Public Service är – enligt egen utsago på hemsidan (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=438&grupp=5670&artikel=3871710) - ”färsk satir alltid i Godmorgon, världen” med Erik Blix, Mattias Konnebäck och imitatörerna Göran Gabrielsson och Rachel Mohlin. De flesta vet väl att God Morgon, världen! är ett bra program som sänds alla söndagar mellan 9 och 11 i P1. Oftast är det mycket hörvärt eftersom det rekapitulerar och fördjupar nyheterna under den gångna veckan. Under sommaren har satirprogrammet Public Service haft partiledarna som särskilda gäster. Man har avverkat bl.a. Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund och Lars Ohly och denna söndag Mona Sahlin. Men är det juste satir, när män drivs med för deras tillkortakommanden, medan kvinnor utsätts för påhopp för deras utseende och framställs som korkade våp?
Märklig skillnad att bemöta män och bemöta kvinnor
Lyssnar man till repriserna så är det gliringar och ganska juste satir beträffande männen (möjligen m.u.f. ett för ett grovt påhopp på Ohly) och de har anknytning till aktuella politiska utspel och problem. Ja, man skulle rent av kunna få in det under ”färsk satir”. I dagens program om Mona Sahlin förekom också Gudrun Schyman och statsrådet Maria Larsson. Samtliga kvinnor i programmet framställdes som nervösa våp. Maria Larsson skulle vara en vimsig mamma som vrålade till sina barn Gudrun Schyman skulle vara en barnföraktande hårdför ferminist. Mona Sahlin skulle vara en korkad, mascaratyngd söderböna som tillsamman med Yvonne Ruwaida skulle förskingra statskassan för skattebetalarna. Alla tre helt utan dagspolitisk agenda. Detta är jämfört med hanteringen kring de manliga politikerna ett rent gubbsjukt - Rachel må ursäkta - sätt att vara satirisk mot kvinnor. Och är det på minsta sätt roligt eller ens tankeväckande? Ja, förutom spegeln att inte ens satiriker kan frigöra sig från den den förhärskande patriarkala stämningen.
Att inte ta kvinnor på allvar
Detta sätt att avfärda en ledande politiker som Mona Sahlin såsom icke-trovärdig för något som förekom för 15 år sedan och dessutom rörde en skitgrej för några futtiga tior är skandalöst gubbigt och ojuste. Eller är det ett försök att upprepa Hägglunds, Odells och Littorins försök (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7033651.ab) framställa det rödgröna alternativet som ”tobleronepolitik” Detta sammanställt med en korkad framtoning som är ett återkommande tema i Public Service. Det är dessutom grymt osaklig inte minst m.h.t. att Mona Sahlin är den enda svenska politiker som åstadkommit något nytt i valrörelsen, nämligen att med varsam hand utan att förlora den egna socialdemokratiska profilen snickra ihop ett samarbete till vänster. Dessutom har hon avgett en programförklaring som heter duga i sin bok Möjligheternas land. Så det är knappast färsk politisk satir utan bara plump gubbsjuka att framställa henne som en korkad mascaratyngd söderböna. Det är att inte ta kvinnor på allvar och det är beklämmande fantasilös Public Service. Och vem drar ens på munnen utom i högeralliansens partikanslier?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar