Finns det andra sätt att hantera ”homosexuella närmanden” i Sverige än skott genom huvet eller 45 knivhugg i ryggen?

Brutalt bögmord 1997 I går sände SvT 1 Keillers park en svensk långfilm från 2006 i regi av Susanna Edwards och i rollerna Mårten Klingberg, Piotr Giro m.fl. Bakgrunden är ett brutalt mord natten till den 23 juli 1997 i Keillers park på Hisingen i Göteborg. Jag är 71 år gammal och det var som med filmen hela mitt liv återupprepades. Detta att när man kommer hem till familjen och berättar om sin förälskelse mötas av pappas tysta förakt och mammas gråt över att ”inte få några barnbarn” – att inte få uns av den bekräftelse som skulle mött mig med en förtjusande dam. Eller trösta vänner som överhuvudtaget inte vågade berätta därför att familjen skulle kasta ut dem, ja hota dem till livet. Och sedan det ständiga hotet för ”avslöjande” med fatala konsekvenser, personligen och i det civila. Ja, rent av hotet från mentala och fysiska ”bögknackare”. Överhuvudtaget alla som ansåg sig ha rätt att bli provocerade över hur jag levde mitt liv. Visserligen är jag innerligt tacksam mot de progessiva krafter som har gjort att jag i dag 2010 efter 29 års samlevnad med min käre man kunnat ingå äktenskap, men i min själ smärtar fortfarande de djupa såren av lika många år av bögförakt.

Som jurist fick jag uppleva den ”homosexuella historien”
Det var märkligt att som jurist arbeta med en lagstiftning som syftade till att åstadkomma rättvisa och ett samhälle där man syftade till att stötta de svaga och ändå ständigt stöta på och vara ganska maktlös inför

• Familjens bifall till ens karriär och framgångar i arbetslivet och support av heterosexuella familjesträvanden men totala förnekande när man efter heterosexuell start helt plötligt drabbades av förälskelsen i en person av samma kön, ja hur man t.o.m. efter döden genom testamente försökte undergräva arvsrätten

• Olika utfrysningsförsök i arbetslivet och trakasserier på olika ”formellt” oantastliga grunder, ”samarbetssvårigheter”, ”inte som vi andra”, ”överkänslig”

• Hur samhället representerat av Justitieombudsmannen utan utredning avskrev kränkningar av homosexuella

• Hur domstolar såg förmildrande på våldsmän därför att de blivit utsatta för ”närmanden av offret” (som exempelvis i Keiller-fallet eller mordet på en homosexuell ishokeyspelare i Västerås)

• Hur polisen tidigare agerade så kränkande mot homosexuella våldsoffer att ingen vågade göra anmälan utan att ha med sig jurist.

• Hur släktingar efter dödsfall (före partnerskapslagens tillkomst 1995) kunde kasta ut homosexuell partner såsom ”inneboende” och begrava den döde utan att partnern tilläts medverka

• Hur kyrkliga och frireligiösa företrädare kunde så sent som 2006 kunde gå ut med uppropet ”Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!” http://www.bevaraaktenskapet.se/sidor/upprop.asp

• Hur Högsta domstolen så sent som 2007 friade frikyrkopastorn Åke Green, som beskrev homosexualitet som ”en djup cancersvulst i samhället och såsom uppkomst och spridning av aids” under hänvisning till religionsfriheten http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hd-friar-ake-green_482681.svd

Filmens handling i korthet
 Peter (Mårten Klingberg), som är gift småbarnspappa, förutspås en lysande framtid - han ska ta över familjeföretaget efter pappa och har familj med sin lika lyckade och vackra flickvän. Men en dag möter han en blick som går rakt in i hjärtat på honom – Nassims (Piotr Giro). Kärleken går inte att ignorera och de inleder snart en relation som upprör oförstående vänner och familjmedlemmar. Nassim är den öppne, som vill berätta för hela världen om deras kärlek, medan Peter får kämpa för sin frigörelse och mot sin konservativa bakgrund. Det blir till vacker och kroppsnära kärlekshistoria. Ja, lika fin och komplicerad som den i Brokeback Mountain och liksom där med

de omgivande heterosexuella fördomarna som enda komplikation. Peter inser att han har mött vad som kan vara hans livs kärlek, men han riskerar samtidigt att förlora allt annat. Men relationen får ett abrupt och brutalt slut... Två satanister avrättade den 37-årige algeriern Josef Ben Meddaours (Nassim) liv med ett skott i huvudet och ett i ryggen. Och Peter avskedades från familjeföretaget, fråntogs vårdnad och umgänge med sitt barn och fråntogs sin arvsrätt. Så kan det vara att var bög – inse det, allt annat är arrogant förnekande!

Bra film men...
Recensenter var överens om, att det är en bra film - Kronbrink i DN 4 poäng ”en imponerande debut” - men hänger upp sig på olika saker som inte stämmer överens med det heterosexuella samhällets verklighet.

• De homofoba poliserna är en kliché. Filmen handlar om ett mord 1997, dvs ungefär 10 år efter det att homosexualitet tagits bort som sjukdomsdefinition och 2 år efter det att homosexuella par fått möjlighet att mot den samlade borgerlighetens protester ingå partnerskap och framförallt innan polisväsendet utbildats i HBT-frågor. Och Carin Götblad var inte ens påtänkt som länspolischef då.

• Att Peter bedrar sin fru... det är inte gulligt med otrohet! – Skulle recensenten bli lika arg över heterosexuell otrohet skildrad på film? Men framförallt tillkommer många homosexuella relationer i smyg därför att det heterosexuella förtrycket medfört att homosexuella känslor undertrycks och förnekas också av homosexuella. Ofta är det alltså inte fråga om ”livslögn” utan ett för existensen nödvändigt förnekande.

• Det hade räckt om Peter bara varit bög från början... nu sviker han sin fru och drar in henne i sin jävla livslögn och det tillför egentligen ingenting till filmen. Man kan ana att det hade varit skönt att kunna dra en klar gräns från den heterosexuella verkligheten till bögen Peter. Detta är alltså okunnighet om homosexuellas villkor i slutet av 90-talet och för många än i dag? Homosexuellas ”jävla livslögn” är tillkommen som en följd just av denna ensidiga heterosexuella ”verklighet”

Jag är i alla fall glad över att Public service-tv visade filmen även om den greppade över mycket - som varit svårt för personer utan självupplevelse att förstå - var en fin filmupplevelse. Och jag tackar trots allt livet för min homosexualitet, som jag är övertygad om att en högre Kärlek inte fördomsfullt ser ner på och som faktiskt fört mig till detta livs största lycka, min underbara man.