Hederskultur i riksdagsrepresentationen?

Vad är det för representanter vi har i riksdagen, d.v.s. i det här fallet så gällde det högerregeringens riksdagsunderlag eftersom s+v+mp röstade mot FRA-lagen. Och man kan bara citera de borgerliga media för en gångs skull och hålla med.

Carl Rudbeck har en underbar förmåga att klä av hycklerier och ge saker dess rätta namn. Han skriver i Sydsvenskan i dag 21/7 "Dessa fega flippfloppare": "... En hel rad liberaler och borgerliga som Cecilia Wikström (fp), Fredrick Federley (c) och Birgitta Ohlsson (fp) röstade för eller kvittade fegt ut sig och röstade inte alls. Nu har några av dessa börjat gråta ut i spalterna och visa ånger. Skulle frågan komma upp till omröstning igen lovar de att rösta annorlunda. De påstår att de lyssnar till väljare och att deras situation är oerhört plågsam. Pyttsan! De röstade för lagen för att rädda sina karriärer. Men nu när stormen inte bedarrar och massor av debattörer... Det som såg ut som ett smart, om än tarvligt, karriärdrag kan visa sig vara ett fatalt misstag. Dessa liberaler har skjutit sig i foten. Och det är numera rätt så många som gör sitt bästa för att se till att såret i foten inte läker utan tvärtom utvecklar sig till kallbrand. Dessa ångerköpta har ändrat uppfattning på det sätt som inte bara bringar dem i ytterligare vanrykte utan skadar hela den politiska klassen. Hade de haft en gnutta mod hade de röstat mot när de hade chansen. De missade den och nu har tåget gått. Politikernas sätt att resonera är förfärligt. Vågar de inte stå upp och följa sin övertygelse i denna fråga så har de på många vis komprometterat hela riksdagens legitimitet. Varför i hela fridens namn behöver vi 349 riksdagsledamöter när alla dessa med ett enda hedersamt undantag – folkpartisten Camilla Lindberg – visade sig vara en viljelös massa som gjorde precis som den blev tillsagd? Att några nu känner ruelse och försöker ställa sig in hos sina väljare klingar falskt och kommer nog inte att lura särskilt många. När det gäller hur de skall rösta i FRA-frågan har de flippfloppat på just det sätt som de inte skall om de vill behålla sitt förtroende. Ingenting har förändrats som gör lagen mindre aptitlig idag än för några veckor sedan. Att som folkpartisten Cecilia Wikström skylla på att ”det var riksdagens sista dag och möten stup i kvarten” visar endast att hon inte är vuxen sitt jobb. Det mest hedersamma hon kan göra är att ställa sin plats till förfogande. Hon och några till har försatt sig i en klassisk moment 22-situation. Det enda sättet att återfå väljarnas förtroende är att lämna politiken. Men när såg vi senast en politiker offra sin karriär för sin heders skull?

En av flippflopparna viker ut sig i helfigur på SvDs Brännpunkt, Birgitta Ohlsson, utan att bidra till frågan om vad som styrde hennes beslut att lägga ned sin röst och nu kraftigt argumentera för ett upprivande av beslutet.

Den som är riktigt kritisk bland de annars regeringstrogna är den konservativa draken SvD som i olika sammanhang kritiserat att de som var emot inte utnyttjade det år då lagförslaget låg vilande till ändringskompromisser. Tidningen frågar sig var de ledamöter som nu säger sig kunna rösta mot lagen i höst fanns i debatten inför beslutet för en månad sen. Deras frånvaro då gör att det är lätt att tvivla på deras hängivenhet nu." "Att komma en månad efter riksdagsbeslutet och säga som Birgitta Ohlsson med flera att de borde ha röstat annorlunda imponerar inte. Vi måste kunna begära mer insikt och civilkurage av en riksdagsman." Tidningen skriver också att den klantiga hanteringen från regeringens sida bäddar för regeringskris.

När man nu sett detta så undrar man hur ett av de viktigaste besluten för Sveriges framtid kommer att fattas. Tydligen är det så att även om enskilda ledamöter innerst inne känner tveksamhet eller rent av inte vill rösta som partiet säger så är de ledamöter som står för sin uppfattning av 349 ledamöter summa 1 ledamot, räknade på ena handens fingrar alltså. Precis som Carl Rudbeck också är inne på så handlar det i högsta grad om politikerns karriär. Vad jag vet är det väl bara inom junilistan där en realistisk tveksamhet när det gäller EU är en merit i politiken. Ja, är det inte rent av så att inom övriga partier att det sker en bortsortering av sådana kandidater som står för att ett mellanstatligt perspektiv istället för ett federalt?