I Sverige har vi en övervägande borgerlig press - 100 dagstidningar med mer än 3 miljoner ex och 16 vänster med ca 600.000 ex. Därför hör vi litet om regringens konsekventa nedbrytning av arbetar- och tjänstemannarörelsens fackliga del.
Fackförbunden inom LO och tjänstefacken tappar medlemmar. Sedan årsskiftet har 80000 resp 20000 lämnat. Hårdast slår utvecklingen mot traditionella låglöneförbund som Hotell- och restaurang och Handels. Utvecklingen är resultatet av en medveten allianspolitik. De första åtgärder regeringen genomförde handlade om att göra det dyrare att vara med i facket. De som har störst behov av en organisation lämnas ensamma. Utvecklingen kan knappast komma som en överraskning. Ökad lönespridning är en annan hörnpelare i regeringens "jobbpolitik". Lägre löner för de mest utsatta ska skapa en balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft med kort skolutbildning, liten arbetslivserfarenhet eller dåliga språkkunskaper. Att fackförbunden nu tappar medlemmar kommer att göra det svårare att driva krav på minskade löneskillnader. Precis det är avsikten bakom regeringens politik. Och det är en beställning från Svenskt Näringsliv.
I 36 arbetslöshetskassor har över 300000 arbetstagare lämnat kassan av ekonomiska skäl. Detta leder till att kostnaderna för kassorna ökar och hotar existensen för flera av de mindre kassorna. Många har bara slutat att betala eftersom de inte längre anser sig ha råd med arbetslöshetsförsäkring men staten vägrar att efterge de inbetalningar som skulle ha skett under en uppsägningstid vilket kommer att medföra att minst en kvarts miljon arbetstagare hotas av inkasso. Arbetsmarknadsministerns svar är att detta är kassornas problem. Flykten från kassorna är en direkt följd av att solidaritetsprincipen ändrats av regeringen så att kassor med större arbetslöshet fått högre avgifter samtidigt som förmåner försämrats. Även detta har skett på beställning av Svenskt Näringsliv, som samtidigt erhållit befrielse från en rad miljömässiga omständigheter, vilket i sin tur också är komponenter ingående i sjukbilden särskilt för låginkomsttagare.
Man skulle kunna resonera så att staten genom ändring av villkoren i försäkringen brutit avtalet med den enskilde och denne därför berättigad att frånträda avtalet. Om du har en ett avtal om arbete och hantverkaren dels ändrar avtalsvillkoren dels ock höjer priset så lär du knappast vara bunden av avtalet. Men förmodligen gäller inte vanlig hederlig civilrätt gentemot staten.
Både Centern och Folkpartiet skramlar dessutom hotfullt med ändringar i arbetsrätten som ytterligare skulle gynna Svenskt Näringsliv och arbetsgivarparten.
Allt detta samtidigt som sjuka, arbetslösa och pensionärer satts i särskild skatteklass med högre skatteuttag än de med arbetsinkomst. Allt detta samtidigt som skattelättnader genomförts för de rika och mer bemedlade i samhället på 5- eller 6-siffriga belopp. När man talar om det "nya arbetarpartiet" så måtte man tala om några guldkantade arbetare men knappast vanliga jobbare. Nej, var och en får nog vara mer noga med prövningen av valljuget 2010. Kolla om bakom alliansens fårakläder döljer sig en arbetsgivarulv!
På något sätt är det som om väljarna börjar vakna upp ur den borgerliga mardrömmen. Väljarstödet ökar på nytt kraftigt för socialdemokraterna, enligt en mätning av det skandinaviska opinionsinstitutet Sentio Research utförd i månadsskiftet aug/sept. Avståndet mellan de politiska blocken växer till 55,6 procent för oppositionspartierna mot 39,3 för de borgerliga regeringspartierna. I juli var ledningen 53,6 - 40,4.
lördag 8 september 2007
fredag 7 september 2007
Försvarsspelet igen!
Före valet enades de borgerliga partiledarna om att försvaret skulle få mer pengar. Men på vägen fram till politikerveckan i Almedalen 2007 hände något. Ökade anslag förvandlades till minskade anslag. Om vi tar fyra miljarder från försvaret blir det pengar till skattesänkningar, förklarade finansminister Anders Borg (m) i Almedalen. Detta skedde utan att försvarsministern Mikael Odenberg (m) ens blivit förvarnad - "det rör sig om ett missförstånd" var hans kommentar. Vid avgången, som motiverades av "Borgs seger", hördes han uttrycka att regeringens hantering av försvaret liknar lättsinne. Mona Sahlin fyllde på apropå försvarsministerns avhopp: "Jag är djupt oroad över att försvars- och säkerhetspolitiken uppenbarligen har blivit en budgetpost i stället för en frågeställning om vilket säkerhetspolitiskt läge som regeringen bedömer att försvaret bör vara i".
De borgerliga tidningarna har chockat uttryckt viss kritik av regeringen och försvarsfrågans hantering. Mats Skogkär skriver i "Farligt försvarsspel" 7/9 i Sydsvenskan om Mona Sahlins uttalande: Så rätt hon har fast fel. Den borgerliga regeringen följer i själva verket en gammal socialdemokratisk tradition: Under decennier har försvarspolitiken i stor utsträckning påverkats av andra hänsyn än rent säkerhetspolitiska ? inte minst av industri- och regionalpolitiska överväganden.
Mona Sahlin har inte fel. Den socialdemokratiska traditionen när det gäller försvarspolitiska överväganden har haft tre dimensioner försvars/säkerhetspolitiskt, industri/regonalpolitiskt och nationalekonomiskt/arbetsmarknadsmässigt. I detta stycke följer sågningen av Odenberg enligt Borgs sifferplan inte alls en socialdemokratisk tradition. Nej det är resultat av kortsiktigt siffertänkande som kommer att leda till avsevärt avbräck i vad moderaterna kalla "sin arbetslinje". Det är naturligtvis detta vidare perspektiv - ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt - som också är anledningen till Odenbergs avhopp. Han var ju moderaternas ekonomiska talesman och påtänkt finansminister.
Och Mats Skogkär gör sig skyldig till samma fel i sin argumentation. Han liksom Borg och Reinfeldt är bara siffernissar som räknar på att i Finland får man en större stående styrka än Sverige till en väsentligt lägre kostnad. Siffror, siffror som kan förvända synen på den mest inbitne. Och så litet trams om att "försvaret måste få kosta" och gärna litet mer om man är sturigt utanför militärallianser samt att vi inte får eftersätta "värnandet av landets gränser och suveränitet" (precis som om vi kunde det med nuvarande armé?!). Därefter bara siffror - jo tänkvärda kanske. Men hur skulle vara om vi tänkte längre än siffernissarna? Det borde ju vara en ledarskribents uppgift.
Främsta anledningen till att en svensk soldat är dyrare är att allt från strumporna via kalsingarna till kpisten och flygplanet/ubåten/tanksen är i stora drag svenskproducerat. Ja, till och med utvecklat i Sverige av skickliga arbetare, tjänstemän och industriidkare. Denna industri är naturligtvis beroende i hög grad av försvarsbeställningar av materiel men också av att använda det svenska försvaret som ett skyltfönster när det gäller den stora exporten av försvarsmateriel och komplicerade försvarssystem.
Ett sådant enkelspårigt siffertänkande som Borg och hans finansdepartement ägnar sig åt med Reinfeldts goda minne kan bara beskrivas med orden att såga av den gren man sitter på. Dessutom är det förödande långsiktigt sett eftersom en försvarsindustri inte kan byggas upp på en dag när den självdött av alla nedskärningar av försvarets materielbeställningar. Moderaterna bygger ett monument över en misslyckad allianspolitik - en gropp att själv falla i.
De borgerliga tidningarna har chockat uttryckt viss kritik av regeringen och försvarsfrågans hantering. Mats Skogkär skriver i "Farligt försvarsspel" 7/9 i Sydsvenskan om Mona Sahlins uttalande: Så rätt hon har fast fel. Den borgerliga regeringen följer i själva verket en gammal socialdemokratisk tradition: Under decennier har försvarspolitiken i stor utsträckning påverkats av andra hänsyn än rent säkerhetspolitiska ? inte minst av industri- och regionalpolitiska överväganden.
Mona Sahlin har inte fel. Den socialdemokratiska traditionen när det gäller försvarspolitiska överväganden har haft tre dimensioner försvars/säkerhetspolitiskt, industri/regonalpolitiskt och nationalekonomiskt/arbetsmarknadsmässigt. I detta stycke följer sågningen av Odenberg enligt Borgs sifferplan inte alls en socialdemokratisk tradition. Nej det är resultat av kortsiktigt siffertänkande som kommer att leda till avsevärt avbräck i vad moderaterna kalla "sin arbetslinje". Det är naturligtvis detta vidare perspektiv - ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt - som också är anledningen till Odenbergs avhopp. Han var ju moderaternas ekonomiska talesman och påtänkt finansminister.
Och Mats Skogkär gör sig skyldig till samma fel i sin argumentation. Han liksom Borg och Reinfeldt är bara siffernissar som räknar på att i Finland får man en större stående styrka än Sverige till en väsentligt lägre kostnad. Siffror, siffror som kan förvända synen på den mest inbitne. Och så litet trams om att "försvaret måste få kosta" och gärna litet mer om man är sturigt utanför militärallianser samt att vi inte får eftersätta "värnandet av landets gränser och suveränitet" (precis som om vi kunde det med nuvarande armé?!). Därefter bara siffror - jo tänkvärda kanske. Men hur skulle vara om vi tänkte längre än siffernissarna? Det borde ju vara en ledarskribents uppgift.
Främsta anledningen till att en svensk soldat är dyrare är att allt från strumporna via kalsingarna till kpisten och flygplanet/ubåten/tanksen är i stora drag svenskproducerat. Ja, till och med utvecklat i Sverige av skickliga arbetare, tjänstemän och industriidkare. Denna industri är naturligtvis beroende i hög grad av försvarsbeställningar av materiel men också av att använda det svenska försvaret som ett skyltfönster när det gäller den stora exporten av försvarsmateriel och komplicerade försvarssystem.
Ett sådant enkelspårigt siffertänkande som Borg och hans finansdepartement ägnar sig åt med Reinfeldts goda minne kan bara beskrivas med orden att såga av den gren man sitter på. Dessutom är det förödande långsiktigt sett eftersom en försvarsindustri inte kan byggas upp på en dag när den självdött av alla nedskärningar av försvarets materielbeställningar. Moderaterna bygger ett monument över en misslyckad allianspolitik - en gropp att själv falla i.
Två vapenvägrare ersätter kaptenen och ÖB ler snett
Reinfeldt ersätter kaptenen i reserven med två vapenvägrare - och ÖB ler snett.
Vapenvägraren Borg, som visserligen avancerat till finansminister, föreskriver med Reinfeldts goda minne hur stora besparingarna skall vara och tillsätter en grupp inom finansdepartementet - inte försvarsdepartementet - för att närmare granska hur man skall göra nedskärningar i försvaret. Och utan att ge försvarminister Michael Odenberg förhandsbesked släpper Borg uppgiften att minst 4 miljarder kan man spara på försvaret. Kan man förnedra en fackminister mer? Och Reinfeldt låter denna katt- och råttalek pågå i flera veckor. Sakligt sett är det en konstig tågordning att först tala om nedskärningarna och inte om de uppgifter som man vill lägga på försvaret för att därefter konstatera vad kostnaden blir. Formellt sett är det upprörande att vingklippa både försvarsministern och överbefälhavaren när man ovanifrån finansdepartementet som nog har sifferkunnande men knappast operativt kunnande på försvars- och säkerhetsområdet skapar en delegation som skall leda besparingsarbetet i försvaret. Saken blir knappast bättre av att till efterträdare utpekas ännu en vapenvägrare, nämligen Sven Tolgfors, som redan i sitt primärframträdande förklarar att han är lojal med Borgs föreskrifter och inte vill ha politisk strid om försvaret. Vem skall efter detta kämpa för att försvaret får tillräckligt med medel? Vapenvägraren Tolgfors som lovat vara snäll gosse och inte ha någon egen åsikt om försvaret, dess kostnader eller framtid utformning? Gud bevare försvaret!
Jag trodde inte att det fanns sådan resning i toppolitiker att de kunde ta konsekvenserna och avgå. Michael Odenberg har alla heder. Han är inte heller vem som helst utan ett av de tyngsta moderatnamnen. Odenberg var moderat gruppledare i riksdagen, därtill partiets talesman i ekonomiska frågor. Han är - jämte Reinfeldt och Borg - en av de drivande bakom de "nya moderaterna". Nu avgår han från försvarsministerposten därför att de av regeringen satta ekonomiska ramarna ger "stora svårigheter att uppfylla den ambition regeringen satt upp för sina försvarsinsatser". Det är också felaktigt att inte först diskutera försvarets uppgifter och att som nu bara diskutera pengarna kan han inte ställa upp på. Han gör det för att han tycker att regeringen bedriver en felaktig politik: "Om man inte längre tror på uppgiften skall man stiga åt sidan." Han lämnar samtidigt riksdagsarbetet och motiverar sitt avhopp från riksdagen med att "där finns en del som jag inte har lust att rösta för".
Odenberg menar att omsorgen om försvaret fått stå tillbaka för viljan att genomföra andra reformer. Det har helt enkelt kosdtat för mycket att genomföra alla reformer för att gynna de rika och besuttna i samhället trots att man skinnat de fattiga. För att inte gå vidare med den bilden utan verkligen ge även de mindre bemedlade något inför valet 2010 behöver man en stor pott att ösa ur: försvaret. Räknenissarna har alltså med Reinfeldts goda minne tagit över helt. Reinfeldt har visat sig svag genom att inte kunna jämka och dessutom hamnat i händerna på sin finansminister, vilket kan visa sig ge regeringen en säregen slagsida.
Eftersom tydligen det rör sig om främst nedskärningar på materielsidan får man hoppas att svenska soldater inte skickas utomlands på svåra insatsuppdrag med sekunda eller undermålig utrustning. En sådan strategi skulle få allvarliga konsekvenser, särskilt om därigenom svenska soldaters liv och säkerhet kom i fara. Om man har en ambition att verka på den internationella scenen är naturligtvis en modern och driftsäker utrustning a och o för sådana uppdrag. Det kan vidare ifrågasättas inte minst med tanke de stora katastroferna i Thailand och med Estonia om försvarets utrustningsbehov tål att skäras ned för andra reformer. Man måste naturligtvis tänka även på rimligt stora terroristattacker då försvarets resurser måste kunna sättas in. Ett insatsförsvar måste vara mycket välutrustat för olika uppgifter både här hemmavid och långt borta i främmande miljöer. En kraftig och planlös nedskärning kan allvarligt nedsätta vår säkerhets- och katatstrofberedskap. Det är inte sagt att två vapenvägrare och siffernissar är bästa ledare att göra dessa avvägningar.
För första gången sedan alliansregeringen tillträdde är de stora borgerliga drakarna eniga i att kritisera det oskickliga handlaget hos regerinmgen och särskilt då Fredrik Reinfeldt. Med ett understatement kan konstateras att hans kommentar till Odenbergs avgång inte tillhörde de mer välgrundade. Men vad faen skulle karln säga?! Sålt smöret och tappat pengarna ...
Det här med vapenvägrare är inget personligt - jag är själv detta men så är jag varken finans- eller försvarsminister. Ja, inte moderat eller borgerlig heller för den delen.
Vapenvägraren Borg, som visserligen avancerat till finansminister, föreskriver med Reinfeldts goda minne hur stora besparingarna skall vara och tillsätter en grupp inom finansdepartementet - inte försvarsdepartementet - för att närmare granska hur man skall göra nedskärningar i försvaret. Och utan att ge försvarminister Michael Odenberg förhandsbesked släpper Borg uppgiften att minst 4 miljarder kan man spara på försvaret. Kan man förnedra en fackminister mer? Och Reinfeldt låter denna katt- och råttalek pågå i flera veckor. Sakligt sett är det en konstig tågordning att först tala om nedskärningarna och inte om de uppgifter som man vill lägga på försvaret för att därefter konstatera vad kostnaden blir. Formellt sett är det upprörande att vingklippa både försvarsministern och överbefälhavaren när man ovanifrån finansdepartementet som nog har sifferkunnande men knappast operativt kunnande på försvars- och säkerhetsområdet skapar en delegation som skall leda besparingsarbetet i försvaret. Saken blir knappast bättre av att till efterträdare utpekas ännu en vapenvägrare, nämligen Sven Tolgfors, som redan i sitt primärframträdande förklarar att han är lojal med Borgs föreskrifter och inte vill ha politisk strid om försvaret. Vem skall efter detta kämpa för att försvaret får tillräckligt med medel? Vapenvägraren Tolgfors som lovat vara snäll gosse och inte ha någon egen åsikt om försvaret, dess kostnader eller framtid utformning? Gud bevare försvaret!
Jag trodde inte att det fanns sådan resning i toppolitiker att de kunde ta konsekvenserna och avgå. Michael Odenberg har alla heder. Han är inte heller vem som helst utan ett av de tyngsta moderatnamnen. Odenberg var moderat gruppledare i riksdagen, därtill partiets talesman i ekonomiska frågor. Han är - jämte Reinfeldt och Borg - en av de drivande bakom de "nya moderaterna". Nu avgår han från försvarsministerposten därför att de av regeringen satta ekonomiska ramarna ger "stora svårigheter att uppfylla den ambition regeringen satt upp för sina försvarsinsatser". Det är också felaktigt att inte först diskutera försvarets uppgifter och att som nu bara diskutera pengarna kan han inte ställa upp på. Han gör det för att han tycker att regeringen bedriver en felaktig politik: "Om man inte längre tror på uppgiften skall man stiga åt sidan." Han lämnar samtidigt riksdagsarbetet och motiverar sitt avhopp från riksdagen med att "där finns en del som jag inte har lust att rösta för".
Odenberg menar att omsorgen om försvaret fått stå tillbaka för viljan att genomföra andra reformer. Det har helt enkelt kosdtat för mycket att genomföra alla reformer för att gynna de rika och besuttna i samhället trots att man skinnat de fattiga. För att inte gå vidare med den bilden utan verkligen ge även de mindre bemedlade något inför valet 2010 behöver man en stor pott att ösa ur: försvaret. Räknenissarna har alltså med Reinfeldts goda minne tagit över helt. Reinfeldt har visat sig svag genom att inte kunna jämka och dessutom hamnat i händerna på sin finansminister, vilket kan visa sig ge regeringen en säregen slagsida.
Eftersom tydligen det rör sig om främst nedskärningar på materielsidan får man hoppas att svenska soldater inte skickas utomlands på svåra insatsuppdrag med sekunda eller undermålig utrustning. En sådan strategi skulle få allvarliga konsekvenser, särskilt om därigenom svenska soldaters liv och säkerhet kom i fara. Om man har en ambition att verka på den internationella scenen är naturligtvis en modern och driftsäker utrustning a och o för sådana uppdrag. Det kan vidare ifrågasättas inte minst med tanke de stora katastroferna i Thailand och med Estonia om försvarets utrustningsbehov tål att skäras ned för andra reformer. Man måste naturligtvis tänka även på rimligt stora terroristattacker då försvarets resurser måste kunna sättas in. Ett insatsförsvar måste vara mycket välutrustat för olika uppgifter både här hemmavid och långt borta i främmande miljöer. En kraftig och planlös nedskärning kan allvarligt nedsätta vår säkerhets- och katatstrofberedskap. Det är inte sagt att två vapenvägrare och siffernissar är bästa ledare att göra dessa avvägningar.
För första gången sedan alliansregeringen tillträdde är de stora borgerliga drakarna eniga i att kritisera det oskickliga handlaget hos regerinmgen och särskilt då Fredrik Reinfeldt. Med ett understatement kan konstateras att hans kommentar till Odenbergs avgång inte tillhörde de mer välgrundade. Men vad faen skulle karln säga?! Sålt smöret och tappat pengarna ...
Det här med vapenvägrare är inget personligt - jag är själv detta men så är jag varken finans- eller försvarsminister. Ja, inte moderat eller borgerlig heller för den delen.
tisdag 4 september 2007
EU-stadgan och folkomröstning - smyger man på oss något vi inte vill ha?
Å ena sidan innebär EU:s "reformfördrag" som spikas i oktober inte att EU blir "smalare och vassare" utan tvärtom en EU-stadga "som lägger sig i allt"; citaten från Erik Svennings sidoledare "EU-stadgan på undantag" i dagens 3/9 Sydsvenska. Å andra sidan framhåller man i huvudledaren "Opinion i balans" där man stärker svenska politiker att stå emot tanken på folkomröstning i Sverige.
Erik Svenning konstaterar i sitt ledarstick att EU-stadgan är mycket mer omfattande och detaljerad än Europakonventionens mer abstrakta fri- och rättigheter. Sålunda rymmer fördraget en syn på familjepolitik som är annorlunda den svenska, en yttrandefrihet mer beskuren än den svenska och stärks EU-domstolens befogenheter över medlemsländernas socialpolitik. Dessutom, vilket han inte nämner, införs genom majoritetsbeslut och borttagande av enighetskravet att en rad andra frågor kan bestämmas enligt en katolsk/kontinental värdesfär som är helt väsensskild från den svenska.
Erik Svenning summerar: EU-stadgan representerar motsatsen till den svenska regeringens uttryckliga önskan om ett EU som ägnar sig åt de stora, gemensamma, gränsöverskridande frågorna men håller sig borta från det som de enskilda medlemmarna kan besluta om själva. Det är svårt att se hur EU kan bli "smalare men vassare", alliansens målsättning i regeringsförklaringen, utan undantag från EU-stadgan, som lägger sig i allt.
En pikant notering från verkligheten att nu motsätter sig inte bara Storbritanniens konservativa EU-fördraget. 120 parlamentsledamöter, var tredje ledamot ur Labourpartiet, kräver nu folkomröstning liksom ledamöter ur EU-vänliga Liberaldemokraterna. Men hur resonerar då de som för svensk räkning motsätter sig att folket skall ta ställning till en sådan ordning?
Svaret på den frågan hittar man litet till vänster (om uttrycket tillåts i en högertidning) om Svennings analys av reformnfördraget, ja detta med "Opinion i balans". Den inleds med en redogörelse om övergången 1967 till högertrafik för att vi skulle köra på samma sida som våra grannar. Poängen i ledaren var att man 12 år tidigare hållit en folkomröstning där en överväldigande majoritet - 82,9 procent - hade röstat för ett bibehållande av vänstertrafik.
Vad lär vi oss av detta? frågar ledarskribenten retoriskt under påstående att för det första att det inte var "fel" att genomdriva högertrafiken i trots mot folkviljan och för det andra är det bra att Sverige endast har rådgivande folkomröstningar. Godag yxskaft, skulle jag vilja säga till en sådan argumentering. Självklart var det fel att genomföra högertrafik utan en förnyad folkomröstning - allt annat framstår som ett förakt för folkviljan. Det här med rådgivande är enbart en politikernas ångest för att själva inte ha makten att korrigera i makthavarnas tycke felaktiga omröstningsresultat. Som framgår av EMU-omröstningen saknar emellertid detta betydelse i praktiken. Det är väl därför man slår ifrån sig med näbbar och klor när tanken på folkomröstning i Sverige kommer på tal.
Som ni anar kära läsare så skall högertrafikens "kloka anpassning till övriga Europa" utmynna i en vidare slutsats med anknytning till EU:s reformfördrag. Redan detta exempel som rörde hur vi själva skulle göra internt i Sverige höger eller vänster har ju knappast något att göra med frågan om våra valda politiker i Stockholm skall bestämma i mertalet frågor eller om bestämmanderätteen skall överlåtas till en oreglerad kommission med majoritetsbeslut och en mastodontisk jätteförvaltning utan förankring i svensk social eller ekonomisk verklighet, kultur eller historia. Vidare att av våra demokratiskt valda organ och myndigheter skall kunna köras över av nio manliga jurister utan någon som helst bindning till svensk rättstradition. Nej, nu gäller det inte högertrafik utan överhuvudtaget vad vi i framtiden får göra i Sverige inom alla politikområden. Parallellen till till högertrafikeomröstningen är därför ganska försåtlig, för att inte säga missvisande.
Ganska patetisk framstår också ledarskribentens uttanden: I en levande demokrati är medborgarna engagerade och deras vilja respekteras. Detta uppnås på ett utmärkt sätt "genom ett representativt och parlamentariskt statsskick", så som Regeringsformen slår fast. Men självklart kan, och bör, ibland även folkomröstningsinstitutet användas. Särskilt som en utväg ur en politisk och parlamentarisk låsning. Det beklämmande med uttalandet är egentligen att man inte beskriver vad som var huvudmotivet för att införa folkomröstningsinstitutet, varom bestämmelser för övrigt också finns i våra grundlagar, nämligen att man förutsåg att det i framtiden kunde finnas stora frågor som handlade exempelvis om uppgivande av Sveriges suveränitet i någon form eller/och där frågan inte var partiskiljande utan det fanns en folkopinion som inte svarade mot riksdagsledamöternas ställningstaganden.
Men ledarskribenten fortsätter och antyder att ett problem med den direktdemokrati som en folkomröstning utgör är att den inte alltid främjar medborgarengagemanget. Det kan lätt konstateras med en titt på de länder som ofta använder sig av metoden. Ja, om man tittar på länder som har en folkomröstning i månaden eller liknande. Men i Sverige har valdeltagandet i folkomröstningar varit tillräckligt högt. Helt lögnaktigt är påståendet att folkomröstniongar i Sverige inte gynnat medborgarengagemanget, vilket jag finner uppenbart efter att ha deltagit i arbetet med de tre senaste omröstningarna.
Ett annat problem är att en folkomröstning inte nödvändigtvis löser upp en politisk knut, utan tvärtom kan orsaka den, fortsätter ledarskribenten med angivande av kärnkraftsomröstningen 1980, som exempel. Jag förstår att makteliten tycker så. Själv är jag jättenöjd att Sverige tog en något annorlunda väg energimässigt och glad över att det gick att styra upp politikerna hopsyltning med andra maktsfärer inom ekonomin och stoppa den ohämmade kärnkraftsutbyggnaden till förmån för andra energislag.
Ledarslutet är värt att citeras: Risken finns också att ett folkomröstningsresultat bygger på en tillfällig opinion och att frågan om ansvarsutkrävande kompliceras. Den risken är betydligt mindre när viktiga ärenden tragglas i partigrupper och utskott och beslutas av riksdagen. En mindre spektakulär väg förvisso. Men vem har sagt att demokrati måste vara ett jippo? Bakom uttrycket "tillfällig opinion" måste dölja sig tanken att folket rösta "fel", "inte förstått Sveriges bästa" el.likn. Riksdagsbehandlingen går ju inte alls till så ordnat som beskrivs utan i partigrupper och utskott sker hemliga överenskommelser där man ger och tar utan väljarnas insyn. Det må vara bra för alla påtryckargrupper inom näringslivet som är beredda att sälja ut det mesta bara slantarna förökar. Det är också därför enskilda ledamöter ofta inte bryr sig att sätta sig in frågornas alla konsekvenser ty i dessa större principfrågor är det partiledningen som bestämmer och sedan viner partipiskan. För övrigt reser sig frågan automatiskt: Är demokratin bara ett jippo när det gäller folkviljans manifestation i folkomröstning eller hur är med våra val till riksdag och kommuner? Den konsekventa följdfrågan blir naturligtvis: Är det kanske överhuvudtaget onödigt att oroa väljarna med att rösta? Jippo - Så kan bara en sann demokrat uttala sig!
Ledarskribenten ägnar sig alltså åt skamligt sagoberättande. Ett barn kan ju se att Kejsaren är naken, ja dubbelt naken:
* EUs reformfördrag innefattar ett väsentligt överlämnande av makt till Bryssel och i händer som inte kontrolleras i demokratiska former.
* Anledningen till den ihåligha argumenteringen mot folkomröstning i Sverige är helt enkelt att media och makthavare med EMU-omröstningen i gott minne tycker att vi är för dumma att bestämma i viktiga frågor.
Så, så var det med "Opinion i balans" - texten är skriven för att lura oss att dom begriper bättre.
Erik Svenning konstaterar i sitt ledarstick att EU-stadgan är mycket mer omfattande och detaljerad än Europakonventionens mer abstrakta fri- och rättigheter. Sålunda rymmer fördraget en syn på familjepolitik som är annorlunda den svenska, en yttrandefrihet mer beskuren än den svenska och stärks EU-domstolens befogenheter över medlemsländernas socialpolitik. Dessutom, vilket han inte nämner, införs genom majoritetsbeslut och borttagande av enighetskravet att en rad andra frågor kan bestämmas enligt en katolsk/kontinental värdesfär som är helt väsensskild från den svenska.
Erik Svenning summerar: EU-stadgan representerar motsatsen till den svenska regeringens uttryckliga önskan om ett EU som ägnar sig åt de stora, gemensamma, gränsöverskridande frågorna men håller sig borta från det som de enskilda medlemmarna kan besluta om själva. Det är svårt att se hur EU kan bli "smalare men vassare", alliansens målsättning i regeringsförklaringen, utan undantag från EU-stadgan, som lägger sig i allt.
En pikant notering från verkligheten att nu motsätter sig inte bara Storbritanniens konservativa EU-fördraget. 120 parlamentsledamöter, var tredje ledamot ur Labourpartiet, kräver nu folkomröstning liksom ledamöter ur EU-vänliga Liberaldemokraterna. Men hur resonerar då de som för svensk räkning motsätter sig att folket skall ta ställning till en sådan ordning?
Svaret på den frågan hittar man litet till vänster (om uttrycket tillåts i en högertidning) om Svennings analys av reformnfördraget, ja detta med "Opinion i balans". Den inleds med en redogörelse om övergången 1967 till högertrafik för att vi skulle köra på samma sida som våra grannar. Poängen i ledaren var att man 12 år tidigare hållit en folkomröstning där en överväldigande majoritet - 82,9 procent - hade röstat för ett bibehållande av vänstertrafik.
Vad lär vi oss av detta? frågar ledarskribenten retoriskt under påstående att för det första att det inte var "fel" att genomdriva högertrafiken i trots mot folkviljan och för det andra är det bra att Sverige endast har rådgivande folkomröstningar. Godag yxskaft, skulle jag vilja säga till en sådan argumentering. Självklart var det fel att genomföra högertrafik utan en förnyad folkomröstning - allt annat framstår som ett förakt för folkviljan. Det här med rådgivande är enbart en politikernas ångest för att själva inte ha makten att korrigera i makthavarnas tycke felaktiga omröstningsresultat. Som framgår av EMU-omröstningen saknar emellertid detta betydelse i praktiken. Det är väl därför man slår ifrån sig med näbbar och klor när tanken på folkomröstning i Sverige kommer på tal.
Som ni anar kära läsare så skall högertrafikens "kloka anpassning till övriga Europa" utmynna i en vidare slutsats med anknytning till EU:s reformfördrag. Redan detta exempel som rörde hur vi själva skulle göra internt i Sverige höger eller vänster har ju knappast något att göra med frågan om våra valda politiker i Stockholm skall bestämma i mertalet frågor eller om bestämmanderätteen skall överlåtas till en oreglerad kommission med majoritetsbeslut och en mastodontisk jätteförvaltning utan förankring i svensk social eller ekonomisk verklighet, kultur eller historia. Vidare att av våra demokratiskt valda organ och myndigheter skall kunna köras över av nio manliga jurister utan någon som helst bindning till svensk rättstradition. Nej, nu gäller det inte högertrafik utan överhuvudtaget vad vi i framtiden får göra i Sverige inom alla politikområden. Parallellen till till högertrafikeomröstningen är därför ganska försåtlig, för att inte säga missvisande.
Ganska patetisk framstår också ledarskribentens uttanden: I en levande demokrati är medborgarna engagerade och deras vilja respekteras. Detta uppnås på ett utmärkt sätt "genom ett representativt och parlamentariskt statsskick", så som Regeringsformen slår fast. Men självklart kan, och bör, ibland även folkomröstningsinstitutet användas. Särskilt som en utväg ur en politisk och parlamentarisk låsning. Det beklämmande med uttalandet är egentligen att man inte beskriver vad som var huvudmotivet för att införa folkomröstningsinstitutet, varom bestämmelser för övrigt också finns i våra grundlagar, nämligen att man förutsåg att det i framtiden kunde finnas stora frågor som handlade exempelvis om uppgivande av Sveriges suveränitet i någon form eller/och där frågan inte var partiskiljande utan det fanns en folkopinion som inte svarade mot riksdagsledamöternas ställningstaganden.
Men ledarskribenten fortsätter och antyder att ett problem med den direktdemokrati som en folkomröstning utgör är att den inte alltid främjar medborgarengagemanget. Det kan lätt konstateras med en titt på de länder som ofta använder sig av metoden. Ja, om man tittar på länder som har en folkomröstning i månaden eller liknande. Men i Sverige har valdeltagandet i folkomröstningar varit tillräckligt högt. Helt lögnaktigt är påståendet att folkomröstniongar i Sverige inte gynnat medborgarengagemanget, vilket jag finner uppenbart efter att ha deltagit i arbetet med de tre senaste omröstningarna.
Ett annat problem är att en folkomröstning inte nödvändigtvis löser upp en politisk knut, utan tvärtom kan orsaka den, fortsätter ledarskribenten med angivande av kärnkraftsomröstningen 1980, som exempel. Jag förstår att makteliten tycker så. Själv är jag jättenöjd att Sverige tog en något annorlunda väg energimässigt och glad över att det gick att styra upp politikerna hopsyltning med andra maktsfärer inom ekonomin och stoppa den ohämmade kärnkraftsutbyggnaden till förmån för andra energislag.
Ledarslutet är värt att citeras: Risken finns också att ett folkomröstningsresultat bygger på en tillfällig opinion och att frågan om ansvarsutkrävande kompliceras. Den risken är betydligt mindre när viktiga ärenden tragglas i partigrupper och utskott och beslutas av riksdagen. En mindre spektakulär väg förvisso. Men vem har sagt att demokrati måste vara ett jippo? Bakom uttrycket "tillfällig opinion" måste dölja sig tanken att folket rösta "fel", "inte förstått Sveriges bästa" el.likn. Riksdagsbehandlingen går ju inte alls till så ordnat som beskrivs utan i partigrupper och utskott sker hemliga överenskommelser där man ger och tar utan väljarnas insyn. Det må vara bra för alla påtryckargrupper inom näringslivet som är beredda att sälja ut det mesta bara slantarna förökar. Det är också därför enskilda ledamöter ofta inte bryr sig att sätta sig in frågornas alla konsekvenser ty i dessa större principfrågor är det partiledningen som bestämmer och sedan viner partipiskan. För övrigt reser sig frågan automatiskt: Är demokratin bara ett jippo när det gäller folkviljans manifestation i folkomröstning eller hur är med våra val till riksdag och kommuner? Den konsekventa följdfrågan blir naturligtvis: Är det kanske överhuvudtaget onödigt att oroa väljarna med att rösta? Jippo - Så kan bara en sann demokrat uttala sig!
Ledarskribenten ägnar sig alltså åt skamligt sagoberättande. Ett barn kan ju se att Kejsaren är naken, ja dubbelt naken:
* EUs reformfördrag innefattar ett väsentligt överlämnande av makt till Bryssel och i händer som inte kontrolleras i demokratiska former.
* Anledningen till den ihåligha argumenteringen mot folkomröstning i Sverige är helt enkelt att media och makthavare med EMU-omröstningen i gott minne tycker att vi är för dumma att bestämma i viktiga frågor.
Så, så var det med "Opinion i balans" - texten är skriven för att lura oss att dom begriper bättre.
söndag 2 september 2007
Tystnad eller inte - del 2.
I förmiddags skrev jag del 1 av "Tystnad eller inte" apropå Sydsvenskans ledare "Tystnad hjälper inte", där man uppmanade "yttrandefrihetens väktare" att snabbt och tydligt reagera på alla åtgärder mot yttrandefriheten, alltså till demokratins försvar.
I dagens 2/9 Per t. Ohlssons söndagsbetraktelse analyseras Sverigedemokraternas anmarsch inom politiken från intet till 2,9 procent av rösterna i sista valet, varigenom de erövrat representation i många kommuner och landsting inte minst här i Skåne. Han väver skickligt ihop SOM-institutets Det nya Sverige, Ola Larsmos Djävulssonaten med material från SD i en analys. Slutsatsen är denna:
Sverigedemokraterna är ett mycket speciellt parti på en mycket speciell punkt: Det vägrar lära sig läxan från Uppsala 1939 - och bör behandlas därefter. Övriga partier måste helt enkelt se till att Sverigedemokraterna förblir det mest avskydda av alla partier. Den som tror den lämpligaste metoden då är att bjuda in Sverigedemokraterna i rampljuset, för att de liksom skall avslöja sig själva, kan gott läsa Djävulssonaten och sedan begrunda Sören Holmbergs slutsats i Det nya Sverige: "De etablerade partierna stödda av de allra flesta av sina väljare - som i genomsnitt tycker mycket illa om Sverigedemokraterna - har varit framgångsrika hittills med att försvara sig mot en inbrytning på nationell nivå." - Som amerikanen säger: Don?t mess with success.
Analysen är skicklig och som vanligt grundligt genomförd. Frågan är om slutsatsen är riktig. Till att börja med så tycks det finnas ett motsatsförhållande mellan hur man skall förhålla sig till aktioner och hot mot yttrandefriheten, å ena sidan, och det ökande stödet för nazistiska partigrupperingar, å den andra. I vart fall om man tittar på Sydsvenskans skriverier. Ännu värre är det när man börjar titta på den långsamt vittrande "success" som tigandet mot nazistiska grupper utgör. Ty faktum är ju att väljarunderlaget ökar. Som skickligt visas i analysen så finns det en tråkig bakgrundshistoria till invandringsmotståndet som leder tillbaka till det s.k. Bollhusmötet 1939 då studenter uttalade sig emot "judeimport". Det gällde ett 20-tal läkare från det naziststyrda Tyskland. Men frågan kvarstår om det finns något man kan göra för att undvika en fortsatt underminering av demokratin genom Sverigedemokraternas och andra nazistiska grupperingars ökning?
Per T. Ohlsson är i analysen inne på rätt spår när han börjar undersöka vilka som attraheras av SD-budskapet: Professor Sören Holmberg tecknar ett lika precist som tänkvärt porträtt av Sverigedemokraterna i SOM-rapporten Det nya Sverige. Partiet har sin bas i socioekonomiska grupper som lågutbildade unga män, landsbygdsbor och förtidspensionerade. Det bekräftar delvis statsvetaren Henrik Oscarssons ?förlorarhypotes?: väljare som känner sig hotade av snabba samhällsförändringar tenderar mer än andra att söka sig till partier av Sverigedemokraternas typ.
Gör man en mer noga penetrering av väljartyperna som attraheras av budskapet så har man information om vad man skall föra fram för och till vilka man skall vända sig för att ge dessa ett alternativ. Jag tror alltså inte på tystnad utan precis som när det gäller den andra demokratifrågan så gäller det att i vart fall tydligt säga ifrån och därvid fjärma sig från SD. Att man bryter tystnaden mot SD innebär ju inte att man behöver ställa SD i rampljuset.
I dagens 2/9 Per t. Ohlssons söndagsbetraktelse analyseras Sverigedemokraternas anmarsch inom politiken från intet till 2,9 procent av rösterna i sista valet, varigenom de erövrat representation i många kommuner och landsting inte minst här i Skåne. Han väver skickligt ihop SOM-institutets Det nya Sverige, Ola Larsmos Djävulssonaten med material från SD i en analys. Slutsatsen är denna:
Sverigedemokraterna är ett mycket speciellt parti på en mycket speciell punkt: Det vägrar lära sig läxan från Uppsala 1939 - och bör behandlas därefter. Övriga partier måste helt enkelt se till att Sverigedemokraterna förblir det mest avskydda av alla partier. Den som tror den lämpligaste metoden då är att bjuda in Sverigedemokraterna i rampljuset, för att de liksom skall avslöja sig själva, kan gott läsa Djävulssonaten och sedan begrunda Sören Holmbergs slutsats i Det nya Sverige: "De etablerade partierna stödda av de allra flesta av sina väljare - som i genomsnitt tycker mycket illa om Sverigedemokraterna - har varit framgångsrika hittills med att försvara sig mot en inbrytning på nationell nivå." - Som amerikanen säger: Don?t mess with success.
Analysen är skicklig och som vanligt grundligt genomförd. Frågan är om slutsatsen är riktig. Till att börja med så tycks det finnas ett motsatsförhållande mellan hur man skall förhålla sig till aktioner och hot mot yttrandefriheten, å ena sidan, och det ökande stödet för nazistiska partigrupperingar, å den andra. I vart fall om man tittar på Sydsvenskans skriverier. Ännu värre är det när man börjar titta på den långsamt vittrande "success" som tigandet mot nazistiska grupper utgör. Ty faktum är ju att väljarunderlaget ökar. Som skickligt visas i analysen så finns det en tråkig bakgrundshistoria till invandringsmotståndet som leder tillbaka till det s.k. Bollhusmötet 1939 då studenter uttalade sig emot "judeimport". Det gällde ett 20-tal läkare från det naziststyrda Tyskland. Men frågan kvarstår om det finns något man kan göra för att undvika en fortsatt underminering av demokratin genom Sverigedemokraternas och andra nazistiska grupperingars ökning?
Per T. Ohlsson är i analysen inne på rätt spår när han börjar undersöka vilka som attraheras av SD-budskapet: Professor Sören Holmberg tecknar ett lika precist som tänkvärt porträtt av Sverigedemokraterna i SOM-rapporten Det nya Sverige. Partiet har sin bas i socioekonomiska grupper som lågutbildade unga män, landsbygdsbor och förtidspensionerade. Det bekräftar delvis statsvetaren Henrik Oscarssons ?förlorarhypotes?: väljare som känner sig hotade av snabba samhällsförändringar tenderar mer än andra att söka sig till partier av Sverigedemokraternas typ.
Gör man en mer noga penetrering av väljartyperna som attraheras av budskapet så har man information om vad man skall föra fram för och till vilka man skall vända sig för att ge dessa ett alternativ. Jag tror alltså inte på tystnad utan precis som när det gäller den andra demokratifrågan så gäller det att i vart fall tydligt säga ifrån och därvid fjärma sig från SD. Att man bryter tystnaden mot SD innebär ju inte att man behöver ställa SD i rampljuset.
Tystnad eller inte?
"Tystnad hjälper inte" var huvudledarens budskap i gårdagens 1/9 huvudledare i Sydsvenskan. Det gällde en uppmaning till "yttrandefrihetens väktare" att vara lika snabba i vändningarna som säkerhetsvakterna som kom till Länsmuseet i Jönköping för att skydda personalen sedan man hotats på grundval av ogrundade rykten om att muséet skulle ställa ut Vilks bilder. Snacka om nervositet. Bakgrunden var en kritik av statsministern för att han segdrog på sitt klargörande att i Sverige så bestämmer politikerna inte vad som skall publiceras - ett yttrande som naturligtvis inte får tolkas som en förstulen kritik av hur läget på mediafronten är i de länder som protesterat mot publiceringarna. Det var också klargörande att man Sydsvenskan på ledarplats klämde ur sig att - oavsett vad man anser om Vilks bilder - så gäller "...tidningars och och konstnärers frihet får varken kringskäras av hot eller av hänsyn till länder som saknar yttrandefrihet. Något så självklart får Sveriges regering aldrig vara sen att poängtera."
Man får bara hoppas att detta antyder en ändrad inställning till journalisters ansvar också. Jag tänker på när Muhammedkarikatyrerna var aktuella för drygt ett år sedan då alla dessa "yttrandefrihetens väktare" hycklande uttalade sitt stöd för yttrandefriheten samtidigt som de ansåg vad de kallade den goda smaken hindrade dem att utöva yttrandefriheten i praktiken. När det gällde de mycket mindre behjärtansvärda bilderna av rondellhundar har ju t.o.m. Sydsvenskan publicerat en - som man visserligen fick använda förstoringsglas för att hitta, men i alla fall. Muhammedkarrikatyrerna var visserligen av dålig kvalitet men mertalet av dem innehöll en politisk eller existensiell udd mot politisk våld och patriarkalitet inom religionens område som var väl tänkvärda. Men då präglade fegheten svenska media. Att fegheten doldes under en slöja av hycklande "dålig smak" och "vämjelig rasism" gör inte saken bättre. Man helt enkelt sålde yttrandefriheten av rädsla för repressalier från de muslimska länder som nu protesterar.
Man kan bara konstatera att så snart diskussionen kring Vilks bilder uppstod i Sverige så publicerade flera ledande dagstidningar i Danmark bilderna. Chefredaktören för Berlingske Tidende förklarade publiceringen med att det ingick i hans journalistiska uppdrag att informera läsarna om vad som var bakgrunden till de nya protesterna från vissa muslimska länder. I ledaren 1/9 klargörs BTs hållning:
At føle sig krænket er en naturlig sag. Det indebærer bare ikke, at man har ret til at krænke eller afskaffe andres ytringsfrihed. Ytringsfriheden er demokratiets hjerteblod, og tapper man det, dør de frie borgere og det frie fællesskab. I vores del af verden lever vi af uenighed og debat, det er i virkeligheden vores stærkeste våben og bør ikke alene være noget, der hyldes i skåltaler og ved festlige lejligheder. Det er denne fælles europæiske lektie, vi lærer i disse år, hvor retten til at føle sig krænket truer retten til at tro, tænke og tale frit og risikerer at gøre os ude af stand til at forsvare vores demokrati mod demokratiets fjender. - At svenskerne lærer det nu er bedre sent end aldrig. Vi andre er allerede blevet meget klogere, end vi var for bare to år siden.
Det är inte utan att jag känner mig litet stolt över att jag skrev som danskarna på min blogg redan när diskussionen var som hetast för drygt ett år sedan, vilket då avfärdades som omoget, oansvarigt ... ja rent av rasistiskt. Jo, det fanns någon som mer privat sa att det låg en del i vad jag sa. Men "yttrandefrihetens väktare" stod där eniga och hycklade. Frågan är bara om svenska media verkligen lärt sig läxan sent omsider? De ledande skribenter som erkänt att de gjorde en missbedömning med Muhammedkarikatyrerna är så lätträknade att ena handens fingrar gott och väl räcker till. För att åstadkomma en grundläggande ändring räcker det nämligen inte att svänga kappan efter vinden utan det måste till en klarläggande undersökning av vad som hände. Jag är bl.a. intresserad av hur denna obrutna enighet uppkom bland journalister i denna mycket diskutabla yttrandefrihetsfråga. Den försöker svenska media smita från, vilket är illavarslande för framtiden.
Man får bara hoppas att detta antyder en ändrad inställning till journalisters ansvar också. Jag tänker på när Muhammedkarikatyrerna var aktuella för drygt ett år sedan då alla dessa "yttrandefrihetens väktare" hycklande uttalade sitt stöd för yttrandefriheten samtidigt som de ansåg vad de kallade den goda smaken hindrade dem att utöva yttrandefriheten i praktiken. När det gällde de mycket mindre behjärtansvärda bilderna av rondellhundar har ju t.o.m. Sydsvenskan publicerat en - som man visserligen fick använda förstoringsglas för att hitta, men i alla fall. Muhammedkarrikatyrerna var visserligen av dålig kvalitet men mertalet av dem innehöll en politisk eller existensiell udd mot politisk våld och patriarkalitet inom religionens område som var väl tänkvärda. Men då präglade fegheten svenska media. Att fegheten doldes under en slöja av hycklande "dålig smak" och "vämjelig rasism" gör inte saken bättre. Man helt enkelt sålde yttrandefriheten av rädsla för repressalier från de muslimska länder som nu protesterar.
Man kan bara konstatera att så snart diskussionen kring Vilks bilder uppstod i Sverige så publicerade flera ledande dagstidningar i Danmark bilderna. Chefredaktören för Berlingske Tidende förklarade publiceringen med att det ingick i hans journalistiska uppdrag att informera läsarna om vad som var bakgrunden till de nya protesterna från vissa muslimska länder. I ledaren 1/9 klargörs BTs hållning:
At føle sig krænket er en naturlig sag. Det indebærer bare ikke, at man har ret til at krænke eller afskaffe andres ytringsfrihed. Ytringsfriheden er demokratiets hjerteblod, og tapper man det, dør de frie borgere og det frie fællesskab. I vores del af verden lever vi af uenighed og debat, det er i virkeligheden vores stærkeste våben og bør ikke alene være noget, der hyldes i skåltaler og ved festlige lejligheder. Det er denne fælles europæiske lektie, vi lærer i disse år, hvor retten til at føle sig krænket truer retten til at tro, tænke og tale frit og risikerer at gøre os ude af stand til at forsvare vores demokrati mod demokratiets fjender. - At svenskerne lærer det nu er bedre sent end aldrig. Vi andre er allerede blevet meget klogere, end vi var for bare to år siden.
Det är inte utan att jag känner mig litet stolt över att jag skrev som danskarna på min blogg redan när diskussionen var som hetast för drygt ett år sedan, vilket då avfärdades som omoget, oansvarigt ... ja rent av rasistiskt. Jo, det fanns någon som mer privat sa att det låg en del i vad jag sa. Men "yttrandefrihetens väktare" stod där eniga och hycklade. Frågan är bara om svenska media verkligen lärt sig läxan sent omsider? De ledande skribenter som erkänt att de gjorde en missbedömning med Muhammedkarikatyrerna är så lätträknade att ena handens fingrar gott och väl räcker till. För att åstadkomma en grundläggande ändring räcker det nämligen inte att svänga kappan efter vinden utan det måste till en klarläggande undersökning av vad som hände. Jag är bl.a. intresserad av hur denna obrutna enighet uppkom bland journalister i denna mycket diskutabla yttrandefrihetsfråga. Den försöker svenska media smita från, vilket är illavarslande för framtiden.
lördag 1 september 2007
Dirty Dancing, Dirty love - dirty just in dirty minds.
"Dirty dancing", filmen från 1987 med Patrick Swayze och Jennifer Grey gavs på danska TV2 som vi här i södra Skåne kan se. En bortskämd tonårstjej med rika föräldrar som förälskar sig i en danslärare av arbetarbakgrund kan det vara något för en vänstersinnad som jag att ta upp min tid med? Jag hade i förhandstexter läst att unga kvinnor älskade filmen därför att filmens huvudperson valde sin egen väg när det gällde kärlek och sexualitet utanför de ramar som konventionen bjuder.
Dirty dancing rymmer problemen med klasskillnader som hinder mellan människor. Rika kvinnor betalar danslärare för att ge dem en "lektion". Man känner verkligen det förnedrande i att vara utsatt för att ens tjänster köps av bemedlade. När Jennifers "Baby" förälskar sig i dansläraren så ses det inte med blida ögon av föräldrar och deras bekanta eller hotellet där dansläraren är anställd. Baby har så svårt att förstå detta med att pengar måste förtjänas krona för kronar - eller kanske det var dollar - men lär sig både det och att dansa. Men inte vilken dans som helst.
Dirty Dancing är svettig, sensuell dans som sätter hela kroppen i brand - arbetarnas och tjänstefolkets dans. Men den känns medryckande och häftigt smittande samt sensuell, för att inte säga sexuell. Diametral motsats till en svepande vals eller en stilla foxtrot. På något sätt skillanden mellan det fysiska och det förställt konstlade. Även vals eller foxtrot är väl ett sätt att få två kroppar att närma sig bara det att vägen till upphetsning är med ett understatement något längre.
I vissa delar var den något sentimental och slutet kunde förutses, att de skulle få varandra det såg man i ögonen på de unga. Även träbocken/flickans pappa insåg till sist detta. Men den rymde värme och glädje. Och jag satt där med tårar i ögonen... ja de faktiskt rann nedför kinderna... när eftertexterna avklingade på rutan.
Jag förstår verkligen att kvinnor älskar filmen för dess frihetspatos och sunda sexuella budskap. Den var också en nyttig påminnelse om alla de begränsningar som omger de lågbetalda, vilka de rika aldrig tänker på. Ja, helt enkelt inte har en aning om. Inte heller anar de förnedringen i att vara fattig eller att hållas för "dirty".
Nej, tårarna kom av tankarna på gången tid, när jag i 37-årsåldern vaknade upp från min heterosexuella förlamning föreskriven av föräldrar, syskon, skola, senare arbetsplats och vänner, ja konventionen helt enkelt. Hur livet helt plötsligt dansade mot mig fyllt av glädje och sexualitet - och hur andra kallade det "dirty". Hur mitt liv i flera år präglades av rädslan att vara "dirty" med följd att självkänslan dalade i botten. I filmens dramatiska klimax yttrar dansläraren de numera klassiska orden till Baby där hon sitter ledsen med sina föräldrar: "Nobody puts Baby in a corner". De tar varandra i handen och inför hela hotellet - ja hela världen - dansar de. Nu dansar jag på äldre dar betydligt mer stillsamt men min kärlek till min man Pelle är lika fylld av värme och lycka som då den 3 december 1982 när vi förlovade oss vid stranden nedanför stenbrottet i Grötvik, Halmstad. Kallar någon dansen dirty, kallar någon kärleken dirty så är det människor med dirty minds. Och ingen, ingen sätter längre mig eller min man i ett hörn.
Dirty dancing rymmer problemen med klasskillnader som hinder mellan människor. Rika kvinnor betalar danslärare för att ge dem en "lektion". Man känner verkligen det förnedrande i att vara utsatt för att ens tjänster köps av bemedlade. När Jennifers "Baby" förälskar sig i dansläraren så ses det inte med blida ögon av föräldrar och deras bekanta eller hotellet där dansläraren är anställd. Baby har så svårt att förstå detta med att pengar måste förtjänas krona för kronar - eller kanske det var dollar - men lär sig både det och att dansa. Men inte vilken dans som helst.
Dirty Dancing är svettig, sensuell dans som sätter hela kroppen i brand - arbetarnas och tjänstefolkets dans. Men den känns medryckande och häftigt smittande samt sensuell, för att inte säga sexuell. Diametral motsats till en svepande vals eller en stilla foxtrot. På något sätt skillanden mellan det fysiska och det förställt konstlade. Även vals eller foxtrot är väl ett sätt att få två kroppar att närma sig bara det att vägen till upphetsning är med ett understatement något längre.
I vissa delar var den något sentimental och slutet kunde förutses, att de skulle få varandra det såg man i ögonen på de unga. Även träbocken/flickans pappa insåg till sist detta. Men den rymde värme och glädje. Och jag satt där med tårar i ögonen... ja de faktiskt rann nedför kinderna... när eftertexterna avklingade på rutan.
Jag förstår verkligen att kvinnor älskar filmen för dess frihetspatos och sunda sexuella budskap. Den var också en nyttig påminnelse om alla de begränsningar som omger de lågbetalda, vilka de rika aldrig tänker på. Ja, helt enkelt inte har en aning om. Inte heller anar de förnedringen i att vara fattig eller att hållas för "dirty".
Nej, tårarna kom av tankarna på gången tid, när jag i 37-årsåldern vaknade upp från min heterosexuella förlamning föreskriven av föräldrar, syskon, skola, senare arbetsplats och vänner, ja konventionen helt enkelt. Hur livet helt plötsligt dansade mot mig fyllt av glädje och sexualitet - och hur andra kallade det "dirty". Hur mitt liv i flera år präglades av rädslan att vara "dirty" med följd att självkänslan dalade i botten. I filmens dramatiska klimax yttrar dansläraren de numera klassiska orden till Baby där hon sitter ledsen med sina föräldrar: "Nobody puts Baby in a corner". De tar varandra i handen och inför hela hotellet - ja hela världen - dansar de. Nu dansar jag på äldre dar betydligt mer stillsamt men min kärlek till min man Pelle är lika fylld av värme och lycka som då den 3 december 1982 när vi förlovade oss vid stranden nedanför stenbrottet i Grötvik, Halmstad. Kallar någon dansen dirty, kallar någon kärleken dirty så är det människor med dirty minds. Och ingen, ingen sätter längre mig eller min man i ett hörn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
