Hycklarnas drottning DNs Barbro Hedvall och deras konung SvDs Per Gudmundson

LO-representanter framförde åsikter
I branschtidningen Resumé har förre chefredaktören Anders Gerdin sagt att LO-representanter till honom framfört
* ”Wanja och Erland ville ha en sosse man kunde lita på som debattredaktör”, * ”Man tyckte att sossarnas och LO:s synpunkter inte kom fram tillräckligt”,
* ”Lena Mellin... fick framföra åsikter som de tyckte gick stick i stäv med sossarnas och LO:s linje, och avvek från ledarsidans mer vänliga hållning till partiet och LO",
allt enligt referat i SvDs Per Gudmunsons artikel 3 april "LO | Gärna fri press, men först rejäl pension" (http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_2689979.svd).

Helle Klein: Inga Krav!
Det hela blir mystiskt då Aftonbladets politiska redaktör Helle Klein säger i en kommentar till Resumé att "Några krav har aldrig framförts” (http://www.resume.se/nyheter/2009/04/02/nagra-krav-har-aldrig-fram/index.xml). Hon känner inte igen Anders Gerdins uppgifter om att LO:s styrelserepresentanter skulle haft synpunkter på tidningens krönikörer. Det är inte särskilt märkligt att tidningsägare har synpunkter på vad vi skriver i tidningen däremot är det självklart vilka det är som gör tidningen, nämligen tidningens redaktörer. Detta vet både Schibsted och LO. Något krav på enskilda medarbetares avgång har mig veterligt aldrig framförts i styrelsen.

LO får ha åsikter men vi gör tidningen fritt
Några krav på en mer LO-anpassad debattsida har heller aldrig framförts...LO har ett avgörande inflytande på tillsättningen av Aftonbladets politiske chefredaktör. Om LO:s inflytande över henne i arbetet som politisk redaktör säger Helle Klein:
– I ägaravtalet ligger att Aftonbladet ska vara en oberoende s-tidning på ledarplats... Enligt Helle Klein gjorde hon redan från sin första arbetsdag 2001 klart för LO-ledningen att om de på något sätt skulle kräva vissa åsikter på ledarsidan så skulle hon avgå. Detsamma gäller liknande krav från Schibsted. Som opinionsjournalist är jag van vid att maktens män och kvinnor ibland starkt ogillar vad vi skriver. Det är inga problem för mig att folk vädrar sina åsikter bara det är glasklart att det är jag som bestämmer opinionsbildningen på ledarsidan. Detta har fullt ut respekterats av både LO och Schibsted.

Journalistisk hemligstämpling
När jag som intresserad går in för att få tag i ursprungsintervjun så får jag reda på att artikeln är spärrad för insyn för oss vanliga läsare. Jag kan alltså inte kontrollera om dessa journalister bara överdriver eller om det finns fog för kritik. Enligt min mening är det skandal att ett dokument som allmänt diskuteras i pressen inte ges offentlighet genom att branschtidningen "hemligstämplat" det hela. Journalisterna själva vill snacka utifrån hockus pockus. Vi vanliga människor göre oss ej besvär.

Barbro Hedvall saftar på
"Aftonbladet: Visst får LO ha åsikter men..." skriver Barbro Hedvall i en signerad ledare i Dagens Nyheter den 3 april (http://www.dn.se/opinion/signerat/aftonbladet-visst-far-lo-ha-asikter-men--1.836852). Men i korthet - det som Barbro Hedvall gör en saftig trespaltare om - kan man hålla med om att det är en urbota korkad strategi att såsom ägare ha synpunkter på hur tidningens opinionsbildande verksamhet sköts. Å andra sidan är det naturligtvis ljusblått att tro att tidningsägare är mer överseende än andra människor - istället är de lika småsinta och lättstötta som alla.

Krokodiltårar
Barbro Hedvall skildrar det hela:Aftonbladet, landets största tidning ägs av norska mediekoncernen Schibsted och LO. Det fackliga ägarinflytande handlar främst om tidningens opinionsbildande roll, den politiska chefredaktören tillsätts av LO. Dessa förhållanden är väl kända, ingen nyhet alltså. En nyhet är däremot att LO:s ledning – Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson – från sina styrelseplatser sökt påverka tidningens övriga innehåll. I en intervju med branschtidningen Resumé bekräftar Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin att LO-ledarna varit kritiska till några skribenter, däribland tidningens profilerade politiska reporter Lena Mellin och debattredaktören Lotta Gröning. Anledningen behöver den trogne Aftonbladsläsaren inte leta efter. Socialdemokraten Lotta Gröning håller inte inne med kritik av partiet och dess ledande personer, hennes position är både den besvikna idealistens och vänstersocialistens. Lena Mellin är den klassiska journalisten – hennes perspektiv är den vanliga människans och hon är helt illusionslös vad gäller makthavare av alla färger.

Pressen och journalister är oberoende - gubevars
Men Barbro Hedvall söker förklaringar "kanske är de bara tanklösa i huset vid Norra Bantorget eller – ännu enfaldigare – kanske tror Wanja Lundby-Wedin att hon väl kan ha synpunkter som vilken tidningsläsare som helst. Men en tidningsägare kan aldrig uppträda som vilken tidningsläsare som helst, han eller hon må reta sig aldrig så på enskilda skribenter, elaka bildval... När en sådan meningsyttring når en ansvarig redaktör, lystrar hon och slår dövörat till. Precis som Aftonbladets Anders Gerdin gjorde... Den här uppfattningen om redaktionell frihet är inte självklar överallt, internationella mediemoguler som Rupert Murdoch gillar att använda sina tidningar för att främja sina egna politiska ståndpunkter. Bestämmer han sig för att hålla på Tony Blair och New Labour får hans redaktörer också göra det. Men i den svenska, ja, nordiska pressen är detta sedan länge ett passerat stadium. Här har tidningar visserligen en etikett – numera ofta nog med tillägget ”oberoende” – och står inte i tjänst hos ett bestämt parti eller organisation. En och annan tidning har som Aftonbladet en organisations- eller partiägare men förväntningarna på redaktionell frihet och chefredaktörens roll är desamma, därav förvåningen över påtryckningarna på Aftonbladets ledning.

Naturligtvis så blev dom fockade - Jaså inte?!
När Barbro Hedvall utmålat Wanja och Erland som riktiga allsmäktiga mediamoguler så väntar man bara på den slutliga klämmen. Men det det blev bara ett pys eftersom kommentarerna bara rörde några texter av de nämnda och inte föranledde någonting. Om så varit fallet hade Anders Gerdin om det varit någon ruter i honom sagt ifrån redan vid tillfället ifråga. Utan det som de borgerliga tidningarna nu spyr galla över är det som Helle Klein vist anser självklart, nämligen att både Wanja Lundby Wedin och Eland Olausson hade synpunkter på hur LOs och socialdemokratins politik presenterades. Men att tidningens opinionsverksamhet - liksom på DN får hoppas - handlades fritt på redaktionen.

3.000.000 mot 600000 dagsex, varav AB ca 350.000
Men det finns ytterligare en sak att säga. Naturligtvis kan det hos en ansvarig socialdemokratisk politiker finnas en befogad oro för att socialdemokratiska partiets politik inte kommer fram i media. Exempelvis så pågår nu i borgerliga dagstidningar en mobbningskampanj av sällan skådat slag mot vår partiledare Mona Sahlin; där även Barvbro Hedvall bidragit med några grova nålstick. Läget är ju de facto det att de borgerliga tidningarna är över 100 till antalet och i en dagsupplaga på över 3 miljoner dagsex spyr ut en alliansvänlig och vänsterfientlig propaganda. Under sista valrörelsen fungerade tidningarna inkl nyhetssidorna som välmatade valbroschyrer för en borgerlig regering. Detta medan det finns 16 vänstertidningar med en upplaga på ca 600.000 dagsex, varav Aftonbladet ca 350.000 ex. Detta ställer måhända Wanjas och Erlands frustration särskilt över Lotta Grönings skriverier i litet annan dager. En tänkare skulle säga att mediasituationen utgör ett allvarligt avbräck för yttrandefriheten och därmed för demokratin. Men så långt tänker man sällan i medikretsar.

Oberoende - ett av tidningssvenskans mest missbrukade ord
Nu säger Barbro Hedvall att detta att borgerliga intressen äger stor del av dagspressen inte betyder något därför att man kallar sig "oberoende". Ja det låter ju sig sägas och är därmed ett av det mest missbrukade ordet i svenska journalistspråket. Är det någon som hört talas om att verka i chefens anda? Tidningsägaren/chefen ger alltså inga order om hur man skall skriva på tidningen men journalisterna vet vad chefen tycker och pennan flödar i denna anda. Barbro Hedvall och Per Gudmunson är talande exempel på detta om man under år följt deras journalistiska verksamhet. Det är också därför som det var ganska hyggligt med medial granskning under den socialdemokratiska regeringstiden medan denna granskning så gott som upphört under högerregeringen med några undantagsfall som endast bekräftar huvudregeln.

Förbättrad CV inför näringslivskarriär
Barbro Hedvall har ytterligare uppmärksammat en sak, nämligen frågan varför Anders Gerdin inget sa när han satt som Aftonbladets ansvarige utgivare? Det enkla svaret är väl att nu är Wanja Lundby-Wedin ifrågasatt för sin roll i AMF och då kommer också annat upp ur byrålådorna. Ja, det är naturligtvis ett för Barbro Hedvall själv näraliggande motiv för sin trespaltare. Men det finns faktiskt en annan mer näraliggande förklaring och det är att Anders Gerdin behöver förbättra sin CV nu när han vill bli mediakonsult för näringslivet.