Saltsjöbadsanda - men på arbetsgivarnas villkor?

Är det mossigt med ett fack som har tänder? Har en salladsbar och en Vaxholmskonflikt gjort att facket bör göras tandlöst? Ja, det är frågor som väcks när man läser Tobias Lindbergs ledare i Sydsvenskan i dag 29/11 "Saltsjöbadsandan 2.0". Utgångspunkten vid läsningen är naturligtvis att mediet ifråga är "oberoende liberalt" d.v.s. ingår i den borgerliga propagandaapparaten. Men även med beaktande av det kan man ställa sig frågande.

Ledaren inleds med påståendet att saltsjöbadsregelerna måste uppdateras. För arbetsgivarsidan är översyn av konfliktreglerna och anställningsskyddet viktigast. LO och PTK fokuserar på att stärka svaga gruppers ställning på arbetsmarknaden. Vad som ändå talar för samsyn på sikt är att parterna har ett viktigt gemensamt mål: att undvika statlig inblandning.

Redan i denna problemformulering anar man uppdragsgivaren, Svenskt Näringsliv. När arbetsgivarsidan pratar om "översyn". Så är det klart att man menar att konfliktreglerna bör inskränkas och anställningsskyddet undermineras. Det är bara att se på de uttalanden som gjorts av Urban Bäckström och Signhild Arnegård Hansen. Vidare översvämmas Svenskt Näringslivs hemsida av artiklar om fackets stridsvilja och arbetsgivarnas påtvungna eftergifter samt det oansvariga användandet av stridsåtgärder. Det är bara en blind som inte inser att här pågår en storoffensiv för att försvaga facket. Frågan är om Sydsvenskan är en del i detta propagandakrig utan att s.a.s. riktigt bekänna färg?

När det gäller frågan om att angripa facket så är det symtomatiskt att salladsbaren fick juridisk assistans från en till Svenskt Näringsliv närstående juridisk rådgivning och att det lettiska byggföretaget från Vaxholm i sina turer inför EG-domstolen fått både ekonomiskt och juridiskt stöd från Svenskt Näringsliv. Man kan säga att Svenskt Näringsliv använt sig av och satsat ekonomiskt på dessa konflikter för att på samma sätt som med övrig propaganda om möjligt försvaga arbetstagarparten när det gäller arbetsrätten.

När det gäller statlig inblandning så är det svårt att förstå engagemanget. Ty det är väl alldeles självklart vad följderna blir om Littorin och högerregeringen ändrar sig och följer Sydsvenskans råd: ...det kan inte uteslutas att politiker griper in med lagstiftning om parterna visar stor oförmåga att själva komma överens. En sådan lagstiftning skulle naturligtvis stå överst på listan över återställare vid ett socialdemokratiskt segerval 2010. Dessutom så har Littorin och gänget - om man ens funderar på detta -garanterat en minst sagt orolig arbetsmarknad med politiska arbetskonflikter framför sig. Därför tror jag att detta hot om statlig inblandning kan LO ta med godan ro. Litet märkligt är det väl att "oberoende liberala" politiska iakttagare okritiskt för vidare sådana här av näringslivsföreträdare anförda kvasiargument.

I ett avsnitt ifrågasätter ledaren med glidande formuleringar om facken "alltid" har tagit det ansvar som följer med konflikträtten. Sydsvenskan svarar själv att det har förkommit "oproportionerliga stridsåtgärder" och anför salladsbaren som inte ville skriva kollektivavatal. Man undrar egentligen vad det är för ansvar man kräver när arbetsgivaren vägrar skriva kollektivavtal? Skall man bara låta det vara? Då överlåter man i princip till arbetsgivaren att själv bestämma villkoren. Det vore väl trevligt för Svenskt Näringsliv! Naturligtvis säger LO blankt nej till att ändra konfliktregeler och anställningsskydd.

Sedan slår Tobias Lindberg fast som om det vore sant: Klart är att styrkeförhållandena på arbetsmarknaden generellt har förändrats till fackförbundens fördel. Konfliktvarsel är alltjämt ett skarpt vapen till skillnad från hot om lockout - knappast utan betydelse under årets avtalsrörelse. Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. I detta tankespår ligger att konflikträtten skulle kringskäras även när det gäller de vanliga avtalsförhandlingarna. Det framgår nämligen av slutsatsen om årets avtalsrörelse Vad jag förstår är detta vidare ren osanning eftersom ingenting förändrats beträffande styrkeförhållandena sedan i arbetsrätten fastlagts att konflikträtten omfattade möjligheten att framtvinga kollektivavtal och föra förhandlingar under hot om stridsåtgärder. Möjligen har Svenskt Näringsliv kunnat förstärka sin ställning genom Sveriges inträde i europagemenskapen där de flera av de s.k. grundläggande friheterna gynnat näringslivet.

När nu dessa Sydsvenskans och dess uppdragsgivares argument visat sig minst sagt tunna så återstår: Omkring tre miljoner löntagare fick i genomsnitt 4,6 procents påslag. Det är mycket och Konjunkturinstitutet, KI, tror på stigande arbetslöshet när högkonjunkturen mattas av. Något mindre löneökningar hade inneburit nästan 50 000 färre arbetslösa, enligt KI. I längden har med andra ord även arbetstagarsidan att vinna på lite jämnare styrkeförhållanden på arbetsmarknaden.

Man tackar för omtanken om arbetstagarsidan! Men det som saknas är naturligtvis en statistik på vad chefer och högre tjänstemän tillskansat sig i löneökningar under motsvarande period. Företagsledningarna föregår just när det gäller ekonomin med sitt exempel. Och det är faktiskt en märklig ekvation att näringslivstopparna skulle stå utanför detta med lönegranskning och ansvar för ekonomi och arbetslöshet. Det är ju att göra det för lätt för sig att bara låta "dom andra" ta ansvar för detta. Dessutom så kan man vara övertygad om att Svenskt näringsliv kvider så fort man får betala ut en krona till arbetstagarna medan man samtidigt beviljar sig själv stora förmåner. Tydligen är det inget fel på lönsamheten i svenskt näringliv trots senaste avtalsrörelsens utfall.

Saltsjöbadsanda är det inget fel på - men det skall ske på båda parters villkor. Och någon "förändring" bör därför inte ske.