EG-domstolen: Fritt fram för lönedumpning

Juristerna i EG-domstolen kan upphäva EU-parlamentets beslut. Enligt nuvarande EU-fördrag är EG-domstolen nämligen överordnad samtliga andra institutioner inom EU, såsom kommissionen, Rådet och EU-parlamentet. Enligt artiklarna 229-233 kan EGdomstolen förklara rättsakter exempelvis av Parlamemntet för ogiltiga och även beordra institution att vidta åtgärder. Motsvarande ordning finns i Lissabonfördraget.

Därför framstår EU-parlamentarikern Åsa Westlund osedvanligt naiv när hon på Wigforsseminariet i Halmstad i månadsskiftet deklarerade att vi inte kan ha en domstol som på papperet är opolitisk men i praktiken företräder marknadsliberala värderingar. Lika märklig är hennes och EU-kollegan Jan Anderssons åsikt att vår Europadebatt präglats av sidodiskussioner om arbetsrätt, kollektivavtal, juridikens överhöghet över politiken.

Jan Andersson har ett flertal gånger på sin blogg och i artiklar framhållit att det nya fördraget innehåller lösningen på problemet genom att dels till fördraget fogats en rättighetskatalog där bl.a. strejkrätt och kollektivavtalsrätt behandlas, dels denna fråga hanteras genom ett förändrat utstationeringsdirektiv med följdändringar i svensk lagstiftning, dels och ett särskilt protokoll med en social klausul skall täcka Lavall-problemet. Alternativen har växlat under diskussionens gång. Men inte något rymmer förmodligen en ur arbetarrörelsens perspektiv godtagbar lösning. Jag säger förmodligen eftersom jag - liksom Jan Andersson - spekulerar i vad EG-domstolen kommer att säga vid en upprepning av Lavall-situationen.

Förmodligen kommer EG-domstolen nämligen att göra precis samma tolkning och därigenom lämna fältet fritt för lönedumpning (och sämre andra arbetsvillkor). Varför det då? Jo, i själva fördraget, som är huvudhandlingen för domstolen domar, finns ingenting om rätt till kollektivavtal och att sådant kan framtvingas med hjälp av strejk eller blockad. Och i fördraget finns bestämmelsen om fri rörlighet av tjänster, vilket innebär att alla andra bestämmelser skall tolkas mot denna artikel. Vad som sedan står i en rättighetskatalog, ett direktiv eller en social klausul blir för domstolen sekundära tolkningsdata medan huvudregeln i fördraget om fri rörlighet kvarstår som den primära principen. Min -liksom en rad andra juristers - farhåga är alltså att läget blir oförändrat med det nya fördraget.

Man må vara hur positiv som helst till Lissabon men det innebär inte att vi som polöitiker kan sälja arbetarrörelsens krav på garantier att svenska modellen inte ersätts med lönedumpning.

LO-kongressens besked att vi måste få klarhet i detta innan vi ratificerar Lissabon-fördraget är en självklar slutsats av denna rättsosäkerhet. Vi får inte igen ge väljarna falska besked. Politikerna har ju en gång lurat väljarna och sagt att den svenska modellen håller. Men det gjorde den inte varken när det gällde arbetsrätt, tidningsstöd, alkoholpolitik osv. Att ge sken av att man har en garanti är falskhet som straffar sig senare.

Snacket om att på något sätt inskränka domstolens makt över politiken är inte heller en fråga för parlaments- eller rådsbeslut. Detta regleras också exklusivt i fördraget. Vill man alltså ha en annan ordning där domstolen inte ger sig in och styr politiken så får man alltså tala om vilka ändringar i fördraget man eftersträvar. Annars är gnölet mot domstolen bara strunt. Dessvärre ger det också falskt sken av att man vill åstadkomma en förändring.