Inte rättvis beskattning utan allmosor till de fattiga.

"Skatten sänks för fattiga pensionärer" löd rubriken på högerregringens utspel på DN Debatt den 17 juni. Alliansledarna hade enats om att fortsätta att straffbeskatta pension, vilken straffbeskattning kommer att öka än mer vid det aviserade tredje steget av det s.k. jobbavdraget. Allianspolitikerna hade också enats om att pensionärer med låga inkomster skulle få en skattelättnad från början av nästa år. Skattesänkningen sker genom att grundavdraget höjs vid låga inkomster. Höjningen av grundavdraget trappas efterhand av vid högre inkomster. En pensionär med enbart garantipension kan få 2500 kronor mer per år. "Förslaget är inte bara en trygghetsreform utan också en jämställdhetsreform" skriver Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund.

Visst låter det fint att man skall ge en förmån till de svaga i samhället. Vad högeralliansen då inte talar om är att genom att pension beskattas enligt den särskilda straffskatteskalan så blir det ändå minus för fattigpensionären, som får mindre kvar av sin pension efter skatt jämfört med en person som har motsvrande arbetsinkomst. Alliansens hyckleri försöker man dölja under en oljad svada om trygghet och jämställdhet, när det handlar om samvetsallmosor till de fattiga.

Vad Reinfeldt och allianskollegorna ännu inte förklarat är varför pensionärer skall betala högre skatt än en aktiv lönearbetare på sin inkomst. Man talar om arbetslinjen men det är nationalekonmiskt nys eftersom var och en vet att skattesänkningar stimulerar konsumtionen vilket i sin tur skapar arbetstillfällen. Om man alltså låter skattesänkningen omfatta alla så ökar konsumtionen mer och arbetena blir fler. Det är den enkla sanningen. Det handlar alltså om annat när man vill sätta åt pensionärer, arbetslösa och sjuka.

Dagen efter den 18 juin skrev DN på huvudledaren under rubriken "Aldrig för alla" Regeringen vill sänka skatten för pensionärer med låga inkomster. Därmed skapas nya marginaleffekter. Regeringen måste lägga band på sin detaljstyrningslusta, skatter handlar också om värderingar.

Genast efter valsegern hösten 2006 slog de fyra partierna in just på en sådan rak reformväg: sänkta skatter för dem som arbetar och uppstramade bidrag för dem som saknar arbete... Men rätt snart blev det uppenbart att regeringen Reinfeldt/Borgs perspektiv var mycket smalt: så många som möjligt i arbete - och ingenting mer. Ingenting om nackdelen med marginaleffekter, inget resonemang om rättvisan i beskattningen, inget hinder för nya begränsningar och regleringar... Ivern att få alla i arbete med det så kallade jobbskatteavdraget var i och för sig berömvärd. En grupp som tyckte sig ha arbetat nog blev dock upprörd. Pensionärerna såg sig missgynnade relativt de arbetande.

I vårbudgeten lovade regeringen att göra något åt deras mullrande missnöje. Och vad hittar man på? Jo, en konstruktion - höjt grundavdrag för dem med låga pensioner - som leder till tröskeleffekter. De som har litet mer än bara grundpensionen är inte få - och de lär inte bli glada... Det finns goda skäl att minska skattetrycket på alla, både löntagare och pensionärer. Och det bör göras utan sidoblickar på hur den ena eller andra gruppen ska förmås att bete sig. Regeringen måste lägga band på sin styrlusta. Vill den höja grundavdraget för pensionärer bör det gälla alla pensionärer. Värdet blir ändå större för den med mindre pension än för den välställde pensionären - därmed bör regeringens sociala samvete vara till freds.

Vad DN säger är alltså att det är en teknisk dålig lösning som skapar tröskeleffekter och också är uttryck för en förmyndarmentalitet mot oss äldre: man skall styra oss tillbaka i arbete även om vi tjänat ut och alltså njuter frukterna av under ett långt arbetsliv intjänad lön.

Vad man glömmer att det är en oförsynt orättvisa mot alla oss äldre som skapat det samhälle som högeralliansen nu regerar. Jag hoppas att varje pensionär 2010 tänker på den orättvisa särbehnadling som borgerligheten utsatt oss gamla för.