Vi måste garantera fackliga rättgheter vid ratificeringen av Lissabon!

I början av sommaren beslutade LO-kongressen att verka för att Lissabonfördraget inte undertecknas innan den svenska utredningen av konsekvenserna av Vaxholmsfallet har presenterats. I sak är det mycket rimligt, skrev Petter Larsson 5/6 i Efter Arbetet. En del har försökt bortförklara vad kongressen beslut innebär, nämligen att man vill ha klart sakläget innan man överhuvudtaget tar ställning till om man skall ratificera eller ej.

Starkt förhandlingskort
Högerregeringen hade tänkt sig att riksdagens ska skriva på Lissabonfördraget under hösten och sedan, tänkte man presentera utredningen om vad laval-fallet m.fl. innebär ifråga om strejk- och kollektivavtalsrätten. En märklig tågordning och lika märkligt är det att socialdemokratiska partiledningen inte sagt blankt nej till detta. Eftersom det fordras kvalificerad majoritet till ratificeringen är SAPs medverkan nödvändig för att säga ja till Lissabonfördraget. Detta ger oss naturligtvis ett starkt förhandlingskort – möjligheten att vägra godkänna avtalet. Eller villkora ett godkännande.

Ändring på både EU- och svensk nivå
För att förhindra framtida lönedumpning krävs förändringar på både EU-nivå och nationell svensk nivå. EG-domstolen är suverän och det är bara struntprat att man realistiskt kan räkna med att förändra dess ställning och man må gnöla om att det innebär ett klart odemokratiskt inslag att ha jurister utan något som helst folkligt mandat som sitter och läxar politiker på alla nivåer. Nej den enda framkomliga vägen är att ändra den lagstiftning av fördragskaraktär som domstolen dömer enligt men också ge klara direktiv beträffande lagstiftarens avsikter. Då fordras ändring i utstationeringsdirektivet så att det tolkas enbart som ett "golv" och inte också som ett "tak" för vad man kan kräva av gästande företag beträffande gästarbetares villkor.


Samma sak med Lissabon som med Nice
Det har sagt att Lissabonfördraget och Rättighetsstadgan skyddar kollektivavtals- och strejkrätten och det är i och för sig rätt. Men OBSERVERA inte mot de fria rörligheterna som fortfarande kommer att ta över rättigheterna, eller som det har uttryckts den fria rörligheten kommer att vara det nålsöga genom vilket rättigheterna skall passera. "laval"-domarna kommer alltså att fortsätta. Därför erfordras också som EU-facket har krävt ett protokoll med en social klausul varav skall framgå att de fria rörligheterna inte begränsar de grundläggande rättigheterna.

Även på svensk nivå fordras en rad ändringar i lagstiftningen för att vi inte ännu gång skall få en motgång i EG-domstolen.

Högerkrafter motsträviga
Nu är det ju så att i Europa har blåst högervindar sedan vi gick in i gemenskapen och det har inneburit precis som i Sverige att en rad högerregeringar tillträtt och dominerar EU-kommissionen och Rådet och som därför är måttligt intresserade av ta fram ändringar som stärker fackliga rättigheter. Samma sak gäller i Sverige där en oenigt haltande högerregering inte alls säkert gemomför de förändringar vi önskar för att garantera den svenska modellen - Maud Olofsson och Jan Björklund verkar ha ganska nära till Svenskt Näringsliv helt negativa linje för att om möjligt gå in på vägen med minimilöner. Den enda "svagheten" hos dessa högerkrafter både på EU-nivå och i Sverige är att de starkt önskar ett genomförande av Lissabonfördraget.

Vi måste skapa garantier för fackliga rättigheter
Enda sättet, och jag upprepar, det enda sättet för oss att få garantier för konflikträtt och kollektivavtal är att villkora vår medverkan itill ratificeringen av Lissabonfördraget.
Partiledningens uppträdande har hittills präglats av en slags fixering vid att inte störa godkännandet av Lissabonfördraget, som är smått obegriplig. Lissabonfördraget är förmodligen bättre än det nuvarande Nicefördraget. Men det förklarar inte att EU, som väntat på ett nytt fördrag i många år och som dessutom måste förhandla med Irland för en lösning, får vänta ytterligare på svensk ratificering. Om partiledningen inte med alla till buds stående medel ser till att konflikträtt och kollektivavtal garanteras också i framtiden så har man svikit en av de grundläggande kraven för svensk arbetarörelse.

Bara vanlig förhandling med ge och ta
Det har framförts, särskilt på den borgerliga kanten, att villkora ratificeringen av garantier för fackliga rättigheter är en slags utpressning som det inte passar sig att LO och SAP syslar med. Men vad är spelet om kollektivavtals- och strejkrätten om inte politiska förhandlingar för att få makt att genomföra sina krav. Att arbetarrörelsens fackliga och politiska gren inte skulle använda sina trumfkort i en förhandling där frågan gäller en arbetsmarknad utan lönedumpning är bara inte en möjlighet. Det skulle vara en grav försummelse av plikten som fackföreningsrörelse och socialdemokrati. Att det skulle vara förödande för oss i EU-valet är en trolig hypotes.

Flera arbetarekommuner, däribland Trelleborg och Ystad, har därför krävt att vår riksdagsgrupp

röstar ja till Lissabonfördraget med det uttryckliga villkoret att erforderliga ändringar för att garantera den svenska modellen införs i utstationeringsdirektivet och så att direktivet inte kan tolkas snävt omfattande bara ”den hårda kärnan” och

tillkännager att den inte kommer att medverka till en svensk ratificering av Lissabonfördraget med mindre än att regeringen ingår en överenskommelse med Socialdemokratiska Partiet som tillgodoser att grundkravet om ändringar i svensk lagstiftning så att arbetsrätt och strejkrätt till fullo garanteras på hela den svenska arbetsmarknaden. (hela uttalandet finns http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=26067)