Kapitalism måste handla om moral
skriver Bengt Lindroth om i dagens Sydsvenska 26/9. Hans funderingar i detta ämne är en god utgångspunkt när vi funderar på vad vi måste erbjuda väljarna för alternativ inför valet 2010. Vad han skissar är ju just bakgrunden till härdsmältan i finansvärlden. Men även till högerregeringens misslyckande i gästspelet som arbetarparti och samtidigt den kapitalförstöring som sker genom den hysteriska utförsäljning av Sveriges offentliga förmögenhet.
Moral och ordet girighet tabu
Björn Lindroth skriver: "... kapitalismens försvarare har också skäl att idka självkritik. Finanskriserna är ytterst en fråga om moral. Alltför sällan, alltid för sent, ägnar sig marknadsekonomins aktörer, inom finans- och banksektorerna, i näringsliv och politik, bland ekonomijournalister och ledarskribenter, åt den aspekten. De hyschar för den obehagligaste delförklaringen till dagens elände. Girigheten." Han citerar Dagens Nyheters ekonomikommentator Johan Schück, som ger förklaringen en ”hänsynslös vinsthunger, överdriven skuldsättning och allt för högt risktagande”. I Finland intervjuades i veckan förre riksbankschefen Sirkka Hämäläinen. Hon fick jobbet mitt under landets djupa kris i början av 1990-talet. Hon tycker sig se delvis samma bakgrund då som nu: ”Beslutsfattarna inom politiken hade en fruktansvärd aptit på tillväxt och investerare, bank- och finansfolk, låntagare och konsumenter bars av en väldig girighet att berika sig.”
Marknaden amoralisk?
De, som hyllar marknaden som styrkraft och därmed kapitalismen, hävdar ofta att moral inte har med saken att göra. Marknaden är i sig själv neutral och amoralisk och dess aktörer bara lydiga tjänare eller smörjnissar. En glad och fiffig smörjnisse gynnar systemet/marknaden, som i sin tur gynnar samhället och så vidare.
Keynes, Hayek och Friedman
Den som tycker så borde enligt Björn Lindroth - studera två av den moderna nationalekonomins portalfigurer, John Maynard Keynes och F A Hayek. Keynes lärde på 1930-talet om offentliga insatser som korrigering när marknaden hamnat i djup depression. Keynes såg ”kärleken till pengar” som en samhällelig cancersjukdom och betraktade både ekonomivetenskapen och samhället i ljuset av etiska principer. Vad Lindroth underlåter att nämna är att Keynes pläderade för blandekonomi där marknadsmässigt uppbyggda verksamheter varvades med offentliga och kapitalismen åsattes tyglar genom begränsande lagstiftning. T.o.m F A Hayeks, som såg den fria marknaden som värn mot en totalitär statsmakt, underströk moralens betydelse: individen inte kan friskriva sig detta ansvar med hänvisning till något övergripande system, såsom staten, nationen eller marknaden. Häremot står de hejdlösa låt-gå-liberaler som i Milton Friedmans anda verkar för en rå och obegränsad kapitalism och som ser med misstro på minsta offentligt ingrepp i marknaden. Det är intressant att Milton Friedman citerats i både Sydsvenskans och Dagens Nyheters ledare senaste året när man gett stöd för åtgärder av vår högerregering.
Keynes vägleder socialdemokratin
Det är också intressant - vilket Björn Lindroth inte ens nämner - att Keynes med sitt blandekonomiska recept använts av socialdemokratiska politiker i en rad länder, även Sverige. Genom denna form av reglerad blandekonomi ville man skapa en fri marknad för konsumtionsvaror som samverkade med kostnadsfri offentlig sjukvård, offentliga skolor och stora statsägda tillgångar i form av exempelvis nationella olje- och elbolag, nationella järnvägs- och vägnät. Man kunde ställa krav på företagen att betala anständiga löner, respektera arbetarnas rätt att bilda fackföreningar och att låta staten beskatta inkomster och omfördela resurser så att stora ojämlikheter minskar.
Blandekonomi
Denna blandekonomi bygger på kompromisser och maktfördelning.
Man borde ur detta perspektiv se på finanskrisen men också på vår egen högerregerings framfart under de två gångna åren. Och det är också ur detta perspektiv vi socialdemokrater måste ta fram ett program att gå till val på 2010. Ty väljarna är uppenbarligen missnöjda både med den hutlösa girigheten bland en del av marknadens aktörer, exempelvis storbolagsdirektörerna, och med högerregeringens omvända robin-hood till de rikas väl.
fredag 26 september 2008
Sverige med när rika länder suger ut fattiga
Mänsklig nyttoselektering
EU-kommissionens förslag till ny invandringspolitik ger en ganska skrämmande bild av girigheten hos oss rika länder: Bara de människor som vi har direkt användning för i syfte att bevara vårt välstånd tar vi emot. Vi selekterar på samma sätt som man gjorde i en beryktad verksamhet i nazisternas tredje rike, nämligen efter vilka som är kompetenta att ge ett bidrag till vår verksamhet och vårt välstånd som arbetskraft medan vi för övriga stänger dörren. Dessutom kan man undra över moralen att vi suger upp arbetskraft som uppenbarligen behövs för att höja levnadsstandarden i invandrarnas urspungsländer.
Blått kort
I tidningarna kunde man läsa rubriken: Välutbildade får gräddfil in i EU. Och Billström kommenterade förnöjt att nu hade man i EU enats om att harmonisera invandringspolitiken, dvs en gemensam hållning till en legal invandring. Kommissionens förslag handlar om två saker
* minimiharmonisering av reglerna för förmåner och rättigheter för alla legala invandrare samt ett förenklat tillståndsförfarande för arbets- och uppehållstillstånd.
* blått kort för Välutbildade invandrare som snabbt skall erbjudas och som garanterar uppehålls- och arbetstillstånd inom EU.
Vi är gamla och behöver unga friska
Tanken bakom förslaget som avser arbetskraftsinvandring och inget annat är att var tredje europé snart är över 65 år, varför medlemsländerna under de närmaste 20 åren behöver ett tillskott på sammanlagt omkring 20 miljoner invandrare, de flesta mindre kvalificerade. De högt kvalificerade beräknas till mindre än 100 000 om året. Det är alltså för att vi inte skall behöva sänka vår standard som vi skall suga upp okvalificerad arbetskraft till service och fabriker och välutbildade för att driva och förnya verksamheten hos oss rika länder.
Varför talar ingen om omoral
Detta är ett f.n. bara ett förslag från EU-kommissionen och måste antas med enhällighet i EU:s ministerråd där var medlemsstat alltså har vetorätt. Det betyder att förhandlingen om alla dess detaljer kan bli en lång och besvärlig process. Dessutom har Danmark, Storbritannien och Irland i invandrarfrågor undantag på visst sätt. Man kan bara hoppas att någon medlemsstat har sans nog att peka på det omoraliska i förslaget.
Fattiga länders välutbildade
Det blå kortet skall bli EU:s motsvarighet till det gröna kort som finns för legalt invandrad arbetskraft i USA. Men medan detta gröna kort i USA är permanent så kommer det förslagna blå kortet i EU att vara tidsbegränsat. Blått kort gäller bara invandrare som kommer från länder utanför EU:s medlemskrets, som till exempel ryska kemister, indiska IT-experter, afrikanska läkare, vietnamesiska ingenjörer, sydamerikanska tandläkare. För att kvalificera sig krävs en högre yrkesutbildning, minst tre års yrkeserfarenhet samt att en arbetsgivare stöder ansökan. Den skall behandlas snabbt och den som får kortet garanteras tillträde till arbetsmarknaden på reguljära villkor. Kortet gäller i två år och kan förnyas. Varje enskilt EU-land bestämmer själv hur många blå kort det vill utfärda.
Indignerad men utan egen lösning
Jag har ingen lösning på frågan om hur invandringen skall hanteras så att vi kan erbjuda ett värdigt mottagande. Men detta som i media bara blivit en liten notis får det att krypa längs ryggraden på mig av indignation.
EU-kommissionens förslag till ny invandringspolitik ger en ganska skrämmande bild av girigheten hos oss rika länder: Bara de människor som vi har direkt användning för i syfte att bevara vårt välstånd tar vi emot. Vi selekterar på samma sätt som man gjorde i en beryktad verksamhet i nazisternas tredje rike, nämligen efter vilka som är kompetenta att ge ett bidrag till vår verksamhet och vårt välstånd som arbetskraft medan vi för övriga stänger dörren. Dessutom kan man undra över moralen att vi suger upp arbetskraft som uppenbarligen behövs för att höja levnadsstandarden i invandrarnas urspungsländer.
Blått kort
I tidningarna kunde man läsa rubriken: Välutbildade får gräddfil in i EU. Och Billström kommenterade förnöjt att nu hade man i EU enats om att harmonisera invandringspolitiken, dvs en gemensam hållning till en legal invandring. Kommissionens förslag handlar om två saker
* minimiharmonisering av reglerna för förmåner och rättigheter för alla legala invandrare samt ett förenklat tillståndsförfarande för arbets- och uppehållstillstånd.
* blått kort för Välutbildade invandrare som snabbt skall erbjudas och som garanterar uppehålls- och arbetstillstånd inom EU.
Vi är gamla och behöver unga friska
Tanken bakom förslaget som avser arbetskraftsinvandring och inget annat är att var tredje europé snart är över 65 år, varför medlemsländerna under de närmaste 20 åren behöver ett tillskott på sammanlagt omkring 20 miljoner invandrare, de flesta mindre kvalificerade. De högt kvalificerade beräknas till mindre än 100 000 om året. Det är alltså för att vi inte skall behöva sänka vår standard som vi skall suga upp okvalificerad arbetskraft till service och fabriker och välutbildade för att driva och förnya verksamheten hos oss rika länder.
Varför talar ingen om omoral
Detta är ett f.n. bara ett förslag från EU-kommissionen och måste antas med enhällighet i EU:s ministerråd där var medlemsstat alltså har vetorätt. Det betyder att förhandlingen om alla dess detaljer kan bli en lång och besvärlig process. Dessutom har Danmark, Storbritannien och Irland i invandrarfrågor undantag på visst sätt. Man kan bara hoppas att någon medlemsstat har sans nog att peka på det omoraliska i förslaget.
Fattiga länders välutbildade
Det blå kortet skall bli EU:s motsvarighet till det gröna kort som finns för legalt invandrad arbetskraft i USA. Men medan detta gröna kort i USA är permanent så kommer det förslagna blå kortet i EU att vara tidsbegränsat. Blått kort gäller bara invandrare som kommer från länder utanför EU:s medlemskrets, som till exempel ryska kemister, indiska IT-experter, afrikanska läkare, vietnamesiska ingenjörer, sydamerikanska tandläkare. För att kvalificera sig krävs en högre yrkesutbildning, minst tre års yrkeserfarenhet samt att en arbetsgivare stöder ansökan. Den skall behandlas snabbt och den som får kortet garanteras tillträde till arbetsmarknaden på reguljära villkor. Kortet gäller i två år och kan förnyas. Varje enskilt EU-land bestämmer själv hur många blå kort det vill utfärda.
Indignerad men utan egen lösning
Jag har ingen lösning på frågan om hur invandringen skall hanteras så att vi kan erbjuda ett värdigt mottagande. Men detta som i media bara blivit en liten notis får det att krypa längs ryggraden på mig av indignation.
söndag 21 september 2008
Äckliga horkarlar och råa våldtäktsmän finns överallt!
Lukas hemska film Lilja 4-Ever, som gavs i repris i SvT, gjorde mig spyfärdig. Inte för att filmen var dålig, tvärtom en pärla. Ja just det en pärla rätt i nyllet på mig som åskådare.
16-åriga Lilja
bor i en sliten och fattig förort någonstans i det forna Sovjetunionen efter att ha blivit övergiven av sin mor som farit med en man till Amerika och inte ville ha "horungen" med. Hennes enda vän är den unge pojken Volodja, som blivit utslängd från sitt hem av en kolerisk styvfar. Tillsammans drar de runt i området med sjaskiga hyreskaserner och fantiserar om hur man kunde göra livet lättare att leva. Av brist på på pengar tvingas Lilja att prostituera sig. En dag tänds hoppet när Lilja blir förälskad i Andrej. Han ber henne följa med till Sverige och börja ett nytt liv.
Det nya livet
visar sig vara Andrejs ryska kumpan som tar hand om Lilja och låser in henne i lägenhet i en förort och sedan för henne runt till olika svenska kunder i den svenska staden. Hallicken misshandlar henne och tjänar grova pengar på den unga flickan. Hennes stora sorgsna ögon rör sig i takt med gubbarnas monotona stötar.
Tillägnad alla sexslavar
Filmen är tillägnad alla barn och kvinnor som är sexslavar världen runt.
Man gråter och blir spyfärdig i takt med knullstötarna och undrar hur sånt här är möjligt. Och som jurist så har jag i handlingarna på mitt arbetsbord sett beskrivet hur män våldtar och misshandlar kvinnor och barn. Ja, t.o.m. knullar egna och grannarnas barn eller barnen på den förskola eller skola där gärningsmannen har tjänst som lärare.
Borde kokas i het olja
Det väller upp en ilska och man vill koka hallicken i brännande olja och stoppa dit alla män som inte kan skilja på ålder eller på annat sätt bara roffar åt sig av andra personers liv. Självklart borde det finnas möjlighet att skicka tillbaka personer som livnär sig på trafficking med offer från det egna ursprungslandet.
Förverkat kuk-rätten
Och tydligen finns det i alla samhällsgrupper. T.o.m. i EU lär det inte bara vara alla parlamentarikerna som flyttar mellan Strasbourg och Bryssel. Detta att köpa sig en annan mänsklig varelse för att ha sex. Och sedan pratar köparen eller våldtäktsmannen om "horan". Finns det inget urdjävligt ord för dem som gör så här? Egentligen så har dessa män faktiskt förverkat rätten att mer njuta av sin kuk. Borde de kanske med tvång föras till en huggkubbe för ett snabbt avskiljande innan de enligt receptet ovan kokades i olja.
Gud, vad ledsen och förbannad man blir. Tack Lukas M och tack Svt för reprisen!
16-åriga Lilja
bor i en sliten och fattig förort någonstans i det forna Sovjetunionen efter att ha blivit övergiven av sin mor som farit med en man till Amerika och inte ville ha "horungen" med. Hennes enda vän är den unge pojken Volodja, som blivit utslängd från sitt hem av en kolerisk styvfar. Tillsammans drar de runt i området med sjaskiga hyreskaserner och fantiserar om hur man kunde göra livet lättare att leva. Av brist på på pengar tvingas Lilja att prostituera sig. En dag tänds hoppet när Lilja blir förälskad i Andrej. Han ber henne följa med till Sverige och börja ett nytt liv.
Det nya livet
visar sig vara Andrejs ryska kumpan som tar hand om Lilja och låser in henne i lägenhet i en förort och sedan för henne runt till olika svenska kunder i den svenska staden. Hallicken misshandlar henne och tjänar grova pengar på den unga flickan. Hennes stora sorgsna ögon rör sig i takt med gubbarnas monotona stötar.
Tillägnad alla sexslavar
Filmen är tillägnad alla barn och kvinnor som är sexslavar världen runt.
Man gråter och blir spyfärdig i takt med knullstötarna och undrar hur sånt här är möjligt. Och som jurist så har jag i handlingarna på mitt arbetsbord sett beskrivet hur män våldtar och misshandlar kvinnor och barn. Ja, t.o.m. knullar egna och grannarnas barn eller barnen på den förskola eller skola där gärningsmannen har tjänst som lärare.
Borde kokas i het olja
Det väller upp en ilska och man vill koka hallicken i brännande olja och stoppa dit alla män som inte kan skilja på ålder eller på annat sätt bara roffar åt sig av andra personers liv. Självklart borde det finnas möjlighet att skicka tillbaka personer som livnär sig på trafficking med offer från det egna ursprungslandet.
Förverkat kuk-rätten
Och tydligen finns det i alla samhällsgrupper. T.o.m. i EU lär det inte bara vara alla parlamentarikerna som flyttar mellan Strasbourg och Bryssel. Detta att köpa sig en annan mänsklig varelse för att ha sex. Och sedan pratar köparen eller våldtäktsmannen om "horan". Finns det inget urdjävligt ord för dem som gör så här? Egentligen så har dessa män faktiskt förverkat rätten att mer njuta av sin kuk. Borde de kanske med tvång föras till en huggkubbe för ett snabbt avskiljande innan de enligt receptet ovan kokades i olja.
Gud, vad ledsen och förbannad man blir. Tack Lukas M och tack Svt för reprisen!
fredag 19 september 2008
Vi måste garantera fackliga rättgheter vid ratificeringen av Lissabon!
I början av sommaren beslutade LO-kongressen att verka för att Lissabonfördraget inte undertecknas innan den svenska utredningen av konsekvenserna av Vaxholmsfallet har presenterats. I sak är det mycket rimligt, skrev Petter Larsson 5/6 i Efter Arbetet. En del har försökt bortförklara vad kongressen beslut innebär, nämligen att man vill ha klart sakläget innan man överhuvudtaget tar ställning till om man skall ratificera eller ej.
Starkt förhandlingskort
Högerregeringen hade tänkt sig att riksdagens ska skriva på Lissabonfördraget under hösten och sedan, tänkte man presentera utredningen om vad laval-fallet m.fl. innebär ifråga om strejk- och kollektivavtalsrätten. En märklig tågordning och lika märkligt är det att socialdemokratiska partiledningen inte sagt blankt nej till detta. Eftersom det fordras kvalificerad majoritet till ratificeringen är SAPs medverkan nödvändig för att säga ja till Lissabonfördraget. Detta ger oss naturligtvis ett starkt förhandlingskort – möjligheten att vägra godkänna avtalet. Eller villkora ett godkännande.
Ändring på både EU- och svensk nivå
För att förhindra framtida lönedumpning krävs förändringar på både EU-nivå och nationell svensk nivå. EG-domstolen är suverän och det är bara struntprat att man realistiskt kan räkna med att förändra dess ställning och man må gnöla om att det innebär ett klart odemokratiskt inslag att ha jurister utan något som helst folkligt mandat som sitter och läxar politiker på alla nivåer. Nej den enda framkomliga vägen är att ändra den lagstiftning av fördragskaraktär som domstolen dömer enligt men också ge klara direktiv beträffande lagstiftarens avsikter. Då fordras ändring i utstationeringsdirektivet så att det tolkas enbart som ett "golv" och inte också som ett "tak" för vad man kan kräva av gästande företag beträffande gästarbetares villkor.
Samma sak med Lissabon som med Nice
Det har sagt att Lissabonfördraget och Rättighetsstadgan skyddar kollektivavtals- och strejkrätten och det är i och för sig rätt. Men OBSERVERA inte mot de fria rörligheterna som fortfarande kommer att ta över rättigheterna, eller som det har uttryckts den fria rörligheten kommer att vara det nålsöga genom vilket rättigheterna skall passera. "laval"-domarna kommer alltså att fortsätta. Därför erfordras också som EU-facket har krävt ett protokoll med en social klausul varav skall framgå att de fria rörligheterna inte begränsar de grundläggande rättigheterna.
Även på svensk nivå fordras en rad ändringar i lagstiftningen för att vi inte ännu gång skall få en motgång i EG-domstolen.
Högerkrafter motsträviga
Nu är det ju så att i Europa har blåst högervindar sedan vi gick in i gemenskapen och det har inneburit precis som i Sverige att en rad högerregeringar tillträtt och dominerar EU-kommissionen och Rådet och som därför är måttligt intresserade av ta fram ändringar som stärker fackliga rättigheter. Samma sak gäller i Sverige där en oenigt haltande högerregering inte alls säkert gemomför de förändringar vi önskar för att garantera den svenska modellen - Maud Olofsson och Jan Björklund verkar ha ganska nära till Svenskt Näringsliv helt negativa linje för att om möjligt gå in på vägen med minimilöner. Den enda "svagheten" hos dessa högerkrafter både på EU-nivå och i Sverige är att de starkt önskar ett genomförande av Lissabonfördraget.
Vi måste skapa garantier för fackliga rättigheter
Enda sättet, och jag upprepar, det enda sättet för oss att få garantier för konflikträtt och kollektivavtal är att villkora vår medverkan itill ratificeringen av Lissabonfördraget.
Partiledningens uppträdande har hittills präglats av en slags fixering vid att inte störa godkännandet av Lissabonfördraget, som är smått obegriplig. Lissabonfördraget är förmodligen bättre än det nuvarande Nicefördraget. Men det förklarar inte att EU, som väntat på ett nytt fördrag i många år och som dessutom måste förhandla med Irland för en lösning, får vänta ytterligare på svensk ratificering. Om partiledningen inte med alla till buds stående medel ser till att konflikträtt och kollektivavtal garanteras också i framtiden så har man svikit en av de grundläggande kraven för svensk arbetarörelse.
Bara vanlig förhandling med ge och ta
Det har framförts, särskilt på den borgerliga kanten, att villkora ratificeringen av garantier för fackliga rättigheter är en slags utpressning som det inte passar sig att LO och SAP syslar med. Men vad är spelet om kollektivavtals- och strejkrätten om inte politiska förhandlingar för att få makt att genomföra sina krav. Att arbetarrörelsens fackliga och politiska gren inte skulle använda sina trumfkort i en förhandling där frågan gäller en arbetsmarknad utan lönedumpning är bara inte en möjlighet. Det skulle vara en grav försummelse av plikten som fackföreningsrörelse och socialdemokrati. Att det skulle vara förödande för oss i EU-valet är en trolig hypotes.
Flera arbetarekommuner, däribland Trelleborg och Ystad, har därför krävt att vår riksdagsgrupp
röstar ja till Lissabonfördraget med det uttryckliga villkoret att erforderliga ändringar för att garantera den svenska modellen införs i utstationeringsdirektivet och så att direktivet inte kan tolkas snävt omfattande bara ”den hårda kärnan” och
tillkännager att den inte kommer att medverka till en svensk ratificering av Lissabonfördraget med mindre än att regeringen ingår en överenskommelse med Socialdemokratiska Partiet som tillgodoser att grundkravet om ändringar i svensk lagstiftning så att arbetsrätt och strejkrätt till fullo garanteras på hela den svenska arbetsmarknaden. (hela uttalandet finns http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26067)
Starkt förhandlingskort
Högerregeringen hade tänkt sig att riksdagens ska skriva på Lissabonfördraget under hösten och sedan, tänkte man presentera utredningen om vad laval-fallet m.fl. innebär ifråga om strejk- och kollektivavtalsrätten. En märklig tågordning och lika märkligt är det att socialdemokratiska partiledningen inte sagt blankt nej till detta. Eftersom det fordras kvalificerad majoritet till ratificeringen är SAPs medverkan nödvändig för att säga ja till Lissabonfördraget. Detta ger oss naturligtvis ett starkt förhandlingskort – möjligheten att vägra godkänna avtalet. Eller villkora ett godkännande.
Ändring på både EU- och svensk nivå
För att förhindra framtida lönedumpning krävs förändringar på både EU-nivå och nationell svensk nivå. EG-domstolen är suverän och det är bara struntprat att man realistiskt kan räkna med att förändra dess ställning och man må gnöla om att det innebär ett klart odemokratiskt inslag att ha jurister utan något som helst folkligt mandat som sitter och läxar politiker på alla nivåer. Nej den enda framkomliga vägen är att ändra den lagstiftning av fördragskaraktär som domstolen dömer enligt men också ge klara direktiv beträffande lagstiftarens avsikter. Då fordras ändring i utstationeringsdirektivet så att det tolkas enbart som ett "golv" och inte också som ett "tak" för vad man kan kräva av gästande företag beträffande gästarbetares villkor.
Samma sak med Lissabon som med Nice
Det har sagt att Lissabonfördraget och Rättighetsstadgan skyddar kollektivavtals- och strejkrätten och det är i och för sig rätt. Men OBSERVERA inte mot de fria rörligheterna som fortfarande kommer att ta över rättigheterna, eller som det har uttryckts den fria rörligheten kommer att vara det nålsöga genom vilket rättigheterna skall passera. "laval"-domarna kommer alltså att fortsätta. Därför erfordras också som EU-facket har krävt ett protokoll med en social klausul varav skall framgå att de fria rörligheterna inte begränsar de grundläggande rättigheterna.
Även på svensk nivå fordras en rad ändringar i lagstiftningen för att vi inte ännu gång skall få en motgång i EG-domstolen.
Högerkrafter motsträviga
Nu är det ju så att i Europa har blåst högervindar sedan vi gick in i gemenskapen och det har inneburit precis som i Sverige att en rad högerregeringar tillträtt och dominerar EU-kommissionen och Rådet och som därför är måttligt intresserade av ta fram ändringar som stärker fackliga rättigheter. Samma sak gäller i Sverige där en oenigt haltande högerregering inte alls säkert gemomför de förändringar vi önskar för att garantera den svenska modellen - Maud Olofsson och Jan Björklund verkar ha ganska nära till Svenskt Näringsliv helt negativa linje för att om möjligt gå in på vägen med minimilöner. Den enda "svagheten" hos dessa högerkrafter både på EU-nivå och i Sverige är att de starkt önskar ett genomförande av Lissabonfördraget.
Vi måste skapa garantier för fackliga rättigheter
Enda sättet, och jag upprepar, det enda sättet för oss att få garantier för konflikträtt och kollektivavtal är att villkora vår medverkan itill ratificeringen av Lissabonfördraget.
Partiledningens uppträdande har hittills präglats av en slags fixering vid att inte störa godkännandet av Lissabonfördraget, som är smått obegriplig. Lissabonfördraget är förmodligen bättre än det nuvarande Nicefördraget. Men det förklarar inte att EU, som väntat på ett nytt fördrag i många år och som dessutom måste förhandla med Irland för en lösning, får vänta ytterligare på svensk ratificering. Om partiledningen inte med alla till buds stående medel ser till att konflikträtt och kollektivavtal garanteras också i framtiden så har man svikit en av de grundläggande kraven för svensk arbetarörelse.
Bara vanlig förhandling med ge och ta
Det har framförts, särskilt på den borgerliga kanten, att villkora ratificeringen av garantier för fackliga rättigheter är en slags utpressning som det inte passar sig att LO och SAP syslar med. Men vad är spelet om kollektivavtals- och strejkrätten om inte politiska förhandlingar för att få makt att genomföra sina krav. Att arbetarrörelsens fackliga och politiska gren inte skulle använda sina trumfkort i en förhandling där frågan gäller en arbetsmarknad utan lönedumpning är bara inte en möjlighet. Det skulle vara en grav försummelse av plikten som fackföreningsrörelse och socialdemokrati. Att det skulle vara förödande för oss i EU-valet är en trolig hypotes.
Flera arbetarekommuner, däribland Trelleborg och Ystad, har därför krävt att vår riksdagsgrupp
röstar ja till Lissabonfördraget med det uttryckliga villkoret att erforderliga ändringar för att garantera den svenska modellen införs i utstationeringsdirektivet och så att direktivet inte kan tolkas snävt omfattande bara ”den hårda kärnan” och
tillkännager att den inte kommer att medverka till en svensk ratificering av Lissabonfördraget med mindre än att regeringen ingår en överenskommelse med Socialdemokratiska Partiet som tillgodoser att grundkravet om ändringar i svensk lagstiftning så att arbetsrätt och strejkrätt till fullo garanteras på hela den svenska arbetsmarknaden. (hela uttalandet finns http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26067)
torsdag 18 september 2008
SAP skall inte högerut utan mer åt vänster!
"S och mp bör öppna för samarbete högerut" skriver vår förre partisekreterare Lars Stjernkvist tillsammans med den tidigare kollegan i Miljöpartiet Håkan Wåhlstedt på DN Debatt den 10 september 2008. Man vill vända vänstern ryggen: "Vi måste forma ett samarbete som underlättar politisk samverkan över blockgränsen. Det är viktigt att ha ett konkret och trovärdigt regeringsprogram för tiden direkt efter valet 2010. Det hade den borgerliga alliansen inför 2006 års val. Nu gäller det för socialdemokraterna och miljöpartiet att kombinera sina hjärtefrågor till ett program för långsiktigt och hållbart regeringssamarbete. Samtidigt är det avgörande att ett sådant samarbete snarare underlättar än försvårar en blocköverskridande samverkan med borgerliga partier.Den borgerliga alliansen har problem. Väljarna flyr när de genomför den politik de gick till val på. Och det blir inte bättre när de försöker skapa blockpolitik på områden de förbisåg."
Opionsläget utgångspunkt
När det gäller val av väg för oss socialdemokrater så är en viktig utgångspunkt att opinionsläget dramtiskt utvisar att den politik som högerregeringen genomfört är något som väljarna avvisar. Att Håkan Wåhlstedt inte ser faran i detta är naturligt med hänsyn till Miljöpartiet politiska profil något mer nära gränsen mot borgerligheten. Däremot är mer märkligt att inte Lars Stjernkvist inser detta då han pläderar för vandring åt höger. Men han har ju aldrig ansetts tillhöra annat än socialdemokraternas högerflygel.
Vänsteralternativ
Just när det gäller vägvalet vore det förödande att dra socialdemokraterna ytterligare mot höger. Det gäller istället att forma ett vänsteralternativ där vi inte långsiktigt ger upp att förändra samhället i en annan riktning än den Lars vill. Och då kan jag inte se annat än att där platsar Vänsterpartiet bra mycket mer genuint än Miljöpartiet. Den höga svansföringen mot vänstern undergräver stödet från den mest trogna delen av partiet. Och det vore kanske bra för Vänsterpartiets röstsiffror men förödande för Socialdemokraternas.
Långsiktig valplattform
När det sedan gäller att bygga upp ett dokument med vissa gemensamma principer för vad vänsterregeringen långsiktigt vill genomföra så tror jag paret Stjerkvist/Wåhlstedt har helt rätt. Därvid har jag med viss oro sett på hur partiledningen inte velat "på riktigt" ingå i en diskussion med Vänsterpartiet för att sålla fram de gemensamma grunddragen.
Kortsiktig plan
Naturligtvis inser alla att de fyra borgerliga åren skapat ett läge med stora och långsiktiga utmaningar samtidigt som en lågkonjunktur tycks vara i annalkande. Och då stor del av befolkningen, huvudsakligen pensionärer, sjuka och arbetslösa står utan det trygghetssystem som fanns tidigare. Alla torde inse att de mer kortsiktiga åtgärderna vid ett maktövertagande inte kan av ekonomiska skäl syfta till fullständig återställning exempelvis av jobbskatteavdraget/pensionärsstraffbeskattningen eller arbetslöshetsförsäkringen. Och jag tror att även vänsterpartiet är villigt att diskutera en tvåskiktslösning med en kortsiktig och en mer långsiktig plan.
Jordens resurser
Stjernkvist/Wåhlstedt skriver: För att klara framtida utmaningar är det viktigt med ekonomisk utveckling. Samtidigt, för att klara omställningen till ett hållbart samhälle måste gängse ekonomiska tillväxtbegrepp också förändras. Om vi inte tar hänsyn till att jordens resurser är ändliga leder den traditionella tillväxtpolitiken till en social, ekonomisk och miljömässig katastrof.En viktig utmaning blir alltså att kombinera ekonomisk politik med hållbar utveckling, eller annorlunda uttryckt, att kombinera socialdemokratisk och miljöpartistisk politik.
Och på vad sätt skulle inte Vänsterpartiets i dessa frågor parallella svar kunna gå att jämka ihop?
Behovsfördelning av välfärden
Stjernkvist/Wåhlstedt skriver: Det finns ett starkt stöd för ett välfärdssystem med gemensam finansiering och fördelning efter behov. Svensken är beredd att betala för en bra skola och äldreomsorg. Men den nuvarande regeringens skattepolitik riskerar att undergräva välfärden. Därför är det viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Samtidigt är det viktigt att anpassa systemen efter dagens krav på delaktighet. Inte minst den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska. Alltså måste vi bejaka system som kombinerar rättvisa och valfrihet.
Den fråga som återigen kommer är: Och på vad sätt skulle inte Vänsterpartiets i dessa frågor parallella svar kunna gå att jämka ihop?
Verkliga skälet: "samverkan över blockgräns"
På slutet av artikeln framkommer det för skribenterna Stjernkvist/Wåhlstedt verkliga skälet för att hålla Vänsterpartiet utanför, nämligen att politiken skall sträva efter en "samverkan över blockgränsen". Man har på goda grunder insett att Vänsterpartiet kommer att motsätta sig en samverkan - annat än i enskilda avgränsade frågor - utåt höger med konstellationen Reinfeldt/Olofsson/Björklund/Hägglund/SvensktNäringsliv.
Men vad är det för flygel inom socialdemokratin som vill hålla den dörren öppen på vid gavel? Inser man inte vad detta kommer att innebära i väljarflykt från vårt parti?
Nej, Lars Stjernkvist tänk om!
Opionsläget utgångspunkt
När det gäller val av väg för oss socialdemokrater så är en viktig utgångspunkt att opinionsläget dramtiskt utvisar att den politik som högerregeringen genomfört är något som väljarna avvisar. Att Håkan Wåhlstedt inte ser faran i detta är naturligt med hänsyn till Miljöpartiet politiska profil något mer nära gränsen mot borgerligheten. Däremot är mer märkligt att inte Lars Stjernkvist inser detta då han pläderar för vandring åt höger. Men han har ju aldrig ansetts tillhöra annat än socialdemokraternas högerflygel.
Vänsteralternativ
Just när det gäller vägvalet vore det förödande att dra socialdemokraterna ytterligare mot höger. Det gäller istället att forma ett vänsteralternativ där vi inte långsiktigt ger upp att förändra samhället i en annan riktning än den Lars vill. Och då kan jag inte se annat än att där platsar Vänsterpartiet bra mycket mer genuint än Miljöpartiet. Den höga svansföringen mot vänstern undergräver stödet från den mest trogna delen av partiet. Och det vore kanske bra för Vänsterpartiets röstsiffror men förödande för Socialdemokraternas.
Långsiktig valplattform
När det sedan gäller att bygga upp ett dokument med vissa gemensamma principer för vad vänsterregeringen långsiktigt vill genomföra så tror jag paret Stjerkvist/Wåhlstedt har helt rätt. Därvid har jag med viss oro sett på hur partiledningen inte velat "på riktigt" ingå i en diskussion med Vänsterpartiet för att sålla fram de gemensamma grunddragen.
Kortsiktig plan
Naturligtvis inser alla att de fyra borgerliga åren skapat ett läge med stora och långsiktiga utmaningar samtidigt som en lågkonjunktur tycks vara i annalkande. Och då stor del av befolkningen, huvudsakligen pensionärer, sjuka och arbetslösa står utan det trygghetssystem som fanns tidigare. Alla torde inse att de mer kortsiktiga åtgärderna vid ett maktövertagande inte kan av ekonomiska skäl syfta till fullständig återställning exempelvis av jobbskatteavdraget/pensionärsstraffbeskattningen eller arbetslöshetsförsäkringen. Och jag tror att även vänsterpartiet är villigt att diskutera en tvåskiktslösning med en kortsiktig och en mer långsiktig plan.
Jordens resurser
Stjernkvist/Wåhlstedt skriver: För att klara framtida utmaningar är det viktigt med ekonomisk utveckling. Samtidigt, för att klara omställningen till ett hållbart samhälle måste gängse ekonomiska tillväxtbegrepp också förändras. Om vi inte tar hänsyn till att jordens resurser är ändliga leder den traditionella tillväxtpolitiken till en social, ekonomisk och miljömässig katastrof.En viktig utmaning blir alltså att kombinera ekonomisk politik med hållbar utveckling, eller annorlunda uttryckt, att kombinera socialdemokratisk och miljöpartistisk politik.
Och på vad sätt skulle inte Vänsterpartiets i dessa frågor parallella svar kunna gå att jämka ihop?
Behovsfördelning av välfärden
Stjernkvist/Wåhlstedt skriver: Det finns ett starkt stöd för ett välfärdssystem med gemensam finansiering och fördelning efter behov. Svensken är beredd att betala för en bra skola och äldreomsorg. Men den nuvarande regeringens skattepolitik riskerar att undergräva välfärden. Därför är det viktigt att forma en politik som tryggar den gemensamma välfärden. Samtidigt är det viktigt att anpassa systemen efter dagens krav på delaktighet. Inte minst den höjda utbildningsnivån har gjort oss svenskar mer självständiga, mer individualistiska. Alltså måste vi bejaka system som kombinerar rättvisa och valfrihet.
Den fråga som återigen kommer är: Och på vad sätt skulle inte Vänsterpartiets i dessa frågor parallella svar kunna gå att jämka ihop?
Verkliga skälet: "samverkan över blockgräns"
På slutet av artikeln framkommer det för skribenterna Stjernkvist/Wåhlstedt verkliga skälet för att hålla Vänsterpartiet utanför, nämligen att politiken skall sträva efter en "samverkan över blockgränsen". Man har på goda grunder insett att Vänsterpartiet kommer att motsätta sig en samverkan - annat än i enskilda avgränsade frågor - utåt höger med konstellationen Reinfeldt/Olofsson/Björklund/Hägglund/SvensktNäringsliv.
Men vad är det för flygel inom socialdemokratin som vill hålla den dörren öppen på vid gavel? Inser man inte vad detta kommer att innebära i väljarflykt från vårt parti?
Nej, Lars Stjernkvist tänk om!
onsdag 17 september 2008
Pensionärer i strykklass - Hoppas dom snart rear kattmaten!
Vi har en högerregering som beskattar oss pensionärer ofta med en minst en 1000-lapp mer i månaden än vanliga löntagare. Se min blogg "De fyras gäng har slagit till igen mot pensionärer, sjuka och arbetslösa", http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26212
Och nästa år kommer "bromsen" som gör att de löneökningar som vanliga löntagare får inte kommer oss pensionärer till del.
I de oranga kuverten
I de oranga kuverten stod inget om "bromsen" som ev gör att pensionerna förblir oförändrade oaktat priserna gått upp fr.o.m. nyår. F. statsmininistern Göran Persson talade om den okända pensionsfaktorn: "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort."
1994 års pensionsbeslut
1994 års principbeslut innebar att AP-fonderna skulle ta det yttersta ansvaret för att pensionerna verkligen skulle kunna betalas enligt de nya reglerna. Man ville visserligen föra pengar till statsbudgeten men skrev att man inte avsåg att acceptera att det ledde till sänkta pensioner. Sedan dess har en så kallad broms införts. Den griper in och sänker pensionerna så mycket som behövs för att finanserna skall gå ihop. Då blir det pensionärerna som tar stryk inte statsfinanserna eller AP-systemet.
I dagstidningarna står det att nu kommer bromsen
På finanssidorna i tidningarna står nu: Mycket talar för att AP-fonderna inte längre klarar att leverera överskott till pensionssystemet. Nästa år kan "bromsen" slå till vilket innebär att pensionerna inte räknas upp med inflationen. Pensionärerna kommer inte att få en reducerad pension som följd om bromsen slår till, däremot blir uppräkningen av pensionen, "löneökningen", lägre än tidigare eller uteblir helt.
Försämringar från januari 2010
Sämre pensioner för Sveriges 1,7 miljoner pensionärer blir konsekvensen om den så kallade bromsen, eller automatiska balanseringen, slår till. Det sker när skulderna överstiger tillgångarna i pensionssystemet och har inte hänt någon gång sedan systemet infördes 2001. Men nästa år kan överskottet alltså bli till ett miljardunderskott, något som kommer att märkas i pensionärernas
utbetalningar i januari 2010.
Tillgångarna växer för långsamt
Problemet är att pensionssystemets avgiftstillgångar växer för långsamt. AP-fonderna har vid två tillfällen sedan starten 2001 räddat systemet från att bromsen ska slå till. Sammantaget har AP-fonderna levererat in en avkastning på cirka 200 miljarder kronor till det svenska pensionssystemet Antal förvärvsarbetare, pensionsålder, genomsnittsinkomst och livslängs är av större betydelse.
Pensionärsmatsedeln: Kattmat med mjölksås
Och nästa år kommer "bromsen" som gör att de löneökningar som vanliga löntagare får inte kommer oss pensionärer till del.
I de oranga kuverten
I de oranga kuverten stod inget om "bromsen" som ev gör att pensionerna förblir oförändrade oaktat priserna gått upp fr.o.m. nyår. F. statsmininistern Göran Persson talade om den okända pensionsfaktorn: "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort."
1994 års pensionsbeslut
1994 års principbeslut innebar att AP-fonderna skulle ta det yttersta ansvaret för att pensionerna verkligen skulle kunna betalas enligt de nya reglerna. Man ville visserligen föra pengar till statsbudgeten men skrev att man inte avsåg att acceptera att det ledde till sänkta pensioner. Sedan dess har en så kallad broms införts. Den griper in och sänker pensionerna så mycket som behövs för att finanserna skall gå ihop. Då blir det pensionärerna som tar stryk inte statsfinanserna eller AP-systemet.
I dagstidningarna står det att nu kommer bromsen
På finanssidorna i tidningarna står nu: Mycket talar för att AP-fonderna inte längre klarar att leverera överskott till pensionssystemet. Nästa år kan "bromsen" slå till vilket innebär att pensionerna inte räknas upp med inflationen. Pensionärerna kommer inte att få en reducerad pension som följd om bromsen slår till, däremot blir uppräkningen av pensionen, "löneökningen", lägre än tidigare eller uteblir helt.
Försämringar från januari 2010
Sämre pensioner för Sveriges 1,7 miljoner pensionärer blir konsekvensen om den så kallade bromsen, eller automatiska balanseringen, slår till. Det sker när skulderna överstiger tillgångarna i pensionssystemet och har inte hänt någon gång sedan systemet infördes 2001. Men nästa år kan överskottet alltså bli till ett miljardunderskott, något som kommer att märkas i pensionärernas
utbetalningar i januari 2010.
Tillgångarna växer för långsamt
Problemet är att pensionssystemets avgiftstillgångar växer för långsamt. AP-fonderna har vid två tillfällen sedan starten 2001 räddat systemet från att bromsen ska slå till. Sammantaget har AP-fonderna levererat in en avkastning på cirka 200 miljarder kronor till det svenska pensionssystemet Antal förvärvsarbetare, pensionsålder, genomsnittsinkomst och livslängs är av större betydelse.
Pensionärsmatsedeln: Kattmat med mjölksås
tisdag 16 september 2008
De fyras gäng har slagit till igen mot pensionärer, sjuka och arbetslösa.
På DN Debatt 16/9 2008, som f.ö. inte liknar mycket till debatt utan mer en slags annonsplats för politiker och myndigheter, kan man i dag läsa
"Vår nya skattereform ger alla mer i plånboken"
Alliansregeringens partiledare presenterar tredje steget för jobbskatteavdraget: Vi satsar 31 miljarder på sänkta inkomstskatter och förbättrade villkor för företagande. Nu tar vi tredje steget med jobbskatteavdraget. Det innebär att exempelvis metallarbetare, vårdbiträden, sjuksköterskor och poliser får över 200 kronor mer kvar av lönen varje månad. Vi höjer också gränsen för att betala statlig inkomstskatt från en månadslönenivå på 28 400 kronor i år till 31 700 kronor nästa år. Detta sänker marginalskatten för många inkomsttagare från 51 procent till 31 procent. Tillsammans omfattar dessa reformer 15 miljarder kronor. Vi satsar dessutom 16 miljarder på sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt bolagsskatt och regelförändringar i syfte att förbättra villkoren för företagande.
Artikeln är undertecknad av statsminister Fredrik Reinfeldt, näringsminister Maud Olofsson, utbildningsminister Jan Björklund och socialminister Göran Hägglund.
Delfinansieras genom straffbeskattning av pensionärer
Redan i rubriken ljuger de fyra partiledarna grovt eftersom sanningen är att det s.k.jobbskatteavdraget delvis finansieras av en straffbeskattning av pensionärer, sjuka och arbetslösa. En mer passande rubrik hade varit De fyras gäng har slagit till igen mot pensionärer, sjuka och arbetslösa.
Sänkt levnadsstandard
Alla vet att pensionärer, sjuka och arbetslösa redan genom pensionen, sjukdomen eller arbetslösheten tvingats inskränka eftersom pensionen, sjukersättningen eller arbetslöshetsersättningen/socialbidraget ger sänkt levnadsstandard jämfört med dem som arbetsinkomst.
Särskild straffskatteskala
När man då dessutom nu beskattar pension, sjuk eller arbetslöshetsersättning enligt en särskild skatteskala som ger ett väsentligt högre skatteuttag än för arbetsinkomst så är detta en cyniskt hjärtlös politik. Den framstår för envar som grymt orättvis. Det är också i dessa ekonomiskt svaga grupper som mycket av det som regeringen kallat för utanförskap finns. Att på detta sätt ytterligare försämra ekonomin för pensionärer, sjuka och arbetslösa framstår som ett hutlöst hyckleri. Att dessutom stå och prata om att skattereformen ger alla mer i plånboken är en uppenbar osanning. Vidden av lögnen framgår av tabellen här nedanför där de exempel som finns på finansdepartementets hemsida utvecklats med siffrorna på straffbeskattningen.
Pension = Intjänad lön
Dessutom är det helt uppenbart för var och en som haft en arbetsinkomst att avdrag gjortspå lönen för pension, för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Dessa utbetalningar framstår därför som delar av ersättning för arbete, varför högerregeringens politik på denna punkt är rena övergreppet på dessa grupper.
Svara oss!
Svara oss Fredrik Reinfeldt - du som talar om att bekämpa utanförskapet - varför en pension på 12.500 skall beskattas med 766 kr per månad ( 9.186 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Maud Olofsson - du som ibland talar om en rättvis beskattning - varför en pension på 16.600 skall beskattas med 982 kr per månad (11780 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Jan Björklund - du som talar om "sänkt skatt för alla" - varför en pension på 29.166 skall beskattas med 1.511 kr per månad (21.837 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Göran Hägglund - du som påstår dig måna om de små - varför en pension på 8.333 kr skall beskattas med 642 kr per månad (7.706 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
När skall era löften int bara framstå som munväder för oss som är äldre, sjuka eller arbetslösa?
Storleken på jobbskatteavdraget
kronor (avrundat till närmaste hundratal) om inte annat anges.
Exemplen tagna från finansdepartementets hemsida (skattetabell 31) men här har tabellen utformats så att Straffbeskattningen av pensionärer m.fl. framgår.
1. Inkomst per år, 2. Inkomst per månad, 3. Skatt för pensionär, sjuk, arbetslös per månad, 4. Kvar av pension per mån, 5. Skatt med jobbavdrag, 6. Kvar av lön efter skatt, 7. STRAFFBESKATTNING per månad och 8. år
1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8
100000 8300 1842 6491 1200 7133 642 7706
150000 12500 3110 9390 2344 10156 766 9186
200000 16600 4551 12115 3569 13097 982 11780
250000 20800 5992 14841 4794 16039 1198 14374
300000 25000 7433 17567 6019 18981 1414 16970
350000 29200 8840 20326 7329 21837 1511 18133
"Vår nya skattereform ger alla mer i plånboken"
Alliansregeringens partiledare presenterar tredje steget för jobbskatteavdraget: Vi satsar 31 miljarder på sänkta inkomstskatter och förbättrade villkor för företagande. Nu tar vi tredje steget med jobbskatteavdraget. Det innebär att exempelvis metallarbetare, vårdbiträden, sjuksköterskor och poliser får över 200 kronor mer kvar av lönen varje månad. Vi höjer också gränsen för att betala statlig inkomstskatt från en månadslönenivå på 28 400 kronor i år till 31 700 kronor nästa år. Detta sänker marginalskatten för många inkomsttagare från 51 procent till 31 procent. Tillsammans omfattar dessa reformer 15 miljarder kronor. Vi satsar dessutom 16 miljarder på sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt bolagsskatt och regelförändringar i syfte att förbättra villkoren för företagande.
Artikeln är undertecknad av statsminister Fredrik Reinfeldt, näringsminister Maud Olofsson, utbildningsminister Jan Björklund och socialminister Göran Hägglund.
Delfinansieras genom straffbeskattning av pensionärer
Redan i rubriken ljuger de fyra partiledarna grovt eftersom sanningen är att det s.k.jobbskatteavdraget delvis finansieras av en straffbeskattning av pensionärer, sjuka och arbetslösa. En mer passande rubrik hade varit De fyras gäng har slagit till igen mot pensionärer, sjuka och arbetslösa.
Sänkt levnadsstandard
Alla vet att pensionärer, sjuka och arbetslösa redan genom pensionen, sjukdomen eller arbetslösheten tvingats inskränka eftersom pensionen, sjukersättningen eller arbetslöshetsersättningen/socialbidraget ger sänkt levnadsstandard jämfört med dem som arbetsinkomst.
Särskild straffskatteskala
När man då dessutom nu beskattar pension, sjuk eller arbetslöshetsersättning enligt en särskild skatteskala som ger ett väsentligt högre skatteuttag än för arbetsinkomst så är detta en cyniskt hjärtlös politik. Den framstår för envar som grymt orättvis. Det är också i dessa ekonomiskt svaga grupper som mycket av det som regeringen kallat för utanförskap finns. Att på detta sätt ytterligare försämra ekonomin för pensionärer, sjuka och arbetslösa framstår som ett hutlöst hyckleri. Att dessutom stå och prata om att skattereformen ger alla mer i plånboken är en uppenbar osanning. Vidden av lögnen framgår av tabellen här nedanför där de exempel som finns på finansdepartementets hemsida utvecklats med siffrorna på straffbeskattningen.
Pension = Intjänad lön
Dessutom är det helt uppenbart för var och en som haft en arbetsinkomst att avdrag gjortspå lönen för pension, för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Dessa utbetalningar framstår därför som delar av ersättning för arbete, varför högerregeringens politik på denna punkt är rena övergreppet på dessa grupper.
Svara oss!
Svara oss Fredrik Reinfeldt - du som talar om att bekämpa utanförskapet - varför en pension på 12.500 skall beskattas med 766 kr per månad ( 9.186 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Maud Olofsson - du som ibland talar om en rättvis beskattning - varför en pension på 16.600 skall beskattas med 982 kr per månad (11780 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Jan Björklund - du som talar om "sänkt skatt för alla" - varför en pension på 29.166 skall beskattas med 1.511 kr per månad (21.837 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
Svara oss Göran Hägglund - du som påstår dig måna om de små - varför en pension på 8.333 kr skall beskattas med 642 kr per månad (7.706 kr per år) mer i skatt än om det var direkt inkomst av arbete?
När skall era löften int bara framstå som munväder för oss som är äldre, sjuka eller arbetslösa?
Storleken på jobbskatteavdraget
kronor (avrundat till närmaste hundratal) om inte annat anges.
Exemplen tagna från finansdepartementets hemsida (skattetabell 31) men här har tabellen utformats så att Straffbeskattningen av pensionärer m.fl. framgår.
1. Inkomst per år, 2. Inkomst per månad, 3. Skatt för pensionär, sjuk, arbetslös per månad, 4. Kvar av pension per mån, 5. Skatt med jobbavdrag, 6. Kvar av lön efter skatt, 7. STRAFFBESKATTNING per månad och 8. år
1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8
100000 8300 1842 6491 1200 7133 642 7706
150000 12500 3110 9390 2344 10156 766 9186
200000 16600 4551 12115 3569 13097 982 11780
250000 20800 5992 14841 4794 16039 1198 14374
300000 25000 7433 17567 6019 18981 1414 16970
350000 29200 8840 20326 7329 21837 1511 18133
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
