De rika vill inte bara vara rika - de vill ha förmögenhet också

Inlägg från Skattebetalarnas förening
I dagens DN 8/2 upplåts debattsidan åt Skattebetalarnas förening(http://www.dn.se/opinion/debatt/rik-pappa-ar-viktigare-an-talang-och-utbildning-1.1040979), som precis som Högerregeringen arbetar för sänkt skatt till höginkomsttagare och sparsamhet när det gäller skattepengar, läs snålhet med sociala utgifter. Skattebetalare är vi ju alla men det finns en del skattebetalare det är särskilt synd om, nämligen de som p.g.a. progressivitet betalar mer än vi andra. Det är tre av deras ledande gestalter, varav den ena ärligt uppger att han är VD för kansliet medan de två övriga för att ge sken av objektivitet kallar sig nationalekonomer; det är ju inte direkt ljug eftersom de förutom sina uppdrag för Skattebetalarföreningen gjort sina akademiska studier. Man försöker m.a.o. få det att se ut som som om det skulle vara besläktat med vetenskap det man säger. Rubriken är ”Rik pappa är viktigare än talang och utbildning” och ämnet naturligtvis att skatterna på höga löner är för höga för att man skall kunna bygga upp någon förmögenhet.

Var bor de rika och var bor de fattiga
Det kan vara intressant att veta - med siffror från 2007 - att de rikaste och de fattigaste kommunerna, med avseende på invånarnas finansiella tillgångar, ligger i Stockholms och Skåne län. Stockholmskommunerna Danderyd, Lidingö och Täby samt Skånekommunerna Lomma, Vellinge och Båstad toppar listan. Danderyd ligger högst med ett medianvärde på 218.000 kronor i finansiella tillgångar för befolkningen över 20 år. I botten finns kommuner som Botkyrka, Landskrona, Malmö och Södertälje, där medianvärdet är runt 30.000 kronor. Det som inte nämns i artikeln är faktiskt att i samtliga rika kommuner är det markant lägre kommunalskatt och där är man sämst med att ta emot nya invandrare och hemlösa.

Skattebetalarnas undersökning
Man har gjort en undersökning med 4.000 svenska hushåll och den visar helt förvånansvärt i ett land med ärftlig monarki, en massa fideikomisstjaf och vidsynta förmåner för näringslivets toppar: Mycket svagt samband mellan arbetsinkomst och nettoförmögenhet. Trots Sveriges mycket jämna inkomstfördelning – med hela den breda medelklassen i ett väldigt ihoptryckt inkomstspann – är skillnaderna i levnadsstandard betydande. Förklaringen är att tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Ett fåtal är rejält förmögna. För dem som inte ärvt pengar eller haft turen att vid rätt tillfälle köpa hus i en tillväxtregion, är vägen stängd. Det går inte att bygga upp en förmögenhet genom en vanlig lönekarriär. Om vi vill jämna ut standardskillnaderna, framhåller Skattebetalarföreningen, är enda rimliga lösningen att kraftigt sänka det totala skattetrycket och progressiviteten i inkomstskattesystemet. Följderna av detta på det sociala området ingick inte i undersökningen, därför att skatt inte bara är en pålaga utan förutsättningen för ett solidariskt samhälle.

Intressanta förmögenhetssiffror
Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet men det är ju inte dem som skattebetalarnas förening ömmar för eftersom de inte är skattebetalare av rang. Sedan kommer stora grupper av "den breda medelklassen" som har "förfärande små reserver", medelhushållet har i genomsnitt cirka 40.000 kronor i nettoförmögenhet, dvs samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar. Däremot pekar man med förståelig avundsjuka på nettoförmögenheten hos den näst högsta tiondelen av befolkningen med genomsnittlig nettoförmögenhet på 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet eller på den rikaste en procent av hushållen, som äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan. Utan att vara avundsjuk kan man ju tycka att detta är säreget.

Nå hur skall man då lösa detta för sina medelklassväljare?
"Eftersom inkomsterna är så jämnt fördelade, särskilt efter skatt, kan nästan ingen ackumulera ett kapital genom arbete. Sambandet mellan inkomst och förmögenhet har i stort sett helt kopplats ur i Sverige. Om vi vill jämna ut standardskillnaderna är enda rimliga lösningen att kraftigt sänka det totala skattetrycket och progressiviteten i inkomstskattesystemet". Och detta skulle inte ge bonusdirektörena och alla miljoninkomsttagare möjligheter att bygga ännu större förmögenhetsmassor? Ja, den frågan är väl den som alla medlemmar i skattebetalarföreningen får ställa sig. Eller tänker ni igen bli blåsta av smarta och välbetalda "nationalekonomer"? Och ni i medelklassen får nog dras med er avundsjuka om ni inte röstar rödgrönt.

"Vårt arbete ger resultat"
PÅ skattebetalarnas hemsida hittar man orsaken till att föreningen inte arbetar med det mest näraliggande om man vill utjämna förmögenhetsförhållandena, nämligen arvs-, fastighets- och förmögenhetsskatt. Man berättar att "Envetet arbete mot de allt högre boendeskatterna och den skadliga förmögenhetsskatten har gett resultat. Förmögenhetsskatten avskaffades helt 2007 och fastighetsskatten ersattes 2008 med en kommunal avgift". Det är bl.a. dessa skattesänkningar som bl.a. gett riksdagens talman Per Westerberg (M) en total skattesänkning med 1 329 018 kr, utrikesministern Carl Bildt (M) 136 327 kr, finansminister Anders Borg (M) 26 798 kr, socialminister Göran Hägglund(KD) 25 429 kr, statsminister Fredrik Reinfeldt(M) 37 203 kr,
utbildningsminister Jan Björklund(FP) 33 203 kr, näringsminister Maud Olofsson (C) 22 113 kr. Så nog har de välbetalda fått skattesänkningar som. Som en jämförelse kan sägas att pensionärer med mycket lägre inkomster betalar mer skatt med upp till ca 18.000 kr per år än löntagare med samma inkomst. Så skattebetalarnas förenings idoga arbete har lett till att inkomsterna ökat för de välbärgade och skamligt minskat för den fattiga hälften av Sveriges befolkning. Att sänka skatten för övre medelklassen kan därför knappast ha högsta prioritet om man så säger.

Var finns den nödvändiga solidariteten?
Högerregeringen och Skattebetalarnas förening lever på den "goda sidan" av samhället och behöver därför inte oroa sig hur de skall klara försörjning, ev sjukdom eller arbetslöshet och avlägsen pension. Därför är solidaritet för dem en onödig kostnad. Det kan finnas anledning att upprepa vad Reinfeldt skrev i den av Schlingman redigerade boken "Det sovande folket" där det förklaras att "vi vill inte se ett samhälle där människor svälter men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras". Det hänvisas till absolut "existensminimum" och eget ansvarstagande när det gäller arbetslöshet, sjukdom och omsorg därför att annars kommer människan, "som av naturen är lat" att utnyttja systemen. Och då kan dessutom skatterna hållas låga.

Vill vi verkligen ha ett sådant högersamhälle? Det kan du ju fundera på fram till valet! Men då måste du bestämma dig!