På centerstämman inskärpte "järnladyn" Maud Olofsson med sin karaktäristiska röst: Vi fick ett maktskifte - men nu behövs också ett värderingsskifte. Och det är väl vad hela regeringen strävar efter att förändra folks tänkande. Hittills har taktiken från den borgerliga alliansregeringen verkat riktat in sin politik efter mottot "åt den som har skall varda givet". Frågan är vilket av partiernma som är farligast i sin propagandaoffensiv. Men det är kanske så att man taktiskt delat upp väljargrupperna sinsemellan, eller i vart fall att det blivit så.
Centern har fått uppgiften att profilera sig så långt högerut som det är möjligt med jobbprogram där arbetsrättemn skall omformas helt i arbetsgivarnas smak med längre provtjänsgöringar, lättare regler för avskedande och sänkt arbetsgivaransvar för miljön mm - en spottloska i ansiktet på alla arbetstagare och deras organisationer. Tanken är väl att det i vart fall skall ta loven ur Mona Sahlins prat om småföretagare. Senast förslaget är att för skattebetalarnas medel skall sättas upp ett särskilt "samordningsdepartement" för att ta fram en enad borgerlig politisk front inför valet 2010! Det är till att var styv i korken och utnyttja sin maktställning till max.
När det gäller centern har en ljusning dykt upp genom centerveteranen och arbetsmarknadsministern i Bildts regering 1991-94, Börje Hörnlund, som i DN-debattartikel dömer ut alliansen: Mest orolig är jag över utvecklingen i mitt eget parti. Många borgerliga väljare ångrar i dag att de gav sin röst åt något av allianspartierna. De ser en regering som är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut. Själv känner jag förtvivlan inför i första hand de fyra partiledarnas sätt att hantera sin regeringsmakt. Mest orolig är jag för centerns utveckling. Vill partiet ha kvar låginkomsttagarnas och pensionärernas röster gäller det att skärpa sig. Och vill alliansen regera vidare efter nästa val måste den ändra politisk profil snabbt som ögat. Jag har svårt att tro att den ska lyckas. Väljarundersökningar tycks tala i samma riktning.
Kristdemokraterna har stora inre svårigheter med hjärtefrågorna och detta kan ge svårigheter också med väljarna. Kan aborter och familjen, borttagande av fastighetsskatt vara dragplåster som för partiet över spärren så är det inte mer heller. Även om karln är trevlig att se på så låter han som han tuggade gröt när han öppnar munnen.
Folkpartiet har inte gjort någon växling i sak eller metod genom skiftet till majorn. Inhoppen för att synas och märkas har alltför tydlig opportunistisk tendens för att bilda en valbar stomme. Skolan börjar bli uttjatad eftersom det bara rör prat och ingen ökning av resurserna. Leijonborgs dräglande bräkande har ersatts av den tappre soldaten med en sex appeal som bara kan verka på en masochist.
Så har vi då det "nya arbetarpartiet", som haft en rekordtur med högkonjunkturen. Men den kan bli en fara då penningsprätten kan sätta fart på inflationen, varvid räknenissarna i riksbanken höjer räntan för både företagare och vanligt folk. I verkligheten tror jag inte så många gick på detta ty nog sitter högerpartiets ideologiska förankring ganska djupt hos väljarna - liksom i dessa praktiska politik. Men kanske var det en del som trodde på detta med en 1000-lapp mer i plånboken i månaden? Vad dom inte sa var att man skulle ha ganska bra betalt arbete och ekonomi för att få den där 1000-lappen. Inte heller talade man om att de fattiga i Sverige skulle klås ytterligare för att finansiera fömögenhets- och fastighetsskattens borttagande.
Själv tror jag inte så mycket på att alliansen genom sina åtgärder annat än gräver sin egen grop. Kan man verkligen genom att sätta åt sjuka, arbetslösa och pensionärer få dessa att framstå som snyltare istället för låta dessa grupper omfattas av en solidarisk politik? Jag vill inte tro det. Det främsta hotet är för mig statsmakten och det oerhörda penninginflödet i statskassan. Göms pengar undan för att plockas fram valåret som borgerligt smöjmedel? Kan man genom ett penningregn inför valet få folk att glömma rikemans- och arbetsgivarpolitiken? Fan trot!
Jag höll på att glömma en sak nämligen pressens betydelse. Hela den senste valkampen präglades av ett borgerligt drev både på ledar- och nyhetssidor. Alliansen dumpade en "samarbetsnyhet" i veckan som gav publicitet och bilder. Vad som inte skedde, som vid normal journaistik, var att materialet som tillhandhölls gransklades kritiskt. Nej, det basunerades ut som sanning utan minsta frågetecken än mindre något ifrågasättande. Detta skedde dagligen i de 100 borgerliga tidningarnas 3.000.000 ex - varemot stod 16 vänstertidningar med ca 600.000 ex. Samtidigt som den borgerliga pressen fungerade som valmegafoner var nyhetsmaterialet från vänster subjektivt nedvärderat och ofta utformat som ren förföljelse mot framförallt ledande socialdemokrater. Snacka om hjärntvätt! Man kan ju bara höra på ungdomsförbundarna när det uttalar sig, självsäkra och med rätt till en oproportionellt stor bit av kakan.
Härtill kom att den socialdemokratiska partiledningen var försvagad och utövades på ett till synes oengagerat sätt. Det kändes ledsamt.
fredag 31 augusti 2007
torsdag 30 augusti 2007
Skilj på JP:s Muhammedkarikatyrer och Vilks rondelhundar
Så här skriver Mats Skogkär på ledarplats under rubriken "Mullorna mullrar" i Sydsvenskan i dag 29/8: Irans regering har överlämnat en officiell protest till Sveriges ambassad i Teheran mot att tidningen Nerikes Allehanda publicerat konstnären Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Enligt Irans regering är Vilks teckning kränkande mot profeten. - "Vi måste ju utgå från svensk yttrande- och tryckfrihet och det debattklimat som finns i Sverige. Att Irans regering har en annan syn på demokrati och yttrandefrihet, det är ju ganska uppenbart. Jag kan ju inte agera utifrån hur det ser ut i Iran", säger tidningens chefredaktör Ulf Johansson till TT. - Så resonerar kanske en svensk chefredaktör. Ännu så länge. Men så resonerar inte mullorna. Ett obehagligt mönster börjar framträda. Alltsedan de våldsamma protesterna förra året mot danska Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna har det blivit tydligt att regimen i Iran på olika sätt försöker påverka hur andra länder tolkar sin yttrande- och tryckfrihet när det gäller islam. Inte minst skall profeten visas vederbörlig respekt. Iran har tagit på sig rollen att agera internationell religiös polis när så inte sker.
Han nämner en rad exempel, såsom reaktionerna på de danska Muhammedkarikatyrerna, hur filmen den Cannesbelönade Persepolis filmen efter påstötningar från Iran ströks vid internationella filmfestivalen i Bangkok, reaktioinerna på adlandet av Salman Rushdie, som dömts till döden för sin litterära verksamhet av ayatolla Khomeini, hurusom Iran och även Egypten och Pakistan vill att FN:s stora antirasismkonferens skall domineras av spörsmålet förtal av islam.
Skogkär menar att offensiven är framgångsrik: Att döma av den svenska debatten, dels om Jyllands-Postens karikatyrer, dels om Vilks rondellhund, är den muslimska offensiven framgångsrik. Även här börjar ett obehagligt mönster framträda. Yttrandefriheten snävas in, den konstnärliga friheten beskärs, debatten snöps. Inte genom politiska beslut utan genom självcensur: Inte skall vi väl kränka människors religiösa känslor i onödan? - Mullorna i Teheran har all anledning att känna sig nöjda.
Jag delar helt den bild som Skogkär frammanar. Men frågan är om svenska redaktörer kan "unna sig" att vara yttrandefriheten trogen. En av tidningarnas största inkomstkällor är ju annonsverksamheten, där industri- och affärsfolket är bestämmande. I Paris blev en chefredaktör avskedad efter att ha publicerat Muhammedteckningarna på initiativ av inflytelserika affärskontakter till tidningen ifråga. När får Ulf Johansson silkessnöret? I vart fall så är det säkerligen så att Ulf Johansson med detta har fått en plump i sin CV när han fortsättningsvis skall söka jobb inom mediaindustrin. Svenska medias mod brukar vara omvänt proportionellt till ägarnas inflytande - ja, jag vet det brukar kallas att allmänheten blir upprörd. Vi får väl se när order på Volvo mm annulleras eller oljan stryps. Ja, det räcker kanske att någon ambassad bränns ner. Frågan är står vi oss då slätt? Men det är ju onekligen stimulerande att någon bryter megafonerandet. Det märkliga är att ansvariga politiker brukar gömma sig när det börjar osa katt om uttrycket nu tillåts när det gäller en förargerlig hund.
Islamiska Kulturcentret i Örebro ansöker om att få demonstrera utanför NA på fredag och Helena Benauda, ordförande i paraplyorganisationen Sveriges Muslimska Råd, ger arrangörerna sitt fulla stöd. FFFI, Förenade Föreningar för ett Fritt Iran, fördömer den iranska regeringens protest och stödjer yttrandefrihetens principer och hoppas att Sverige "står emot regimens försök att exportera Irans mediaterror till Sverige".
Reaktionerna är intressanta ty de kan ge en fingervisning om att somliga muslimer saknar en grundläggande känsla för vad yttrandefriheten står för. Kanske behövs här sättas in resurser att förmedla kunskap om demokrati och dess konsekvenser. Kanske också förhållandet mellan lagstiftning och religion i Sverige. Dessutom så är det viktigt att notera att FFFI både finns och är en skön bekräftelse på att muslimer kommit till Sverige för att uppleva frihet från det religiöst/politiska tvånget. Jag påminner om nyhetsartiklarna om klädpolisen i Iran och vad det tyder på för kontroll av medborgarna.
När detta är sagt finns det en ytterligare kommentar och det är att egentligen är Jyllands-Postens karikatyrer mer "anständiga" än Lars Vilks bilder. Anständiga i meningen att karikatyrerna i alla fall - om ock av dålig kvalitet - är bärare av en kritik som går utöver den rena kränkningen. Därmed inte sagt att någon av bilderna bör förbjudas men vad jag vill säga att är att det är en skam att Muhammedkarikatyrerna inte publicerades medan det i vart fall är ganska likgiltigt om rondellhundarna visas i media.
För några bloggar sedan beskrev jag Lars Vilks handlingssättet så att rondellhundarna bär ansträngningens prägel. Men egentligen inte så mycket ansträngning att kränka eller "testa yttrandefrihetens gränser" som att få medias uppmärksamhet. Detta bekräftas ju vid en mer noga läsning av Vilks hemsida. Och i detta har han ju verkligen lyckats bl.a. genom ambitiösa skribenter. Och visst har i vart fall den skiss som finns på hans hemsida en något större konstnärlig ambition än de beryktade Muhammedkarikatyrerna men när det kommer till konstsnärligt värde så är det ungefär samma klass. Detta min tidigare kariktäristik förstärks av publiceringen av den s.k. judesuggan, som för mig framstår enbart som en smaklöshet genom sin alludering på nazisterna nidteckningar. Vilks bilder saknar dessutom en udd av politisk eller existensiell karaktär och har bara det enkla målet att framställa en inom islam hyllad personlighet som en rondellhund. Uppmärksamhet garanterad!
Mycket hysteriskt strunt har sagts om Muhammedkarikatyrerna av journalister som försvarat icke-publiceringen när det begav. Dom var dåliga och jag kan hålla med om att kvaliteten var bristfällig. Men de hade till skillnad från Vilks rondellhundar och judesugga en udd av kritik som de flesta inte lossades om. Den mest kända där Muhammed hade bomber instuckna i turbanen innefattar ju en klar kritik av den terror som en del muslimska rörelser odlar och genomför. Man ka också se det som en kritik av en slags totalitär religiös statsbildning där Iran kan sägas vara ett slående exempel. Andra av karikatyrerna hade udd mot den paradisromantik som inspirerade till självmordsdåd eller överhuvud mot det patriarkala system som präglar flera muslimska samhällen. Allt detta vägrade förståsigpåarna inom mediavärlden att klarlägga för det svenska folket eftersom man var livrädd att väcka samma reaktioner mot svenska varor och intressen som de danska blev utsatta för. Man sålde yttrandefriheten alldeles för billigt. Och det var det mullorna som mullrar lärde sig om Sverige för drygt ett år sedan. Ulf Johansson kan kanske omskolas till något för etablisemanget mindre farligt jobb än chefredaktör?
Han nämner en rad exempel, såsom reaktionerna på de danska Muhammedkarikatyrerna, hur filmen den Cannesbelönade Persepolis filmen efter påstötningar från Iran ströks vid internationella filmfestivalen i Bangkok, reaktioinerna på adlandet av Salman Rushdie, som dömts till döden för sin litterära verksamhet av ayatolla Khomeini, hurusom Iran och även Egypten och Pakistan vill att FN:s stora antirasismkonferens skall domineras av spörsmålet förtal av islam.
Skogkär menar att offensiven är framgångsrik: Att döma av den svenska debatten, dels om Jyllands-Postens karikatyrer, dels om Vilks rondellhund, är den muslimska offensiven framgångsrik. Även här börjar ett obehagligt mönster framträda. Yttrandefriheten snävas in, den konstnärliga friheten beskärs, debatten snöps. Inte genom politiska beslut utan genom självcensur: Inte skall vi väl kränka människors religiösa känslor i onödan? - Mullorna i Teheran har all anledning att känna sig nöjda.
Jag delar helt den bild som Skogkär frammanar. Men frågan är om svenska redaktörer kan "unna sig" att vara yttrandefriheten trogen. En av tidningarnas största inkomstkällor är ju annonsverksamheten, där industri- och affärsfolket är bestämmande. I Paris blev en chefredaktör avskedad efter att ha publicerat Muhammedteckningarna på initiativ av inflytelserika affärskontakter till tidningen ifråga. När får Ulf Johansson silkessnöret? I vart fall så är det säkerligen så att Ulf Johansson med detta har fått en plump i sin CV när han fortsättningsvis skall söka jobb inom mediaindustrin. Svenska medias mod brukar vara omvänt proportionellt till ägarnas inflytande - ja, jag vet det brukar kallas att allmänheten blir upprörd. Vi får väl se när order på Volvo mm annulleras eller oljan stryps. Ja, det räcker kanske att någon ambassad bränns ner. Frågan är står vi oss då slätt? Men det är ju onekligen stimulerande att någon bryter megafonerandet. Det märkliga är att ansvariga politiker brukar gömma sig när det börjar osa katt om uttrycket nu tillåts när det gäller en förargerlig hund.
Islamiska Kulturcentret i Örebro ansöker om att få demonstrera utanför NA på fredag och Helena Benauda, ordförande i paraplyorganisationen Sveriges Muslimska Råd, ger arrangörerna sitt fulla stöd. FFFI, Förenade Föreningar för ett Fritt Iran, fördömer den iranska regeringens protest och stödjer yttrandefrihetens principer och hoppas att Sverige "står emot regimens försök att exportera Irans mediaterror till Sverige".
Reaktionerna är intressanta ty de kan ge en fingervisning om att somliga muslimer saknar en grundläggande känsla för vad yttrandefriheten står för. Kanske behövs här sättas in resurser att förmedla kunskap om demokrati och dess konsekvenser. Kanske också förhållandet mellan lagstiftning och religion i Sverige. Dessutom så är det viktigt att notera att FFFI både finns och är en skön bekräftelse på att muslimer kommit till Sverige för att uppleva frihet från det religiöst/politiska tvånget. Jag påminner om nyhetsartiklarna om klädpolisen i Iran och vad det tyder på för kontroll av medborgarna.
När detta är sagt finns det en ytterligare kommentar och det är att egentligen är Jyllands-Postens karikatyrer mer "anständiga" än Lars Vilks bilder. Anständiga i meningen att karikatyrerna i alla fall - om ock av dålig kvalitet - är bärare av en kritik som går utöver den rena kränkningen. Därmed inte sagt att någon av bilderna bör förbjudas men vad jag vill säga att är att det är en skam att Muhammedkarikatyrerna inte publicerades medan det i vart fall är ganska likgiltigt om rondellhundarna visas i media.
För några bloggar sedan beskrev jag Lars Vilks handlingssättet så att rondellhundarna bär ansträngningens prägel. Men egentligen inte så mycket ansträngning att kränka eller "testa yttrandefrihetens gränser" som att få medias uppmärksamhet. Detta bekräftas ju vid en mer noga läsning av Vilks hemsida. Och i detta har han ju verkligen lyckats bl.a. genom ambitiösa skribenter. Och visst har i vart fall den skiss som finns på hans hemsida en något större konstnärlig ambition än de beryktade Muhammedkarikatyrerna men när det kommer till konstsnärligt värde så är det ungefär samma klass. Detta min tidigare kariktäristik förstärks av publiceringen av den s.k. judesuggan, som för mig framstår enbart som en smaklöshet genom sin alludering på nazisterna nidteckningar. Vilks bilder saknar dessutom en udd av politisk eller existensiell karaktär och har bara det enkla målet att framställa en inom islam hyllad personlighet som en rondellhund. Uppmärksamhet garanterad!
Mycket hysteriskt strunt har sagts om Muhammedkarikatyrerna av journalister som försvarat icke-publiceringen när det begav. Dom var dåliga och jag kan hålla med om att kvaliteten var bristfällig. Men de hade till skillnad från Vilks rondellhundar och judesugga en udd av kritik som de flesta inte lossades om. Den mest kända där Muhammed hade bomber instuckna i turbanen innefattar ju en klar kritik av den terror som en del muslimska rörelser odlar och genomför. Man ka också se det som en kritik av en slags totalitär religiös statsbildning där Iran kan sägas vara ett slående exempel. Andra av karikatyrerna hade udd mot den paradisromantik som inspirerade till självmordsdåd eller överhuvud mot det patriarkala system som präglar flera muslimska samhällen. Allt detta vägrade förståsigpåarna inom mediavärlden att klarlägga för det svenska folket eftersom man var livrädd att väcka samma reaktioner mot svenska varor och intressen som de danska blev utsatta för. Man sålde yttrandefriheten alldeles för billigt. Och det var det mullorna som mullrar lärde sig om Sverige för drygt ett år sedan. Ulf Johansson kan kanske omskolas till något för etablisemanget mindre farligt jobb än chefredaktör?
lördag 25 augusti 2007
Varför förtiger man sanningen om EU-konstitutionen?
Media har sin nyhetsrapportering och dessutom ledare eller andra som "analyserar" det som hänt. I ledare och analyser räknar man med att det sker en subjektiv bedömning efter de politiska och andra värderingar som den som gör analysen har. Nyhetsrapporteringen anses stå över en dylik subjektivitet. Men som fakta i detta mål visar så kan dylik subjektivitet prägla det urval av nyheter som delges medias publik. Särskilt allvarligt blir detta i frågor som rör EU där det samlade mediauppbådet har en mening och en mycket stor del av folket en annan.
Rävspel
I går skrev jag apropå de senaste turerna med den nya "EU-grundlagen" följande.
Inte heller reagerar någon på skumraskmetoderna, för att nu bara nämna de senaste turerna:
*Angela Merkells under hemlig diplomati och diverse ljusskygga manipulationer hopsnickrade kompromiss
*Hur denna kompromiss med kosmetiska åtgärder framställs som något annat än det nedröstade konstitutionsförslaget
*Hur man på ledarnivå enats om att inte ha folkomröstningar inte därför att det inte behövs (även om en del också försöker göra gällande det) utan därför att det föreligger risk att folket röstar emot eller m.a.o. inte tycker att vi skall någon ny konstitution
*Och nog är taskspeleriet i England inför öppen ridå beklämmande.
Som om vi suttit i samma tanklar har gårdagens Sydsvenska 24/8 en krönika av Emily von Sydow med rubriken "Rävspel skall rädda EU:S nya fördrag". Inte raka demokratiska förhandlingar och omröstningar utan rävspel alltså!
Onda aningar
Även Emily von Sydow har "...de ondaste aningar. Det nya fördraget skall vara lika effektivt som det gamla och kommer i stort set överföra lika mycket makt till EU centralt, men det skall inte väcka medborgarnas lust till folkomröstningar. - Det är ett Moment 22 av präktiga mått".
Samma fördrag kosmetiskt ändrat
Ja, vad var det jag sa i går! Hon konstaterar till yttermera visso att "allt fler stiger nu fram och hävdar att det nya fördraget bara är en omsminkad version av det gamla". Däribland nämns arkitekten bakom det förra fördraget Valéry Giscard d'Estaing och andra som deltog i framtagandet av det underkända fördraget. Flera av dessa ingår i en grupp vari bl.a. Margot Wallström ingår. I slutsatser som presenterades på första sidan i The Times i måndags konstaterar gruppen att "det föreslagna fördraget och protokollen tar över nästan alla nyheter som det konstitutionella fördraget innehöll. Enbart symboliska förändringar .. som fördragets titel och unionens symboler ..utelämnas"
Folkomröstning?
Med detta inlägg i debatten kan Gordon Brown knappast smita från Labours löfte att hålla folkomröstning i frågan. Margot Wallströms kabinettchef Christian Leffler har offentligen medgett att alla inblandade hoppas slippa folkomröstningar så långt som möjligt - "... folkomröstniongar är inte ett tyngre demokratiskt instrument än godkännande av parlamentet..". Kanske tjänar folkomröstningar inte alltid det syfte som ansvariga politiker önskar men borde det vara politiskt självmord att gå emot kravet på folkomröstning - en lärdom som man borde ta åt sig både till vänster och höger i Sverige.
Svårt att komma förbi
Emily von Sydow konstaterar att det blir svårt attt komma förbi folkomröstningskravet. Margot Wallström arbetar ju enligt principen att det är viktigare att lyssna till medborgarna än att handla över huvudet på dem, varvid folkomröstning blir omöjlig att avstå ifrån. I Holland väntar man på lagrådets besked om fördraget innebär så stor maktöverföring att folomröstning krävs. Den självgode franske presidenten Nicolas Sarkozy med samma politiska färg som Reinfeldt har förklarat att franska folket har godkänt EU-konstitutionen i och med att de röstat på honom; att fransmännen i folkomröstning uttryckligen underkänt denna är tydligen helt oväsentligt. Och i Storbritannien pågår tjyv- och rackarspelet för fullt. Som jag sa i går så tyder väljarundersökningar på att över 80 % av engelsmännen önskar folkomröstning och om Brown trots det låter parlamentet rösta igenom fördraget så hotar en stor del av hans egna väljare att vända honom ryggen till förmån för den nyvalde konservativa partiledaren David Cameron som anar morgonluft.
Den övergripande frågan om ett nytt EU-fördrag hamnar alltså som vanligt när det gäller europafrågor i bakgrunden. Enligt Emily von Sydow så överskuggas allt "av en allmän EU-leda och känsla av att alla i Bryssel försöker lura skjortan av mig". Det odemokratiska rävspelet är i full gång.
Undanhållen nyhet i Sverige
I stora drag bekräftas alltså av folk på plats i Bryssel det som jag skrev i går under rubriken "...så länge rumpan är på land!". Det mest sensationella med von Sydows artikel är omnämnandet slutsatserna på The Times första sida från gruppen kring Margot Wallström och fördragsfäderna. Detta var så sensationellt, att jag kontrollerat det på Times hemsida.
Har medierna något ansvar?
Men det i särklass mest märkliga är att detta sensationella uttalande inte uppmärksammats i någon svensk tidning eller ens i TV eller radio. Helt uppenbart måste denna nyhet ha nått svenska media. Man frågar sig varför finns den inte på förstasidorna i Sverige och slagits upp i Rapport och Aktuellt? Var och en får dra sina egna slutsatser. Men kanske det inte bedömdes som viktigt för svenska läsare och åhörare eftersom uttalandet kunde sätta griller i huvudet på folk. Är det rent av så att politiker både på vänster- och högerkant ljuger för oss när man försöker påstå att förslaget inte innefattar något väsentligt maktöverlämnande ytterligare till Bryssel. Deltar media i försöken att slå blå dunster i ögonen på oss med ett kvalificerat rävspel? Kör man på i samma uppkörda spår som användes under EMU-kalabaliken?
Rävspel
I går skrev jag apropå de senaste turerna med den nya "EU-grundlagen" följande.
Inte heller reagerar någon på skumraskmetoderna, för att nu bara nämna de senaste turerna:
*Angela Merkells under hemlig diplomati och diverse ljusskygga manipulationer hopsnickrade kompromiss
*Hur denna kompromiss med kosmetiska åtgärder framställs som något annat än det nedröstade konstitutionsförslaget
*Hur man på ledarnivå enats om att inte ha folkomröstningar inte därför att det inte behövs (även om en del också försöker göra gällande det) utan därför att det föreligger risk att folket röstar emot eller m.a.o. inte tycker att vi skall någon ny konstitution
*Och nog är taskspeleriet i England inför öppen ridå beklämmande.
Som om vi suttit i samma tanklar har gårdagens Sydsvenska 24/8 en krönika av Emily von Sydow med rubriken "Rävspel skall rädda EU:S nya fördrag". Inte raka demokratiska förhandlingar och omröstningar utan rävspel alltså!
Onda aningar
Även Emily von Sydow har "...de ondaste aningar. Det nya fördraget skall vara lika effektivt som det gamla och kommer i stort set överföra lika mycket makt till EU centralt, men det skall inte väcka medborgarnas lust till folkomröstningar. - Det är ett Moment 22 av präktiga mått".
Samma fördrag kosmetiskt ändrat
Ja, vad var det jag sa i går! Hon konstaterar till yttermera visso att "allt fler stiger nu fram och hävdar att det nya fördraget bara är en omsminkad version av det gamla". Däribland nämns arkitekten bakom det förra fördraget Valéry Giscard d'Estaing och andra som deltog i framtagandet av det underkända fördraget. Flera av dessa ingår i en grupp vari bl.a. Margot Wallström ingår. I slutsatser som presenterades på första sidan i The Times i måndags konstaterar gruppen att "det föreslagna fördraget och protokollen tar över nästan alla nyheter som det konstitutionella fördraget innehöll. Enbart symboliska förändringar .. som fördragets titel och unionens symboler ..utelämnas"
Folkomröstning?
Med detta inlägg i debatten kan Gordon Brown knappast smita från Labours löfte att hålla folkomröstning i frågan. Margot Wallströms kabinettchef Christian Leffler har offentligen medgett att alla inblandade hoppas slippa folkomröstningar så långt som möjligt - "... folkomröstniongar är inte ett tyngre demokratiskt instrument än godkännande av parlamentet..". Kanske tjänar folkomröstningar inte alltid det syfte som ansvariga politiker önskar men borde det vara politiskt självmord att gå emot kravet på folkomröstning - en lärdom som man borde ta åt sig både till vänster och höger i Sverige.
Svårt att komma förbi
Emily von Sydow konstaterar att det blir svårt attt komma förbi folkomröstningskravet. Margot Wallström arbetar ju enligt principen att det är viktigare att lyssna till medborgarna än att handla över huvudet på dem, varvid folkomröstning blir omöjlig att avstå ifrån. I Holland väntar man på lagrådets besked om fördraget innebär så stor maktöverföring att folomröstning krävs. Den självgode franske presidenten Nicolas Sarkozy med samma politiska färg som Reinfeldt har förklarat att franska folket har godkänt EU-konstitutionen i och med att de röstat på honom; att fransmännen i folkomröstning uttryckligen underkänt denna är tydligen helt oväsentligt. Och i Storbritannien pågår tjyv- och rackarspelet för fullt. Som jag sa i går så tyder väljarundersökningar på att över 80 % av engelsmännen önskar folkomröstning och om Brown trots det låter parlamentet rösta igenom fördraget så hotar en stor del av hans egna väljare att vända honom ryggen till förmån för den nyvalde konservativa partiledaren David Cameron som anar morgonluft.
Den övergripande frågan om ett nytt EU-fördrag hamnar alltså som vanligt när det gäller europafrågor i bakgrunden. Enligt Emily von Sydow så överskuggas allt "av en allmän EU-leda och känsla av att alla i Bryssel försöker lura skjortan av mig". Det odemokratiska rävspelet är i full gång.
Undanhållen nyhet i Sverige
I stora drag bekräftas alltså av folk på plats i Bryssel det som jag skrev i går under rubriken "...så länge rumpan är på land!". Det mest sensationella med von Sydows artikel är omnämnandet slutsatserna på The Times första sida från gruppen kring Margot Wallström och fördragsfäderna. Detta var så sensationellt, att jag kontrollerat det på Times hemsida.
Har medierna något ansvar?
Men det i särklass mest märkliga är att detta sensationella uttalande inte uppmärksammats i någon svensk tidning eller ens i TV eller radio. Helt uppenbart måste denna nyhet ha nått svenska media. Man frågar sig varför finns den inte på förstasidorna i Sverige och slagits upp i Rapport och Aktuellt? Var och en får dra sina egna slutsatser. Men kanske det inte bedömdes som viktigt för svenska läsare och åhörare eftersom uttalandet kunde sätta griller i huvudet på folk. Är det rent av så att politiker både på vänster- och högerkant ljuger för oss när man försöker påstå att förslaget inte innefattar något väsentligt maktöverlämnande ytterligare till Bryssel. Deltar media i försöken att slå blå dunster i ögonen på oss med ett kvalificerat rävspel? Kör man på i samma uppkörda spår som användes under EMU-kalabaliken?
torsdag 23 augusti 2007
...så länge rumpan är på land!
Rubriken är sista mer okända slutet av ordspråket Det är ingen ko på isen ... Ordspråket i sin helhet har ju en ganska klar och otvetydig innebörd av att läget just nu inte ger anledning till antagande att någon överhängande risk finns för kon - dock med undantaget att isen är tunn vid strandkanten där också ett bråddjup invid strandkanten döljer sig under isen.
Nu är nog läget det att EU-kossan befinner sig just i detta undantagsläge som ovan skissats. Journalisten Olle Lönnaeus har i dagens Sydsvenskan 23/8 gjort en analys av läget under rubriken "Merkel ska hjälpa Brown att få britterna att klappa i takt". Redan rubriken antyder vad hela projektet går ut på: Det gäller att med alla medel försöka få medborgarna att finna sig i att politikerna bestämmer över deras huvuden. Den bistra sanningen är nämligen följande. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown pressas hårt att utlysa folkomröstning om EU:s grundlag. Fyra av fem britter kräver att få rösta om fördraget. Nu fruktar ledare runt om i Europa att Brown ska ge med sig - och att britterna med ett nej ska sänka den grundlag som så många (läs många EU-broilers) offrat så mycket svett och möda på att förhandla fram.
När Tysklands förbundskansler Angela Merkel vid ett EU-toppmöte i Bryssel i midsommarhelgen lotsade fram ett nytt bantat EU-fördrag drog många en suck av lättnad. För två år sedan sänkte Frankrike och Holland ett förslag till EU-konstitution som det tagit Europas regeringar fem år att mangla fram. Nu hade Merkel avvärjt en ny politisk kris. I går kom Merkel till London för sin första visit hos Brown. Vid mötet på 10 Downing Street uppmuntrade hon Brown att stå på sig och vägra utlysa folkomröstning. Sen åkte de båda, som för att befästa sin vänskap, till Wembley för att se fotbollsmatchen mellan England och Tyskland.
Det fördrag som inte godkändes av Frankrike och Holland har i Merkels tappning "bantats" så att det inte längre kallas "konstitution", symboler som EU-flagga och EU-hymn har skalats bort. Men i stort är det blott kosmetiska ändringar. Sålunda avskaffas den nationella vetorätten på flera områden och ersätts med majoritetsbeslut och unionen får en egen "utrikesminister". EU-parlamentet får visserligen mer makt men p.g.a. dess i makthänseende till kommissionen helt underordnade ställning är detta av perifert intresse. Inte heller förändras kommissionens eller domstolens ställning vilket alltså vid majoritetsbeslut ökar centrabyråkraternas och juristernas makt i förhållande till de demokratiskt inrättade folkförsamlingarna i medlemsstaterna.
Efter toppmötet i Bryssel i midsommarhelgen vill Tyskland, liksom det nya ordförandelandet Portugal (och Sverige), att den politiska uppgörelsen snabbt ska förvandlas till juridisk lagtext - så att EU-ledarna kan sätta sina namn under fördraget redan i höst. Därefter ska det godkännas av de 27 medlemsstaterna.
Den avgående premiärministern Tony Blair, som lovat britterna folkomröstning om EU-grundlagen, lyckades utverka flera undantag bl.a. skulle stadgan om mänskliga rättigheter blir inte bindande för britterna. Härmed kunde Blair backa från sitt löfte till folket fördraget godkännas av parlamentet, vilket också blivit Gordon Browns linje. Oppositionsledaren William Hague påstår emellertid att först Blair och nu Brown försöker föra britterna bakom ljuset. "Brown vill ha så lite debatt om det här som möjligt", sade Hague nyligen och krävde att regeringen står fast vid löftet om en folkomröstning. Nu visar också en opinionsmätning från institutet ICM i Daily Mail att hela 82 procent av britterna står bakom kravet. Dessutom skulle var fjärde av Browns egna väljare svika Labour i ett allmänt val om regeringen inte genomför folkomröstningen. De flesta bedömare är övertygade om att en brittisk EU-omröstning bara kan sluta på ett sätt: tummen ner för fördraget. Därmed skulle EU vara tillbaka på ruta ett.
Det är märkligt detta med den europeiska gemenskapen. Ja, märkligt att EU mest tycks vara en gemenskap för de välbetalda toppskikten och de rika som kan tjäna mer på pengarnas rörlighet och lätthet att omplacera i länder med andra skatter och arbetsförhållanden. Folket, som man annars i alla fall vid medlemsländernas val brukar blanda in med något som kallas demokratisk process, blir inte aktuella när det gäller att besluta om så viktiga saker som huruvida de av folket valda medlemsparlamenten skall bestämma politiken eller en kommission av udda figurer samt en domtol med nio manliga jurister. Det är ganska sensationellt hur en sådan åsikt kan vinna sådan anklang i en demokrati, än mer sensationellt är det att åsikten vunnit gehör även bland vänsterorganisationer som SAP och LO.
Inte heller reagerar någon på skumraskmetoderna, för att nu bara nämna de senaste turerna:
Angela Merkells under hemlig diplomati och diverse ljusskygga manipulationer hopsnickrade kompromiss
*Hur denna kompromis med kosmetiska åtgärder framställs som något annat än det nedröstade konstitutionsförslaget
*Hur man på ledarnivå enats om att inte ha folkomröstningar inte därför att det inte behövs (även om en del också försöker göra gällande det) utan därför att det föreligger risk att folket röstar emot eller m.a.o. inte tycker att vi skall någon ny konstitution
*Och nog är taskspeleriet i England inför öppen ridå beklämmande.
Det är nu dags - eftersom någon läsare kan få för sig att jag är emot EU - att säga att jag är för ett samverkande europa men det skall ske på sedvanliga demokratiska villkor. Man kan också mycket väl samarbeta på en rad praktiska områden inom tull och polis bl.a. mot sexslavhandel och knarkhandel, forskning, olika rättsliga områden mm utan någon överstatliga överbyggnad. Men den nya s.k. kompromisssen innefattar ett väsentligt ökat överlämnade av reell makt till kommissionen och därmed till domstolen som skall tillämpa de bestämmelser som kommissionen utfärdar, nämligen genom ordningen med majoritetsbeslut. Någon möjlighet att med nationellt veto ställa sig utanför i hjärtfrågor finns därmed inte längre. Utan att spekulera alltför mycket om religiösa, kulturella och rättsliga skillnader så kan man mycket väl tänka sig att Sverige i en framtid av en medlemsmajoritet tvingas in i system som svenska väljare står helt främmande för. Det är inte rimligt att vi s.a.s. in blanco avsäger framtida möjligheter att säga nej. Framförallt har dagens svenska politiker inte något mandat att bestämma något sådant.
Det finns också de som säger att vi har ju valt en riksdag för att de skall bestämma åt oss. Och det är nog bra när det gäller skatter och beviljande av diverse förmåner samt andra mer överblickbara frågor där man kan säga att de politiska svaren följer en partilinje. Men så är inte fallet med europafrågorna, vilket bl.a. framgår av EMU-omröstningen. Hade vi låtit riksdagen besluta så hade riksdagspamparna infört euro. Men se det ville inte folket trots en av de mest skandalösa mediadrev i modern tid: alla tidningar med något enstaka undantag kallades oss EMU-motståndare för imbecilla, själviska, inskränkta lantlollor som inte begrep ett smack. Jorå, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgstidningarna, Sydsvenskan och dessutom alla lokaltidningar ... alla spelade de besserwisser och försökte ta svenska folket i örat. Just EMU-omröstningen är en bra studie hur dåligt demokratin fungerar. De som har makten är inte beredda att lämna utymme på den offentliga scenen för oliktänkande och använder dessutom hela sin styrka för att manipulera folkviljan. De upphetsade tidningsrösterna gör till och med ibland gällande att folk inte begriper saker och därför inte skall få rösta, ja folkomrösta alltså. Men de tester, som gjorts av riksdagsmäns kunnighet i enskilda frågor som de röstar om, har ju inte gett övertygande resultat att det är intelligentian eller ens den pålästa kunnigheten som styr riksdagsmännens ställningstagnaden. Samma sak kan troligen sägas ligga bakom tidningsskribenternas mening. Man kan spekulera över hur mycket det betydde att i den dolda arbetsbeskrivningen ingick att skriva upp EMU.
Så så var det med den saken.
Nu är nog läget det att EU-kossan befinner sig just i detta undantagsläge som ovan skissats. Journalisten Olle Lönnaeus har i dagens Sydsvenskan 23/8 gjort en analys av läget under rubriken "Merkel ska hjälpa Brown att få britterna att klappa i takt". Redan rubriken antyder vad hela projektet går ut på: Det gäller att med alla medel försöka få medborgarna att finna sig i att politikerna bestämmer över deras huvuden. Den bistra sanningen är nämligen följande. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown pressas hårt att utlysa folkomröstning om EU:s grundlag. Fyra av fem britter kräver att få rösta om fördraget. Nu fruktar ledare runt om i Europa att Brown ska ge med sig - och att britterna med ett nej ska sänka den grundlag som så många (läs många EU-broilers) offrat så mycket svett och möda på att förhandla fram.
När Tysklands förbundskansler Angela Merkel vid ett EU-toppmöte i Bryssel i midsommarhelgen lotsade fram ett nytt bantat EU-fördrag drog många en suck av lättnad. För två år sedan sänkte Frankrike och Holland ett förslag till EU-konstitution som det tagit Europas regeringar fem år att mangla fram. Nu hade Merkel avvärjt en ny politisk kris. I går kom Merkel till London för sin första visit hos Brown. Vid mötet på 10 Downing Street uppmuntrade hon Brown att stå på sig och vägra utlysa folkomröstning. Sen åkte de båda, som för att befästa sin vänskap, till Wembley för att se fotbollsmatchen mellan England och Tyskland.
Det fördrag som inte godkändes av Frankrike och Holland har i Merkels tappning "bantats" så att det inte längre kallas "konstitution", symboler som EU-flagga och EU-hymn har skalats bort. Men i stort är det blott kosmetiska ändringar. Sålunda avskaffas den nationella vetorätten på flera områden och ersätts med majoritetsbeslut och unionen får en egen "utrikesminister". EU-parlamentet får visserligen mer makt men p.g.a. dess i makthänseende till kommissionen helt underordnade ställning är detta av perifert intresse. Inte heller förändras kommissionens eller domstolens ställning vilket alltså vid majoritetsbeslut ökar centrabyråkraternas och juristernas makt i förhållande till de demokratiskt inrättade folkförsamlingarna i medlemsstaterna.
Efter toppmötet i Bryssel i midsommarhelgen vill Tyskland, liksom det nya ordförandelandet Portugal (och Sverige), att den politiska uppgörelsen snabbt ska förvandlas till juridisk lagtext - så att EU-ledarna kan sätta sina namn under fördraget redan i höst. Därefter ska det godkännas av de 27 medlemsstaterna.
Den avgående premiärministern Tony Blair, som lovat britterna folkomröstning om EU-grundlagen, lyckades utverka flera undantag bl.a. skulle stadgan om mänskliga rättigheter blir inte bindande för britterna. Härmed kunde Blair backa från sitt löfte till folket fördraget godkännas av parlamentet, vilket också blivit Gordon Browns linje. Oppositionsledaren William Hague påstår emellertid att först Blair och nu Brown försöker föra britterna bakom ljuset. "Brown vill ha så lite debatt om det här som möjligt", sade Hague nyligen och krävde att regeringen står fast vid löftet om en folkomröstning. Nu visar också en opinionsmätning från institutet ICM i Daily Mail att hela 82 procent av britterna står bakom kravet. Dessutom skulle var fjärde av Browns egna väljare svika Labour i ett allmänt val om regeringen inte genomför folkomröstningen. De flesta bedömare är övertygade om att en brittisk EU-omröstning bara kan sluta på ett sätt: tummen ner för fördraget. Därmed skulle EU vara tillbaka på ruta ett.
Det är märkligt detta med den europeiska gemenskapen. Ja, märkligt att EU mest tycks vara en gemenskap för de välbetalda toppskikten och de rika som kan tjäna mer på pengarnas rörlighet och lätthet att omplacera i länder med andra skatter och arbetsförhållanden. Folket, som man annars i alla fall vid medlemsländernas val brukar blanda in med något som kallas demokratisk process, blir inte aktuella när det gäller att besluta om så viktiga saker som huruvida de av folket valda medlemsparlamenten skall bestämma politiken eller en kommission av udda figurer samt en domtol med nio manliga jurister. Det är ganska sensationellt hur en sådan åsikt kan vinna sådan anklang i en demokrati, än mer sensationellt är det att åsikten vunnit gehör även bland vänsterorganisationer som SAP och LO.
Inte heller reagerar någon på skumraskmetoderna, för att nu bara nämna de senaste turerna:
Angela Merkells under hemlig diplomati och diverse ljusskygga manipulationer hopsnickrade kompromiss
*Hur denna kompromis med kosmetiska åtgärder framställs som något annat än det nedröstade konstitutionsförslaget
*Hur man på ledarnivå enats om att inte ha folkomröstningar inte därför att det inte behövs (även om en del också försöker göra gällande det) utan därför att det föreligger risk att folket röstar emot eller m.a.o. inte tycker att vi skall någon ny konstitution
*Och nog är taskspeleriet i England inför öppen ridå beklämmande.
Det är nu dags - eftersom någon läsare kan få för sig att jag är emot EU - att säga att jag är för ett samverkande europa men det skall ske på sedvanliga demokratiska villkor. Man kan också mycket väl samarbeta på en rad praktiska områden inom tull och polis bl.a. mot sexslavhandel och knarkhandel, forskning, olika rättsliga områden mm utan någon överstatliga överbyggnad. Men den nya s.k. kompromisssen innefattar ett väsentligt ökat överlämnade av reell makt till kommissionen och därmed till domstolen som skall tillämpa de bestämmelser som kommissionen utfärdar, nämligen genom ordningen med majoritetsbeslut. Någon möjlighet att med nationellt veto ställa sig utanför i hjärtfrågor finns därmed inte längre. Utan att spekulera alltför mycket om religiösa, kulturella och rättsliga skillnader så kan man mycket väl tänka sig att Sverige i en framtid av en medlemsmajoritet tvingas in i system som svenska väljare står helt främmande för. Det är inte rimligt att vi s.a.s. in blanco avsäger framtida möjligheter att säga nej. Framförallt har dagens svenska politiker inte något mandat att bestämma något sådant.
Det finns också de som säger att vi har ju valt en riksdag för att de skall bestämma åt oss. Och det är nog bra när det gäller skatter och beviljande av diverse förmåner samt andra mer överblickbara frågor där man kan säga att de politiska svaren följer en partilinje. Men så är inte fallet med europafrågorna, vilket bl.a. framgår av EMU-omröstningen. Hade vi låtit riksdagen besluta så hade riksdagspamparna infört euro. Men se det ville inte folket trots en av de mest skandalösa mediadrev i modern tid: alla tidningar med något enstaka undantag kallades oss EMU-motståndare för imbecilla, själviska, inskränkta lantlollor som inte begrep ett smack. Jorå, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, Göteborgstidningarna, Sydsvenskan och dessutom alla lokaltidningar ... alla spelade de besserwisser och försökte ta svenska folket i örat. Just EMU-omröstningen är en bra studie hur dåligt demokratin fungerar. De som har makten är inte beredda att lämna utymme på den offentliga scenen för oliktänkande och använder dessutom hela sin styrka för att manipulera folkviljan. De upphetsade tidningsrösterna gör till och med ibland gällande att folk inte begriper saker och därför inte skall få rösta, ja folkomrösta alltså. Men de tester, som gjorts av riksdagsmäns kunnighet i enskilda frågor som de röstar om, har ju inte gett övertygande resultat att det är intelligentian eller ens den pålästa kunnigheten som styr riksdagsmännens ställningstagnaden. Samma sak kan troligen sägas ligga bakom tidningsskribenternas mening. Man kan spekulera över hur mycket det betydde att i den dolda arbetsbeskrivningen ingick att skriva upp EMU.
Så så var det med den saken.
tisdag 21 augusti 2007
REGERINGENS FASTIGHETSFLOPP
Fastighetsskatten skall ersättas med en kommunal fastighetsavgift inte därför att det är förenligt med regeringens "arbetslinje", eller därför att det är rättvist eller får verkningar som är bra i samhället. Nej, projektet skall genomdrivas av prestigeskäl därför att Kristdemokraterna lovat detta i valet och övriga allianspartier lovat KD att stödja ett sådant förslag. Och nu kan man bara inte ändra sig efter att man nu äntligen beslutat om genomförandet och bombastiskt förklarat att nu avskaffar vi den "av alla hatade fastighetsskatten"! Vilka då "alla" för resten?
Redan när förslaget diskuterades var varken Borg eller Reinfeldt entusiastiska men tvingades vika. Under utskottsbehandlingen i riksdagen har ett flertal, framförallt moderater, kommit med avvikande synpunkter och exempelvis påpekat det uppenbart orättvisa att en ägare till en lyxfastighet i Saltsjöbaden skulle betala samma offentliga avgift som en stugägare i Smålands inland. Till och med de egna har alltså svårt att förlika sig med reformens rättvisa.
Det har också påpekats att ett avskaffande av fastighetsskatten inte på något sätt skapar fler arbeten eller ens stimulerar en sådan utveckling. Det enda som man åstadkommer är att fastighetsbubblan ökar och inflationen ökar samt att Riksbanken för att hämma dessa faktorer tvingas höja räntan, vilket i sin tur dämpar ekonomins utveckling och därmed även dämpar utbudet av arbeten. Reformen motverkar alltså regeringens annonserade intention.
Vad man inte klargjort är om den s.k. "kommunala" fastighetsavgiften skall flyta in i statskassan eller om den skall komma kommunerna till godo. Men det har sagt att genom avgiften reformen inte "är fullt ut finansierad" varför jag utgår från att den "kommunala" avgiften är tänkt som en statlig avgift. Ty om den skall tillfalla kommunerna så uppstår ju ett ännu större hål i statsfinanserna.
Men stora villervallan har brutit ut när man kommit fram till finansieringen. Förslaget är att man skall kraftigt höja reavinstskatten kraftigt. Och nu har remissvaren kommit in där merparten av de tunga remissinstanserna gör tummen ner och säger till regeringen TÄNK OM! Andra kommer med förslag om att reformen inte skall finansieras elller att det skall ske på annat sätt exempelvis genom en köpavgift att betalas av den som köper fastigheten. Samtidigt så skulle uppskov inte beviljas och gamla uppskov avbetalas på 20 år.
En samlad remisstorm mot förslaget: Orättvist, krångligt och motverkar rörligheten på arbetsmarknaden. Både Svenskt näringsliv och LO är för en gång skull eniga i avvisandet av reformen. Både en höjning av reavinstskatten, en skatt på försäljning eller ändringar i uppskovsreglerna medför nämligen en mycket stor skada, då den för ett blomstrande näringsliv nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden motverkas. En bristande finansiering skulle dessutom få negativa konsekvenser i form av att fastighetspriserna drivs upp, inflationen ökar och Riksbanken tvingas höja räntan, vilket i sin tur dämpar den för jobbutvecklingen nödvändiga högkonjunkturen och kanske rent av stannar av den. Med andra ord färre familjer kommer att sälja sina hus för att flytta till annan ort. Och en rörlig arbetsmarknad är en förutsättning för att stimulera llandets ekonomi.
En annan fråga är att oavsett vilken finansieringsform som väljs så utgör en ändring i de beviljade uppskoven att man rubbar människors tillit att att lagar inte ändras retroaktivt. De som delvis finansierat sin flytt till en annan del av landet (eller inom EU) genom att använda reglerna om uppskov har vid denna sin ekonomiska planering inte haft anledning att räkna med att statsmakterna helt plötsligt skulle undergräva denna ekonomiska ekvation genom att kräva förtida återbetalning av skatteskulden före det tillfälle då en försäljning gett ägaren medel i handen att betala skatteskulden. Detta är såvitt jag kan se en otillåten följd av en lagändring som skapar osäkerhet om konsekvens i lagstiftningen.
Samtidigt vill jag påminna att motivet bakom uppskovsreglerna var just det som de tyngsta remissinstanserna trycker på, nämligen detta att man ökar den nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden både i Sverige och när svenskar arbetar på andra ställen inom EU. Borttagande av uppskovsreglerna skulle medföra en kraftig hämsko på arbetskraftens rörlighet, eller i vart omöjliggöra att familjen flyttar med den familjemedlen som i sin karrär eller av det tvång som föreligger vid arbetslöshet tar arbete på annan ort än där familjebostaden f.n. finns. En kombination av borttagande av uppskovsmöjligheten och höjd reavinstskatt eller en försäljningsskatt måste för alla som inte är mycket förmögna stoppa flytt av familjebostaden. Och som sagt en rörlig arbetsmarknad är nödvändig stimulans för landets ekonomi.
Nog är det en riktig borgarflopp som är under uppsegling. Skall KD svika ett vallöfte eller regeringen sabba sina egen målsättning med en stimulerad arbetsmarknad?
Redan när förslaget diskuterades var varken Borg eller Reinfeldt entusiastiska men tvingades vika. Under utskottsbehandlingen i riksdagen har ett flertal, framförallt moderater, kommit med avvikande synpunkter och exempelvis påpekat det uppenbart orättvisa att en ägare till en lyxfastighet i Saltsjöbaden skulle betala samma offentliga avgift som en stugägare i Smålands inland. Till och med de egna har alltså svårt att förlika sig med reformens rättvisa.
Det har också påpekats att ett avskaffande av fastighetsskatten inte på något sätt skapar fler arbeten eller ens stimulerar en sådan utveckling. Det enda som man åstadkommer är att fastighetsbubblan ökar och inflationen ökar samt att Riksbanken för att hämma dessa faktorer tvingas höja räntan, vilket i sin tur dämpar ekonomins utveckling och därmed även dämpar utbudet av arbeten. Reformen motverkar alltså regeringens annonserade intention.
Vad man inte klargjort är om den s.k. "kommunala" fastighetsavgiften skall flyta in i statskassan eller om den skall komma kommunerna till godo. Men det har sagt att genom avgiften reformen inte "är fullt ut finansierad" varför jag utgår från att den "kommunala" avgiften är tänkt som en statlig avgift. Ty om den skall tillfalla kommunerna så uppstår ju ett ännu större hål i statsfinanserna.
Men stora villervallan har brutit ut när man kommit fram till finansieringen. Förslaget är att man skall kraftigt höja reavinstskatten kraftigt. Och nu har remissvaren kommit in där merparten av de tunga remissinstanserna gör tummen ner och säger till regeringen TÄNK OM! Andra kommer med förslag om att reformen inte skall finansieras elller att det skall ske på annat sätt exempelvis genom en köpavgift att betalas av den som köper fastigheten. Samtidigt så skulle uppskov inte beviljas och gamla uppskov avbetalas på 20 år.
En samlad remisstorm mot förslaget: Orättvist, krångligt och motverkar rörligheten på arbetsmarknaden. Både Svenskt näringsliv och LO är för en gång skull eniga i avvisandet av reformen. Både en höjning av reavinstskatten, en skatt på försäljning eller ändringar i uppskovsreglerna medför nämligen en mycket stor skada, då den för ett blomstrande näringsliv nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden motverkas. En bristande finansiering skulle dessutom få negativa konsekvenser i form av att fastighetspriserna drivs upp, inflationen ökar och Riksbanken tvingas höja räntan, vilket i sin tur dämpar den för jobbutvecklingen nödvändiga högkonjunkturen och kanske rent av stannar av den. Med andra ord färre familjer kommer att sälja sina hus för att flytta till annan ort. Och en rörlig arbetsmarknad är en förutsättning för att stimulera llandets ekonomi.
En annan fråga är att oavsett vilken finansieringsform som väljs så utgör en ändring i de beviljade uppskoven att man rubbar människors tillit att att lagar inte ändras retroaktivt. De som delvis finansierat sin flytt till en annan del av landet (eller inom EU) genom att använda reglerna om uppskov har vid denna sin ekonomiska planering inte haft anledning att räkna med att statsmakterna helt plötsligt skulle undergräva denna ekonomiska ekvation genom att kräva förtida återbetalning av skatteskulden före det tillfälle då en försäljning gett ägaren medel i handen att betala skatteskulden. Detta är såvitt jag kan se en otillåten följd av en lagändring som skapar osäkerhet om konsekvens i lagstiftningen.
Samtidigt vill jag påminna att motivet bakom uppskovsreglerna var just det som de tyngsta remissinstanserna trycker på, nämligen detta att man ökar den nödvändiga rörligheten på arbetsmarknaden både i Sverige och när svenskar arbetar på andra ställen inom EU. Borttagande av uppskovsreglerna skulle medföra en kraftig hämsko på arbetskraftens rörlighet, eller i vart omöjliggöra att familjen flyttar med den familjemedlen som i sin karrär eller av det tvång som föreligger vid arbetslöshet tar arbete på annan ort än där familjebostaden f.n. finns. En kombination av borttagande av uppskovsmöjligheten och höjd reavinstskatt eller en försäljningsskatt måste för alla som inte är mycket förmögna stoppa flytt av familjebostaden. Och som sagt en rörlig arbetsmarknad är nödvändig stimulans för landets ekonomi.
Nog är det en riktig borgarflopp som är under uppsegling. Skall KD svika ett vallöfte eller regeringen sabba sina egen målsättning med en stimulerad arbetsmarknad?
Folk dör i inbördeskrig men utan "väpnad konflikt"!
Det som är bland det svåraste att smälta är ofta nyheterna om hur utlänningslagen tillämpas. Sedan i mars i år överprövas ärendena av migrationsöverdomstol (knuten till kammarrätten i Stockholm). Att det inte skulle bli enklare om jurister övertog prövningen stod klart redan innan de nya migrationsdomstolarna började sin verksamhet. Detta är ju en politisk lagstiftning. Och inrättandet av domstolarna var ett sätt för politikerna att skyffla över ömtåliga avgöranden på domstolsväsendet. Detta är nu en typ av ändrad gränsdragning mellan förvaltning och domstolsväsende som blivit vanlig inte minst inom europarätten, där domstolar getts politiska funktioner. Enligt min mening är detta ett sätt att slå blå dunster i folks ögon. Eller m.a.o. att ge sken av att besluten har en mer objektifierad karaktär, vilket naturligtvis inte är med verkligheten överensstämmande. Jag har själv varit aktiv som jurist och anser mig därför kunna tala från yrkeserfarenhet.
Senast gäller det nyhetsinslagen beträffande en Bagdadbo som sökt asyl och fått avslag. Nyhetsinslagen visar jurister som förklarar att den allmänna situationen i Bagdad är svår och mörk, både säkerhetsmässigt och humanitärt, men att mannen inte har sådana skäl att han enligt utlänningslagen ska beviljas uppehållstillstånd. Det råder svåra motsättningar i stora delar av Bagdad. Den asylsökande måste åberopa individuella skäl som visar att man känner en välgrundad fruktan att drabbas av de svåra motsättningar som råder. Det allmänna läget är alltså inte tillräckligt för att uppehållstillstånd ska beviljas till alla asylsökande från Bagdad. Det råder alltså ingen inre väpnad konflikt i Irak och alla som har flytt måste kunna visa att de varit personligt förföljda för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Men på Amnesty ifrågasätter man beslutet. Det är anmärkningsvärt att man väljer att fatta dessa typer av beslut innan FN:s flyktingkommissarie UNHCR kommer med rekommendationer, som man väl vet är på gång. Rekommendationer om hur situtaionen ser ut i Irak, vilka är i behov av skydd och vad ska man göra.
Vår uppfattning är att situationen är så pass allvarlig i Irak, inte minst i Bagdad, att det är orättfärdigt och i strid med asylrätten att skicka tillbaks personer dit i dag, säger Madelaine Seidlitz, ansvbarig för asyl- och flyktingfrågor på Amnesty.
Dan Eliasson generaldirektör på Migrationsverket menar att visserligen bedömer situationen i Bagdad "som långt ifrån säker" men att man tagit ett riktigt beslut som följer svensk lagstiftning.
Den lagstiftning som Dan Eliasson syftar på är utlänningslagen, som i relevant del säger
4 kap
2 § Med skyddsbehövande i övrigt avses i denna lag en utlänning som ... befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon ... 2. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp...
Varje dag, ja varje dag, ofta flera gånger om dagen rapporteras om grova våldsdåd oftast koncentrerat till Bagdadregionen. Olika religiösa grupper beskjuter varandra inte bara med finkalibriga vapen utan med granatkastare och bomber, som lett till avsevärda förluster. Utländska trupper hålls i tusental på plats för att förhindra - utan att lyckas stävja omfattande terrorverksamhet - att inbördeskrig mellan reguljära förband bryter ut. Jag har vet inte hur stora de mänskliga förlusterna bland civilbefolkningen är men kan av nyhetsrapporteringen dra slutsatsen att det måste uppgå till åtskilliga 10.000 personer. När enskildas säkerhet på detta sätt är obefintlig framstår en sådan språklig ordlek som avvisningsbeslutet innehåller som en blodig ironi mot för medborgaren rimlig lagtolkning. Bomber mot marknadsbesökare där 100-tals människor blir strödda kroppsdelar, bomber mot moskéer och religiösa cermonier med blodigt slut för deltagarna, kidnappningar och mord i stor skala, beskjutning och bakhåll mot polispatruller, allt som fått till följd att det civila samhället haltar.
Svårt.. men ingen inre väpnad konflikt. Är det vår rättvisa lag det? Hos mig finns i alla fall tanken att vi i formellt förvaltningsspråk döljer ett övergrepp som i vart fall strider mot min rättskänsla.
Senast gäller det nyhetsinslagen beträffande en Bagdadbo som sökt asyl och fått avslag. Nyhetsinslagen visar jurister som förklarar att den allmänna situationen i Bagdad är svår och mörk, både säkerhetsmässigt och humanitärt, men att mannen inte har sådana skäl att han enligt utlänningslagen ska beviljas uppehållstillstånd. Det råder svåra motsättningar i stora delar av Bagdad. Den asylsökande måste åberopa individuella skäl som visar att man känner en välgrundad fruktan att drabbas av de svåra motsättningar som råder. Det allmänna läget är alltså inte tillräckligt för att uppehållstillstånd ska beviljas till alla asylsökande från Bagdad. Det råder alltså ingen inre väpnad konflikt i Irak och alla som har flytt måste kunna visa att de varit personligt förföljda för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Men på Amnesty ifrågasätter man beslutet. Det är anmärkningsvärt att man väljer att fatta dessa typer av beslut innan FN:s flyktingkommissarie UNHCR kommer med rekommendationer, som man väl vet är på gång. Rekommendationer om hur situtaionen ser ut i Irak, vilka är i behov av skydd och vad ska man göra.
Vår uppfattning är att situationen är så pass allvarlig i Irak, inte minst i Bagdad, att det är orättfärdigt och i strid med asylrätten att skicka tillbaks personer dit i dag, säger Madelaine Seidlitz, ansvbarig för asyl- och flyktingfrågor på Amnesty.
Dan Eliasson generaldirektör på Migrationsverket menar att visserligen bedömer situationen i Bagdad "som långt ifrån säker" men att man tagit ett riktigt beslut som följer svensk lagstiftning.
Den lagstiftning som Dan Eliasson syftar på är utlänningslagen, som i relevant del säger
4 kap
2 § Med skyddsbehövande i övrigt avses i denna lag en utlänning som ... befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon ... 2. behöver skydd på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av andra svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp...
Varje dag, ja varje dag, ofta flera gånger om dagen rapporteras om grova våldsdåd oftast koncentrerat till Bagdadregionen. Olika religiösa grupper beskjuter varandra inte bara med finkalibriga vapen utan med granatkastare och bomber, som lett till avsevärda förluster. Utländska trupper hålls i tusental på plats för att förhindra - utan att lyckas stävja omfattande terrorverksamhet - att inbördeskrig mellan reguljära förband bryter ut. Jag har vet inte hur stora de mänskliga förlusterna bland civilbefolkningen är men kan av nyhetsrapporteringen dra slutsatsen att det måste uppgå till åtskilliga 10.000 personer. När enskildas säkerhet på detta sätt är obefintlig framstår en sådan språklig ordlek som avvisningsbeslutet innehåller som en blodig ironi mot för medborgaren rimlig lagtolkning. Bomber mot marknadsbesökare där 100-tals människor blir strödda kroppsdelar, bomber mot moskéer och religiösa cermonier med blodigt slut för deltagarna, kidnappningar och mord i stor skala, beskjutning och bakhåll mot polispatruller, allt som fått till följd att det civila samhället haltar.
Svårt.. men ingen inre väpnad konflikt. Är det vår rättvisa lag det? Hos mig finns i alla fall tanken att vi i formellt förvaltningsspråk döljer ett övergrepp som i vart fall strider mot min rättskänsla.
måndag 20 augusti 2007
Surkart eller solmogna äpplen?
Mertalet av all frukt som tillhandahålls i affärerna är frukt som plockats som kart från träden och ofta av sorter med tjocka och och sega skal, allt för att frukten skall tåla långa transporter och den ibland något omilda behandlingen fram till kunden (för att nu inte tala om alla klämmande fingrar!). Jag har haft förmånen att få frukt som trädmognat och dessutom är litet "gamla" sorter som ofta inte tål transporter och skall tas med silkesvantarna för att inte få bruna fläckar i köttet. Men vilken skillnad i smak. Redan doften av en mogen frukt, äpple eller päron ...
Om du har ett litet växthus - ja, det går t.o.m. på friland i södra halvan av Sverige - så kan du enkelt odla tomater och gurka. Även där finns en del gamla sorter att pröva. Och då vet du vart du skall lägga gräsklippet. Äter man solmogna tomater, särskilt de egenodlade, så är de hårdskaliga odlade på plastull med tillskott av de 15 (eller hur många de nu är) syntetiska näringsämnena knappast något som du/jag lägger ner pengar på.
Samma sak med den potatis du odlar själv utan de 6-8 olika besprutningarna. De är en fräschhet över nykokt egenpotatis som vid jämförelse gärna gör att man avstår från den grundligt besprutade.
Men har det kanske gått så långt att vi inte längre reagerar på dålig kvalitet eller brister i hanteringen.
Samma sak på TV-utbudet. Har några gånger sett dessa TV-deckare som tidsfördriv. Eftersom jag beundrar Helen Mirren så höll jag mig igår uppe för att se reprisen på "I mördarens fotspår" del 1. Efter det tyckte man synd om Peter Haber och Mikael Persbrandt som måste tragla med en Beck där man inte längre tycks lägga ner något arbete på miljö, manus och regi. Varför kan engelsmän åstadkomma det där extra som kännetecknar kvalitet och som gör att Beck otvetydigt framstår som tidsfördriv medan kommisarie Tennisons förehavanden och personliga story är både gripande och spännande på flera plan. Ändå är Peter Habor en fin skådespelare med ett känsligt ansikte men all hans skådespelartalang sumpas med det bristfälliga sammanhanget.
Häremot står Hellen Mirrens helgjutna tolkning av den alkoholiserade kvinnliga karriäristen inom polisen och filmen som beskrivs så här på SvTs hemsida: Pensionen närmar sig, hennes far är döende i cancer och samtidigt gör Tennison allt för att försöka dölja sina tilltagande alkoholproblem. När hon och hennes team utreder ett brutalt mord på en 14-årig flicka blir de känslomässiga påfrestningarna överväldigande för den livströtta detektiven. Allteftersom pressen ökar för att hitta en huvudmisstänkt blir sprickorna i fasaden allt tydligare och 35 års undertryckt ilska och ensamhet bubblar upp till ytan. Mitt i eländet finner Tennison oväntad tröst i den mördade flickans vän Penny, som påminner om henne själv som ung. Men tillsammans med Tennisons växande alkoholproblem så kommer denna opassande vänskap att äventyra inte bara utredningen och Tennisons yrkesmässiga rykte, utan också hennes liv.
Varför nöjer vi oss i så många sammanhang med halvmessyrer? Måste vi hålla till godo med surkart - kan vi inte kräva solmogna äpplen och päron?
Om du har ett litet växthus - ja, det går t.o.m. på friland i södra halvan av Sverige - så kan du enkelt odla tomater och gurka. Även där finns en del gamla sorter att pröva. Och då vet du vart du skall lägga gräsklippet. Äter man solmogna tomater, särskilt de egenodlade, så är de hårdskaliga odlade på plastull med tillskott av de 15 (eller hur många de nu är) syntetiska näringsämnena knappast något som du/jag lägger ner pengar på.
Samma sak med den potatis du odlar själv utan de 6-8 olika besprutningarna. De är en fräschhet över nykokt egenpotatis som vid jämförelse gärna gör att man avstår från den grundligt besprutade.
Men har det kanske gått så långt att vi inte längre reagerar på dålig kvalitet eller brister i hanteringen.
Samma sak på TV-utbudet. Har några gånger sett dessa TV-deckare som tidsfördriv. Eftersom jag beundrar Helen Mirren så höll jag mig igår uppe för att se reprisen på "I mördarens fotspår" del 1. Efter det tyckte man synd om Peter Haber och Mikael Persbrandt som måste tragla med en Beck där man inte längre tycks lägga ner något arbete på miljö, manus och regi. Varför kan engelsmän åstadkomma det där extra som kännetecknar kvalitet och som gör att Beck otvetydigt framstår som tidsfördriv medan kommisarie Tennisons förehavanden och personliga story är både gripande och spännande på flera plan. Ändå är Peter Habor en fin skådespelare med ett känsligt ansikte men all hans skådespelartalang sumpas med det bristfälliga sammanhanget.
Häremot står Hellen Mirrens helgjutna tolkning av den alkoholiserade kvinnliga karriäristen inom polisen och filmen som beskrivs så här på SvTs hemsida: Pensionen närmar sig, hennes far är döende i cancer och samtidigt gör Tennison allt för att försöka dölja sina tilltagande alkoholproblem. När hon och hennes team utreder ett brutalt mord på en 14-årig flicka blir de känslomässiga påfrestningarna överväldigande för den livströtta detektiven. Allteftersom pressen ökar för att hitta en huvudmisstänkt blir sprickorna i fasaden allt tydligare och 35 års undertryckt ilska och ensamhet bubblar upp till ytan. Mitt i eländet finner Tennison oväntad tröst i den mördade flickans vän Penny, som påminner om henne själv som ung. Men tillsammans med Tennisons växande alkoholproblem så kommer denna opassande vänskap att äventyra inte bara utredningen och Tennisons yrkesmässiga rykte, utan också hennes liv.
Varför nöjer vi oss i så många sammanhang med halvmessyrer? Måste vi hålla till godo med surkart - kan vi inte kräva solmogna äpplen och päron?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
