Sarkozy vill leda "den sista generationen" - EU vid ett vägskäl

"Vi är den sista generationen som kan rädda världen", sa Nicolas Sarkozy till EU-parlamentet högstämt inför Frankrikes övertagande av ordförandeskapet. Helt uppenbart var att den franske högerpresidenten menade att han själv var bäst funtad att leda "den sista generationen". Kanske så småningom såsom Europas Höga President om han nu lyckas sy ihop Lissabonfördraget.

Nå, vad innebär Sarkozys övertagande av ordförandeklubban? På en rad punkter företräder Frankrike en helt annan ståndpunkt än Sverige
* Invandringspolitik: Sverige fruktar ett alltför stängt EU.
* Handelspolitik: Sverige fruktar handelshinder som hämmar tillväxt.
* Klimatpolitik: Sverige fruktar att Frankrike vill subventionera bensin.
* Utvidgning av EU: Sverige fruktar att Frankrike stänger dörren under tiden som EU långbänkar om fördraget
* Union för Medelhavet: Norra Europa fruktar att EU-pengar används till biståndsprojekt som franska företag driver igenom.
* Energipolitik: Sverige fruktar att en gemensam energipolitik efter fransk modell skapar stora jättar och mindre konkurrens.
* Jordbrukspolitik: Sverige fruktar att Sarkozy böjer sig för de franska bönderna och inte driver på reformeringen av de urgamla jordbrukssubventionerna.

Vi går alltså in i en period där det fordras stort civilkurage och diplomatisk skicklighet för att stå emot "Speedy Sarko" för att EU inte skall bli en katastrof för Sverige under fransk ordförandetid.

Samtidigt har Lotta Fogde i skrivit en DN-ledare 5/7 "Ett brokigare EU", där hon bl.a. konstaterar att "Om inte Irlands befolkning röstat nej till Lissabonfördraget, så hade något annat lands medborgare gjort det. Bara de fått chansen..." Jag återger stora delar av texten då jag helt delar den klargörande analysen.

De europeiska politiska makthavarna försöker nu intala sig själva och alla andra att Irlands nej är unikt. Man ska lyssna på Irland, det ska gå att hitta specifikt irländska lösningar på det problem som uppstått. Sedan ska EU-tåget tuffa vidare i inkörda spår. Men Irland är precis lika unikt som alla andra EU-länder. Vilket annat EU-folk som helst skulle efter en folkomröstningskampanj kunnat presentera åtminstone en handfull lokalt färgade invändningar mot Lissabonfördraget. Invändningar eller frågetecken som engagerar tillräckligt för att motivera ett nej i en folkomröstning. Ska alla få sina potentiella behov av förbehåll tillgodosedda, behöver EU byggas som en schweizerost."... "En annan slutsats är att vi borde lära oss mer om hur man gör god schweizerost. EU-länderna är alltför unika för att passa i samma mall i alltför många avseenden. Vare sig det handlar om aborträtt, skatter eller arbetsmarknadsvillkor vill vi bestämma själva."

EU har stått vid ett vägskäl länge nu. Antingen skapar man successivt en politiskt integrerad union, kanske en blivande politisk stormakt, där medlemsländerna enas om det mesta. Då kan man inte ta in hur många nya medlemmar som helst. Om alla ska kunna lägga sig i allt på alla områden finns en gräns för hur många man kan vara.
Eller så satsar man på bredd i stället för djup. EU:s historiska bedrift har handlat om att låta fler och fler grannländer handla fritt med varandra. Det har skapat växande välstånd och stärkt demokratin i länder med bräcklig tradition... Den så kallade krisen efter den irländska folkomröstningen beror på Europas oförmåga att välja mellan dessa båda utvecklingsvägar.

Lissabonfördraget är ett försök att slippa välja väg. Utåt har fördraget motiverats med att EU behöver nya, rationellare arbetsformer för att kunna utvidgas ytterligare. Men i själva fördragstexten bäddas även för ett ännu närmare samarbete kring fler frågor än i dag, med stärkta institutioner i Bryssel.

För att lyckas förena både djupare politiskt samarbete och fortsatt utvidgning, föreslår man att varje enskilt medlemslands inflytande begränsas i fortsättningen. Det är detta som i debatten kallas att EU ska bli effektivare. När inte alla kan tjafsa om allt kommer besluten att gå lättare. Problemet är bara att de som tidigare hade tjafsrätt även i fortsättningen ska stå till svars för besluten, i val inför sina medborgare.

För att kompensera denna demokratiförlust ska allt fler beslut kräva det direktvalda Europaparlamentets godkännande. Om detta i praktiken blir smidigare eller snårigare än att låta alla regeringar ha kvar sitt inflytande återstår att se, men det är detta som i debatten kallas att EU ska bli mer demokratiskt.

Problemet är bara att EU:s medborgare inte röstar i valen till Europaparlamentet. Det genomsnittliga valdeltagandet är 46 procent, och någon gemensam europeisk politisk debatt som skulle kunna ändra på den saken är inte i sikte. Utan gemensamt språk är det svårt att nå utanför en specialintresserad elit.

Det gör ont när kompromisser spricker. EU-toppmötet i midsommarhelgen signalerade att makthavarna just nu befinner sig i en förnekelsefas. Att man jobbat i bortåt tio år på en lösning som medborgarna inte vill ha är en tuff insikt att ta till sig.

EU är tillbaka vid vägskälet. Allt tyder på att efterfrågan på ökad politisk integration är högst begränsad utanför Europas politikerklass. En utvidgad union måste få vara brokig och flexibel. Mångfald är en tillgång. EU kan ändå göra skillnad i världen, och framför allt i närområdet, om
EU:s medborgare vill. Men det finns inga demokratiska genvägar dit.