa på muslimerna. Naturligtvis kan man säga nej till det som strider mot ens uppfattning men när nejet består av självcensur så är det inte ok. Han ville utmana rädslan, bryta ett tabu och på så sätt värna om yttrandefriheten.
Inget legalt kränkningsskydd
Han är stark motståndare till alla lagar som skyddar grupper mot kränkning eftersom de alltid kan användas mot oliktänkande, och ytterst demokratin. Han kunde sålunda tänka sig att publicera vinnande bidrag i en iransk tidningstävling om roligaste Förintelseteckningen.
Jag kan inte hålla med om det sista
Beträffande det sist sagda så vill jag genast säga att det finns en markant skillnad mellan att förstärka rasism och fördomar och jag är inte beredd att acceptera att judar i tidningar framställs som giriga barnaskändare eller homosexuella pekas ut som sjuka ungdomsförförare eller färgade påstås vara imbecilla på exempelvis det sätt som skedde i nazistpressen. För mig framstår det som ganska lätt att särskilja dessa övergrepp mot medborgare från företeelser som hotar demokratin såsom politisk eller religiös överhöghet, fundamentalism, terror, diktatur osv. Så i detta stycke tycker jag att Flemming Rose går till klar överdrift. Inte heller delar jag hans uppfattning att satir med nödvändighet skall vara kränkande - även viss finess på området - exempelvis Bertil Almquists helt underbara karikatyrer i Aftonbladet - kan ju tolereras!
Upprörande feghet
När det gäller Muhammed-karikatyrerna var jag först tveksam men från det ögonblick då ambassadbränningarna började och imamerna hotade var jag synnerligen upprörd över att svenska media visade en sådan markant feghet i försvaret av yttrandefriheten. Typiskt är väl att ingen journalist hängdes ut medan en slags syndabock utmålades i Laila Freivalds som påstods ha skrivit ett brev till någon potentat i arabvärlden och verkat för att den nazistiska hemsida där karikatyrerna publicerades stängdes. Jag har ingenting övers för nazister men det är en skandal att just nazisterna blev de som publicerade bilderna. Det löjliga är att bilderna fanns publicerade på nätet och först när man alltså tittade där kunde man konstatera att det inte rörde sig om något förakt för muslimer utan några raka politiska örfilar mot terrorism och den fundamentalism som bejakar ett patriarkalt samhälle. Den nekade publiceringen blev alltså alibit för att kunna hävda att teckningarna var rasistiska, smaklösa och liknande. Det enda man kan säga om dem var att de inte var särskilt välgjorda. Men det motiverar knappast publiceringsförbud av det som orsakade dessa uppseendeväckande händelser i den muslimska världen.
Hemlig överenskommelse om tystnad?
Fortfarande döljer sig en rad oklarheter i svenska medias förhållningssätt. En rad kända journalister ryckte ut och "var överens om" att Jyllandsposten var en närmast nazistinfluerad, i vart fall starkt högervriden och invandrarfientlig tidning. Man projicerade alltså sin egen feghet på så sätt att man okvädade Jyllandsposten! Hela Danmark var ju främlingsfientligt så detta med karikatyrerna var väl bara på sin plats kunde dessa yttrandefrihetens riddare kläcka ur sig. Och hur kunde man över en natt denna massiva enighet i publiceringsfrågan uppstå? Ja, de som försvarade Jyllandsposten och angrep inställningen i svenska media blev likaså misstänkliggjorda och närmast ansedda som landsförrädare i och med att man ville utsätta Sverige för samma våldsamma uppmärksamhet som Danmark. Man frågar sig också varför ingen försökt klarlägga de överenskommelser som måste ha föregått tigandet i Sverige? Är det för farligt och för obekvämt att granska journalistkolleger? Typiskt är väl - och i och för sig lovvärt - att man nu kan göra en heluppslagsartikel om Flemming Rose utan att andas ett ord om hans "högerextrema främlingsfientlighet", nämligen det ansvarsmedvetna journalister kläckte ur sig när det osade katt.
Tidigare bloggat om karikatyrerna
Redan den 5 februari 2006 skrev jag på denna blogg om teckningarna "Medeltida fläktar och rädslans diktaur", den 5 mars "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", den 24 november "Yttrandefrihet - vad är det?", den 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom - inget för högtidstalare", den 20 februari "Islam, demokrati och yttrandefrihet". Även senare har jag haft anledning att återkomma i frågan. Den sistnämnda bloggen avslutades så här:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? Inte ens Per Wirténs Bekännelse att han hade fel i sin åsikt att det var rätt att vägra att publicera och Mats Skogkärs milda framtoning i "Bäst i högtidstal" kan ett år efter det begav sig få fullt instämmande. Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
Måste vi anlita en dansk?
Dessa frågor är fortfarande inte klarlagda och modet har ju tidigare inte visat sig vara en framträdande egenskap hos svenska journalister så vi - den svenska allmänheten - lär väl få fortleva i ovisshet med våra farhågor för nyhetsförmedlingen och vår nollställda respekt för journalister. Kanske skulle vi be någon dansk att klarlägga saken?
Systemkritiker förebild
Det är en omfattande intervju med tecknad levnadsbakgrund ända sedan ungdomen, då han lärde känna systemkritiker i Sovjet. När karikatyrerna blev aktuella blev han satt under press men hävdar "att böja mig och be om ursäkt hade varit ett förräderi mot dessa förebilder". "Muslimer i en världslig demokrati måste vara beredda att finna sig i hånfullhet, spott och förlöjligande inom lagens ramar." Kärnpunkten är hur man väljer att förhålla sig till auktoritära regimer och grupper.
Bryta tabu
Han tog kontakt med tidningstecknarföreningen efter det att han fått reda på att danska tecknare önskade vara anonyma för att göra illustrationer till Kåre Blutingens bok om Muhammed. Några svarade att de inte ville vara med och pissa på muslimerna. Naturligtvis kan man säga nej till det som strider mot ens uppfattning men när nejet består av självcensur så är det inte ok. Han ville utmana rädslan, bryta ett tabu och på så sätt värna om yttrandefriheten.
Inget legalt kränkningsskydd
Han är stark motståndare till alla lagar som skyddar grupper mot kränkning eftersom de alltid kan användas mot oliktänkande, och ytterst demokratin. Han kunde sålunda tänka sig att publicera vinnande bidrag i en iransk tidningstävling om roligaste Förintelseteckningen.
Jag kan inte hålla med om det sista
Beträffande det sist sagda så vill jag genast säga att det finns en markant skillnad mellan att förstärka rasism och fördomar och jag är inte beredd att acceptera att judar i tidningar framställs som giriga barnaskändare eller homosexuella pekas ut som sjuka ungdomsförförare eller färgade påstås vara imbecilla på exempelvis det sätt som skedde i nazistpressen. För mig framstår det som ganska lätt att särskilja dessa övergrepp mot medborgare från företeelser som hotar demokratin såsom politisk eller religiös överhöghet, fundamentalism, terror, diktatur osv. Så i detta stycke tycker jag att Flemming Rose går till klar överdrift. Inte heller delar jag hans uppfattning att satir med nödvändighet skall vara kränkande - även viss finess på området - exempelvis Bertil Almquists helt underbara karikatyrer i Aftonbladet - kan ju tolereras!
Upprörande feghet
När det gäller Muhammed-karikatyrerna var jag först tveksam men från det ögonblick då ambassadbränningarna började och imamerna hotade var jag synnerligen upprörd över att svenska media visade en sådan markant feghet i försvaret av yttrandefriheten. Typiskt är väl att ingen journalist hängdes ut medan en slags syndabock utmålades i Laila Freivalds som påstods ha skrivit ett brev till någon potentat i arabvärlden och verkat för att den nazistiska hemsida där karikatyrerna publicerades stängdes. Jag har ingenting övers för nazister men det är en skandal att just nazisterna blev de som publicerade bilderna. Det löjliga är att bilderna fanns publicerade på nätet och först när man alltså tittade där kunde man konstatera att det inte rörde sig om något förakt för muslimer utan några raka politiska örfilar mot terrorism och den fundamentalism som bejakar ett patriarkalt samhälle. Den nekade publiceringen blev alltså alibit för att kunna hävda att teckningarna var rasistiska, smaklösa och liknande. Det enda man kan säga om dem var att de inte var särskilt välgjorda. Men det motiverar knappast publiceringsförbud av det som orsakade dessa uppseendeväckande händelser i den muslimska världen.
Hemlig överenskommelse om tystnad?
Fortfarande döljer sig en rad oklarheter i svenska medias förhållningssätt. En rad kända journalister ryckte ut och "var överens om" att Jyllandsposten var en närmast nazistinfluerad, i vart fall starkt högervriden och invandrarfientlig tidning. Man projicerade alltså sin egen feghet på så sätt att man okvädade Jyllandsposten! Hela Danmark var ju främlingsfientligt så detta med karikatyrerna var väl bara på sin plats kunde dessa yttrandefrihetens riddare kläcka ur sig. Och hur kunde man över en natt denna massiva enighet i publiceringsfrågan uppstå? Ja, de som försvarade Jyllandsposten och angrep inställningen i svenska media blev likaså misstänkliggjorda och närmast ansedda som landsförrädare i och med att man ville utsätta Sverige för samma våldsamma uppmärksamhet som Danmark. Man frågar sig också varför ingen försökt klarlägga de överenskommelser som måste ha föregått tigandet i Sverige? Är det för farligt och för obekvämt att granska journalistkolleger? Typiskt är väl - och i och för sig lovvärt - att man nu kan göra en heluppslagsartikel om Flemming Rose utan att andas ett ord om hans "högerextrema främlingsfientlighet", nämligen det ansvarsmedvetna journalister kläckte ur sig när det osade katt.
Tidigare bloggat om karikatyrerna
Redan den 5 februari 2006 skrev jag på denna blogg om teckningarna "Medeltida fläktar och rädslans diktaur", den 5 mars "Skilj på kritik av islam och orättfärdig diskriminering av bl.a. muslimer", den 24 november "Yttrandefrihet - vad är det?", den 6 februari 2007 "Mediernas ynkedom - inget för högtidstalare", den 20 februari "Islam, demokrati och yttrandefrihet". Även senare har jag haft anledning att återkomma i frågan. Den sistnämnda bloggen avslutades så här:
Men det finns faktiskt ytterligare en aspekt av detta som är ännu mer mystisk och kanske skrämmande. Jag tänker då på den enighet som "yttrandefrihetens" alla vapendragare över hela landet och i alla media, som först under hänvisning till just yttrandefriheten hävdade rätten att smäda och förfölja homosexuella från predikstolen, visade när Muhammedteckningarna avvisades såsom rasistiska. Dessutom bemålade man kritiker av denna inställning med samma epitet... Vad var det som fick en enig mediakår att ställa upp på denna attityd och under anförande av falska skäl ge upp yttrandefriheten, sälja demokratin? Inte ens Per Wirténs Bekännelse att han hade fel i sin åsikt att det var rätt att vägra att publicera och Mats Skogkärs milda framtoning i "Bäst i högtidstal" kan ett år efter det begav sig få fullt instämmande. Vad är det egentligen för andlig maffia som styr våra media? Eller är det bara etablisemangets krav på konformitet som även drabbar journalistkåren? Eller är det medias beroende av näringslivet i form av annonsörer och aktieägare? Ja, man undrar faktiskt eftersom det i varje annan fråga finns ett antal personer med avvikande åsikt. Vad säger detta oss om framtidens nyhetsförmedling? Eller hur påverkar det förtroendet för tidningar och journalister.
Måste vi anlita en dansk?
Dessa frågor är fortfarande inte klarlagda och modet har ju tidigare inte visat sig vara en framträdande egenskap hos svenska journalister så vi - den svenska allmänheten - lär väl få fortleva i ovisshet med våra farhågor för nyhetsförmedlingen och vår nollställda respekt för journalister. Kanske skulle vi be någon dansk att klarlägga saken?
torsdag 19 juli 2007
Bakslag för demokratin i EU
Idag kom generaladvokatens i EG-domstolen utlåtande om den svenska vinskatten, vari han föreslår domstolen att fastslå att Sverige gynnar inhemsk ölproduktion genom högre skatt på vin och därigenom bryter mot principen om fri konkurrens. Domstolen behöver inte följa förslaget men mycket lutar åt det.
Odemokratisk domstol
Domstolen består av nio juridiskt välutbildade män, som utan möjlighet till korrigering genom överklagande eller demokratiskt förankrat parlamentsbeslut (som till exempel vår egen Högsta domstol). Inte heller har EG-domstolen som i Sverige noga utformad lagstiftning med förtydligande förarbeten att gå efter utan enbart de kortfattade fördragen som egentligen endast innefattar rubriker med slagordmässiga formuleringar. Domstolen uttolkar dessa slagord och skriver alltså egentligen själv den lagstiftning man avkunnar domar efter. Det innebär en stor frihet för domstolsledamöterna som saknar all demokratisk förankring att "tycka till". Och genom att "tycka till" så kan man alltså upphäva i demokratisk ordning tillkommen lagstiftning i ett medlemsland. Detta är acceptabelt i en papiststat där "sanningen" kommer från ovan men knappast i en sammanslutning som vill göra anspråk på att vara demokratisk.
Beskattning efter alkoholhalt
Bakgrunden i det aktuella fallet är att både öl och vin beskattas i Sverige efter dryckernas alkoholhalt. Detta får till följd att öl med lägre alkoholhalt beskattas lägre än vin med högre. Kommissionen anser att det ger högre skatt på bordsviner per enhet alkohol än öl. Vidare anger kommissionen att en överväldigande andel av det öl som dricks i Sverige tillverkas inom landet medan vinet kommer från andra länder. "Resultatet är att skattesystemet på ett effektivt sätt medverkar till att forma konsumenterna smak genom att befästa den fördel som ölet har och diskriminera vin från andra medlemsstater", heter det i anmälan till domstolen mot Sverige. Detta skulle alltså ske på ett sätt som strider mot EG-rätten.
Förtiger subventioner till vinindustrin
Vad generaladvokaten i sitt utlåtande förtiger är att EU:s vinindustrier inte är - med ett understatement -några frihandelns praktexempel. Såväl Frankrike som Tyskland och Portugal motsätter sig nämligen alla liberaliseringar av vinsektorn. Dessutom är överproduktion på vin inom EU, de s.k. vinsjöarna, en effekt av den perverterade jordbrukspolitik som bedrivs inom EU; fortfarande lägger EU omkring 500 miljoner euro om året bara på att göra sig av med överflödigt vin som inte har gått att sälja. Att generaladvokaten på ovan angett sätt försöker konstruera ett otillåtet handelshinder när EU och de aktuella länderna med ofantliga belopp subventionerar sin vinproduktion är inte bara partiskt utan lika obegripligt som att sila mygg och svälja kameler (Matteus 23,24).
Svenska bryggerier misgynnade
En annan part i målet, branschorganisationen Sveriges bryggerier, håller inte med generaladvokatens bedömning att Sverige gynnar den inhemska bryggerinäringen på bekostnad av utländska vinproducenter. I och med att vi har systembolagsmonopol så finns ju möjligheter för vinproducenter att sälja i det här landet genom en välorganiserad distributions- och försäljningsorganisation. Någon motsvarande möjlighet finns inte för svenska ölproducenter i de aktuella länderna ute i Europa. Egentligen är det alltså svenska ölbryggerier som diskrimineras när det gäller möjligheterna till försäljning.
Medias hyckleri
Svenska media har i hög grad talat om "punkterad alkoholskatt", "bakslag för svensk alkoholpolitik" och "underkännande av alkoholförmynderiet". Det är ynkligt att så få journalister förstår vad en ansvarfull linje i fråga alkohol är och att man sväljer den kontinentala synen där leverskador och ekonomisk misär följer bristen på en inkännande alkoholpolitik. Domstolen generaladvokat gör det uppenbarligen väl medveten om att den största brottet mot konkurrensregeln i detta sammanhang är jordbrukssubventionerna till vinodlarna. Skall även domstolen svälja betet och gynna vinmaffian?
Diskussion om domstolens vara måste tas på allvar
Det är verkligen dags att börja fundera över hur man skall undanröja denna brist på demokrati som EG-domstolen utgör. Och den som inte tar denna diskussion på allvar slår spikar i den kista där man mer och mer bäddar för den nuvarande odemokratiska Europagemenskapen.
Odemokratisk domstol
Domstolen består av nio juridiskt välutbildade män, som utan möjlighet till korrigering genom överklagande eller demokratiskt förankrat parlamentsbeslut (som till exempel vår egen Högsta domstol). Inte heller har EG-domstolen som i Sverige noga utformad lagstiftning med förtydligande förarbeten att gå efter utan enbart de kortfattade fördragen som egentligen endast innefattar rubriker med slagordmässiga formuleringar. Domstolen uttolkar dessa slagord och skriver alltså egentligen själv den lagstiftning man avkunnar domar efter. Det innebär en stor frihet för domstolsledamöterna som saknar all demokratisk förankring att "tycka till". Och genom att "tycka till" så kan man alltså upphäva i demokratisk ordning tillkommen lagstiftning i ett medlemsland. Detta är acceptabelt i en papiststat där "sanningen" kommer från ovan men knappast i en sammanslutning som vill göra anspråk på att vara demokratisk.
Beskattning efter alkoholhalt
Bakgrunden i det aktuella fallet är att både öl och vin beskattas i Sverige efter dryckernas alkoholhalt. Detta får till följd att öl med lägre alkoholhalt beskattas lägre än vin med högre. Kommissionen anser att det ger högre skatt på bordsviner per enhet alkohol än öl. Vidare anger kommissionen att en överväldigande andel av det öl som dricks i Sverige tillverkas inom landet medan vinet kommer från andra länder. "Resultatet är att skattesystemet på ett effektivt sätt medverkar till att forma konsumenterna smak genom att befästa den fördel som ölet har och diskriminera vin från andra medlemsstater", heter det i anmälan till domstolen mot Sverige. Detta skulle alltså ske på ett sätt som strider mot EG-rätten.
Förtiger subventioner till vinindustrin
Vad generaladvokaten i sitt utlåtande förtiger är att EU:s vinindustrier inte är - med ett understatement -några frihandelns praktexempel. Såväl Frankrike som Tyskland och Portugal motsätter sig nämligen alla liberaliseringar av vinsektorn. Dessutom är överproduktion på vin inom EU, de s.k. vinsjöarna, en effekt av den perverterade jordbrukspolitik som bedrivs inom EU; fortfarande lägger EU omkring 500 miljoner euro om året bara på att göra sig av med överflödigt vin som inte har gått att sälja. Att generaladvokaten på ovan angett sätt försöker konstruera ett otillåtet handelshinder när EU och de aktuella länderna med ofantliga belopp subventionerar sin vinproduktion är inte bara partiskt utan lika obegripligt som att sila mygg och svälja kameler (Matteus 23,24).
Svenska bryggerier misgynnade
En annan part i målet, branschorganisationen Sveriges bryggerier, håller inte med generaladvokatens bedömning att Sverige gynnar den inhemska bryggerinäringen på bekostnad av utländska vinproducenter. I och med att vi har systembolagsmonopol så finns ju möjligheter för vinproducenter att sälja i det här landet genom en välorganiserad distributions- och försäljningsorganisation. Någon motsvarande möjlighet finns inte för svenska ölproducenter i de aktuella länderna ute i Europa. Egentligen är det alltså svenska ölbryggerier som diskrimineras när det gäller möjligheterna till försäljning.
Medias hyckleri
Svenska media har i hög grad talat om "punkterad alkoholskatt", "bakslag för svensk alkoholpolitik" och "underkännande av alkoholförmynderiet". Det är ynkligt att så få journalister förstår vad en ansvarfull linje i fråga alkohol är och att man sväljer den kontinentala synen där leverskador och ekonomisk misär följer bristen på en inkännande alkoholpolitik. Domstolen generaladvokat gör det uppenbarligen väl medveten om att den största brottet mot konkurrensregeln i detta sammanhang är jordbrukssubventionerna till vinodlarna. Skall även domstolen svälja betet och gynna vinmaffian?
Diskussion om domstolens vara måste tas på allvar
Det är verkligen dags att börja fundera över hur man skall undanröja denna brist på demokrati som EG-domstolen utgör. Och den som inte tar denna diskussion på allvar slår spikar i den kista där man mer och mer bäddar för den nuvarande odemokratiska Europagemenskapen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
