Enligt en TT-notis i maj 2005: Inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga hushåll minskar i Sverige. Under 90-talet ökade skillnaderna något för att sedan nå en topp år 2000. Sedan dess har de minskat, enligt statistik från Statistiska centralbyrån (SCB).
Men det var i maj 2005 det. Är det någon minnessäker läsare som kommer ihåg vad vi hade för regering då? Jo, just det en regering som månade om folk i gemen och stöd på den politiska vänstern i Sverige.
Så skedde ett val på hösten 2006. En borgerlig högerregering tog över från vänsterregringen i enlighet med ett valutslag där högeralliansen segrade med ett fåtal - men ack så viktiga - procentenheter. Nu firar denna högerregering ett års maktinnehav. Man har uppenbarligen enligt folk i allmänhet hunnit rasera ganska mycket av det folkhem och de trygghetssystem som vänstern under år murat upp. I vart fall visar väljarundersökningar att väljarna i dag gett vänstern 12-procentig ledning över allianspartierna - ja t.o.m. socialdemokraterna själva har tilldelats större väljarunderlag än allianspartierna tillsammans.
Redan i går skrev jag i ämnet om alla vilsna borgerliga skribenter med Heidi Avellan och Per T. Ohlsson på Sydsvenskan som exempel. De har ju målet för sitt skrivande klart: högerregeringen är bra. Och då måste de ju bli ganska vilsna med sådana siffror på opinionen som de aktuella. Följden blir som jag sa i går: När väljarsiffrorna - med ett understatement - pekar på att väljarna är missbelåtna med det resultat de ser av högerregeringens åtgärder, så handlar det antingen om att vi är för korkade, vi ser fel saker eller att vi inte förstår vårt bästa eller möjligen att högeralliansen inte berättat hur bra de vidtagna åtgärderna är. Vi är orationella helt enkelt.
I dagens Rapport 19.30 publicerades en undersökning som visade på en dramatisk ökning av inkomstskillnaderna efter det att högerregeringen tagit makten. Kurvan som pekade rakt uppåt snett framåt visade i grafik den kraftiga ökning av inkomstskillnaderna som inträtt. De förmögna kunde under borgaråret förmera sina inkomster med i bästa fall hundratalstusen kronor bara genom förmögenhets- och fastighetsskattens borttagande. Detta medan arbetslösa, sjuka och pensionärer fått se inkomsterna krympa och de små inkomsterna straffbeskattas enligt en särskilt sträng skatteskala. PRO har också för länge sedan protesterat och på ettårsdagen av maktövertagandet så protesterade även det borgerligt anfrätta SPF. Pasta med ketchup och litet hundmat är matsedeln medan de besuttna har svårigheter att hitta lämpliga investeringar för sitt överflöd. Och som sagt nu finns det kurvor som visar svartpåvitt vilka som tjänar på vår högerallians.
Så kära borgerliga skribenter på ettårsdagen är det kanske dags att låta sanningen sippra in i era tidningar! Ingen har ändå trott att så intelligenta personer som ni inte fattar vad som är i görningen...
tisdag 18 september 2007
söndag 16 september 2007
Rationella väljare?
Det är precis som vid EMU-omröstningen att vi väljare i de borgerliga journalisternas ögon är korkade och inte tar till oss fakta. Högerregeringen för en bra politik det måtte vi väljare väl fatta! Det trumpetar i alla de "oberoende liberala" megafonerna ut. Ja, ja de säger inte att vi är korkade men inte är vi "rationella", eller hur? Sålunda...
Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan har stora svårigheter i sin lördagskrönika 15/9 "Högfors, Bankeryd, Rosenbad..." att förstå sig på verkligheten: I den senaste Sifomätningen leder s + v+ mp med 51,7 mot 43,9 procent för alliansen och i Synovate Temo är siffrorna 53,3 mot 42,4 procent. Och i dag publicerades den senaste SIFO-mätningen då motsvarande siffror var 53,3 och 41,9, varvid det noteras att socialdemokraterna med 42,7 ensamt är större än de borgerliga tillsammans.
Herdi Avellan fortsätter sin analys: Obegripligt nog har socialdemokraterna under Mona Sahlin stärkts. Obegripligt, för den som inte är krass nog att tänka att bara den som ingenting gör inte heller gör något fel... Nästa val kommer det inte att handla om att bli av med Göran Person... Socialdemokraterna förknippas med trygghet och anses stå på de svagas sida, visade en mätning från Synovate Temo i somras. Alliansen uppfattar väljarna däremot som de välbärgades regering. Slopad förmögenhetsskatt och fastighetsskatt i kombination med förändringar i a-kassan kan ge det intrycket... Det enda alternativet till en ny s-regering då är en trovärdig allians... Men vallöftet var fler i arbete och arbetslösheten är nu rekordlåg. Enligt Statistiska centralbyrån är över 130 000 personer fler sysselsatta idag jämfört med för ett år sedan.
Heidi Avellan summerar att "rationella väljare är helt enkelt att be om mycket. Och alliansen är fortfarande dålig på att kommunicera vad den åstadkommer.."
Gör regeringen ingenting rätt, frågar en lika vilsen Per T. Ohlsson i sin söndagskrönika, och svarar: Jo, det gör den. Men den är dålig på att berätta det. Nyblivne folkpartiledaren Jan Björklund medgav detta vid partiets landsmöte i Västerås: ”Vi har alla, partiledare och alla statsråd, varit allt för fokuserade på att fatta besluten och för lite på att också argumentera för dem. Ett exempel är den ekonomiska politiken.”
Också PerTe söker stöd i arbetlöshetssiffrorna och försöker att "med någorlunda öppet sinne" studera statliga Konjunkturinstitutets beräkningar till stöd för högerregeringens politik: Men när det gäller jobben, väljarnas högst prioriterade område, har tillräckligt mycket blivit rätt för att kunna ge en styrande borgerlighet åtminstone några opinionsmässiga poäng. Varför har det inte blivit så? Det enkla svaret är att regeringen har haft märkligt svårt att omvandla framgångens tekniska termer till ett sammanhållet och attraktivt budskap. Mycket av politiken fungerar. Kommunikationen fungerar inte alls.
På något sätt är det uppochnedvända världen att läsa de borgerliga tidningarna med en dagsupplaga på 3.000.000 ex (mot våra ca 600.000). Man har alltså köpt sig en omotiverat stor andel av media. När de borgerliga "vann" i opinionsundersökningar då var de något att hålla i när åskan gick men nu så avfärdas de som något som katten dragit in. När väljarsiffrorna - med ett understatement - pekar på att väljarna är missbelåtna med det resultat de ser av högerregeringens åtgärder, så handlar det antingen om att vi är för korkade, vi ser fel saker eller att vi inte förstår vårt bästa eller möjligen att högeralliansen inte berättat hur bra de vidtagna åtgärderna är. Som journalist måste det kännas som en konstig uppgift att hela tiden omtolka verkligheten så att den stämmer med bilden av en bra högerregering. Och ibland blir faktiskt skillnaden mellan verkligheten och den borgerliga pressens bild av den mätbart stor, se opinionsundersökningarna.
För mig framstår det som naivt att tro just med hänsyn till de åtgärder regeringen vidtagit att regeringen är till för andra än de välbärgade med någon slags dold omvänd robinhoodnorm. Det handlar ju för höge farao inte om bristande kommunikation utan om bristande förankring hos väljarkåren för de åtgärder som vidtagits. Är det så svårt att förstå?
Verkligheten finns faktiskt också i exempelvis KIs konjunkturläget.Augusti 2007 om man tittar efter. Det finns nämligen inte en siffra eller en bokstav som talar för att regeringens åtgärder skapat den nya arbetstillfällena. Dessa får nämligen antas vara en följd av en osedvanligt bra konjunktur. Bläddrar man i luntor kanske man ärligt skall redovisa vad där står. Så, så var det med den saken.
Ja, det där med kejsarens nya kläder är ju gammalt, men ändå. Ni borgerliga journalister är ju fullt upptagna med att skildra den obefintliga grannlåten med hermelinsbrämat och guldkrona, hela ståten. Hur skulle det vara att gnugga ögonen? Och dessutom sluta frånkänna oss väljare sunt förnuft och vanligt förstånd?
Sydsvenskans chefredaktör Heidi Avellan har stora svårigheter i sin lördagskrönika 15/9 "Högfors, Bankeryd, Rosenbad..." att förstå sig på verkligheten: I den senaste Sifomätningen leder s + v+ mp med 51,7 mot 43,9 procent för alliansen och i Synovate Temo är siffrorna 53,3 mot 42,4 procent. Och i dag publicerades den senaste SIFO-mätningen då motsvarande siffror var 53,3 och 41,9, varvid det noteras att socialdemokraterna med 42,7 ensamt är större än de borgerliga tillsammans.
Herdi Avellan fortsätter sin analys: Obegripligt nog har socialdemokraterna under Mona Sahlin stärkts. Obegripligt, för den som inte är krass nog att tänka att bara den som ingenting gör inte heller gör något fel... Nästa val kommer det inte att handla om att bli av med Göran Person... Socialdemokraterna förknippas med trygghet och anses stå på de svagas sida, visade en mätning från Synovate Temo i somras. Alliansen uppfattar väljarna däremot som de välbärgades regering. Slopad förmögenhetsskatt och fastighetsskatt i kombination med förändringar i a-kassan kan ge det intrycket... Det enda alternativet till en ny s-regering då är en trovärdig allians... Men vallöftet var fler i arbete och arbetslösheten är nu rekordlåg. Enligt Statistiska centralbyrån är över 130 000 personer fler sysselsatta idag jämfört med för ett år sedan.
Heidi Avellan summerar att "rationella väljare är helt enkelt att be om mycket. Och alliansen är fortfarande dålig på att kommunicera vad den åstadkommer.."
Gör regeringen ingenting rätt, frågar en lika vilsen Per T. Ohlsson i sin söndagskrönika, och svarar: Jo, det gör den. Men den är dålig på att berätta det. Nyblivne folkpartiledaren Jan Björklund medgav detta vid partiets landsmöte i Västerås: ”Vi har alla, partiledare och alla statsråd, varit allt för fokuserade på att fatta besluten och för lite på att också argumentera för dem. Ett exempel är den ekonomiska politiken.”
Också PerTe söker stöd i arbetlöshetssiffrorna och försöker att "med någorlunda öppet sinne" studera statliga Konjunkturinstitutets beräkningar till stöd för högerregeringens politik: Men när det gäller jobben, väljarnas högst prioriterade område, har tillräckligt mycket blivit rätt för att kunna ge en styrande borgerlighet åtminstone några opinionsmässiga poäng. Varför har det inte blivit så? Det enkla svaret är att regeringen har haft märkligt svårt att omvandla framgångens tekniska termer till ett sammanhållet och attraktivt budskap. Mycket av politiken fungerar. Kommunikationen fungerar inte alls.
På något sätt är det uppochnedvända världen att läsa de borgerliga tidningarna med en dagsupplaga på 3.000.000 ex (mot våra ca 600.000). Man har alltså köpt sig en omotiverat stor andel av media. När de borgerliga "vann" i opinionsundersökningar då var de något att hålla i när åskan gick men nu så avfärdas de som något som katten dragit in. När väljarsiffrorna - med ett understatement - pekar på att väljarna är missbelåtna med det resultat de ser av högerregeringens åtgärder, så handlar det antingen om att vi är för korkade, vi ser fel saker eller att vi inte förstår vårt bästa eller möjligen att högeralliansen inte berättat hur bra de vidtagna åtgärderna är. Som journalist måste det kännas som en konstig uppgift att hela tiden omtolka verkligheten så att den stämmer med bilden av en bra högerregering. Och ibland blir faktiskt skillnaden mellan verkligheten och den borgerliga pressens bild av den mätbart stor, se opinionsundersökningarna.
För mig framstår det som naivt att tro just med hänsyn till de åtgärder regeringen vidtagit att regeringen är till för andra än de välbärgade med någon slags dold omvänd robinhoodnorm. Det handlar ju för höge farao inte om bristande kommunikation utan om bristande förankring hos väljarkåren för de åtgärder som vidtagits. Är det så svårt att förstå?
Verkligheten finns faktiskt också i exempelvis KIs konjunkturläget.Augusti 2007 om man tittar efter. Det finns nämligen inte en siffra eller en bokstav som talar för att regeringens åtgärder skapat den nya arbetstillfällena. Dessa får nämligen antas vara en följd av en osedvanligt bra konjunktur. Bläddrar man i luntor kanske man ärligt skall redovisa vad där står. Så, så var det med den saken.
Ja, det där med kejsarens nya kläder är ju gammalt, men ändå. Ni borgerliga journalister är ju fullt upptagna med att skildra den obefintliga grannlåten med hermelinsbrämat och guldkrona, hela ståten. Hur skulle det vara att gnugga ögonen? Och dessutom sluta frånkänna oss väljare sunt förnuft och vanligt förstånd?
lördag 15 september 2007
Mentala saltomortaler
Högerregeringen genomför i dag enligt egna ord den största sjukersättningsreformen på år och dag. Man tror att sjuka går hemma och latar sig och sänker sjukersättningen efter ett år. Med andra ord fattiga görs ännu fattigare. Den s.k. reformen torde bara innebära ett gigantisk besparing för statskassan som därmed ytterligare täcker finansieringen av redan tidigare beslutade skattesänkningar för de förmögna i Sverige.
Samtidigt meddelas att de medel som ställdes till förfogande för att nyanställa 300 som enbart skulle syssla med kontroll av bidragsbrott ökas med ytterligare 700 miljoner. I och för sig bra att motarbeta fusk. Det är bara det att regeringen på sätt jag skrev i går ägnar sig åt kvalificerat hyckleri i det att man med paranoikerns iver ägnar sig åt småfifflarna medan man med olika beslut gör nätöppningarna större eller rent av tar bort näten för de stora fula fiskarna. Ty samtidigt som man med satsar miljarbelopp på bidragsfuskarna så avväpnar man skattepolisen genom att besluta om förmögenhetsregistreringens upphörande och att kraftigt dra ned på anslagen till finanspolisen när det gäller utredning av bolagsfiffel. Enligt statssekreteraren i finansdepartementet är det "storebror" att granska kvalificerade brottslingar. Samma tanke gäller uppenbarligen inte småfifflare.
Så, så var det med det.
I Göteborg händer det: När nyheten om att Gais och Örgryte, båda över hundra år gamla, diskuterade med den ekonomiskt starka Hisingsklubben Häcken om att bilda ett gemensamt a-lag började det mullra i supporterleden. Protesterna lät inte vänta på sig. Framförallt från de två förstnämnda klubbarna insåg man snart det hela aldrig skulle gå från hjärtat till hjärnan. Man måste vara ödmjuk för alla känslor som väller upp och kan förstå att supportrarna och medlemmarna inte kan se detta på ett annat sätt. Det blir för stort och medlemmarna tappar för mycket. Alla samarbetsplaner har nu avblåsts.
I Sverige händer det inte: Regeringen som beslutar den ena åtgärden efter den andra för att försämra för de de fattiga och ge till de rika, eller i vart fall mer bemedlade, tappar i oppinionshänseende mer och och mer av väljarsympatierna. Enligt vissa opinionsinstitut är skillnaden mellan oppositionen och regeringen mer än 14 procent i oppositionens favör. En ganska avsevärd förändring från valresultatet. Men att man skulle ta hänsyn till den vikande opinionen och ta en liten paus i "reformsträvandena" finns inte en flukt av. Nej det gäller istället att skynda fortare för att hinna riva ner så mycket som möjligt medan man har makten.
I EU händer det inte: De höga politikerna trixar för att slutligen driva igenom det som man inte skulle få mandat för om man gick till folket. Just denna insikt att folket gör tummen ned men att man ändå genomför det nya EUfördraget måste rimligen innebära att man åsidosätter demokratin. Inte därför att riksdagen inte i och för sig skulle kunna besluta om saken utan därför att man med klar insikt kringgår folkets vilja.
Vad säger oss detta? Jo man måste faktiskt ha beslutsfattarna på så pass nära håll att man kan direkt uttrycka sin vilja visavi beslutsfattaren. Ty annars skiter dom i oss väljare. Det enda som hjälper är alltså: tummen på ögat!
Samtidigt meddelas att de medel som ställdes till förfogande för att nyanställa 300 som enbart skulle syssla med kontroll av bidragsbrott ökas med ytterligare 700 miljoner. I och för sig bra att motarbeta fusk. Det är bara det att regeringen på sätt jag skrev i går ägnar sig åt kvalificerat hyckleri i det att man med paranoikerns iver ägnar sig åt småfifflarna medan man med olika beslut gör nätöppningarna större eller rent av tar bort näten för de stora fula fiskarna. Ty samtidigt som man med satsar miljarbelopp på bidragsfuskarna så avväpnar man skattepolisen genom att besluta om förmögenhetsregistreringens upphörande och att kraftigt dra ned på anslagen till finanspolisen när det gäller utredning av bolagsfiffel. Enligt statssekreteraren i finansdepartementet är det "storebror" att granska kvalificerade brottslingar. Samma tanke gäller uppenbarligen inte småfifflare.
Så, så var det med det.
I Göteborg händer det: När nyheten om att Gais och Örgryte, båda över hundra år gamla, diskuterade med den ekonomiskt starka Hisingsklubben Häcken om att bilda ett gemensamt a-lag började det mullra i supporterleden. Protesterna lät inte vänta på sig. Framförallt från de två förstnämnda klubbarna insåg man snart det hela aldrig skulle gå från hjärtat till hjärnan. Man måste vara ödmjuk för alla känslor som väller upp och kan förstå att supportrarna och medlemmarna inte kan se detta på ett annat sätt. Det blir för stort och medlemmarna tappar för mycket. Alla samarbetsplaner har nu avblåsts.
I Sverige händer det inte: Regeringen som beslutar den ena åtgärden efter den andra för att försämra för de de fattiga och ge till de rika, eller i vart fall mer bemedlade, tappar i oppinionshänseende mer och och mer av väljarsympatierna. Enligt vissa opinionsinstitut är skillnaden mellan oppositionen och regeringen mer än 14 procent i oppositionens favör. En ganska avsevärd förändring från valresultatet. Men att man skulle ta hänsyn till den vikande opinionen och ta en liten paus i "reformsträvandena" finns inte en flukt av. Nej det gäller istället att skynda fortare för att hinna riva ner så mycket som möjligt medan man har makten.
I EU händer det inte: De höga politikerna trixar för att slutligen driva igenom det som man inte skulle få mandat för om man gick till folket. Just denna insikt att folket gör tummen ned men att man ändå genomför det nya EUfördraget måste rimligen innebära att man åsidosätter demokratin. Inte därför att riksdagen inte i och för sig skulle kunna besluta om saken utan därför att man med klar insikt kringgår folkets vilja.
Vad säger oss detta? Jo man måste faktiskt ha beslutsfattarna på så pass nära håll att man kan direkt uttrycka sin vilja visavi beslutsfattaren. Ty annars skiter dom i oss väljare. Det enda som hjälper är alltså: tummen på ögat!
torsdag 13 september 2007
Högerregeringens hyckleri
Högerregeringen har i dagarna återigen visat bockfoten:
Sätt fast småfifflarna men överse med storskojarna
Vi vill slå vakt om skattesystemets legitimitet, det är inte meningen att Skatteverket ska vara en allmän informationssamlare eller storebror, säger Ingemar Hansson, statssekreterare på finansdepartementet. Det låter ju bra. Men bakgrunden är följande.
När högerregeringen bestämde sig för att gynna de rika i samhället och avskaffa förmögenhetsskatten så utlovade man att skatteverket skulle fortsätta kontrollera svenskarnas förmögenheter, även efter avskaffandet. En av anledningarna härtill var att man behövde förmögenhetskontrollen både för att motverka bedrägeri med socialförsäkringen och för att bevaka beskattningen av utomlands undanhållna skattebelopp och även lagföringen av dessa skattebedragare. Borgerliga kritikerna har menat att en fortsatt kontroll skulle göra det enkelt för en ny regering att införa skatten igen.
Statssekreterarens yttrande anger skälen till att regeringen nu backar från förslaget. De sista uppgifterna som kommer samlas in gäller förmögenheten för 2008.
Härigenom saboterar man alltså inte bara en socialdemokratisk regerings möjligheter att återinföra rikemansskatten utan spelar bedragare i händerna.
"Slå vakt om skattesystemets legitimitet" när man bara vill öppna möjligheterna för bedrägeri och skattebrott i mångmiljonklassen. Vad man i verkligheten gör är ju att man avväpnar vår skattepolis och fråntar dem möjligheterna att utreda dessa brott - det är varken allmän informationssamling eller storebrorverksamhet. Allmän amnesti alltså. Statssekreterarens ordval förefaller synnerligen märkligt.
När det gäller högerregeringens beslut i sak så kan den minnesgode erinra sig att det anställts hundratals extra inspektörer och handläggare för att kontrollera småfifflarna i försäkringskassan. Och det är ju bra att man motarbetar fusk. Men när man ställer detta mot att skattepolisen på detta sätt avväpnas och tidigare även anslagen till finanspolisen kraftigt skurits ned när det gäller utredning av bolagsfiffel så framstår detta som hyckleri i kvadrat. Det är "storebror" att granska kvalificerade brottslingar men inte det när det gäller småfifflare.
Högerregeringens skamlösa diskriminering av pensionärer.
Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, socialdepartementet, höll i juni i år tal vid SKTFs pensionärsdag: Något som försvårar för äldre att vara en aktiv del av samhället är åldersdiskriminering. Jag är helt övertygad om att diskriminering av äldre inte är så ovanligt och ni är säkert flera som kan berätta om det. Tyvärr är det ganska svårt att med politiska och juridiska åtgärder komma åt det. Inom arbetslivet finns det sedan en tid ett skydd mot diskriminering på grund av ålder, efter att ett EU-direktiv trätt i kraft i Sverige. Jag menar att det borde finnas skydd mot diskriminering på grund av ålder också inom fler områden och det kommer vi att verka för på olika sätt. Sedan talade hon om äldreboende, utökad hemtjänst osv och det är nog bra det. Men inte ett med ett ord berörde hon högerregeringens systematiska diskriminering av pensionärerna.
Pension är ju intjänad lön av arbete, en i tiden framskjuten inkomst. Men genom alliansregeringens förordnande har skatteverket en särskild högre skatteskala för pension. Denna straffbeskattning av pension jämfört med direkt arbetsinkomst har ökat när ytterligare s.k. jobbavdrag införts. Sålunda betalar pensionärer från 3000 kr till 5-siffriga belopp mer i skatt om året än en person som har direkt arbetsinkomst. Särskilt för dem med mindre pensioner bekräftas det utanförskap som dålig ekonomi medför. Detta utanförskap har skapats eller i vart fall förstärkts av den borgerliga alliansen. Så så var det med det storordiga löftet att undanröja utanförskap.
Nu påstås detta vara infört för att befrämja antalet arbetstillfällen. Men detta är ju rent båg eftersom en mer generell stimulans för konsumtion naturligtvis ökar jobben eftersom det då måste produceras mer varor och tjänster. Jobbavdraget kan rimligen inte stimulera antalet arbetstillfällen mer än en generell skattesänkning som också kommer oss pensionärer till del. Falska förespeglingar alltså.
Och hur var det nu Maria Larsson med detta med åldersdiskriminering? Kan man tänka sig ett mer tydligt sätt att diskriminera äldre än att straffbeskatta pension? Och det är faktiskt inte alls svårt att komma åt denna diskriminering. Eller är hyckleriet så grundmurat att man inte ser detta?
Sätt fast småfifflarna men överse med storskojarna
Vi vill slå vakt om skattesystemets legitimitet, det är inte meningen att Skatteverket ska vara en allmän informationssamlare eller storebror, säger Ingemar Hansson, statssekreterare på finansdepartementet. Det låter ju bra. Men bakgrunden är följande.
När högerregeringen bestämde sig för att gynna de rika i samhället och avskaffa förmögenhetsskatten så utlovade man att skatteverket skulle fortsätta kontrollera svenskarnas förmögenheter, även efter avskaffandet. En av anledningarna härtill var att man behövde förmögenhetskontrollen både för att motverka bedrägeri med socialförsäkringen och för att bevaka beskattningen av utomlands undanhållna skattebelopp och även lagföringen av dessa skattebedragare. Borgerliga kritikerna har menat att en fortsatt kontroll skulle göra det enkelt för en ny regering att införa skatten igen.
Statssekreterarens yttrande anger skälen till att regeringen nu backar från förslaget. De sista uppgifterna som kommer samlas in gäller förmögenheten för 2008.
Härigenom saboterar man alltså inte bara en socialdemokratisk regerings möjligheter att återinföra rikemansskatten utan spelar bedragare i händerna.
"Slå vakt om skattesystemets legitimitet" när man bara vill öppna möjligheterna för bedrägeri och skattebrott i mångmiljonklassen. Vad man i verkligheten gör är ju att man avväpnar vår skattepolis och fråntar dem möjligheterna att utreda dessa brott - det är varken allmän informationssamling eller storebrorverksamhet. Allmän amnesti alltså. Statssekreterarens ordval förefaller synnerligen märkligt.
När det gäller högerregeringens beslut i sak så kan den minnesgode erinra sig att det anställts hundratals extra inspektörer och handläggare för att kontrollera småfifflarna i försäkringskassan. Och det är ju bra att man motarbetar fusk. Men när man ställer detta mot att skattepolisen på detta sätt avväpnas och tidigare även anslagen till finanspolisen kraftigt skurits ned när det gäller utredning av bolagsfiffel så framstår detta som hyckleri i kvadrat. Det är "storebror" att granska kvalificerade brottslingar men inte det när det gäller småfifflare.
Högerregeringens skamlösa diskriminering av pensionärer.
Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson, socialdepartementet, höll i juni i år tal vid SKTFs pensionärsdag: Något som försvårar för äldre att vara en aktiv del av samhället är åldersdiskriminering. Jag är helt övertygad om att diskriminering av äldre inte är så ovanligt och ni är säkert flera som kan berätta om det. Tyvärr är det ganska svårt att med politiska och juridiska åtgärder komma åt det. Inom arbetslivet finns det sedan en tid ett skydd mot diskriminering på grund av ålder, efter att ett EU-direktiv trätt i kraft i Sverige. Jag menar att det borde finnas skydd mot diskriminering på grund av ålder också inom fler områden och det kommer vi att verka för på olika sätt. Sedan talade hon om äldreboende, utökad hemtjänst osv och det är nog bra det. Men inte ett med ett ord berörde hon högerregeringens systematiska diskriminering av pensionärerna.
Pension är ju intjänad lön av arbete, en i tiden framskjuten inkomst. Men genom alliansregeringens förordnande har skatteverket en särskild högre skatteskala för pension. Denna straffbeskattning av pension jämfört med direkt arbetsinkomst har ökat när ytterligare s.k. jobbavdrag införts. Sålunda betalar pensionärer från 3000 kr till 5-siffriga belopp mer i skatt om året än en person som har direkt arbetsinkomst. Särskilt för dem med mindre pensioner bekräftas det utanförskap som dålig ekonomi medför. Detta utanförskap har skapats eller i vart fall förstärkts av den borgerliga alliansen. Så så var det med det storordiga löftet att undanröja utanförskap.
Nu påstås detta vara infört för att befrämja antalet arbetstillfällen. Men detta är ju rent båg eftersom en mer generell stimulans för konsumtion naturligtvis ökar jobben eftersom det då måste produceras mer varor och tjänster. Jobbavdraget kan rimligen inte stimulera antalet arbetstillfällen mer än en generell skattesänkning som också kommer oss pensionärer till del. Falska förespeglingar alltså.
Och hur var det nu Maria Larsson med detta med åldersdiskriminering? Kan man tänka sig ett mer tydligt sätt att diskriminera äldre än att straffbeskatta pension? Och det är faktiskt inte alls svårt att komma åt denna diskriminering. Eller är hyckleriet så grundmurat att man inte ser detta?
onsdag 12 september 2007
Rakt besked dåligt försvar för ett sjukt försvarsbeslut
Sydsvenskan vet 11/9 inte riktigt hur den skall vända sig i fråga om försvarsslakten med Kennet Andreassons ledare "Ett rakt besked". Jo, man kan visserligen diskutera själva slakten - t.o.m. både omfattning och behovsprövning. Men i ett avseende, inför de förändringar och neddragningar som uppenbarligen väntar försvaret, är det svårt att invända mot statsminister Fredrik Reinfeldts linje: Försvaret är inte till för att utgöra en regionalpolitisk buffert. "Staten skall inte vara en livslång garant för jobben", sade Reinfeldt igår när han besökte Karlskrona där oroliga varvsarbetare uttryckte sitt missnöje.
Är ett rakt besked ett bra försvar? Kanske om man som artikelförfattaren - trots vad som sas inledningsvis - utgår från att "förändringar och neddragningar som uppenbarligen väntar försvaret" är en given storhet innan man ens diskuterat och enats om vilka uppgifter försvaret skulle kunna lösa. Det var ju just denna säregna tågordning som fick Odenberg att avgå. Det är alltså inte alls svårt att invända mot högerregeringens försvarslinje.
När man dessutom tar Reinfeldts skäl för gott att "Försvaret är inte till för att utgöra en regionalpolitisk buffert" så har man fallit för den kortsiktiga sifferexercisen. Tvärtom har varje försvarspolitiskt beslut en regionalpolitisk och arbetsmarknadsmässig sida som aktivt kan användas. Själva försvarsindustrin sysselsätter ju över 80000 man vartill kommer försvarsanställda både militärt och civilt; jämför tidigare blogg 7/9 "Försvarsspelet igen". Reinfeldt ger i sitt yttrande prov på bristande empati men också en uppenbart oförståndig nonchalans mot ett av landets störtsa industrikomplex.
Reinfeldts paroll att "Staten skall inte vara en livslång garant för jobben", är inte bara ett cyniskt elakt bemötande av oroliga varvsarbetare i Karlskrona utan förmodligen den syn som egentligen utmärker "det nya arbetarpartiet". Man slår mot facket och försvagar därmed arbetarnas ställning mot arbetsgivarna. Man gynnar genom sin skattesänkningar de rika och minskar köpkraften hos de svaga. Man säljer ut de offenligägda företagen till spekulanter som kan diktera villkoren för arbetstagarna samtidigt som man genom privatiseringar utarmar hela den offentliga servicen till medborgaren, allt på ett sätt som katastrofalt minskar arbetstillfällen för en rad grupper. Visserligen kan en offentlig inrättning eller ett offentligägt bolag inte "garantera livslångt jobb" men nog är det bra mycket säkrare när verksamheten inte ligger i privata spekulanters händer. Dessutom så kan ju då de vinster som produceras istället för att gå i kapitalisternas fickor användas till allas goda.
Den faktorn, att några tidigare försvarsneddragningar gått bra på så sätt att de därigenom arbetslösa kommit i nytt arbete, är inget försvar för de moderata siffernissarnas hutlösa attack på försvaret. Inte heller kan någon parallell dras till Leni Björklunds yttrande att staten inte förfogar över så många arbetstillfällen som bara avsåg att förklara att alla arbetslösa inte kunde få ersättningsjobb genom initiativ från staten. Ledarskribenten citeringsteknik hade bara föranlett ett höjt ögonbryn om den gjorts av en viss Schlingmann men måste anses vara ett försök till sanningsförfalskning när det kommer från en journalist.
Kennet Andreasson avslutar sin ledare med att konstatera att försvarsnedragningar inte behöver vara någon katastrof, att staten varken kan eller skall ge några mer långsiktiga garantier och att "däri har Reinfeldt ... helt rätt". Givakt skygglapparna på! Men är det inte så att ledarskribenten tappat bort verkligheten för att dölja att högerregeringen genom sin politik riktar ett dråpslag mot försvarsindustrin och underställer professionella försvars- och säkerhetshandläggare finansdepartementets siffernissar som inte ens bemödat sig om att kartlägga de uppgifter man velat ha försvaret till och kostnaderna för detta. Än mindre har dessa sifferräknare ens tittat på de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna, vilket i sin tur måhända ökar statens utgifter för omställning och det sociala stödet. Eller ens de industripolitiska följderna, vilket i sin tur kan minska de statliga inkomsterna.
Typiskt så sker i sant "oberoende liberal" alliansanda en uppbackning av ledarens synpunkter på nyhetsplats inne i tidningen där man visserligen har en bild på de protesterande varvsarbetarna med en liten undertext medan sidan övrigt uppfylls av reportaget "Alliansvecka ska visa upp enighet" i samband med presentationen av statsbudgeten. Efter en halv sidas kringsnack så får man reda på att budgetens innehåll: Det handlar om piskor och morötter. De flesta är kända sedan tidigare och ska enligt alliansregeringens visioner göra Sverige starkare i världen. Bland morötterna märks sänkt inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter, slopad fastighetsskatt, skrotad förmögenhetsskatt. Bland piskorna hårdare regler för a-kassa, sjukskrivning och sjukpenning.
Är det någon som tror att sjuka, fattiga, arbetslösa, lågavlönade och pensionärer får del av morötterna och att piskorna är avsedda för den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning? Beteckningen det "nya arbetarpartiet" förpliktar väl?
Är ett rakt besked ett bra försvar? Kanske om man som artikelförfattaren - trots vad som sas inledningsvis - utgår från att "förändringar och neddragningar som uppenbarligen väntar försvaret" är en given storhet innan man ens diskuterat och enats om vilka uppgifter försvaret skulle kunna lösa. Det var ju just denna säregna tågordning som fick Odenberg att avgå. Det är alltså inte alls svårt att invända mot högerregeringens försvarslinje.
När man dessutom tar Reinfeldts skäl för gott att "Försvaret är inte till för att utgöra en regionalpolitisk buffert" så har man fallit för den kortsiktiga sifferexercisen. Tvärtom har varje försvarspolitiskt beslut en regionalpolitisk och arbetsmarknadsmässig sida som aktivt kan användas. Själva försvarsindustrin sysselsätter ju över 80000 man vartill kommer försvarsanställda både militärt och civilt; jämför tidigare blogg 7/9 "Försvarsspelet igen". Reinfeldt ger i sitt yttrande prov på bristande empati men också en uppenbart oförståndig nonchalans mot ett av landets störtsa industrikomplex.
Reinfeldts paroll att "Staten skall inte vara en livslång garant för jobben", är inte bara ett cyniskt elakt bemötande av oroliga varvsarbetare i Karlskrona utan förmodligen den syn som egentligen utmärker "det nya arbetarpartiet". Man slår mot facket och försvagar därmed arbetarnas ställning mot arbetsgivarna. Man gynnar genom sin skattesänkningar de rika och minskar köpkraften hos de svaga. Man säljer ut de offenligägda företagen till spekulanter som kan diktera villkoren för arbetstagarna samtidigt som man genom privatiseringar utarmar hela den offentliga servicen till medborgaren, allt på ett sätt som katastrofalt minskar arbetstillfällen för en rad grupper. Visserligen kan en offentlig inrättning eller ett offentligägt bolag inte "garantera livslångt jobb" men nog är det bra mycket säkrare när verksamheten inte ligger i privata spekulanters händer. Dessutom så kan ju då de vinster som produceras istället för att gå i kapitalisternas fickor användas till allas goda.
Den faktorn, att några tidigare försvarsneddragningar gått bra på så sätt att de därigenom arbetslösa kommit i nytt arbete, är inget försvar för de moderata siffernissarnas hutlösa attack på försvaret. Inte heller kan någon parallell dras till Leni Björklunds yttrande att staten inte förfogar över så många arbetstillfällen som bara avsåg att förklara att alla arbetslösa inte kunde få ersättningsjobb genom initiativ från staten. Ledarskribenten citeringsteknik hade bara föranlett ett höjt ögonbryn om den gjorts av en viss Schlingmann men måste anses vara ett försök till sanningsförfalskning när det kommer från en journalist.
Kennet Andreasson avslutar sin ledare med att konstatera att försvarsnedragningar inte behöver vara någon katastrof, att staten varken kan eller skall ge några mer långsiktiga garantier och att "däri har Reinfeldt ... helt rätt". Givakt skygglapparna på! Men är det inte så att ledarskribenten tappat bort verkligheten för att dölja att högerregeringen genom sin politik riktar ett dråpslag mot försvarsindustrin och underställer professionella försvars- och säkerhetshandläggare finansdepartementets siffernissar som inte ens bemödat sig om att kartlägga de uppgifter man velat ha försvaret till och kostnaderna för detta. Än mindre har dessa sifferräknare ens tittat på de ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenserna, vilket i sin tur måhända ökar statens utgifter för omställning och det sociala stödet. Eller ens de industripolitiska följderna, vilket i sin tur kan minska de statliga inkomsterna.
Typiskt så sker i sant "oberoende liberal" alliansanda en uppbackning av ledarens synpunkter på nyhetsplats inne i tidningen där man visserligen har en bild på de protesterande varvsarbetarna med en liten undertext medan sidan övrigt uppfylls av reportaget "Alliansvecka ska visa upp enighet" i samband med presentationen av statsbudgeten. Efter en halv sidas kringsnack så får man reda på att budgetens innehåll: Det handlar om piskor och morötter. De flesta är kända sedan tidigare och ska enligt alliansregeringens visioner göra Sverige starkare i världen. Bland morötterna märks sänkt inkomstskatt, sänkta arbetsgivaravgifter, slopad fastighetsskatt, skrotad förmögenhetsskatt. Bland piskorna hårdare regler för a-kassa, sjukskrivning och sjukpenning.
Är det någon som tror att sjuka, fattiga, arbetslösa, lågavlönade och pensionärer får del av morötterna och att piskorna är avsedda för den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning? Beteckningen det "nya arbetarpartiet" förpliktar väl?
måndag 10 september 2007
Propagandaflosklerna eller verkligheten?
Folkpartiets nyvalde major - får väl ersätta den utkastade högerkaptenen - har talat: Vi måste bli bättre på att förklara våra beslut! Och enligt Heidi Avellan i Sydsvenskan 8/9 så kritiseras Fredrick Reinfeldt för att han är osynlig och brister i ledarskap. Men vad är det för tanke som ligger bakom detta?
Samtidigt konstaterar den uppmärksamme att väljarstödet ökar på nytt kraftigt för socialdemokraterna, enligt en den senaste opinionsmätningen medan stödet för allianspoartierna minskar. Avståndet mellan de politiska blocken växer till 55,6 procent för oppositionspartierna mot 39,3 för de borgerliga regeringspartierna. I juli var ledningen 53,6 - 40,4.
Den samfällda borgerligheten, särskilt manifesterad i alla "oberoende liberala" högertidningar, talar hela tiden om att alliansen varit för tyst, tillbakadragen .. ja med Björklund inte varit tillräckligt tydliga för att förklara för väljarna vad det handlar om.
T.o.m en så självständigt tänkande journalist som Heidi Avellan talar apropå försvarsministeroffret om "en ansvarsfull finanspolitik. Jobbskatteavdraget är viktigt, arbetslinjen gäller". När det hela är en de kortsiktiga siffernissarnas seger över en ansvarsfull helhetssyn på försvars- och industri/arbetsmarknadspolitik som kommer att medföra avbräck för en stor exportindustrigren som sysselsätter mer än 80000 arbetstagare. Dessutom så är "jobbskatteavdraget" ytterligare en av högeralliansens överföringar till de som redan har välbetalda jobb, dvs den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning, från arbetslösa, sjuka och pensionärer. Dessa utsatta har man t.o.m. haft mage att sätta i en särskild skattetabell där förhållandevis mer skatt tas ut per inkomstkrona än för övriga medborgare. Snacka duger om "nya arbetarpartiet"! Vidare när det gäller "arbetslinjen" så har man genom sina åtgärder försvagat facket och arbetslöshetskassorna, se min tidigare blogg "Arbetsgivarulv i alliansens fårakläder" 8/9. överhuvudtaget är det värt att notera att alliansregeringen genomfört stora skattesänkningar för de rika genom sloppad förmögenhetsskatt, avdrag för hushållsnära tjänster och en fastighetsavgift istället för en progressiv fastighetsskatt samtidigt som löntagarna utsatts för bl.a. följande försämringar:
Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats genom lägre ersättning
Ytterligare försämring av arbetslöshetsförsäkringen med endast en ersättningsperiod, ökad krav och 65% ersättning (2/7)
Unga arbetslösa får lägre a-kassa snabbare med begränsad "jobbgaranti" (1/12)
Möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning skärs ned kraftigt
Slopat avdrag för fackföreningsavgift och a-kassa
A-kasseavgifterna har chockhöjts och solidarisk och gemensam finansiering av a-kassan urholkas.
Sänkt sjukpenning och föräldrapenning för både arbetande och arbetslösa
Stora grupper utesluts från jobbskatteavdraget. Sjuka, arbetslösa, föräldralediga och ålderspensionärer betalar högre skatt på sin ersättningar och oensioner än om samma pengar varit lön.
Sämre ålderspensioner för alla långtidsjuka, vilket är ett brott mot den av alla partier godkända pensionsöverenskommelsen
Kostnader för sjukpenning och trafikskador förs över från den offentliga trafikförsäkringen, vilket leder till att försäkrtingsbolagen i motsvarande grad höjer premier
Arbetsgivaransvaret att upprätta rehabiliteringsutredning förs över från arbetsagivaren till Försäkringskassan samtidigt som tidsgräns för utredning och uppföljning tas bort.
Arbetslivsinstitutet las ned 1 juli; all där utförd forskning om löntagares arbetsförhållanden, arbetsmiljö och arbetsskador tas bort
Arbetsmiljöverkets anslag har skurits ner med 30 %, varför färre arbetsmiljöinspektörer finns att inspektera riskerna för liv och hälsa på arbetet
Statens anslag till arbetsmiljöutbildning för skyddsombud och facklig EU-bevakning har dragits in.
När vanliga människor upplever att de utsätts för detta angrepp på sin välfärd trots att en högkonjunktur av sällan skådat slag ger rekordstora inkomster till statskassan och en ökad sysselsättning som inte har något med regeringens åtgärder att göra, så talar borgerligheten om att man måste propagera mera för sin idéer. Man undrar när det är dags att inse att propagandaapparaten är nog så välsmord men att det är dags för en väsentligt ändrad uppsättning idéer.
Samtidigt konstaterar den uppmärksamme att väljarstödet ökar på nytt kraftigt för socialdemokraterna, enligt en den senaste opinionsmätningen medan stödet för allianspoartierna minskar. Avståndet mellan de politiska blocken växer till 55,6 procent för oppositionspartierna mot 39,3 för de borgerliga regeringspartierna. I juli var ledningen 53,6 - 40,4.
Den samfällda borgerligheten, särskilt manifesterad i alla "oberoende liberala" högertidningar, talar hela tiden om att alliansen varit för tyst, tillbakadragen .. ja med Björklund inte varit tillräckligt tydliga för att förklara för väljarna vad det handlar om.
T.o.m en så självständigt tänkande journalist som Heidi Avellan talar apropå försvarsministeroffret om "en ansvarsfull finanspolitik. Jobbskatteavdraget är viktigt, arbetslinjen gäller". När det hela är en de kortsiktiga siffernissarnas seger över en ansvarsfull helhetssyn på försvars- och industri/arbetsmarknadspolitik som kommer att medföra avbräck för en stor exportindustrigren som sysselsätter mer än 80000 arbetstagare. Dessutom så är "jobbskatteavdraget" ytterligare en av högeralliansens överföringar till de som redan har välbetalda jobb, dvs den rikare tredjedelen av Sveriges befolkning, från arbetslösa, sjuka och pensionärer. Dessa utsatta har man t.o.m. haft mage att sätta i en särskild skattetabell där förhållandevis mer skatt tas ut per inkomstkrona än för övriga medborgare. Snacka duger om "nya arbetarpartiet"! Vidare när det gäller "arbetslinjen" så har man genom sina åtgärder försvagat facket och arbetslöshetskassorna, se min tidigare blogg "Arbetsgivarulv i alliansens fårakläder" 8/9. överhuvudtaget är det värt att notera att alliansregeringen genomfört stora skattesänkningar för de rika genom sloppad förmögenhetsskatt, avdrag för hushållsnära tjänster och en fastighetsavgift istället för en progressiv fastighetsskatt samtidigt som löntagarna utsatts för bl.a. följande försämringar:
Arbetslöshetsförsäkringen har försämrats genom lägre ersättning
Ytterligare försämring av arbetslöshetsförsäkringen med endast en ersättningsperiod, ökad krav och 65% ersättning (2/7)
Unga arbetslösa får lägre a-kassa snabbare med begränsad "jobbgaranti" (1/12)
Möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning skärs ned kraftigt
Slopat avdrag för fackföreningsavgift och a-kassa
A-kasseavgifterna har chockhöjts och solidarisk och gemensam finansiering av a-kassan urholkas.
Sänkt sjukpenning och föräldrapenning för både arbetande och arbetslösa
Stora grupper utesluts från jobbskatteavdraget. Sjuka, arbetslösa, föräldralediga och ålderspensionärer betalar högre skatt på sin ersättningar och oensioner än om samma pengar varit lön.
Sämre ålderspensioner för alla långtidsjuka, vilket är ett brott mot den av alla partier godkända pensionsöverenskommelsen
Kostnader för sjukpenning och trafikskador förs över från den offentliga trafikförsäkringen, vilket leder till att försäkrtingsbolagen i motsvarande grad höjer premier
Arbetsgivaransvaret att upprätta rehabiliteringsutredning förs över från arbetsagivaren till Försäkringskassan samtidigt som tidsgräns för utredning och uppföljning tas bort.
Arbetslivsinstitutet las ned 1 juli; all där utförd forskning om löntagares arbetsförhållanden, arbetsmiljö och arbetsskador tas bort
Arbetsmiljöverkets anslag har skurits ner med 30 %, varför färre arbetsmiljöinspektörer finns att inspektera riskerna för liv och hälsa på arbetet
Statens anslag till arbetsmiljöutbildning för skyddsombud och facklig EU-bevakning har dragits in.
När vanliga människor upplever att de utsätts för detta angrepp på sin välfärd trots att en högkonjunktur av sällan skådat slag ger rekordstora inkomster till statskassan och en ökad sysselsättning som inte har något med regeringens åtgärder att göra, så talar borgerligheten om att man måste propagera mera för sin idéer. Man undrar när det är dags att inse att propagandaapparaten är nog så välsmord men att det är dags för en väsentligt ändrad uppsättning idéer.
söndag 9 september 2007
Är kommunismens grundidé körd p.g.a. Gulag, Stalin, Mao, Kim II Song?
"Ljus över kommunism" är rubriken för Per T. Ohlssons söndagskrönika i Sydsvenskan 9/9. Han sammanfattar: Arbetet med att sprida kunskap om kommunismens brott är djupt angeläget, men får aldrig bedrivas på ett sådant sätt att det kan utnyttjas för relativisering av Förintelsen... Det är illa, mycket illa, om 90 procent av Sveriges skolungdomar inte känner till Gulag. Men det är också illa om 5 procent fortfarande inte har kunskap om Förintelsen.
Självklart har PerTe rätt att ljus bör spridas över dessa sidor hos en del kommunistiska regimer. Kanske kan man då också få fram litet mer underbyggda siffror än de hundratals miljoner som PerTe
höftar till.
Redan inledningen till krönikan inger emellertid inte särskilt förtroende för att författaren skulle ha ett nyanserat grepp. Där redogör han nämligen för ett mötte med en ung flicka som propagerar för medlemsskap i Amnesty. Han svarar syrligt att Amnesty skingrat sin trovärdighet, när en företrädare för Amnesty kallat Guantánamo för "vår tids Gulag". Denna enda förlöpning blir alltså den stötesten som för PerTe omöjliggör att för all framtid kunna värdera de stora insatser Amnesty gör för att förbättra situationen för ett otal oberättigat häktade och fängslade världen över.
När man jämför nazismen och den sovjetiska kommunismen så pekar även PerTe på en skillnad: ... nazismen var likafullt unik i sin utstuderade kriminalitet. Ingen har formulerat det mer exakt än professor Yehuda Bauer, världens förmodligen främsta auktoritet på Förintelsen: ?Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien och skulle utan tvivel ha verkställts universellt om Tyskland hade vunnit kriget.? Och inte nog med detta homosexuella, sjuka och krigsfångar från östfronten utsattes av nazisterna för systematiskt utmatning i syfte att de skulle dö.
När det gäller den sovjetiska kommunismen måste man som särskild omständighet beakta att den kom som en motrörelse för att skapa drägliga förhållanden för vanliga människor som utsattes för en skamlig utsugning av Tsarrysslands olika potentater och profitörer. Även denna grundtanke i kommunismen är väl värd att notera, nämligen att kakan enkelt uttryckt skall delas mer lika. Gärna med tillägget hur fel det kan gå när likställighetsidén kommer i händerna på maktfundamentalister. Ja, t.o.m. övergå i lika groteska förtryckarformer som präglade det överklassamhälle man ville göra sig kvitt.
Om kommunismens förbrytelser skrev Eskil Franck i Svenska Dagbladet: "Det är en historia lika angelägen att berätta som den om nazismens illgärningar." Även PerTe i Sydsvenskan - alltså båda "oberoende liberala" högertidningar - håller med. Även jag delar den åsikten. Men eftersom jag inte är höger så vill jag skildra kommunistiska förbrytelser och peka på att så fel kan det gå och samtidigt säga att den urkommunistiska tanken att vi alla skall dela kakan är viktigt tankegods som fortfarande förtjänar att läggas till grund för politiskt tänkande och agerande.
Jag vill ta ett exempel. Korsriddare och andra kristna gav "hedningar" valet att dödas eller döpas och mycken blod göts för att ära den kristna kärleksfadern. Självklart skall vi kartlägga och skildra denna vidriga epok med alla dess hemskheter. Men är alla dessa grymheter i Guds namn en anledning att vända kristendomens idéer ryggen? Det finns naturligtvis de som anser det. Men om det nu är så att ett rimligt övervägande ger vid handen att "korsriddarna och andra kristna" faktisk missbukade kristendomens tankar för egen maktvinning, skulle det då inte finnas anledning att se om i det kristna tankemönstret funnes enskilda postulat väl värda att ta till vara?
På motsvarande sätt har jag aldrig förstått högerpopulisters närmast hatiska angrepp på ungdomar som hedrar en kommunistisk tankegång som att samhället bör inrättas mer rättvist så att alla får en mer lika del av kakan. Det är en tankegång som jag själv hyllar. Inte heller tror jag på någon form av diktatur, vare sig det gäller proletariatets och kapitalimens. Och detta medför verkligen inte att jag försvarar övergrepp som historiskt begåtts eller för närvande begås i kommunismens namn. I vårt samhälle där borgerliga trumpeter står på scenen är det viktigt att ljus över kommunismen också omfattar tankevärlden och den historiska bakgrunden.
Bilderna av Stalin, från Gulag, Kina och Nordkorea skall visas alla så att man förstår hur fel det kan gå om makthavare ges fria händer att utnyttja idéerna - något som är tänkvärt överhuvudtaget i politiken. Men urkommunismens grundidé om allas rätt till ett värdigt liv med rättvis del i den gemensamma kakan är verkligen inte körd.
Självklart har PerTe rätt att ljus bör spridas över dessa sidor hos en del kommunistiska regimer. Kanske kan man då också få fram litet mer underbyggda siffror än de hundratals miljoner som PerTe
höftar till.
Redan inledningen till krönikan inger emellertid inte särskilt förtroende för att författaren skulle ha ett nyanserat grepp. Där redogör han nämligen för ett mötte med en ung flicka som propagerar för medlemsskap i Amnesty. Han svarar syrligt att Amnesty skingrat sin trovärdighet, när en företrädare för Amnesty kallat Guantánamo för "vår tids Gulag". Denna enda förlöpning blir alltså den stötesten som för PerTe omöjliggör att för all framtid kunna värdera de stora insatser Amnesty gör för att förbättra situationen för ett otal oberättigat häktade och fängslade världen över.
När man jämför nazismen och den sovjetiska kommunismen så pekar även PerTe på en skillnad: ... nazismen var likafullt unik i sin utstuderade kriminalitet. Ingen har formulerat det mer exakt än professor Yehuda Bauer, världens förmodligen främsta auktoritet på Förintelsen: ?Nazisterna var ute efter judar, efter alla judar. Enligt den nazistiska politiken var alla personer med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar dömda till döden för brottet att ha blivit födda. En sådan politik har aldrig förut tillämpats i den mänskliga historien och skulle utan tvivel ha verkställts universellt om Tyskland hade vunnit kriget.? Och inte nog med detta homosexuella, sjuka och krigsfångar från östfronten utsattes av nazisterna för systematiskt utmatning i syfte att de skulle dö.
När det gäller den sovjetiska kommunismen måste man som särskild omständighet beakta att den kom som en motrörelse för att skapa drägliga förhållanden för vanliga människor som utsattes för en skamlig utsugning av Tsarrysslands olika potentater och profitörer. Även denna grundtanke i kommunismen är väl värd att notera, nämligen att kakan enkelt uttryckt skall delas mer lika. Gärna med tillägget hur fel det kan gå när likställighetsidén kommer i händerna på maktfundamentalister. Ja, t.o.m. övergå i lika groteska förtryckarformer som präglade det överklassamhälle man ville göra sig kvitt.
Om kommunismens förbrytelser skrev Eskil Franck i Svenska Dagbladet: "Det är en historia lika angelägen att berätta som den om nazismens illgärningar." Även PerTe i Sydsvenskan - alltså båda "oberoende liberala" högertidningar - håller med. Även jag delar den åsikten. Men eftersom jag inte är höger så vill jag skildra kommunistiska förbrytelser och peka på att så fel kan det gå och samtidigt säga att den urkommunistiska tanken att vi alla skall dela kakan är viktigt tankegods som fortfarande förtjänar att läggas till grund för politiskt tänkande och agerande.
Jag vill ta ett exempel. Korsriddare och andra kristna gav "hedningar" valet att dödas eller döpas och mycken blod göts för att ära den kristna kärleksfadern. Självklart skall vi kartlägga och skildra denna vidriga epok med alla dess hemskheter. Men är alla dessa grymheter i Guds namn en anledning att vända kristendomens idéer ryggen? Det finns naturligtvis de som anser det. Men om det nu är så att ett rimligt övervägande ger vid handen att "korsriddarna och andra kristna" faktisk missbukade kristendomens tankar för egen maktvinning, skulle det då inte finnas anledning att se om i det kristna tankemönstret funnes enskilda postulat väl värda att ta till vara?
På motsvarande sätt har jag aldrig förstått högerpopulisters närmast hatiska angrepp på ungdomar som hedrar en kommunistisk tankegång som att samhället bör inrättas mer rättvist så att alla får en mer lika del av kakan. Det är en tankegång som jag själv hyllar. Inte heller tror jag på någon form av diktatur, vare sig det gäller proletariatets och kapitalimens. Och detta medför verkligen inte att jag försvarar övergrepp som historiskt begåtts eller för närvande begås i kommunismens namn. I vårt samhälle där borgerliga trumpeter står på scenen är det viktigt att ljus över kommunismen också omfattar tankevärlden och den historiska bakgrunden.
Bilderna av Stalin, från Gulag, Kina och Nordkorea skall visas alla så att man förstår hur fel det kan gå om makthavare ges fria händer att utnyttja idéerna - något som är tänkvärt överhuvudtaget i politiken. Men urkommunismens grundidé om allas rätt till ett värdigt liv med rättvis del i den gemensamma kakan är verkligen inte körd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
