Pimplar Jan Guillou rakvatten?

"Vi har en onykterhetsgräns så fininställd att den som just använt rakvatten får ett utslag på 0,2 till 0,4 promille", skriver Jan Guilllou i dagens 11/11 Aftonblad. Han ömmar för Karin Pilsäter (fp), som förmodligen skulle "ha suttit i regeringen i dag om det inte varit för den olycksaliga morgonen något halvår före valet" då hon åkte fast för rattonykterhet med 0,2 promille i blodet.

Jan Guillou funderar över om han inte själv någon gång varit över den magiska gränsen 0,2 promille. Funderingarna fick sådana proportioner att han köpte en polisens apparatur för 7.000 kr för att vara på säkra sidan. Efter ett års "vetenskapliga" studier på sig själv så hade han lärt sig åtskilligt. Det var exempelvis omöjligt att själv avgöra var han befann sig på skalan mellan 0,0 och 0,3 promille. Vid 0,5 däremot började han ana att han inte var en särskilt bra bilförare.

Konstaterandet om rakvatten, vars "vetenskaplighet" jag sätter ett frågetecken för, har satt myror i huvudet på mig. Min erfarenhet är nämligen att det är utandningsluften som polisens apparatur mäter. Om det är riktigt så måste ju rakvattnet ha inmundigats för att ge utslag p.g.a. utandningen. Jag vill inte göra några påståenden om Jan Guillous drykesvanor men i alla fall så kände jag mig förvirrad av uppgifterna i krönikan.

Bortsett från detta frågetecken så tycks Jan Guillous krönika syfta till att allt talar för att man bör återgå till den gamla rattonykterhetsgränsen på 0,5 promille. Bland andra omständigheter anför han att internationella studier visar att 20 % av trafikolyckorna orsakas av trötthet eller insomnande bilförare. Och det är väl en sak. En annan är att av dessa 20 % har en viss del en alkoholpromille av 0,2 eller mer i blodet förutom den stora procentandel av alla olyckor som orsakas av förare med ordentlig alkoholpromille i blodet. Det är just det sista, vilket Jan Guillou naturligtvis inte tar upp, som fört fram kravet på noll-tolerans mot alkohol i trafiken. Man har behövt en klar och tydlig regel, alltså nolltolerans, vilket i lagstiftningen formulerats som 0,2 promille. I detta finns varken något "onödigt och orättfärdigt" som Jan Guillou beskriver lagstiftningen.

Visserligen påstår Jan Guillou redan i krönikan att har man den åsikten så är man vilseledd av skandaljournalistik, nykterhetsfanatiker och moraliserande ledarskribenter och andra på Jan Guillous lista över hemskingar. Men vilseledd? Om vad? Att alkohol i trafiken är vansinne kan man ju räkna ut alldeles själv utan 7000-kr-apparater exempelvis efter deltagande i ett härligt ålagille eller en sober gåsafest.

Det finns alltså inte minsta anledning att ändra på den svenska trafiklagstiftningen. Istället så börjar guskelov detta tankesätt med noll-tolerans långsamt vinna gehör i andra europeiska länder. Det är bra eftersom det motverkar trafikolyckor och därigenom minskar mänskligt lidande. Naturligtvis är det också viktigt att inte sätta sig trött bakom ratten och det hade varit förtjänstfullt om Jan Guillou i sin krönika mer betonat den aspekten.

Än märkligare blir Jan Guillous slutsats av sina "vetenskapliga" försök på sig själv: Var bilförare utom herlnykterister bör lägga ut 7000 kr på en apparat som kan fastställa det man inte själv kan fastställa, nämligen om man är eller inte är på väg att begå... brott.. .Visserligen drabbar inköpskostnaden i detta fall ingen fattig så det må väl vara hänt. Dessutom kanske det var en avdragsgill utgift för arbetet att skriva krönikan i Aftonbladet.

Men för oss vanliga som är nöjda med noll-tolerans mot alkohol i trafiken behövs inga stora utgifter och andra anstalter. Det är ju faktisk bara att avstå från alkohol i samband med bilkörning, eller i tillräcklig tid före bilkörning. Ramlösa till ålen och äpplemust till svartsoppan och gåsen.

Så, så enkelt var det