Övergrepp på döda och levande.

Skandaljournalistik

Samtidigt som media förutom återutsändning av konserter frossar i skandalartiklar om hur många sprutor man plockat bort, spekulationer om om mord, rapporter om alla ansiktsoperationer, intervjuer med uppgifter om att det "inte var hans sperma" osv, osv i skamlig hyenestil så har Jonas Gardell skrivit en tänkvärd minnesruna över Mikael Jackson i Expressen den 30 juni "Varför vi älskar att hata Jackson",http://www.expressen.se/kultur/1.1623868/varfor-vi-alskar-att-hata-jackson.

Det otillåtna "bisarra" - det man kan "känna avsmak för"

Jonas Gardell ironiserar över att alla efter Mikael Jonsons död minns honom ”precis som han var” och då samtidigt mörkar de sista 10 årens experimenterande, med andra ord: före hans gränsöverskridande, självvalda, vuxenliv: "Det som betecknas som ”bisarrt” är allt det som Michael Jackson som vuxen människa valde att återskapa sig som: en människa som överskred alla gränser och alla normer. Han var en svart som såg ut som en vit, en man som liknade en kvinna, en vuxen som ville vara ett barn. Till slut kanske Michael Jackson var absolut sig själv. Och vi hatade honom för det. Såsom varje avvikare blir hatad. Såsom varje organism försöker stöta bort det som den upplever som främmande. Finns det någon offentlig person i vår tid som tvingats utstå så mycket hat? När han nu är död tar vi honom tillbaka. Liksom föräldrarna till bögar döda i aids på 80-talet tog tillbaka sina barn, avhomosexualiserade dem och gjorde dem åter till ”son” och ”bror”. Ofta som en akt av hänsyn och storsinthet... Och begår på så sätt ännu ett övergrepp på den döde."

"Vårda eftermälet av den avlidne" - hyckleriets triumf

Jag vet inte hur många gånger som jag som jurist hjälpt "efterlevande partner" att inte bli avförd som inneboende, att bli uppsagd såsom andrahandshyresgäst, att bli utesluten från begravning och minnesarrangemang, att t.o.m. utkastad av den heterosexuella familjen som vill "vårda eftermälet" efter den avlidne. Sambolag och Partnerskapslag har förbättrat läget och naturligtvis nu senast ändringarna i äktenskapsbalken. Men fortfarande försöker släktingar ofta med stöd av religiösa argument få den sörjande efterlämnade partnern att ta sitt förstånd till fånga och låta den avlidne få ett värdigt (=heterosexuellt) eftermäle. Hur långt är det tillåtet att driva hyckleriet? Varför har så många en oförmåga att minnas en avliden "precis så som han/hon var"?