EU-kommissionen har i nytt mål stämt Tyskland inför EG-domstolen. Enligt Kommissionen bryter tyska kommuner mot reglerna om offentlig upphandling när man i kollektivavtal med tyska fackliga organisationer pekar ut ett antal tjänstepensionsfonder.
Även om arbetsmarknadens parter i kollektivavtal kommit överens om vilka organisationer som ska utföra tjänsten - exempelvis ta hand om tjänstepensionerna - så skall dessa tjänster upphandlas av kommunerna enligt Kommissionen.
Det svenska systemet liknar det tyska. Staten, kommuner och landsting har överfört en ensamrätt på de kollektivavtalsslutande arbetsgivar-organisationerna att förhandla om tjänstepensioner och andra avtal med de fackliga organisationerna. Tjänstepensionerna regleras genom kollektivavtal.
Målet är viktigt och kommer att påverka stora delar av avtalssystemet inom offentlig sektor. Våra möjligheter att använda kollektivavtalen på det sätt vi vill kan drastiskt komma minska. Dömer EG-domstolen som Kommissionen vill så inskränks den fria förhandlingsrätten och den svenska arbetsmarknads-modellen urholkas ytterligare.
Denna gång gäller EUs hot mot den fria förhandlingsrätten inte bara rätten att teckna kollektivavtal för gästarbetare. Nu är det fråga om ett generalangrepp mot kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden på hela den offentliga sektorn med kommunal-, landsting- och statsanställda.
Nu fortsätter nedmonteringen av den fackliga förhandlingsrätten. Och det är nys att påstå att Lissabonfördraget skulle freda oss från detta. Garantin i Rättighetsstadgan är nämligen så finurligt konstruerad att rättigheterna hela tiden inskränks av bl.a. huvudregeln om fri konkurrens, som bl.a. skall garanteras genom upphandlingsreglerna. Så vi har onekligen satt oss i en sax om vi inte snabbt ser över EU-lagstiftningen på fördragsnivå. Kom i detta sammhang ihåg att EG-domstolen är åtskilligt närmare allsmäktig Gud Fader än både Parlamentet, Rådet och Kommissionen, för att inte tala om svenska kungen och riksdagen samt svenska myndigheter. Det är verkligen dags att ta en rejäl funderare...
lördag 13 september 2008
Var irländarna för korkade att rösta ja till Lissabonfördraget? Eller står EU vid ett vägval?
Desinformation
På Ekot i SR har man sagt att "Bristande information bakom Irlands nej" (Susanne Palme) med påståendet att "Mer än 40 procent av irländarna uppger att det var bristen på kunskap om vad Lissabonfördraget innebär som fick dem att rösta nej". Sydsvenskan 12/9 "Stor käft, stora öron" (Hans Bredberg) som genom att fråga irländske golfkompisen Leonard - efternamn saknas - lyckas få reda på vad som låg bakom Nejet: "... ett i princip enhälligt politiskt etablissemang – antagligen utan att självt ha läst fördraget – mer eller mindre beordrat folket att rösta ja". Och då blev folket förbannat och röstade Nej. Flera andra skribenter har tagit det irländska utslaget som ett bevis på att antingen folk är för korkade att för att begripa sitt eget bästa eller att EU-frågor är för komplicerade för att hanteras i folkomröstning - egentligen är dessa argument inte bara granne med varandra utan sitter faktisk i knäet på varandra. Politiker - under journalisternas bifall - använder med vissa mildrande omskrivningar dessa argument också för att låta parlamenten, där partierna har bättre koll på de röstande, bestämma om Lissabonfördragets framtid. I Sverige röstar riksdagen i slutet av november.
Nejet som skakade Bryssel
Omröstningen den 12 juni 2008 på Irland resulterade som bekant i ett Nej till Lissabonfördraget 53,4 procent medan Ja fick 46,4 procent. Valdeltagandet var fullt normalt för EU-val alltså något lägre än vid nationella val. Några fler folkomröstningar har inte hållits i Europa utan ländernas parlament har fått rösta om fördraget. Detta även i Frankrike och Holland där folkomröstningar tidigare sagt NEJ till ett Lissabonliknande förslag som kallades EUs konstitution. Överhuvudtaget har som främsta skäl framförts det ur demokratisk synvinkel dubiösa att folket kan rösta fel liksom sist i Holland och Frankrike. Nu har man trots att vi har inom EU har en överenskommelse om enhälliga beslut börjat tala om att "varför skall 110.000 irländare få bestämma EUs väg!". Detta har också medfört att man trots Irlands Nej sagt att ratificeringsprocessen skall fortgå trots att det egentligen enligt regelboken inte finns något förslag att rösta om mer. Men EUs etablisemang har visat en förvånansvärd uppfinningsrikedom när det gäller att kringgå det som ser ut som ett absolut hinder. Och så lär det väl bli fallet också nu.
Medialt maktspel
I denna uppfinningsrikedom ingår också ett medialt makspel och produktion av nyheter och kommentarer. Strax efter omröstningen på Irland kunde man konstaera att det var främst i de valdistrikt där låginkomsttagare och bodde och där arbetslösheten var hög som ett kraftigt NEJ konstaterades medan det var mer jämt i mer borgerliga valkretsar men endast i 10 valdistrik vann JA klart. Senare undersökningar har också visat 65 % av gruppen låginkomsttagare röstade NEJ, 59 % av kvinnorna och 59 % i åldersgruppen 25-34 år. Med en schematisering skulle man kunna säga att de fattiga, kvinnorna och äldre ungdomar var de som sa NEJ. Men de var säkerligen för korkade att begripa sitt eget bästa!?
Valundersökning
Den undersökning som har gjorts om har gjorts av EU-kommissionen i samarbete med irländska regeringen och finns på Eurobarometer (http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_245_en.pdf) En senare undersökning på Irland ger inte mer tillförlitliga besked. Det finns en rad osäkerhetsfaktorer varför man endast med stor försiktighet kan tala om vilka slutsatser man kan dra. EU-undersökningen omfattade 2000 personer som telefonintervjuades. De utfrågade sönderföll i tre grupper: de som inte deltagit, de som deltagit och röstat NEJ och de som deltagit och röstat JA. Detta innebär att tolkningarna kan ifrågasättas då man således fått grupper om bara några hundra. Ännu mindre grupper står för redovisningen av motiv för röstningen och det går inte av rapporten att utröna annat än procentsiffror. Men 2.000 personer fördelade enligt röstningen ger ca 45 % icke röstande eller ca 900; de röstande innehåller enligt de ovan nämnda röstsiffrorna 587 personer för NEJ och 510 personer för JA i undersökningen. Exempelvis innebär det att 10 av de JA-röstande ansåg att Lissabonfördraget gjorde EU mer demokratiskt!
Varför JA
I JA-gruppen som förmodligen omfattade ca 510 av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade ja till fördraget?"
32% - det var till Irlands bästa
19% - Irland har mycket nytta av EU
9% - det håller Irland fullt engagerad i EU
9% - det hjälper upp Irlands ekonomi
5% - det gör att EU mer effektivt kan fatta beslut
4% - det gör mer effektivt globalt
2% - det gör EU mer demokratiskt
17% - olika enskilda 1 % skäl
Varför NEJ
I Nejgruppen som förmodligen omfattade ca 580 personer av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade nej till fördraget?"
22% - Vet inte tillräckligt om fördraget och vill inte rösta på något som jag inte är familjär med
12% - för att skydda irländsk identitet
6% - för säkerställa irländsk neutralitet
6% - litar inte på politiker
6% - förlorar rätt till ständig irländsk kommissionär
6% - för att skydda vårt skattesystem
5% - emot ett enat Europa
4% - för att protestera mot irländska regeringens politik
4% - för att förhindra att EY talar med en röst i globala sammanhang
4% - därför att stora medlemsstater bestämmer i EU-frågor
3% - för att bevara de små staternas inflytande
2% - för att förhindra europeisk lagstiftning om gay äktenskap, abort dödshjälp
1% - för att förhindra inflyttning av immigranter
18% - ytterligare andra 1% skäl
Massiv misstro mot ökat demokratiskt underskott
Att mer än 40 % av irländarna var dåligt orienterade om fördraget är alltså felaktig information på sin höjd kan man konstatera att ca 40 % (enligt EU-undersökningen 22%) av de som röstade nej kände sig inte ha fått tillräcklig information. Detta ger helt andra proportioner. Av de intervjuade skulle det alltså röra sig om ca 230 (eller 127) personer av en genomsnittspopulation på 2000. Man undrar dessutom i vilket syfte en del skribenter drar fram att andra anledningar att rösta nej var protest mot inhemsk regeringspolitik (4% - 23 personer), abortfrågan (2% - 11 personer) eller främlingsfientlighet (1% - 5 personer) utan att nämna pocentsiffrorna?
Intressant är också att svaret när det gällde brist på information inte inskränkte till det utan faktiskt fortsatte med att man i detta sammanhang inte ville rösta på något som man inte var familjär med, dvs man inte kände till alla bestämmelser och deras konsekvenser. Med den synen kan man faktiskt summera de sju första kolumnerna och åtskilliga av de andra alternativen. Då kommer man fram till att en massiv majoritet bland Nej-sägarna gav detta votum därför att de hade på känn att EU med Lissabonfördraget gick åt fel håll. I vart fall litade man inte på att inhemska och europeiska politiker inte skulle försöka göra ett eget race. Och till det ville folket inte säja ja. Dessutom visar rapporter att bl.a. arbetsrätten också här var uppe till diskussion och efter EG-domstolens domar spelade viss roll i valrörelsen. Det rörde sig alltså om en massiv protest mot det demokratiska underskottet inom EU.
Utebliven kritisk granskning
Det värsta är att media på detta sätt missbrukar statistik å det grövsta eller i vart fall inte tillräcklight kritiskt granskar vilka slutsatser man realiter kan göra på grundval av siffrorna. Det är alltså inte sant när man skriver valundersökningen visar att irländarnas kunskaper om fördraget var bristfälliga. Man försöker göra oss väljare korkade samtidigt som dessa Eu-fanatiker, som inte skyr att de skapar ett gigantiskt demokratisk underskott, framstår i en lysande dager. Men politikerpolityr brukar vi väljare genomskåda.
Irland visar att vi står vid ett vägval
En pressröst, Lotta Fogde, har faktiskt ställt sig tveksam till spelet om Lissabonfördraget. Hon skriver bl.a ... EU-länderna är alltför unika för att passa i samma mall i alltför många avseenden. Vare sig det handlar om aborträtt, skatter eller arbetsmarknadsvillkor vill vi bestämma själva. EU har stått vid ett vägskäl länge nu. Antingen skapar man successivt en politiskt integrerad union, kanske en blivande politisk stormakt, där medlemsländerna enas om det mesta. Då kan man inte ta in hur många nya medlemmar som helst. Om alla ska kunna lägga sig i allt på alla områden finns en gräns för hur många man kan vara. Eller så satsar man på bredd i stället för djup. EU:s historiska bedrift har handlat om att låta fler och fler grannländer handla fritt med varandra. Det har skapat växande välstånd och stärkt demokratin i länder med bräcklig tradition. Därmed har Europa även blivit en säkrare kontinent. Vill man fortsätta att utvidga samarbetet enligt denna modell finns det en gräns för hur tvingande det kan vara i substans. Medlemmar av vitt skild karaktär, från Tyskland till Turkiet, ska ju klara att samexistera... Den så kallade krisen efter den irländska folkomröstningen beror på Europas oförmåga att välja mellan dessa båda utvecklingsvägar. Bland ledande politiker och tjänstemän på EU-nivå finns en vurm för stormaktstanken. Tänk så roligt att kunna matcha USA.
Samtidigt lever ursprungstanken om fred och stabilitet genom ekonomisk integration. I förlängningen av den borde åtminstone de länder som är med i Eurovisionsschlagern få delta i EU:s gemensamma marknad, kanske ännu fler... Det gör ont när kompromisser spricker. EU-toppmötet i midsommarhelgen signalerade att makthavarna just nu befinner sig i en förnekelsefas. Att man jobbat i bortåt tio år på en lösning som medborgarna inte vill ha är en tuff insikt att ta till sig. EU är tillbaka vid vägskälet. Allt tyder på att efterfrågan på ökad politisk integration är högst begränsad utanför Europas politikerklass. En utvidgad union måste få vara brokig och flexibel. Mångfald är en tillgång. EU kan ändå göra skillnad i världen, och framför allt i närområdet, om EU:s medborgare vill. Men det finns inga demokratiska genvägar dit.
På Ekot i SR har man sagt att "Bristande information bakom Irlands nej" (Susanne Palme) med påståendet att "Mer än 40 procent av irländarna uppger att det var bristen på kunskap om vad Lissabonfördraget innebär som fick dem att rösta nej". Sydsvenskan 12/9 "Stor käft, stora öron" (Hans Bredberg) som genom att fråga irländske golfkompisen Leonard - efternamn saknas - lyckas få reda på vad som låg bakom Nejet: "... ett i princip enhälligt politiskt etablissemang – antagligen utan att självt ha läst fördraget – mer eller mindre beordrat folket att rösta ja". Och då blev folket förbannat och röstade Nej. Flera andra skribenter har tagit det irländska utslaget som ett bevis på att antingen folk är för korkade att för att begripa sitt eget bästa eller att EU-frågor är för komplicerade för att hanteras i folkomröstning - egentligen är dessa argument inte bara granne med varandra utan sitter faktisk i knäet på varandra. Politiker - under journalisternas bifall - använder med vissa mildrande omskrivningar dessa argument också för att låta parlamenten, där partierna har bättre koll på de röstande, bestämma om Lissabonfördragets framtid. I Sverige röstar riksdagen i slutet av november.
Nejet som skakade Bryssel
Omröstningen den 12 juni 2008 på Irland resulterade som bekant i ett Nej till Lissabonfördraget 53,4 procent medan Ja fick 46,4 procent. Valdeltagandet var fullt normalt för EU-val alltså något lägre än vid nationella val. Några fler folkomröstningar har inte hållits i Europa utan ländernas parlament har fått rösta om fördraget. Detta även i Frankrike och Holland där folkomröstningar tidigare sagt NEJ till ett Lissabonliknande förslag som kallades EUs konstitution. Överhuvudtaget har som främsta skäl framförts det ur demokratisk synvinkel dubiösa att folket kan rösta fel liksom sist i Holland och Frankrike. Nu har man trots att vi har inom EU har en överenskommelse om enhälliga beslut börjat tala om att "varför skall 110.000 irländare få bestämma EUs väg!". Detta har också medfört att man trots Irlands Nej sagt att ratificeringsprocessen skall fortgå trots att det egentligen enligt regelboken inte finns något förslag att rösta om mer. Men EUs etablisemang har visat en förvånansvärd uppfinningsrikedom när det gäller att kringgå det som ser ut som ett absolut hinder. Och så lär det väl bli fallet också nu.
Medialt maktspel
I denna uppfinningsrikedom ingår också ett medialt makspel och produktion av nyheter och kommentarer. Strax efter omröstningen på Irland kunde man konstaera att det var främst i de valdistrikt där låginkomsttagare och bodde och där arbetslösheten var hög som ett kraftigt NEJ konstaterades medan det var mer jämt i mer borgerliga valkretsar men endast i 10 valdistrik vann JA klart. Senare undersökningar har också visat 65 % av gruppen låginkomsttagare röstade NEJ, 59 % av kvinnorna och 59 % i åldersgruppen 25-34 år. Med en schematisering skulle man kunna säga att de fattiga, kvinnorna och äldre ungdomar var de som sa NEJ. Men de var säkerligen för korkade att begripa sitt eget bästa!?
Valundersökning
Den undersökning som har gjorts om har gjorts av EU-kommissionen i samarbete med irländska regeringen och finns på Eurobarometer (http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_245_en.pdf) En senare undersökning på Irland ger inte mer tillförlitliga besked. Det finns en rad osäkerhetsfaktorer varför man endast med stor försiktighet kan tala om vilka slutsatser man kan dra. EU-undersökningen omfattade 2000 personer som telefonintervjuades. De utfrågade sönderföll i tre grupper: de som inte deltagit, de som deltagit och röstat NEJ och de som deltagit och röstat JA. Detta innebär att tolkningarna kan ifrågasättas då man således fått grupper om bara några hundra. Ännu mindre grupper står för redovisningen av motiv för röstningen och det går inte av rapporten att utröna annat än procentsiffror. Men 2.000 personer fördelade enligt röstningen ger ca 45 % icke röstande eller ca 900; de röstande innehåller enligt de ovan nämnda röstsiffrorna 587 personer för NEJ och 510 personer för JA i undersökningen. Exempelvis innebär det att 10 av de JA-röstande ansåg att Lissabonfördraget gjorde EU mer demokratiskt!
Varför JA
I JA-gruppen som förmodligen omfattade ca 510 av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade ja till fördraget?"
32% - det var till Irlands bästa
19% - Irland har mycket nytta av EU
9% - det håller Irland fullt engagerad i EU
9% - det hjälper upp Irlands ekonomi
5% - det gör att EU mer effektivt kan fatta beslut
4% - det gör mer effektivt globalt
2% - det gör EU mer demokratiskt
17% - olika enskilda 1 % skäl
Varför NEJ
I Nejgruppen som förmodligen omfattade ca 580 personer av de 2000 intervjuade svarade man på frågan "vad är skälen till att du röstade nej till fördraget?"
22% - Vet inte tillräckligt om fördraget och vill inte rösta på något som jag inte är familjär med
12% - för att skydda irländsk identitet
6% - för säkerställa irländsk neutralitet
6% - litar inte på politiker
6% - förlorar rätt till ständig irländsk kommissionär
6% - för att skydda vårt skattesystem
5% - emot ett enat Europa
4% - för att protestera mot irländska regeringens politik
4% - för att förhindra att EY talar med en röst i globala sammanhang
4% - därför att stora medlemsstater bestämmer i EU-frågor
3% - för att bevara de små staternas inflytande
2% - för att förhindra europeisk lagstiftning om gay äktenskap, abort dödshjälp
1% - för att förhindra inflyttning av immigranter
18% - ytterligare andra 1% skäl
Massiv misstro mot ökat demokratiskt underskott
Att mer än 40 % av irländarna var dåligt orienterade om fördraget är alltså felaktig information på sin höjd kan man konstatera att ca 40 % (enligt EU-undersökningen 22%) av de som röstade nej kände sig inte ha fått tillräcklig information. Detta ger helt andra proportioner. Av de intervjuade skulle det alltså röra sig om ca 230 (eller 127) personer av en genomsnittspopulation på 2000. Man undrar dessutom i vilket syfte en del skribenter drar fram att andra anledningar att rösta nej var protest mot inhemsk regeringspolitik (4% - 23 personer), abortfrågan (2% - 11 personer) eller främlingsfientlighet (1% - 5 personer) utan att nämna pocentsiffrorna?
Intressant är också att svaret när det gällde brist på information inte inskränkte till det utan faktiskt fortsatte med att man i detta sammanhang inte ville rösta på något som man inte var familjär med, dvs man inte kände till alla bestämmelser och deras konsekvenser. Med den synen kan man faktiskt summera de sju första kolumnerna och åtskilliga av de andra alternativen. Då kommer man fram till att en massiv majoritet bland Nej-sägarna gav detta votum därför att de hade på känn att EU med Lissabonfördraget gick åt fel håll. I vart fall litade man inte på att inhemska och europeiska politiker inte skulle försöka göra ett eget race. Och till det ville folket inte säja ja. Dessutom visar rapporter att bl.a. arbetsrätten också här var uppe till diskussion och efter EG-domstolens domar spelade viss roll i valrörelsen. Det rörde sig alltså om en massiv protest mot det demokratiska underskottet inom EU.
Utebliven kritisk granskning
Det värsta är att media på detta sätt missbrukar statistik å det grövsta eller i vart fall inte tillräcklight kritiskt granskar vilka slutsatser man realiter kan göra på grundval av siffrorna. Det är alltså inte sant när man skriver valundersökningen visar att irländarnas kunskaper om fördraget var bristfälliga. Man försöker göra oss väljare korkade samtidigt som dessa Eu-fanatiker, som inte skyr att de skapar ett gigantiskt demokratisk underskott, framstår i en lysande dager. Men politikerpolityr brukar vi väljare genomskåda.
Irland visar att vi står vid ett vägval
En pressröst, Lotta Fogde, har faktiskt ställt sig tveksam till spelet om Lissabonfördraget. Hon skriver bl.a ... EU-länderna är alltför unika för att passa i samma mall i alltför många avseenden. Vare sig det handlar om aborträtt, skatter eller arbetsmarknadsvillkor vill vi bestämma själva. EU har stått vid ett vägskäl länge nu. Antingen skapar man successivt en politiskt integrerad union, kanske en blivande politisk stormakt, där medlemsländerna enas om det mesta. Då kan man inte ta in hur många nya medlemmar som helst. Om alla ska kunna lägga sig i allt på alla områden finns en gräns för hur många man kan vara. Eller så satsar man på bredd i stället för djup. EU:s historiska bedrift har handlat om att låta fler och fler grannländer handla fritt med varandra. Det har skapat växande välstånd och stärkt demokratin i länder med bräcklig tradition. Därmed har Europa även blivit en säkrare kontinent. Vill man fortsätta att utvidga samarbetet enligt denna modell finns det en gräns för hur tvingande det kan vara i substans. Medlemmar av vitt skild karaktär, från Tyskland till Turkiet, ska ju klara att samexistera... Den så kallade krisen efter den irländska folkomröstningen beror på Europas oförmåga att välja mellan dessa båda utvecklingsvägar. Bland ledande politiker och tjänstemän på EU-nivå finns en vurm för stormaktstanken. Tänk så roligt att kunna matcha USA.
Samtidigt lever ursprungstanken om fred och stabilitet genom ekonomisk integration. I förlängningen av den borde åtminstone de länder som är med i Eurovisionsschlagern få delta i EU:s gemensamma marknad, kanske ännu fler... Det gör ont när kompromisser spricker. EU-toppmötet i midsommarhelgen signalerade att makthavarna just nu befinner sig i en förnekelsefas. Att man jobbat i bortåt tio år på en lösning som medborgarna inte vill ha är en tuff insikt att ta till sig. EU är tillbaka vid vägskälet. Allt tyder på att efterfrågan på ökad politisk integration är högst begränsad utanför Europas politikerklass. En utvidgad union måste få vara brokig och flexibel. Mångfald är en tillgång. EU kan ändå göra skillnad i världen, och framför allt i närområdet, om EU:s medborgare vill. Men det finns inga demokratiska genvägar dit.
onsdag 10 september 2008
BILDPUBLICERINGEN AV DE MÖRDADE BARNEN ÄR INTE TINGSRÄTTENS ANSVAR, THOMAS HARTMAN!
Thomas Hartman har förmodat att jag missförstått honom och det är möjligt men hans svar får mig att tro att vi egentligen har olika åsikter i dessa frågor. Inte om integritet i meningen okränkbarhet, vilket även gäller enskilda, inte minst brottsoffer.
Thomas svar http://www.hartman.nu/2008/09/07/arbogamorden-piratebay-och-glappande-namndeman-etthalsotecken/
Han anför tre skäl:
1) SKJUT INTE BUDBÄRAREN. MYNDIGHETERNA BÄR ANSVARET FÖR BILDERNA INGEN ANNAN.
2) DEN SLUTNA JURIDISKA VÄRLDEN KOMMER MOTVILLIGT ATT ÖPPNAS MED INTERNETS HJÄLP.
3) GAMMELMEDIA VILL HA MONOPOL.
Jag tar det bakifrån, alltså nr 3. Här vet nog Thomas mer än jag och jag delar hans kritik av drev och att den mer djuplodande granskning av myndigheter därmed lämnas åt sidan. Jag har själv varit mycket kritisk mot den att den borgerliga synen har klart övertag med sina över 100 dagstidningar med 3.000.000 dagsex mot 16 med vänstertidningar med ca 600.000 dagsex. Detta har också tydligt i dagarna visat sig genom tidningarnas kommentarer till de socialdemokratiska rådslagen som framställts som en slags innefattande en halvt borgerlig politik. Däremot förstår jag inte hur detta talar till försvar för publiceringen av bilder på mördade barn i ett pågående brottmål.
När det gäller nr 2 så är i princip allt material offentligt i den meningen att det går att ta del av vid den domstol som har målet där kan både parter, journalister och andra ta del av handlingarna. Akten innehåller alla handlingar och handlingarna är antecknade i inkomstordning på ett dagboksblad, som numera väl förs digitalt, så någon "maktens byrålåda" finns inte på domstolar. Enda undantagen brukar vara personalia och när det förekommer skyddad identitet. På hovrätternas och Högsta domstolens hemsidor finns också domar i de mål som varit aktuella och intresserat en större allmänhet. Dessa domar brukar dock sakna personnamn just för att man inte skall hänga ut vare sig brottslingar eller målsägande. Jag menar att snaskiga bilder från akterna eller namnuppgifter inte alls behöver publiceras i dessa sammahang. Thomas påstående att ett mer "transparent system" (vad det nu innebär?) skulle avslöja mer om "partiska nämndemän, sexistiska domare eller usla advokater" är naiv: Vill man föra den diskussionen, vilket är motiverat, så lär inte materialet finnas i akterna utan får man nog göra exempelvis studier av domstolsförhandlingar där sådana yttringar kan avslöjas. Jag vet att den kände civilrättsprofessorn Ekelöf från Lunds Universitet gjorde enkäter om domares social bakgrund, vilket gav upphov till intressanta diskussioner om domares förmåga att frigöra sig från ovidkommande hänsyn när det gällde de tilltalades sociala ställning. Inte heller detta resonemang försvarar den oetiska publiceringen.
När det gäller nr 1 så tror jag som jurist också att det varit möjligt att sekretessbelägga de ifrågavarande bilderna. Och det är möjligt att man kan hävda att tingsrätten begick ett misstag när så inte skedde och för detta bär tingsrätten naturligtvis ansvaret. Det är knappast så att "myndigheterna låtsas som om internet inte finns" Men å andra sidan så tror jag inte att Thomas är klar över - hans resonemang om "lite offentlig" - att offentlighetsprincipen ger tillgång till mer material än vad som i yttrandefrihetens namn kan försvaras bli sagt eller återgivet i media. Var och en får alltså i vårt samhälle ta ansvar för sina åtgärder.
Då återstår att resonera om den fråga där Thomas och jag är gruvligt oense, nämligen det ansvar som åvilar den som lagt ut bilderna på sin internetplats och den som har vidarebordrat länken till den internetplatsen till - med en grov gissning - cirka 40.000 schakaler. Detta är ju lika självklart som att en våldtäktsman inte kan försvara sig med att kvinnooffret hade så kort kjol att han inte kunde behärska sig - nej kanske var inte väl övertänkt av tjejen att i det sammanhanget ha kort kjol men att det ens skulle nagga våldsmannens ansvar i kanten är för mig en gåta. Lika självklart är det för mig att ansvar bör utkrävas av den som orsakat den stora publicitetsskadan och som dessutom är så korkad att han försvarar sin rätt öka spridningen av dessa bilder på mördade barn, se Pirate Bays svar på min förra blogg.
När det gäller förundersökningen är jag mer tveksam eftersom jag inte kan veta vad den innehåller. Men bilderna tycker jag säger sig självt. Tingsrätten kan heller inte ta något mediarättsligt ansvar för publiceringen eller vidarebefordningen av materialet. Utan detta ansvar åvilar naturligtvis den som publicerar och vidarebefordrar länken till materialet. Det är ju inte heller så att nätoperatörer tror sig ha full eterfrihet. Förekommer barnporr så är man nog snabb i vart fall efter påstötning att ta bort länken. Till saken hör att bilderna möjligern p.g.a. sitt bildmässiga innehåll kan tangera den nämnda gränsen.
Pirate Bays ställningstagande är mycket anmärkningsvärt. Det förvånar mig också att Thomas Hartman med målsättningen om integritet ur ett vänsterperspektiv så helt glömmer bort enskildas rätt inom det fältet och med diverse krumelurer försvarar tilltaget.
Thomas svar http://www.hartman.nu/2008/09/07/arbogamorden-piratebay-och-glappande-namndeman-etthalsotecken/
Han anför tre skäl:
1) SKJUT INTE BUDBÄRAREN. MYNDIGHETERNA BÄR ANSVARET FÖR BILDERNA INGEN ANNAN.
2) DEN SLUTNA JURIDISKA VÄRLDEN KOMMER MOTVILLIGT ATT ÖPPNAS MED INTERNETS HJÄLP.
3) GAMMELMEDIA VILL HA MONOPOL.
Jag tar det bakifrån, alltså nr 3. Här vet nog Thomas mer än jag och jag delar hans kritik av drev och att den mer djuplodande granskning av myndigheter därmed lämnas åt sidan. Jag har själv varit mycket kritisk mot den att den borgerliga synen har klart övertag med sina över 100 dagstidningar med 3.000.000 dagsex mot 16 med vänstertidningar med ca 600.000 dagsex. Detta har också tydligt i dagarna visat sig genom tidningarnas kommentarer till de socialdemokratiska rådslagen som framställts som en slags innefattande en halvt borgerlig politik. Däremot förstår jag inte hur detta talar till försvar för publiceringen av bilder på mördade barn i ett pågående brottmål.
När det gäller nr 2 så är i princip allt material offentligt i den meningen att det går att ta del av vid den domstol som har målet där kan både parter, journalister och andra ta del av handlingarna. Akten innehåller alla handlingar och handlingarna är antecknade i inkomstordning på ett dagboksblad, som numera väl förs digitalt, så någon "maktens byrålåda" finns inte på domstolar. Enda undantagen brukar vara personalia och när det förekommer skyddad identitet. På hovrätternas och Högsta domstolens hemsidor finns också domar i de mål som varit aktuella och intresserat en större allmänhet. Dessa domar brukar dock sakna personnamn just för att man inte skall hänga ut vare sig brottslingar eller målsägande. Jag menar att snaskiga bilder från akterna eller namnuppgifter inte alls behöver publiceras i dessa sammahang. Thomas påstående att ett mer "transparent system" (vad det nu innebär?) skulle avslöja mer om "partiska nämndemän, sexistiska domare eller usla advokater" är naiv: Vill man föra den diskussionen, vilket är motiverat, så lär inte materialet finnas i akterna utan får man nog göra exempelvis studier av domstolsförhandlingar där sådana yttringar kan avslöjas. Jag vet att den kände civilrättsprofessorn Ekelöf från Lunds Universitet gjorde enkäter om domares social bakgrund, vilket gav upphov till intressanta diskussioner om domares förmåga att frigöra sig från ovidkommande hänsyn när det gällde de tilltalades sociala ställning. Inte heller detta resonemang försvarar den oetiska publiceringen.
När det gäller nr 1 så tror jag som jurist också att det varit möjligt att sekretessbelägga de ifrågavarande bilderna. Och det är möjligt att man kan hävda att tingsrätten begick ett misstag när så inte skedde och för detta bär tingsrätten naturligtvis ansvaret. Det är knappast så att "myndigheterna låtsas som om internet inte finns" Men å andra sidan så tror jag inte att Thomas är klar över - hans resonemang om "lite offentlig" - att offentlighetsprincipen ger tillgång till mer material än vad som i yttrandefrihetens namn kan försvaras bli sagt eller återgivet i media. Var och en får alltså i vårt samhälle ta ansvar för sina åtgärder.
Då återstår att resonera om den fråga där Thomas och jag är gruvligt oense, nämligen det ansvar som åvilar den som lagt ut bilderna på sin internetplats och den som har vidarebordrat länken till den internetplatsen till - med en grov gissning - cirka 40.000 schakaler. Detta är ju lika självklart som att en våldtäktsman inte kan försvara sig med att kvinnooffret hade så kort kjol att han inte kunde behärska sig - nej kanske var inte väl övertänkt av tjejen att i det sammanhanget ha kort kjol men att det ens skulle nagga våldsmannens ansvar i kanten är för mig en gåta. Lika självklart är det för mig att ansvar bör utkrävas av den som orsakat den stora publicitetsskadan och som dessutom är så korkad att han försvarar sin rätt öka spridningen av dessa bilder på mördade barn, se Pirate Bays svar på min förra blogg.
När det gäller förundersökningen är jag mer tveksam eftersom jag inte kan veta vad den innehåller. Men bilderna tycker jag säger sig självt. Tingsrätten kan heller inte ta något mediarättsligt ansvar för publiceringen eller vidarebefordningen av materialet. Utan detta ansvar åvilar naturligtvis den som publicerar och vidarebefordrar länken till materialet. Det är ju inte heller så att nätoperatörer tror sig ha full eterfrihet. Förekommer barnporr så är man nog snabb i vart fall efter påstötning att ta bort länken. Till saken hör att bilderna möjligern p.g.a. sitt bildmässiga innehåll kan tangera den nämnda gränsen.
Pirate Bays ställningstagande är mycket anmärkningsvärt. Det förvånar mig också att Thomas Hartman med målsättningen om integritet ur ett vänsterperspektiv så helt glömmer bort enskildas rätt inom det fältet och med diverse krumelurer försvarar tilltaget.
tisdag 9 september 2008
ÄR DET ETT "DJÄVLA TJAT" ATT VILJA HA BORT BILDERNA PÅ MÖRDADE BARN FRÅN NÄTET, PIRATE BAY?
Genom sin verksamhet förmedlar Pirate Bay bl.a. förundersökningen med bilder från brottsplatsen och obduktionen av de två i Arboga mördade barnen. När Piraten själv ombads ta bort bilderna av barnens pappa fick han svaret "det var ett djävla tjat. Nej, nej och åter nej. Efter mediakritik har chefspiraten inför perspektivet att det blir censurlagstiftning mumlat en ursäkt men inte tagit bort bilderna.
Saken har försvarats av bl.a. s-bloggaren och tidningskände politikern Thomas Hartman som skriver In The Pendent, som tydligen syftar på hans idé med sitt skrivande på "denna blogg att vara oberoende socialdemokratisk och beskriva samhällslivets pendelrörelser" med förtydligandet att han är "varm anhängare av stärkt integritetspolitik från ett vänsterperspektiv". Man konstaterar genast att den stärkta integriteten inte tycks omfatta brottsoffer.
Det är just på denna punkt som jag från ett vänsterperspektiv har en annan uppfattning. Yttrandefriheten har HELT BERÄTTIGAT sina begränsningar och en är barnporrbilder och en annan lagstiftningen om hets mot olika grupper och en tredje bestämmelserna om förtal. Det är alltså inget märkvärdigt att vi medborgare genom samhället vill freda oss från diverse avarter av denna frihet. Yttrandefriheten tillkom när knappt ens fanns pappersmedia och senare har tillkommit bestämmelser för radio och TV. Huvudsakligen fungerar den alldagliga begränsningen av yttrandefrihet genom att olika etiska regler tillämpas av medias handhavare.
Den inställning som Pirate Bay dokumenterat enligt inledningen ger bilden av en rått utnyttjande av sitt medium och att vi vanliga skall tolerera dylika övergrepp (i ansträngt läge kan man kosta på sig en ursäkt men inte ändring i sak). Och detta tycks Thomas Hartman vilja försvara. Utifrån perspektivet om stärkt integritet? För vem annan än Piraten själv?
Thomas Hartman förfasar sig över angreppet på yttrandefriheten och tankar på begränsningar med följande argument:
1. Kritiken i media att nämndemän låtit sig intervjuas om sin medverkan i målet. Han menar att det är bra för rättssäkerheten att man får offentlig belysning av domarnas förutfattade meningar.
2. Det är föredömligt att förundersökningar med groteska detaljer läggs ut på nätet eftersom rättsväsendet är alldeles för slutet och att allmänheten får alldeles för begränsad information från rättsväsendets institutioner.
3. Kritiken av sådana nätoperatörer som Pirate Bay har sin grund i okunnighet. Det är nämligen inte Piraten själv som lagt ut de angripna bilderna. Det ifrågasatta materialet ligger helt eller i delar runt om på Svenssons datorer världen över. Däremot förmedlas information om hur du hittar grejjorna via Piratens tjänster.
När det gäller 1 och 2 är att märka att Arbogamålet inte är avslutat utan rättsprocessen pågår. Visst är det viktigt att domstolar och andra rättsinstitutioner diskuteras men det lär mindre infekterat kunna ske på annan grund än att domare går ut offentligt med vad som förekommit under överläggningen till dom. Och att denna överläggning hålls hemlig beror just på att allt, inklusive inverkan av eventuella fördomar eller förutfattade meningar skall kunna lyftas fram och öppet vid överläggning till dom granskas. Jag menar att om "glappningen" tillåts så verkar det hämmande på den fria diskussionen vid överläggningen och medför dessutom oklarheter hos allmänheten om hur domen skall uppfattas. Alltså raka motsatsen av det Thomas Hartman vill uppnå.
Thomas Hartmans frågor: "Hur mycket påverkar hatstämningen mot en misstänkt barnamördare? Går det att förhålla sig objektiv? Kan man fria när bevisen är oklara trots att lynchmobben kräver blod och att någon omedelbart fälls?" är viktiga att diskutera men knappast utifrån glappande nämndemän. Ifrågasättande av rättsskipningen är naturligtvis viktig och sakligt sådant kan bara ske om öppenheten, offentlighetsprincipen, fungerar. Ytterst är detta i en demokrati förutsättning för förtroendet för domstolar och polis. Men enligt min mening är i denna fråga det bara kontraproduktivt om nämndemän glappar och material som kränker brottsoffer sprids i olika media.
När det gäller groteska detaljer som bilder av mördade barn så är det uppenbart att dessa saknar allt allmänintresse utan publicering är endast ägnat att göda schakalinstinkten. Sådant syfte är bara groteskt att försvara med hänsyn till yttrandefrihet. Kanske är det dags också att påminna om vikten av integritet för både döda och levande.
När det gäller punkt 3 så tycker jag den är ganska märklig i Thomas Hartmans tappning: Piraten själv skulle sakna ansvar för publiceringen på nätet eftersom man bara hänvisar till den dator (eller server där den privata sajten ligger). Den fråga som man måste ställa sig är naturligtvis hur många som skulle ha hittat bilderna om de legat på XXSvenssons dator. Ja, inte skulle det ha varit det antal som nu laddat ner schakalbilderna. Haltar inte jämförelsen med Googles också eftersom det är ett allmänt sökverktyg medan man på Piraten själv kopplar hänsvisningen till sin dator just i syfte att man vill visa något? Piraten har - enligt egen uppgift - den sunda politiken att man censurerar sajter med barnpornografisk material. Om det funnes någon anständighet i Piratledningen så borde samma sak ha skett när man uppmärksammades på de ifrågavarande bilderna av mördade barn. När nu denna självklara etiska grundval saknas hos nätoperatörerna måste vi i samhället självklart duiskutera vilka gränser som skall gälla och hur uppenbara övergrepp på enskilda skall stävjas.
När det gäller offentlighetsprincipen, som är viktig för att kontrollera bl.a. domstolar, så medför den i sig förhållandevis små publiceringsskador. Det är först när det känsliga materialet publiceras i ett medium som har stor spridning eller uppgifterna tas in i register så att sökningen blir lättare som större skador orsakas. Det är därför just publicering men även register med sökmöjlighet är omgivna av olika restriktioner.
Slutligen försöker Thomas Hartman tydligen lägga skulden för publiceringsskadan på media som dragit upp debatten kring att bilderna lagts ut på nätet. Rent räknemässigt är det naturligtvis så att merparten av schakalflocken tillstött genom ifrågasättandet. Men vart skulle det leda till i samhället om missbruk inte kunde påtalas och ifrågasättas därför att man därigenom skulle ge sökvägar även för de sjuka individer som vill skåda eländet på bilderna.
Inte på enda punkt håller jag alltså med Thomas Hartman när det gäller mordbilderna, allt utifrån ett vänstrigt integritetsperspektiv.
Saken har försvarats av bl.a. s-bloggaren och tidningskände politikern Thomas Hartman som skriver In The Pendent, som tydligen syftar på hans idé med sitt skrivande på "denna blogg att vara oberoende socialdemokratisk och beskriva samhällslivets pendelrörelser" med förtydligandet att han är "varm anhängare av stärkt integritetspolitik från ett vänsterperspektiv". Man konstaterar genast att den stärkta integriteten inte tycks omfatta brottsoffer.
Det är just på denna punkt som jag från ett vänsterperspektiv har en annan uppfattning. Yttrandefriheten har HELT BERÄTTIGAT sina begränsningar och en är barnporrbilder och en annan lagstiftningen om hets mot olika grupper och en tredje bestämmelserna om förtal. Det är alltså inget märkvärdigt att vi medborgare genom samhället vill freda oss från diverse avarter av denna frihet. Yttrandefriheten tillkom när knappt ens fanns pappersmedia och senare har tillkommit bestämmelser för radio och TV. Huvudsakligen fungerar den alldagliga begränsningen av yttrandefrihet genom att olika etiska regler tillämpas av medias handhavare.
Den inställning som Pirate Bay dokumenterat enligt inledningen ger bilden av en rått utnyttjande av sitt medium och att vi vanliga skall tolerera dylika övergrepp (i ansträngt läge kan man kosta på sig en ursäkt men inte ändring i sak). Och detta tycks Thomas Hartman vilja försvara. Utifrån perspektivet om stärkt integritet? För vem annan än Piraten själv?
Thomas Hartman förfasar sig över angreppet på yttrandefriheten och tankar på begränsningar med följande argument:
1. Kritiken i media att nämndemän låtit sig intervjuas om sin medverkan i målet. Han menar att det är bra för rättssäkerheten att man får offentlig belysning av domarnas förutfattade meningar.
2. Det är föredömligt att förundersökningar med groteska detaljer läggs ut på nätet eftersom rättsväsendet är alldeles för slutet och att allmänheten får alldeles för begränsad information från rättsväsendets institutioner.
3. Kritiken av sådana nätoperatörer som Pirate Bay har sin grund i okunnighet. Det är nämligen inte Piraten själv som lagt ut de angripna bilderna. Det ifrågasatta materialet ligger helt eller i delar runt om på Svenssons datorer världen över. Däremot förmedlas information om hur du hittar grejjorna via Piratens tjänster.
När det gäller 1 och 2 är att märka att Arbogamålet inte är avslutat utan rättsprocessen pågår. Visst är det viktigt att domstolar och andra rättsinstitutioner diskuteras men det lär mindre infekterat kunna ske på annan grund än att domare går ut offentligt med vad som förekommit under överläggningen till dom. Och att denna överläggning hålls hemlig beror just på att allt, inklusive inverkan av eventuella fördomar eller förutfattade meningar skall kunna lyftas fram och öppet vid överläggning till dom granskas. Jag menar att om "glappningen" tillåts så verkar det hämmande på den fria diskussionen vid överläggningen och medför dessutom oklarheter hos allmänheten om hur domen skall uppfattas. Alltså raka motsatsen av det Thomas Hartman vill uppnå.
Thomas Hartmans frågor: "Hur mycket påverkar hatstämningen mot en misstänkt barnamördare? Går det att förhålla sig objektiv? Kan man fria när bevisen är oklara trots att lynchmobben kräver blod och att någon omedelbart fälls?" är viktiga att diskutera men knappast utifrån glappande nämndemän. Ifrågasättande av rättsskipningen är naturligtvis viktig och sakligt sådant kan bara ske om öppenheten, offentlighetsprincipen, fungerar. Ytterst är detta i en demokrati förutsättning för förtroendet för domstolar och polis. Men enligt min mening är i denna fråga det bara kontraproduktivt om nämndemän glappar och material som kränker brottsoffer sprids i olika media.
När det gäller groteska detaljer som bilder av mördade barn så är det uppenbart att dessa saknar allt allmänintresse utan publicering är endast ägnat att göda schakalinstinkten. Sådant syfte är bara groteskt att försvara med hänsyn till yttrandefrihet. Kanske är det dags också att påminna om vikten av integritet för både döda och levande.
När det gäller punkt 3 så tycker jag den är ganska märklig i Thomas Hartmans tappning: Piraten själv skulle sakna ansvar för publiceringen på nätet eftersom man bara hänvisar till den dator (eller server där den privata sajten ligger). Den fråga som man måste ställa sig är naturligtvis hur många som skulle ha hittat bilderna om de legat på XXSvenssons dator. Ja, inte skulle det ha varit det antal som nu laddat ner schakalbilderna. Haltar inte jämförelsen med Googles också eftersom det är ett allmänt sökverktyg medan man på Piraten själv kopplar hänsvisningen till sin dator just i syfte att man vill visa något? Piraten har - enligt egen uppgift - den sunda politiken att man censurerar sajter med barnpornografisk material. Om det funnes någon anständighet i Piratledningen så borde samma sak ha skett när man uppmärksammades på de ifrågavarande bilderna av mördade barn. När nu denna självklara etiska grundval saknas hos nätoperatörerna måste vi i samhället självklart duiskutera vilka gränser som skall gälla och hur uppenbara övergrepp på enskilda skall stävjas.
När det gäller offentlighetsprincipen, som är viktig för att kontrollera bl.a. domstolar, så medför den i sig förhållandevis små publiceringsskador. Det är först när det känsliga materialet publiceras i ett medium som har stor spridning eller uppgifterna tas in i register så att sökningen blir lättare som större skador orsakas. Det är därför just publicering men även register med sökmöjlighet är omgivna av olika restriktioner.
Slutligen försöker Thomas Hartman tydligen lägga skulden för publiceringsskadan på media som dragit upp debatten kring att bilderna lagts ut på nätet. Rent räknemässigt är det naturligtvis så att merparten av schakalflocken tillstött genom ifrågasättandet. Men vart skulle det leda till i samhället om missbruk inte kunde påtalas och ifrågasättas därför att man därigenom skulle ge sökvägar även för de sjuka individer som vill skåda eländet på bilderna.
Inte på enda punkt håller jag alltså med Thomas Hartman när det gäller mordbilderna, allt utifrån ett vänstrigt integritetsperspektiv.
söndag 7 september 2008
Hur är man navlad när man gynnar de rika på de fattigas bekostnad?
Hur är man navlad när man gynnar de rika på de fattigas bekostnad kan man fråga apropå högerregeringens framfart? I vart fall måste i samband med att navelsträngens klipptes all förbindelse med rim och reson brutits.
För två dagar sedan skrev jag om högeregeringens spottloska i synen på pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa. I dagarna har uppmärksammats följderna av en annan av regeringens skamliga åtgärder i samband med att man tog makten som också drabbar dem som sitter med små inkomster. Det rör alltså återigen pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa men också många lågbetalda löntagare. Ämnet är den absurda bostadspolitiken.
När regeringen med sin äntringsgrupp tog över kanslihuset så var en av de mest prioriterade åtgärderna att radikalt ändra bostadspolitiken
* Man skulle sälja ut så mycket som möjligt av allmännyttans bostäder så att antalet hyreslägenheter skulle minska
* Utförsäljningen av hyreslägenheter skulle särskilt ske i attraktiva stadsområden så att dessa områden skulle komma att bebos av människor med stabil ekonomi
* För att underlätta bildande bostadsrättsföreningar genomfördes ekonomiska lättnader för sådana
* Samtidigt beslutade högerregeringen om borttagande av investeringsbidrag och räntesubventioner för hyreshus
* Samtidigt ökade beskattningen av hyreshus medan villa-beskattningen schabloniserades som en kommunal avgift till max 6.000 kr
Detta innebär en kraftig hyreshöjning, brist på hyreslägenheter och en oöverblickbar förmögenhetsöverföring till den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning och en därmed allvarlig utarmning av den fattigare tredjedelen. Dessutom har politiken lett till en starkare ghettoisering där rikare människorna stänger in sig bakom gallergrindar och Falk/Securitasbevakning.
Oppositionen har med rätta kritiserat regeringens bostadspolitik. Mona Sahlin har pekat på att en sådan politik har udden riktad mot de unga, de gamla och andra i små omständigheter.
Ett annat resultat av det borttagna investerings- och räntestödet för hyreshus är att byggandet minskat drastikt, ja femsiffermässigt. Anledningen härtill är regeringens bostadspolitik, som snabbt har ändrat spelreglerna för byggindustrin. Högerregeringen bär alltså det direkta ansvaret för att det byggs så få hyresrätter.
På grund det minskade stödet för hyresrätter har också hyrorna ökat med över 40 procent. Så att en normal trea som 2005 kostade drygt 6.000 kr i månaden kostar i dag upp mot 10.000 (enligt Rapports nyhetsutsändning i dag). Jag vill påstå att dessa hyror är omöjliga att betala för en vanlig låglönefamilj. Samtidigt som människor i stora villor har fått ganska fantastiska skattesänkningar. Är det någon mer än jag som tycker detta är osmakligt?
Detta är en helt orimlig utveckling till följd av en helt orimlig politik. En politik som går ut på att grovt gynna de rika och välbärgade på bekostnad av de fattiga och mindre bemedlade. En omvänd robin hood som dessutom ökar klasskillnaderna.
Detta är uppenbarligen ett område där det fordras en kraftfull återsväng till en socialt acceptabel bostadspolitik av den nya vänsterregeringen 2010/11.
För två dagar sedan skrev jag om högeregeringens spottloska i synen på pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa. I dagarna har uppmärksammats följderna av en annan av regeringens skamliga åtgärder i samband med att man tog makten som också drabbar dem som sitter med små inkomster. Det rör alltså återigen pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa men också många lågbetalda löntagare. Ämnet är den absurda bostadspolitiken.
När regeringen med sin äntringsgrupp tog över kanslihuset så var en av de mest prioriterade åtgärderna att radikalt ändra bostadspolitiken
* Man skulle sälja ut så mycket som möjligt av allmännyttans bostäder så att antalet hyreslägenheter skulle minska
* Utförsäljningen av hyreslägenheter skulle särskilt ske i attraktiva stadsområden så att dessa områden skulle komma att bebos av människor med stabil ekonomi
* För att underlätta bildande bostadsrättsföreningar genomfördes ekonomiska lättnader för sådana
* Samtidigt beslutade högerregeringen om borttagande av investeringsbidrag och räntesubventioner för hyreshus
* Samtidigt ökade beskattningen av hyreshus medan villa-beskattningen schabloniserades som en kommunal avgift till max 6.000 kr
Detta innebär en kraftig hyreshöjning, brist på hyreslägenheter och en oöverblickbar förmögenhetsöverföring till den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning och en därmed allvarlig utarmning av den fattigare tredjedelen. Dessutom har politiken lett till en starkare ghettoisering där rikare människorna stänger in sig bakom gallergrindar och Falk/Securitasbevakning.
Oppositionen har med rätta kritiserat regeringens bostadspolitik. Mona Sahlin har pekat på att en sådan politik har udden riktad mot de unga, de gamla och andra i små omständigheter.
Ett annat resultat av det borttagna investerings- och räntestödet för hyreshus är att byggandet minskat drastikt, ja femsiffermässigt. Anledningen härtill är regeringens bostadspolitik, som snabbt har ändrat spelreglerna för byggindustrin. Högerregeringen bär alltså det direkta ansvaret för att det byggs så få hyresrätter.
På grund det minskade stödet för hyresrätter har också hyrorna ökat med över 40 procent. Så att en normal trea som 2005 kostade drygt 6.000 kr i månaden kostar i dag upp mot 10.000 (enligt Rapports nyhetsutsändning i dag). Jag vill påstå att dessa hyror är omöjliga att betala för en vanlig låglönefamilj. Samtidigt som människor i stora villor har fått ganska fantastiska skattesänkningar. Är det någon mer än jag som tycker detta är osmakligt?
Detta är en helt orimlig utveckling till följd av en helt orimlig politik. En politik som går ut på att grovt gynna de rika och välbärgade på bekostnad av de fattiga och mindre bemedlade. En omvänd robin hood som dessutom ökar klasskillnaderna.
Detta är uppenbarligen ett område där det fordras en kraftfull återsväng till en socialt acceptabel bostadspolitik av den nya vänsterregeringen 2010/11.
lördag 6 september 2008
Villkora ratificeringen!
Ordföranden i Byggettan Johan Lindholm, ordföranden i Byggnads Södra Skåne Roland Ljungdell och ordföranden i Byggtolvan Göteborg Tomas Emanuelsson krävde i LO-tidningen Undantag för den svenska modellen. Detta har LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och LO:s avtalssekreterare Erland Olauson svarat på under påståendet EU-fördraget minskar juristernas makt.
Önsketänkande
Redan LO-ledningens ingress är i bästa fall önsketänkande men har under alla omständigheter inget med Lissabonfördragets verklighet att göra. Av bl.a. artikel 251-281 Fördraget om EUs funktionssätt står uttryckligen att domstolen kan ogiltigförklara beslut - förutom av av medlemsländernas olika politiska organ även - av Kommissionen, Rådet, EU-parlamentet och Centralbanken. Fördragstexten visar alltså att juristerna med Lissabonfördraget inte med en millimeter fått sin suveräna makt beskuren.
Därför ger LO-artikeln en märkligt schizofren upplevelse. Å ena sidan vill man alltså godta Lissabonfördraget, vars text om domstolen jag nyss refererade, och å andra sidan för läsaren presentera önskedrömmar om att makten över de politiska besluten på EU-nivå ska inte ligga hos EG-domstolen utan hos våra valda företrädare i Europaparlamentet och i de regeringar som sammanträder i ministerrådet.
Domstolens fria skön
Att man genom fördraget satt Juristerna i Luxemburg i högsätet framgår också med önskvärd tydlighet just av artikeln . Där ges nämligen exempel på att de politiska åsikterna lätt på domstolsplanet: Juristerna... i Lavaldomen helt bortsett från den så kallade ”Flexicuritydebatten” där Sverige och Danmark pekas ut som eftersträvansvärda exempel med arbetsmarknadsmodeller som förenar en trygg och flexibel arbetsmarknad. Domstolen har struntat i att politikerna genom det nyligen antagna tjänstedirektivet angivit att det är värdlandets regler som ska gälla för gästande företag. Domstolen har också helt blundat för att det i inledningen till utstationeringsdirektivet anges att direktivet inte syftar till att på något sätt påverka den nationellt bestämda strejkrätten. Domstolen verkar heller inte ha brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget.
Man kan bara konstatera att domstolen faktisk dömer i "lufttomt rum" och då lägger man i botten de grundläggande principerna om de fria rörligheterna. Så kommer det att fortsätta även med det nya Lissabonfördraget och dess Rättighetsstadga. Detta har vi ord på från professorerna i arbetsrätt med EU-inriktning vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund. En omfattande rättslig analys har också utförts av professorerna Niklas Bruun & Jonas Malmberg för Facken inom industrin "Anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare i ljuset av Laval och Rüffert” 2008-06-04.
Fortsatt Laval med Lissabon
Att Lissabonfördraget och rättighetsstadgan, som i och för sig innehåller mycket bra, inte förändrar de fria rörligheternas överhöghet över de grundläggande rättigheterna enligt Stadgan framgår f.ö. direkt av lagtexten. Jag hänvisar till Art 6 punkt 1 tredje stycket i Fördraget om Europeiska Unionen med med tolkningsbestämmelserna i Stadgans Art 51 och 52. Härav lär framgå att rättigheterna gäller inom de gränser som uppställs i fördragen. Och i fördragen talas om grundprinciperna som inte får kränkas, nämligen de om fri rörlighet.
Slutet på artikeln från LOs ledning kan inte annat än betraktas som ett sorgligt försök att vända upp och ned på den sanning som finns att läsa för var och en i Lissabonfördraget: Att stoppa det nya fördraget för att undanta den svenska arbetsrätten är inte realistiskt eller ens önskvärt. Det är inte rimligt att agera mot ett förslag som ger våra folkvalda mer makt. Varför göra en fråga som handlar om vänster och höger till en fråga om ja eller nej till ett fördrag som stärker löntagarna? Varför säga nej till ett fördrag som ger politikerna på Europanivå mer makt på bekostnad av bland annat juristerna i Luxemburg? Varför stoppa ett fördrag med en rättighetsstadga där viktiga fackliga rättigheter finns inskrivna?
Domstolen endast bunden av fördragstext
Eftersom domstolen är suverän så måste lagtexten som den har att tolka ändras och i princip måste till ett dokument av samma dignitet som fördraget där principerna om de fria rörligheterna återfinns. Därför bör man stödja tanken på en "social klausul" i ett protokoll av fördrags dignitet.
För att garantera att tolkningen inte blir densamma under Lissabonfördraget måste en rad ytterligare åtgärder vidtas både på EU-nivå och nationell nivå. Därför är det missvisande att påstå som det heter i LO-artikeln att "vi själva i Sverige kan begränsa effekterna av domen". Den viktiga ändringen måste ske i Utstationeringsdirektivet, där domstolen på eget bevåg ansett att minimum "den hårda kärnan " också var ett tak som uteslöt krav på avtalsmässiga löner.
Dessutom behövs i Sverige att det nya utstationeringsdirektivet tas in i svensk rätt genom ändringar i bl.a. utstationeringslagen och en del andra ändringar..
Hur kan man stoppa fler Laval-tolkningar?
På alla dessa tre punkter är jag enig med artikeln. Men i EU är det ingalunda självklart att ändringar i relevant lagstiftning görs. Det finns starka krafter gillar domstolens rättstillämpning och som vill ha minimilöner och sänkta löner genom lönedumpning. En politisk högervind har inte bara i Sverige fört andra politiska krafter in i Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Däremot vill alla genomföra Lissabonfördraget - vi dock bara med garanti för den svenska modellen. Som politisk kraft bör Socialdemokratin därför villkora ratificeringen med att erforderliga ändringar genomförs som garanterar denna. Allt annat är att slänga bort sina trumf och blåögt tro på att folk är snälla i en hård politisk verklighet.
Inte heller i Sverige är det självklart hur regeringen och Svenskt Näringsliv ställer sig. Det danska exemplet som avsåg en dansk paketlösning på nationell nivå gjordes genom en överenskommelse mellan alla demokratiska partier och arbetsmarknadens parter. Någon sådan handlingsinriktning har vi inte sett här. Tvärtom förefaller högerregeringen oenig och Svenskt Näringsliv drev finansiellt Laval-målet. Därför bör Socialdemokratiska partiet även villkora medverkan vid ratificering med att regeringen ingår en överenskommelse betr. erforderliga ändringar.
Önsketänkande
Redan LO-ledningens ingress är i bästa fall önsketänkande men har under alla omständigheter inget med Lissabonfördragets verklighet att göra. Av bl.a. artikel 251-281 Fördraget om EUs funktionssätt står uttryckligen att domstolen kan ogiltigförklara beslut - förutom av av medlemsländernas olika politiska organ även - av Kommissionen, Rådet, EU-parlamentet och Centralbanken. Fördragstexten visar alltså att juristerna med Lissabonfördraget inte med en millimeter fått sin suveräna makt beskuren.
Därför ger LO-artikeln en märkligt schizofren upplevelse. Å ena sidan vill man alltså godta Lissabonfördraget, vars text om domstolen jag nyss refererade, och å andra sidan för läsaren presentera önskedrömmar om att makten över de politiska besluten på EU-nivå ska inte ligga hos EG-domstolen utan hos våra valda företrädare i Europaparlamentet och i de regeringar som sammanträder i ministerrådet.
Domstolens fria skön
Att man genom fördraget satt Juristerna i Luxemburg i högsätet framgår också med önskvärd tydlighet just av artikeln . Där ges nämligen exempel på att de politiska åsikterna lätt på domstolsplanet: Juristerna... i Lavaldomen helt bortsett från den så kallade ”Flexicuritydebatten” där Sverige och Danmark pekas ut som eftersträvansvärda exempel med arbetsmarknadsmodeller som förenar en trygg och flexibel arbetsmarknad. Domstolen har struntat i att politikerna genom det nyligen antagna tjänstedirektivet angivit att det är värdlandets regler som ska gälla för gästande företag. Domstolen har också helt blundat för att det i inledningen till utstationeringsdirektivet anges att direktivet inte syftar till att på något sätt påverka den nationellt bestämda strejkrätten. Domstolen verkar heller inte ha brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget.
Man kan bara konstatera att domstolen faktisk dömer i "lufttomt rum" och då lägger man i botten de grundläggande principerna om de fria rörligheterna. Så kommer det att fortsätta även med det nya Lissabonfördraget och dess Rättighetsstadga. Detta har vi ord på från professorerna i arbetsrätt med EU-inriktning vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund. En omfattande rättslig analys har också utförts av professorerna Niklas Bruun & Jonas Malmberg för Facken inom industrin "Anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare i ljuset av Laval och Rüffert” 2008-06-04.
Fortsatt Laval med Lissabon
Att Lissabonfördraget och rättighetsstadgan, som i och för sig innehåller mycket bra, inte förändrar de fria rörligheternas överhöghet över de grundläggande rättigheterna enligt Stadgan framgår f.ö. direkt av lagtexten. Jag hänvisar till Art 6 punkt 1 tredje stycket i Fördraget om Europeiska Unionen med med tolkningsbestämmelserna i Stadgans Art 51 och 52. Härav lär framgå att rättigheterna gäller inom de gränser som uppställs i fördragen. Och i fördragen talas om grundprinciperna som inte får kränkas, nämligen de om fri rörlighet.
Slutet på artikeln från LOs ledning kan inte annat än betraktas som ett sorgligt försök att vända upp och ned på den sanning som finns att läsa för var och en i Lissabonfördraget: Att stoppa det nya fördraget för att undanta den svenska arbetsrätten är inte realistiskt eller ens önskvärt. Det är inte rimligt att agera mot ett förslag som ger våra folkvalda mer makt. Varför göra en fråga som handlar om vänster och höger till en fråga om ja eller nej till ett fördrag som stärker löntagarna? Varför säga nej till ett fördrag som ger politikerna på Europanivå mer makt på bekostnad av bland annat juristerna i Luxemburg? Varför stoppa ett fördrag med en rättighetsstadga där viktiga fackliga rättigheter finns inskrivna?
Domstolen endast bunden av fördragstext
Eftersom domstolen är suverän så måste lagtexten som den har att tolka ändras och i princip måste till ett dokument av samma dignitet som fördraget där principerna om de fria rörligheterna återfinns. Därför bör man stödja tanken på en "social klausul" i ett protokoll av fördrags dignitet.
För att garantera att tolkningen inte blir densamma under Lissabonfördraget måste en rad ytterligare åtgärder vidtas både på EU-nivå och nationell nivå. Därför är det missvisande att påstå som det heter i LO-artikeln att "vi själva i Sverige kan begränsa effekterna av domen". Den viktiga ändringen måste ske i Utstationeringsdirektivet, där domstolen på eget bevåg ansett att minimum "den hårda kärnan " också var ett tak som uteslöt krav på avtalsmässiga löner.
Dessutom behövs i Sverige att det nya utstationeringsdirektivet tas in i svensk rätt genom ändringar i bl.a. utstationeringslagen och en del andra ändringar..
Hur kan man stoppa fler Laval-tolkningar?
På alla dessa tre punkter är jag enig med artikeln. Men i EU är det ingalunda självklart att ändringar i relevant lagstiftning görs. Det finns starka krafter gillar domstolens rättstillämpning och som vill ha minimilöner och sänkta löner genom lönedumpning. En politisk högervind har inte bara i Sverige fört andra politiska krafter in i Kommissionen, Rådet och Parlamentet. Däremot vill alla genomföra Lissabonfördraget - vi dock bara med garanti för den svenska modellen. Som politisk kraft bör Socialdemokratin därför villkora ratificeringen med att erforderliga ändringar genomförs som garanterar denna. Allt annat är att slänga bort sina trumf och blåögt tro på att folk är snälla i en hård politisk verklighet.
Inte heller i Sverige är det självklart hur regeringen och Svenskt Näringsliv ställer sig. Det danska exemplet som avsåg en dansk paketlösning på nationell nivå gjordes genom en överenskommelse mellan alla demokratiska partier och arbetsmarknadens parter. Någon sådan handlingsinriktning har vi inte sett här. Tvärtom förefaller högerregeringen oenig och Svenskt Näringsliv drev finansiellt Laval-målet. Därför bör Socialdemokratiska partiet även villkora medverkan vid ratificering med att regeringen ingår en överenskommelse betr. erforderliga ändringar.
torsdag 4 september 2008
Högerregeringens spottloska i ansiktet på svensk pensionär.
Högerregeringen slog på stora trumman för vad man på hemsidan kallar Bred skattelättnad för pensionärer. Det gällde "förbättringar för de flesta av Sveriges pensionärer, bland annat genom sänkt skatt via höjt grundavdrag. Förslaget innebär en årlig skattelättnad för en pensionär med ingen eller låg inkomstpension på 2 300- 3 500 kronor. Totalt uppgår satsningen till cirka 2 miljarder kronor per år". Vid presskonferensen presenterades förslaget av näringsminister Maud Olofsson (c) med orden: ”Vi vill signalera till pensionärerna att de skall ha tack för att de har kämpat och slitit för att bygga upp välfärden.” Och det tacket liknar mest en seg spottloska i nian på varenda pensionär.
Från regeringens hemsida hämtar jag följande sifferexempel:
Förslaget innebär en årlig skattelättnad för en pensionär med ingen eller låg inkomstpension på 2 300 - 3 500 kronor.
För en ensamstående garantipensionär med låg pension, född tidigast 1938, blir skattesänkningen 2 600 kronor per år.
(I dessa finansdepartementets tabeller har jag infogat ytterligare kolumner "månad"= årsinkomsten uppdelad på månad, "kol2./.1" dvs preliminärsskattebdell 31 där kol 1 anger skattuttag för arbetsinkomst och 2 för pension per månad resp år, slutligen lögnen straffskatteuttaget minus regeringens nu angivna "skattelättnad").
Skattelättnad per årsinkomst
Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen
50 000 kr 5 219 kr 4166 478 5736 -517
100 000 kr 2 075 kr 8333 512 6144 -4069 130 000 kr 911 kr 10833 534 6408 -5497
150 000 kr 818 kr 12500 596 7152 -6334 200 000 kr 818 kr 16666 765 9180 -8368 300 000 kr 818 kr 25000 1081 12972 -12160 400 000 kr 0 kr 33333 1138 13656 -13656
Tabellen visar hur stor skattelättnad i kronor som det förhöjda grundavdraget för pensionärer ger i olika inkomstintervall.
Källa: Finansdepartementet
Garantipensionär född 1938 eller senare
med maximal garantipension
Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen Singelhushåll 91 200 kr 2 641 kr 7600 511 6132 -3491
Gift/sambo* 162 600 kr 6 538 kr 6775/pers 1022 12264 -5726
*Siffrorna beskriver två inkomster á 81 300 kr/år.
Källa: Finansdepartementet
Naturligtvis kan man hålla med Aftonbladets ledarskribent när han 4/9 konstaterar att det naturligtvis är utmärkt att regeringen tycks inse att landets pensionärer behandlats orättfärdigt i de senaste årens politik. Jobbskatteavdraget, som gång på gång presenterats som en stimulans för arbete, har samtidigt inneburit ett slags straffskatt på pensioner... pensionen som knappast kan betraktas som något annat än just uppskjuten lön. Vi räknar helt enkelt med att en dag få gå i pension, och spar för den dagen, både gemensamt och individuellt. Därför blir det också särskilt stötande när pensionärer straffbeskattas på det sätt som blir resultatet av jobbskatteavdraget. Det upplevs helt enkelt som orättvist. Det är ett av regeringens riktigt stora problem, det kommer inte gårdagens besked att ändra på.
Inte ens regeringsorganet Sydsvenskan, som hävdar att man är oberoende liberal, kan dölja sin kritik av regeringens pensionärspolitik i ledaren "Pensionärsfika": Kaffepengar. Så lär en del tänka om regeringens skattesänkning för pensionärer. Efter en harang om att jobbskatteavdraget skulle stimulera dem som är i arbetsför ålder till att jobba, vilket är en tes som helt obestyrkt blivit sanning genom att upprepas tillräckligt många gånger, avrundar han med följande: ..en tråkig följd är att inkomstklyftan mellan löntagare och pensionärer har växt. Regeringen kan gott fortsätta att försöka jämna ut gapet. Särskilt som uppräkningen av pensionerna inte kompenserat fullt ut för ökade priser. Sjuttio kronor kanske räcker till en hygglig kaféfika. Men mycket till tack för de äldres bidrag till välfärden är det inte.
Som framgår av tabellerna ovan så är utspelet rena kränkningen mot landets pensionärer som lagt grunden för allas välfärd i dag. Varför skall en garantipensionär efter högerregeringens "skattelättnad" 3.500 kr mer om året i skatt än en löntagare med samma inkomst. Eller en 12000-kronors pensionär drygt 7.000 kr mer och 18000-kronor pensionär ca 10.000kr mer om året än en löntagare med motsvarande inkomst, allt efter högerregeringens "skattelättnad". Man talar varmt om att äldre inte skall diskrimineras men kan man överhuvudtaget komma på en mer upprörande diskriminering av äldre än att man beskattar pensionärers inkomster högre än fortfarande aktiva löntagare. Och detta måste vi pensionärer komma ihåg till nästa val hur högerregeringen behandlat oss.
Till saken hör att Reinfeldt annonserat ytterligare ökning av klyftan mellan pensionärer och aktiva löntagare genom det s.k. tredje steget, nämligen utbyggnaden av jobbskatteavdraget. Den här regeringen odlar skamlöst inte bara klass mot klass utan också grupp mot grupp.
Dessutom borde någon ekonom slå hål på detta med att jobbskatteavdraget gynnar jobbtillväxt. För det första handlar detta om konjunktur och inte om skatteavdrag. För det andra så skulle en generell skattesänkning öka konsumtionen vilket i sin tur verkar jobbstimulerande. Detta är självklarheter som man kan få redan på en grundkurs i nationalekonomi. Hur kan dom tillåtas ljuga svenska folket rätt i ansiktet. Är det förresten någon enda som kunnat presentera en enda siffra på att det s.k. jobbskatteavdraget skapat ett enda nytt jobb?
Från regeringens hemsida hämtar jag följande sifferexempel:
Förslaget innebär en årlig skattelättnad för en pensionär med ingen eller låg inkomstpension på 2 300 - 3 500 kronor.
För en ensamstående garantipensionär med låg pension, född tidigast 1938, blir skattesänkningen 2 600 kronor per år.
(I dessa finansdepartementets tabeller har jag infogat ytterligare kolumner "månad"= årsinkomsten uppdelad på månad, "kol2./.1" dvs preliminärsskattebdell 31 där kol 1 anger skattuttag för arbetsinkomst och 2 för pension per månad resp år, slutligen lögnen straffskatteuttaget minus regeringens nu angivna "skattelättnad").
Skattelättnad per årsinkomst
Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen
50 000 kr 5 219 kr 4166 478 5736 -517
100 000 kr 2 075 kr 8333 512 6144 -4069 130 000 kr 911 kr 10833 534 6408 -5497
150 000 kr 818 kr 12500 596 7152 -6334 200 000 kr 818 kr 16666 765 9180 -8368 300 000 kr 818 kr 25000 1081 12972 -12160 400 000 kr 0 kr 33333 1138 13656 -13656
Tabellen visar hur stor skattelättnad i kronor som det förhöjda grundavdraget för pensionärer ger i olika inkomstintervall.
Källa: Finansdepartementet
Garantipensionär född 1938 eller senare
med maximal garantipension
Årsinkomst Skattelättnad månad kol 2 ./. 1 lögnen Singelhushåll 91 200 kr 2 641 kr 7600 511 6132 -3491
Gift/sambo* 162 600 kr 6 538 kr 6775/pers 1022 12264 -5726
*Siffrorna beskriver två inkomster á 81 300 kr/år.
Källa: Finansdepartementet
Naturligtvis kan man hålla med Aftonbladets ledarskribent när han 4/9 konstaterar att det naturligtvis är utmärkt att regeringen tycks inse att landets pensionärer behandlats orättfärdigt i de senaste årens politik. Jobbskatteavdraget, som gång på gång presenterats som en stimulans för arbete, har samtidigt inneburit ett slags straffskatt på pensioner... pensionen som knappast kan betraktas som något annat än just uppskjuten lön. Vi räknar helt enkelt med att en dag få gå i pension, och spar för den dagen, både gemensamt och individuellt. Därför blir det också särskilt stötande när pensionärer straffbeskattas på det sätt som blir resultatet av jobbskatteavdraget. Det upplevs helt enkelt som orättvist. Det är ett av regeringens riktigt stora problem, det kommer inte gårdagens besked att ändra på.
Inte ens regeringsorganet Sydsvenskan, som hävdar att man är oberoende liberal, kan dölja sin kritik av regeringens pensionärspolitik i ledaren "Pensionärsfika": Kaffepengar. Så lär en del tänka om regeringens skattesänkning för pensionärer. Efter en harang om att jobbskatteavdraget skulle stimulera dem som är i arbetsför ålder till att jobba, vilket är en tes som helt obestyrkt blivit sanning genom att upprepas tillräckligt många gånger, avrundar han med följande: ..en tråkig följd är att inkomstklyftan mellan löntagare och pensionärer har växt. Regeringen kan gott fortsätta att försöka jämna ut gapet. Särskilt som uppräkningen av pensionerna inte kompenserat fullt ut för ökade priser. Sjuttio kronor kanske räcker till en hygglig kaféfika. Men mycket till tack för de äldres bidrag till välfärden är det inte.
Som framgår av tabellerna ovan så är utspelet rena kränkningen mot landets pensionärer som lagt grunden för allas välfärd i dag. Varför skall en garantipensionär efter högerregeringens "skattelättnad" 3.500 kr mer om året i skatt än en löntagare med samma inkomst. Eller en 12000-kronors pensionär drygt 7.000 kr mer och 18000-kronor pensionär ca 10.000kr mer om året än en löntagare med motsvarande inkomst, allt efter högerregeringens "skattelättnad". Man talar varmt om att äldre inte skall diskrimineras men kan man överhuvudtaget komma på en mer upprörande diskriminering av äldre än att man beskattar pensionärers inkomster högre än fortfarande aktiva löntagare. Och detta måste vi pensionärer komma ihåg till nästa val hur högerregeringen behandlat oss.
Till saken hör att Reinfeldt annonserat ytterligare ökning av klyftan mellan pensionärer och aktiva löntagare genom det s.k. tredje steget, nämligen utbyggnaden av jobbskatteavdraget. Den här regeringen odlar skamlöst inte bara klass mot klass utan också grupp mot grupp.
Dessutom borde någon ekonom slå hål på detta med att jobbskatteavdraget gynnar jobbtillväxt. För det första handlar detta om konjunktur och inte om skatteavdrag. För det andra så skulle en generell skattesänkning öka konsumtionen vilket i sin tur verkar jobbstimulerande. Detta är självklarheter som man kan få redan på en grundkurs i nationalekonomi. Hur kan dom tillåtas ljuga svenska folket rätt i ansiktet. Är det förresten någon enda som kunnat presentera en enda siffra på att det s.k. jobbskatteavdraget skapat ett enda nytt jobb?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
