Våga vara levande

Känslor gör en sårbar. När man böjer sig och gråter öppnar man sig för ett nålstick, en ironisk kommentar, en elakhet. När man blir rasande säger man dumma saker och sänker därmed garden och öppnar sig för knockouten. När man skrattar och låter skojet sprudla fram, kan den vuxne med sitt städade lagom få en att känna sig generad och liten. Men vad är det då som känns så riktigt med den spontana gråten, ilskan och skrattet eller det sanslösa skämtet?

Ett sätt som många utvecklar är att likt en eldgaffel bli rak i ryggen och låta intellektuell klarsyn prägla ens förhållningssätt. Jag orkar inte med tårar, dessutom blir det en slags känslomässig utpressning. Javisst, kan det vara så ibland men ändå... Och dessa stökiga människor som låter sin ilska gå ut över andra, det blir ju en slags känslomässig attack som är svår att manövrera. Javisst, kan aggressioner vara till skada i en relation, men ändå så länge det inte handlar om våld... Jag tycker det är så tröstlöst med människor som när det är som allvarligast skämtar bort det som var viktigt. Javisst, kan skojet användas för att vägra närma sig allvar, men ändå är det befriande med ett skratt...

Är inte samhället en bra fortsättning om man vill leva ett känslofritt liv. Soldaten måste var kallblodig och sikta på magen för att oskadliggöra fienden. Företagsledaren måste kallt se till siffrorna och avskeda folk när "lönsamheten" så kräver. Ja, känslor trasslar till det redan i familjen, på arbetsplatsen, i trafiken ... Men vad är livet utan känslor?

Ingmar Bergman är död och SVT 1 hade skjutit in en extrafilm: Smultronstället. Ett underbart återseende med Sjöström och Naima Widstrand. Genom filmen ekar Ingmar Bergmans egen replik från förintervjun: Jag har använt en stor del av mitt liv att arbeta bort det jag fick del av i min uppfostran. Parentetiskt så tror jag att detta är varje medveten människas roll. Rollen är svår eftersom allt inplanterades när vi ännu var okritiska och dessutom av dem som sa att dom älskade oss.

För mig handlade filmen just om det som jag skrev i inledningen, att våga vistas i känslornas kaos och vara levande. Går man genom livet med eldgaffeln i ryggen och allt sorterat i prydliga högar på hjärnkontoret så blir livet knappast levande. Och nog blir det litet tråkigt eftersom det just är känslornas ovisshet skapar både spänning och upphetsning. Man kan förstå att hemska upplevelser i barndomen får barnet att fatta beslutet att inte visa känslor och kanske också sky dem. Det kan också upplevas som förnedrande att gråta eller visa andra känslor. För mycket skoj kan avfärdas som flamsighet och ytlighet ... och vem vill vara det. Själv använde jag, precis som Ingmar Bergman sa, stor del av mitt liv att återerövra mina tårar. Jag undvek alla situationer där tårar hade plats: avsked hade jag inte tid med, vänlighet kunde avfärdas med en sarkasm för att undvika glädjetår, engagemang kunde undvikas genom en rad ytliga sysselsättningar osv.

De är skönt att bli äldre och våga vara sig själv, arg, ledsen, glad och känna sig mer levande. Jag tror det är nödvändigt också att rucka på principer, eller alltså med andra ord ta ställning i varje föreliggande situation utan så mycket fördomar om hur saker skall vara. Det är ett misstag att tro att detta leder till en slags vag obestämdhet. Tvärtom skapar det faktiska ställningstagande i den föreliggande situationenen slags fast rutin att tänka efter. Och det kan ju inte vara så dåligt. Att ta känslorna på allvar behöver inte innebära att man skär halsen av sig och stoppar huvudet under armen. Bl.a. behövs ju huvudet för att uppfatta allt fint i livet...