Först Stråth med svensk Lavallgaranti - därefter Lissabon

Regeringen har tillsatt Stråth-utredningen som skall framlägga sitt förslag i december 2008 om vilka åtgärder som är nödvändiga för att efter bl.a. Lavalldomen säkra en svensk kollektivavtalsrätt.

Har man följt uttalanden i fackpress på LO-sidan under våren kan man konstatera att det varit högljudda krav på att inte sälja ut Sveriges kollektivavtalsrätt. Man har krävt garantier på en svensk lösning av Lavallproblemen innan Lissabonfördraget ratificeras.

På LOs kongress stod valet mellan att välja
* en städad strategisk linje, att först anta Lissabonfördraget och sedan säkerställa att konsekvenserna av Lavaldomen minimeras i svensk rätt, eller
* en mer robust strategi, att anta Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av Lavaldomen lösts i svensk rätt.

Johan Lindholm, Byggnads, angrep kommissionens och de europeiska regeringarnas planer om en snabb och smärtfri ratifikation av Lissabonfördraget. Lindholm föreslog ”att LO skall verka för att den svenska regeringen kan garantera att den svenska arbetsmarknadsmodellen blir säkerställd innan riksdagen antar Lissabonfördraget”. Innebörden av detta skulle vara att Sverige får svårigheter att hålla EUs tidsschema för ratifikation av fördraget. I januari 2009 skall medlemsstaterna ha antagit fördraget. Annars skjuts Lissabonfördraget ikraftträdande framåt – månad för månad - tills det att alla medlemsstater antagit fördraget.

LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att den s.k. Stråthutredningen om konsekvenserna av Lavaldomen redovisat sitt uppdrag i december 2008. Därmed har kongressen inte heller tagit livet av fördraget men samtidigt försvarat arbetarrörelsens rätt till att få klarhet före beslut.

Johan Lindholm har i en artikel i senaste Aktuellt i Politiken anfört "Fördraget kan vänta ett tag till". Han frågar bl.a. hur skall man mobilisera de fackliga krafterna i EU-valet och valet 2010 om man inte är beredd att garantera kollektivavtalen och strejkrätten? Hur skall man förklara för fackliga väljare om man inte först ordnar detta och sedan det visar sig att man genom Lissabonfördraget låst sig för en linje som där man "sålt ut den lösningen"? I det sista sammanhanget drar Johan Lindholm upp risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt".

Vad jag förstått så delar partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin dessa synpunkter. EU-parlamentarikern Jan Andersson har, såvitt jag förstått honom rätt, på sin s-info-blogg framfört en annan tågordning än den fackligt beslutade. Det finns anledning för partiet att sluta upp kring LOs krav. Och det gäller också våra europaparlamentariker.