Moralisk gränssättning - är sådan möjlig?

Moralisk gräns - Allt kan diskuteras bara vi avstår från att kränka varandra, menar docenten i etik Ann Heberlein på kulturen i Sydsvenskan 9/8. Hon skriver: Låt oss diskutera synen på våld, kvinnan, sexualiteten, familjen och samtiden inom alla religioner ? men låt oss göra det utan att kränka varandra. Det finns inga moraliska frizoner i ett öppet samhälle, varken religiösa eller konstnärliga. Människans frihet, religiösa eller konstnärliga, har med nödvändighet vissa begränsningar, och gränsen är passerad när friheten används för att skada och kränka andra människor.

Som exempel på onödigt kränkande utspel anger hon konstnären Lars Vilks avbildning av Muhammed som rondellhund och Åke Greens angrepp på homosexuella. Exemplen kanske är ganska olika eftersom "En skojig teckning av profeten som rondellhund som apporterar ett bombbälte" gränsar till den politiska karikatyren, där vidare ramar måste tillåtas än vid yttringar som utgör hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp är kriminellt enligt svensk rätt, vilket Högsta domstolen flera gånger konstaterat. Green utgör det frikända undantaget på grund av vårt erkännande av kontinental rätts tolkning av religionsfriheten.

Ann Heberlein fortsätter: En kränkning förstör medan kritik ? även sådan som svider ? i förlängningen leder till förändring. Saklig kritik öppnar för en saklig debatt medan kränkningar tenderar att leda till att göra låsta lägen än mer låsta. Vilken är vinsten i att öka klyftorna och oförsonligheten mellan människor och grupper? ... Ett samhälle behöver kritiker, människor som drar fram orättvisor och missförhållanden i ljuset. Inte minst religionernas värderingar och praktik måste diskuteras, och i en sådan verksamhet är det givetvis omöjligt att inte trampa någon på tårna: Men varför anstränga sig för att kränka?

Etik - sedelära - behandlar i första hand frågan vilken måttstock vi skall använda för att avgöra om en handling är god eller dålig. Vem är då bättre funtad att ge oss vägledning än en docent i etik? Hon vill sätta en moralisk gräns. När man vill klargöra begreppet moral hamnar man återigen i sedelära, etik. Begreppen tycks famna varandra. När Ann Heberlein famlar efter en moralisk gräns så talar hon dels om förövaren som "anstränger sig" dels om det offrets upplevelse av kränkning dels ock det sociologiska resultatet i form saklig öppen debatt resp låsta lägen.

För att börja med det sista så tror jag inte på goda odds för att saklig kritik skulle öppna för en debatt och förändring. Det är få förunnat att kunna ta kritik, särskilt inte om den svider. Läget är nog det att de som känner sig "trampade på tårna" anser sig kränkta. Ett typiskt exempel är naturligtvis debatten om vissa islamska religiösa ledares mentala medverkan till våld, internationellt eller patriarkalt våld mot flickor och homosexuella. I detta sammanhang blir man lätt stämplad som främlingsfientlig bara man öppnar munnen. Därmed vill jag naturligtvis inte försvara just främlinglingsfientlighet.

När det gäller Lars Vilks bilder så bär hela handlingssättet just ansträngningens prägel. Men egentligen inte så mycket ansträngning att kränka eller "testa yttrandefrihetens gränser" som att få medias uppmärksamhet. Detta bekräftas ju vid en mer noga läsning av Vilks hemsida. Och i detta har han ju verkligen lyckats bl.a. genom ambitiösa kulturskribenter. Och visst har i vart fall den skiss som finns på hans hemsida en något större konstnärlig ambition än de beryktade Muhammedkarikatyrerna men när det kommer till konstsnärligt värde så är det ungefär samma klass.

Det svåraste är väl detta med vad "offret" uppfattar som kritik och kränkning. Det fanns en hel del ultrakristna som kände sig grovt kränkta av Ecce Homo utställningen. Det har under de gångna åren varit en rad konsthändelser som uppfattats som grova kränkningar. Var det Israels ambassadör som demolerade en dammfarkost med blodröda segel? Rev inte historiska muséets chef ner några bilder i en konst-utställning? Hur uppfattade samtiden en del av Strindbergs pjäser? Och för att lämna det konstnärliga så uppfattade stureplansmördarna för några år sedan några restaurantvakters nej som en så kraftig kränkning att man åkte hem efter automatkarbinen. Uppfattade inte USAs president Palmes tal med anledning av bombningar i Vietnam som grovt kränkande? Var och en som sett de s.k. Muhammedkarikatyrerna, som finns utlagda på nätet, kan konstatera att dessa knappast kan motivera ambassadbränningar, ja knappast ens en protest från någon mulla. Ja, jag har svårt att förstå hur detta med kränkning överhuvudtaget är ett bra rekvisit när man formulerar sin moraliska norm.

Dessutom finns det en annan svaghet med denna regel: kanske finns det berättigade kränkningar? Tänk på Palmes tal, Strindbergs pjäser, Ecce Homo m.fl. Det berättigade skulle väl då ligga i att man inte kan få allmänheten att i dagens mediaskval reagera på en viktig sak utan att ta i. Och då får väl den sakliga debatten fortsätta när stormen lagt sig och de kränkta slickat såren. Därför kan jag inte hålla med Ann Heberlein när hon säger att "yttrandefrihetens självklara gräns borde gå vid kränkningar...".

Samtidigt så har jag sympati för sentensen "Allt kan diskuteras bara vi avstår från att kränka varandra". Den kan väl vara en god utgångpunkt i mänskligt umgänge. Men därifrån till att fungera som en slags moralisk gräns, en norm är det lång väg att gå. Kanske är det rent av omöjligt att nå fram till något otvetydigt eftersom vi alla har så olika utgångspunkter?

PS Föregående bloggartikel utgör just ett konkret exempel på hur en del blir kränkta av ganska alldaglig krönika