Finns det annat än villa, vovve och volvo

I Sydsvenskans lördagskrönika 5/7 skrev Heidi Avellan "Christiania är mer än Pusherstreet". Det handlar om dilemmat med drömmar om anarkistisk frihet ställt mot vän av ordnings krav på fyrkantigt ordnat och narkotikafritt samhälle. Litet av modern byråkrati visavi poetiskt bohemeri. Och det är signifikativt för den visdom som brukar flöda ur Heidi Avellans penna att valet inte är självklart. Hon skriver:

För en liberal borde det vara enkelt: Fristaden bygger på ockupation, kollektivism och bristande respekt för den privata äganderätten. Dessutom lyckas christianiterna inte få kontroll över drogförsäljningen. Att fristadens framtid är hotad borde alltså inte vara något att begråta. Men idag när yuppien petat ut hippien och småborgerligheten griper omkring sig är det svårt att motstå charmen, påminnelsen om att det finns annat i livet än villa, vovve och Volvo. Att applådera när den danska staten vill införa ordning och reda i Christiania, ”normalisera”, är därför inte självklart. Hela frågan är komplicerad, mångfasetterad – och beroende av betraktarens synvinkel.

Sedan 1971 då hippierna tog över de gamla kasernerna i Christianshavn har fristaden varit en nagel i ögat på etablissemanget. Under statsminister Anders Fogh Rasmussens förra borgerliga regering, som styrde med hjälp av högerpopulistiska Dansk folkeparti, blev normalisering en symbolfråga som röstades igenom med brett stöd i folketinget. Regeringen vill riva gammalt, bygga nytt och krympa områdets självbestämmande. I fyra år har förhandlingarna pågått. 200 gånger lär staten och Christiania ha mötts, 20 000 arbetstimmar och 20 miljoner danska kronor har plöjts ned i processen.

Så presenterade staten ett förslag som christianiterna hade att ta ställning till: staten bygger nya bostäder, skapar ägandeformer och inrättar en bostadskö så att nya invånare kan flytta in. Slutet för fristaden, oavsett svar, hävdar många. ”En omöjlig fråga: Vill man stekas eller hängas?”, sade den tidigare hippien Anne Marie Helger nyligen i Berlingske Tidende. Ett val mellan Skylla och Karybdis.
Den 1 juli gick fristen ut. Några dagar innan samlades invånarna till stormöte. Hur det avlöpte ger dansk press olika bild av: Vänstertidningen Information menar att stormötet kom med ett konstruktivt förslag. Borgerliga tidningar skriver att svaret blev ett ja-på-vissa-villkor-fast-mest-nej. I sak handlade det om krav på ”en politisk lösning” – och ytterligare ett möte. Ett försök att vinna tid.
Från sina krav backar Christiania inte: husen på vallarna måste få stå kvar, stormöten skall också i fortsättningen vara beslutande organ och det är christianiterna som skall få bygga nytt. Staten, företrädd av Slots- och Ejendomsstyrelsen, sade nej med motiveringen att själva kärnan i planen avvisas och att det då inte finns något att förhandla om. Det kan betyda att invånarna nu får stå vid sidlinjen och iaktta normaliseringen, utan att kunna påverka, konstaterar Politiken. Att staten kan vänta sig motstånd är säkert, fredligt eller våldsamt återstår att se. Bland banderoller och tröjor med Bevar Christiania syns redan en och annan mer radikal: Forsvar Christiania.

En solig julidag, bland blommor och kringströvande hundar, fyrtio år efter 1968 är det inte svårt att sympatisera med hippiedrömmen. Det är inte mindre frihet som behövs i vårt samhälle, utan mer. Det finns goda skäl att låta detta samhällsexperiment fortsätta. Det måste det finnas plats för. Även om fristaden bygger på ockupation, även om den under åren bidragit till drogproblem så behövs påminnelsen om att allt inte måste vara genompräktigt. Det går att leva på ett annat sätt om frihet skattas högre än pengar. Knarket, då? Ja, det är ett problem. Narkotikan måste bort och christianiterna har visat att de inte lyckas rensa upp. Här behövs polisinsatser, om och om igen. Men att det fortfarande går att köpa droger på Pusherstreet är inte skäl nog för att sätta punkt för sagan om Christiania. Det vore naivt att tro att problemet försvinner med den sista hippien.

Heidi Avellan är värd en tapperhetsmedalj för detta inlägg. Och jag menar allvar. Anders Fogh Rasmussen är den borgerliga politiker som prisas i alla borgerliga läger och har t.o.m. när det gäller politisk storhet jämförts med Olof Palme. Inte minst viktigt att han har med sin praktiska borgerlighet segrat i två val. Visserligen har hans regering en invandrarfientlig krycka men i alla fall. Dessutom så är detta val, som hon själv framhåller, mycket enkelt för de flesta av Heidi Avellans politiska medspelare. Det rör sig alltså om tänk där det vanligen bara finns "korrekta" tankar.

Som alltid finns det dessutom ett snäpp till hos Heidi Avellan och det är den existensiella frågan där man lutar sig tillbaka och frågar vad är det vi håller på med egentligen när vi gör något. Det här med det inte är lika påtagliga som drömmar och känslor. Egentligen handlar detta ju om det mest väsentliga eftersom det är det som förmodligen blir avgörande för våra ställningstaganden. Felet är att vi oftast tror oss handla av rationella skäl när det egentligen rör sig om hjärtat. Och Guskelov för det.

Till saken hör att det inte är självklart att en socialdemokratisk regering skulle handlat annorlunda. Man minns hur Köpenhams socialdemokratiska överborgmästare handlade under ungdomsaktivitetshusets försäljning till en religiös sekt och polisutrymningen av huset.

Nog blev samhället ganska hemskt likt Orwell när våra fyrkantiga, byråkratiska strävanden blir allenarådande. Det är bara det att de skribenter som har denna existensiella tråd är lätt räknade. Heidi Avellan är en av dessa som ideligen ställer de viktiga frågorna.