Matchen bör spelas och NEJ till bojkott!

Israelisk skuld
Morgan Johansson, som jag i hög grad respekterar, skriver i dag 20/2 på sin blogg "Vi kan inte bara gå vidare som om inget hänt" (http://morganjohansson.blogspot.com/2009/02/vi-kan-inte-bara-ga-vidare-som-om-inget.html): "Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater. Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående."

Hamas skuld
Jag håller med om att det kan vara så. Men samma händelse kan beskrivas på följande sätt: Hamas har sedan lång tid då och då fortsatt att skjuta in raketer över Israel. Denna beskjutning har man fortsatt med trots att man förstått att Israel förr eller senare skulle reagera hårt för att slå ut beskjutningsanordningarna. När israeliska uppmarschen påbörjades intensifierade Hamas raketbeskjutningen. Det är också klarlagt att beskjutningen skedde från tätbefolkade områden trots att Hamas måste förstått att man därmed gjorde om civila mål till militära. Beskjutning från sådana raketställningar fortsattes trots att den israeliska beskjutningen orsakade stort antal dödsoffer och skadade, inte minst bland barn. Detta var en så utstuderad likgiltighet för den egna befolkningens välbefinnande och grym cynism att man blir illamående.

Omöjligt att bedöma skuld
Med detta vill jag inte ha sagt att istället för Morgans linje att krigets fruktansvärda följder är Israels fel vill göra gällande att allt är Hamas fel. Redan tidigare har jag flera ggr skrivit om detta "Corell har fel om folkrättsbrott, nej till blockad och inget stopp på idrottsutbyte." (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29254), "Kriget fortsätter i Sverige" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29031) och "För mänskliga rättigheter och mänskligt liv - mot våld och jihad!" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29101).

Bådas inställning är obegriplig för en pascifist
Vad jag sammanfattningsvis sagt är: Bådas inställning obegriplig - För en vanlig pascifist är det obegripligt hur man som officer kan rikta sina kanoner mot mål som utgör bostadshus. Men det är minst lika obegripligt hur hamasledare kan beordra raketangrepp från ställningar invid eller på bostadshus, varigenom man drar på sig fientlig beskjutning som uppenbarligen kommer att drabba ens egna kvinnor och barn. - Det lättaste - Den lätta vägen är uppenbarligen att räkna offren på båda sidor och därigenom utse skurken i sammanhanget. Eller att måla ut en ensidig historia med början 1948 och inte se att både judar och araber har en tusenårig historia i denna region. Och framför allt genom ensidighet åt ena eller andra hållet faktiskt ge energi till det våld som utövas av båda i denna region.

Ställer man upp på ena sidan underblåser man våld
Det sista fordrar kanske en förklaring. Genom att visa att man som svensk ställer upp på ena sidan så ger man den andra sidan råg i ryggen och eftersom det på båda sidor finns en oförsonlighet (Hamas: död åt Israel - Israel: slå till hårt som hämd) så kommer man därmed att underblåsa fortsatt krigsstämning. Man försätter sig också i det läget att man inte kan ställa krav på båda sidor att lägga av och och göra eftergifter för att bana väg för fred. Man undergräver alltså möjligheterna för fred och strör ytterligare salt i sår som inte ens börjat läcka. Och detta i ett land som inte haft krig i mannaminne och där man etablerat sanningen att vi måste tala med varandra för att kunna leva i samexistene.

Mentalt krig också i Sverige
Det är ju t.o.m. så att att man spritt "kriget" mentalt till Sverige så att en demonstration till förmån för Israels rätt att existera utsätts för skändligheter och måste ha omfattande polisbevakning för att få utöva sin demokratiska rättighet. Att i detta inflammerade läge högt uppsatta partikamrater går ut - förutom Morgan Johansson, Ilmar Reepalu, Nalin Pekgul och Anne Ludvigsson, S-kvinnor, samt Jytte Guteland, SSU - och häller bensin på lågorna tycker jag är anmärkningsvärt och för mig helt obegripligt. Jag kan dela sorgen med dem som förlorat vänner och anhöriga i Gaza. Men den alltöverskuggande plikten är att sansat verka för fred. Det gör man inte med bojkotter eller angrepp på demionstrationer, se "Är det ett juste bidrag till fred att hindra andra att demonstrera? Att kasta ägg, flaskor och raketer?" (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=29539)

Kan man hoppas på ett gott nytt år?

Är det gnäll att påminna om att det inte måste vara högerpolitik?
Men det blir ett nytt år i år också. Det är bara några timmar till 2009. Egentligen är det jobbiga år de två sista och ytterligare något. Det domineras av ett maktinnehav som hela tiden ser till att gynna de som har mycket men pratar om att man är snäll med de fattiga - man är ett nytt arbetareparti, gubevars. Men är man arbetslös, sjukskriven eller pensionär så vet man vilken verklighet som gäller, lägre ersättningar och de ersättningar som utgår beskattas högre än om ersättningen utgjort arbetslön. Man s.a.s. inte bara sparar på dem som har det sämst man beskattar dem proportionellt mer också! Kan man tänka sig ett mer cyniskt gäng än den högerregering som nu styr och ställer. För att nu inte nämna att man samtidigt sänker skatterna för dem som har förmögenhet och arbete.

Staligt ägande bra buffert vid finanskris
Det finns också ett annat perspektiv som skrämmer och det är uppbyggnaden av ett system, där pengar blir avgörande för den sjukvård, äldreomsorg och samhällsservice du skall få. Privatisdering av väsentliga samhällsfunktioner är inte huvudsakligen en ekonomisk utan en politiskt/humanitär fråga. Högerregeringen avlövar det statliga ägandet så inkomster från bolag mm skall istället för att bidra till statsbudgeten falla i privata fickor. Dessutom kan man inte räkna med att ansvaret mot anställda blir lika vägledande för företaget i privat ägo. Dylikt statligt ägande är alltså en bra buffert mot finanskriser och andra girighetens yttringar som samhället drabbas av.

Skall du var lönsam lilla vän?
Sedan finns en bred area av verksamhet där privat lönsamhet inte är en lämplig drivmekanism. Det gäller alla typer av sju- och hälsovård, bortsett från enskilda privatpraktiserande. Det gäller förskolor och skolor. Det gäller post och tågväsende. Elkraft och telekommunikation. Det gäller äldrevård och omsorg. MM. Jag delar alltså inte den gångna socialdemokratiska regeringens syn på att avreglera en massa områden. Detta med skolpeng eller hälsochecker skall avskaffas och endast offentlig vård finansieras av skattemedel.

Så långt politiken.

P1 finns ju... än så länge
Mellandagsrean är ett sätt att även med begränsade tillgångar skaffa något som kostar mer. Själv har jag för första gången blivit med mobil. Jo, jag lyckades ringa efter många pinkoder osv. Försökte mig i går på smesstextmeddelande men misslyckades redan i menyn och fick en massa texter i kopia. Gav upp och får väl fråga någon yngre förmåga hur man gör eftersom bruksanvisningen trots att jag är läskunnig inte förde mig närmare denna kommunikationsverklighet. Har aldrig förstått mig på chattande eller zappande och hatar jinglar och reklamavbrott men kan faktisk tänka mig att det vore roligt att kunna smessa. Jo, 2009 blir jag 70 men jag förstår mer och mer att man i det svenska samhället struntar hur jag klarar mig om jag inte kan smsessa, mejla eller överhuvudtaget hänga med. Egentligen borde jag ju sitta någonstans med sobril mot ångesten och med blöja så att jag inte pinkade på mig. Men radion finns ju, åtminstone P1 så länge nu någonting får sig vara likt.

Bang en beundransvärd person
Men det finns något annat som också var annorlunda på den gamla tiden. Såg minnesprogrammet om Bang, journalisten Barbro Alving. Det var verkligen en beundransvärd person. Hon var en underbar skribent som långt före TV och CBS med sina ord målade fram bilderna från olika fronter och övergrepp mot mänskligheten för oss alla hennes läsare. Hon sökte dessutom upp farliga platser med ett personligt mod som utmärker få. Ett personligt mod som hon också odlade privat i det att hon på den tiden skaffade barn som ensamstående kvinna, levde i ett livslångt förhållande med en kvinna och gick i fängelse för att inte bryta mot sitt etiska ståndpunktstagande att inte medverka i krigsrelaterat arbete genom civilförsvarsplikt. Och sist men inte minst att sluta på den arbetsplats hon älskade, när Herbert Tingsten som DNs chefredaktör la fast kursen för atomvapen, vilket var en styggelse för fredsaktivisten Bang.

Journalister med engagemang finns dom?
Detta personliga engagemang som utmärkte Bang i allt hon gjorde, faktiskt även sitt moderskap, finns det i dag? Knappast! Läs Per T. Olsson i Sydsvenskan eller Niklas Ekdahl och Henning Brors i DN eller många av de andra journalisterna - så helt förutsägbara i sitt enfaldiga utmålande av givna värderingar på högerkanten. Det finns faktiskt några kvinnor som är lovande i Bangs fotspår.

Journalister köps av högerkrafter
Men finns det överhuvudtaget någon journalist som i dag uttrycker något med patos grundat i egna värderingar om humanitet och genuin rättvisa? Och som inte låter sig köpas av tidningsägarens politiska inriktning? Nej, journalisterna i dag är i stort till salu och har ju därmed en ganska trygg tillvaro. Därför blir också vad de skriver ganska avslaget. Kanske är systemet sådant att det inte finns plats för en Bang? Jäkligt synd om oss läsare i så fall. Egentligen blir därmed också tryckfrihet till en tom schablon att dra fram i medias annonskampanjer.

Mosa "mosa-mona" och mosa "gnällvänster" är knappast bra för partidemokratin!

Motståndare ville sätta dit Sahlin (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1966007.svd) säger s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul i Svenska Dagbladet: Mona Sahlin hade stöd i social-demokraternas ledning när hon utestängde vänsterpartiet från ett framtida samarbete och den nuvarande kampanjen är ett uttryck för att partiledarens motståndare såg sin chans att skada henne. Vår Skåneordförande Helene Fritzon har ånyo i intervju i Sydsvenskan 13/11 bekräftat att hon inte tror på att utestänga V och att partistyrelsen stöd för ett sådant utspel saknats. Fritzons version har ju senare bekräftats av Mona Sahlins vändning.

Vill strypa debatt
När Nalin Pekgul går ut och gör den interna debatten till en fråga om kampanj mot Mona Sahlin personligen gör hon både Mona Sahlin och demokratin i partiet en otjänst. Att hon sedan har en mängd eftersägare som försöker sko sig på detta är tydligen oundvikligt. Med uttrycket sko sig menar jag att de genom att påstå "mosa-mona" eller "gnällvänster" fått de trolleriuttryck som misskrediterar allt sakligt ifrågasättande av förd politik, exempelvis mot ett villkorslöst JA till Lissabonfördraget och en ensidig samverkan mellan S och Mp.

Mona Sahlins ledarstil demokratisk
För egen del har jag hållit på Mona Sahlin som vår partiordförande redan vid ordförandevalet som ledde till valet av Göran Persson. Och naturligtvis stöder jag henne fortsatt. Särskilt väl gillar jag den nya ledarstil som Mona Sahlin introducerat. Men det är som dessa kritiker av meningsmotståndare inom partiet inte förstått vad Mona Sahlin menat, nämligen att det skall vara högt i tak i vårt parti.

Ingen "inre splittring" utan demokrati!
Jag tror att Mona Sahlin själv är djupt olycklig över vapendragarnas anklagelser eftersom det ger sken av något helt annat än det hon vill stå för. Detta har nämligen medfört en inflammerad debatt som bara bekräftar borgarnas hånfulla attityd och påståenden om inre splittring. Tänk om man istället som naturlig förklaring sagt: Partiet sa ifrån i fråga om samverkan med V också och partiledaren ändrade sig då och ville göra ett förnyat försök att samla oppositionen. Det är så demokrati fungerar i vårt parti. Men vi kan förstå hur ni högerkanten med politisk styling uppifrån inte begriper detta. Vad som är svårare att förstå är att vissa partikamrater inte förstått detta.

SAP tål olika "sanningar"
Naturligtvis försvarar jag här inte försök till karaktärsmord som Lotta Gröning sägs (jag har inte läst boken) ha gett uttryck för; men som Lotta Gröning förnekat i en blogg "Bilden av Mona"(http://blogg.aftonbladet.se/4/perma/993690 ). Däremot tycker jag det är bra med den öppenhet som följer av Pär Nuders redogörelse för hur han uppfattat händelser i politiken som han varit del av - vi tål olika "sanningar".

Inget försvar av elakheter
Naturligtvis försvarar jag heller inte försåtliga angrepp i insändarspalter eller på bloggar med högerpopulistisk ton. Beträffande de senare så kan de väl avfärdas med en klackspark såsom varande en del av motståndarlägret. Men det blir synnerligen märkligt när dessa åberopas som sanningsvittnen om läget i vårt parti. Ett exempel på det sista är Claes Krantz som på sin blogg skriver om "Visst var det en kampanj Heléne Fritzon" (http://claeskrantz.se/arkivet/3101)

Vilseledande bevisföring
Till stöd för sina påståenden tar Claes Krantz det moderata kommunalrådet i Täbys utvikningar om att det pågår ett krig inom socialdemokratin. En anonym Lasse B. får spä på med funderingar tillsamman med en likaledes högrig anonym Jinge och Anonyma tankar från Katrineholm med moderat vinjett, allt kryddat med ultrablå Hökmark.. Väljer man sina källor uteslutande bland högerkrafterna kan man ju få till det verkligen med både"krig" och "inre konflikter" och "Mona tappar greppet" osv. Men jag tycker att ett sådant grepp är minst sagt ohederligt. Så ohederligt att man kan fråga sig vad syftet är?

Även här på s-info
Även på annat sätt har det förekommit försök till att strypa debatten under påståenden om "mosa-mona-kampanj" eller "gnällvänstern". Exempelvis Thomas Hartman "Så ser Mosa Mona kampanjen ut" (http://www.hartman.nu/2008/11/06/sa-ser-mosa-mona-kampanjen-ut/) och Tord Oscarsson (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=27096 )eller Stig-Björn Ljunggren med sitt projekt om "gnällvänstern" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3) och mer nyanserat Jonas Morian (http://promemorian.blogspot.com/2008/10/sahlins-vnner-och-fiender.html).

Hur förklarar en socialdemokratisk riksdagledamot att man sviker facket?

Obesvarade frågor från LO-kollektivet
Calle Fridén har på sin utmärkta blogg UtsiktFrånEttTak - byggjobbarblogg skrivit om "Johan Lindholm på repskapet. Om Lissabonfördraget" (http://utsiktfranetttak.blogspot.com/2008/11/johan-lindholm-p-repskapet-om.html) och citerar ur inledningstalet bl.a. följande: Hur kommer det sig att partiledningen och s-riksdagsgruppen är beredda att villkorslöst ratificera Lissabonfördraget utan att säkra kollektivavtalens värde? Hur kan riksdagsruppen vara så aningslös att de utan tvekan riskerar facklig/politisk valsamverkan? Hur kan de bara köra över 1,7 miljoner LO-medlemmar? Det är dessutom pinsamt att höra LO-ledningen säga att s-riksdagsgruppen ”har gjort vad de kunnat” när det gäller att använda fördraget som verktyg för att säkerställa det allra heligaste för svensk fackföreningsrörelse…. Att den borgerliga regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande då de vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag…”

Marknadsliberala principer lagfästs genom Lissabon
En av de främsta påtryckarna på s-info för att vi skall köra över LO-medlemmarna är socialdemokratiska EU-parlamentarikern Jan Andersson som nu skriver på sin blogg (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1755) att "låt oss sluta med att älta ifall riksdagsgruppen tog rätt beslut om Lissabonfördraget. Uttalandet är gjort och beslutet är fattat" och summerat inställningen med bl.a. "att Lissabonfördraget är klart bättre än nuvarande fördrag". Då förbiser han effekten av ratificeringen, nämligen att i fördragsform så lagfästs bl.a. de marknadsliberala principer som EG-domstolen fastlagt bl.a. i Laval-domen. Och att var och en kan ändra sig ända fram till dess voteringsknappen trycks in.

Fri rörlighet tar över kollektivavtale och strejkrätt
Detta framgår bl.a. av art 6 i Unionsfördraget och art 51 och 52 i Rättighetsstadgan. Jan Andersson har raljant sagt att jag upprepar detta argument. Saken är den att Jan Anderssom (eller partiledningen) aldrig erkänt att innebörden av de nämnda stadgandena är att de fria rörligheterna bl.a. för tjänster och kapital tar över rätt till kollektivavtal och fackliga stridsåtgärder. Och partiledningen och riksdagsgruppen har inte ens velat avvakta konsekvensutredningen av ett Ja. Nä, vi mörkar säger man och vill inte veta vad som kan följa av en ratificeringen när det gäller fackliga rättigheter. Vi har rätt att kräva ett annat förhållmningssätt.

Läskunnighet och normal fattningsförmåga tillräcklig
Nu behöver man faktiskt inte avvakta en konsekvensutredning. Alla riksdagsledamöter är ju läskunniga och har fattningsgåvor i tillräcklig omfattning för att inse vidden av sveket att inte rösta på ett sätt som garanterar fackliga rättigheter. Ingen av riksdagsledamöterna och ingen i partiledningen kan försvara sig med att man inte visste, att man inte begrep eller att man inte insåg risken med att på detta sätt lagfästa EG-domstolens marknadsliberala principer.

Fortfarande inte gett upp hoppet
Jag har fortfarande inte gett upp hoppet att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skall villkora ratificeringen och därmed inte medverka till en lagstiftning som bakbinder och avväpnar facket.

Strategi att knäcka facket
Calle Fridén skriver om tågordningen för högerkrafterna: Det finns en strategi för att knäcka ryggen på facket - det börjar alltid med att man fördyrar medlemskapet, därefter ska man ta bort olika maktmedel, och till sist skapar man lagar som försvårar medlemskapet. Vi har sett det förr. Och i USA kan vi se det praktiska exempelet där facken satts ur spel med domstolsutslag och lagstiftning.

EG-domstolens praxis kan ändras bara med fördragstext
Inom EU så är högsta instansen EG-domstolen och vi är som medlemmar bundna av dess utslag. Det går inte att säga åt domstolen att ändra praxis. Jo, det finns ett sätt att skriva in i en text av fördragskaraktär att de fackliga rättigheterna inte är underordnade de fria rörligheterna.

Hur skall en socialdemokratisk riksdagsledamot kunna förklara för sina väljare att man sumpat chansen att skydda de fackliga rättigheterna. Om du tänker rösta för Lissabonfördraget utan villkor för fackliga rättigheter är det säkrast om du redan nu börjar förbereda ett bra svar på den frågan.

Något bra svar har i vart fall inte ännu presterats.

Måste S säga nej till fördraget?

Om det visar sig att Strååth-utredningen ger vid handen att den svenska modellen är fredad så är allt väl och ratificering bör kunna ske. Men om utredningen inte ger klart besked på denna punkt vad gör vi socialdemokrater då? Går vi ut i EU-valet och säger vi skrev på ändå och sålde den svenska modellen för EU-utvidgningens skull? Eller något annat välvalt argument? Enligt min mening vore detta förödande för oss socialdemokraterna i EU-valet. Alla förstår vilket annat parti som vid ett sådant svek skulle få en hel del av arbetarrösterna, hemska tanke.

Riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson krävde i DN debatt 3 mars i år att vi socialdemokrater skulle säga nej "så länge Vaxholmsfrågan inte är löst", Jag använder deras text, som i stora delar har aktualitet fortfarande, men tar mig friheten att omarbeta och redigera. Därför är det jag ensam som ansvarar för bloggtexten.

När vi sa ja till EU - vilket vi naturligtvis fortfarande skall vara en aktiv och konstruktiv del av - så gjorde vi ett stort misstag i att vi underskattade EG-domstolens ställning i det europeiska systemet. Inom EU har också skett en successiv maktförskjutning på två sätt: dels från medlemsstaten till EU, dels från folkvalda till juristerna i EG-domstolen. Det sker därmed både en centralisering av makten, och en judikalisering av makten.

I grunden är det en demokratifråga: väljarna kan ställa de folkvalda till svars för de beslut de fattar. Om väljarna inte är nöjda, byts de folkvalda ut i nästa val. Men jurister i en domstol kan inte ställas till svars av väljarna och bytas ut. Nu använder den borgerliga regeringen EG-domstolen som svepskäl för politikförändringar som man egentligen själv vill se.

Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas på ett sätt som de aldrig varit tidigare. Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning. EG-domstolen har - som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, uttryckt det - sorterat bland bestämmelserna och ratat vissa och omtolkat andra för att ersätta den av den av politikerna bestämda arbetslandsprincipen med den
marknadsliberala urprungslandsdito.

Man kan med fog ifrågasätta EG-domstolens mandat härför. Men vill man ändra på EG-domstolens suveräna makt så räcker det inte med ifrågasättanden, eller ens parlamentsbeslut utan för ändring i detta krävs ändring i fördraget. Denna insikt måste få konsekvenser för den socialdemokratiska EU-politiken. Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna, för att inte säga dummaste medlemmen i den europeiska familjen.

Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att fördraget inte har med Vaxholmsdomen (och de följande rättsfallen) att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.

För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan
i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.

En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen.

I Sverige ska nu Strååth-utredningen försöka finna svar på hur frågan ska hanteras. Regeringen påstår sig vilja värna om kollektivavtalen, men vi tillåter oss tvivla. I bästa fall kan utredningen finna en lösning, lagar och avtal kan ändras för att minimera skadan av domen. Men i sämsta fall kan man inte hitta någon lösning, eller också stoppas lagförslagen av en borgerlig regering som innerst inne inte är angelägen om att undanröja domens effekter. I så fall får vi leva med lönedumpning ett bra tag framöver.

Man kan misstänka att regeringens Strååth-utredning mest är ägnad att vinna tid åt regeringen, så att man kan göra vad man vill när EU-fördraget väl är ratificerat. Om det scenariot slår in har socialdemokratin både sålt smöret och tappat pengarna: vi har då dels godtagit ett fördrag som enligt Europafacket inte garanterar fackliga rättigheter, dels gett regeringen fria händer att låta lönedumpning bli ett bestående inslag på svensk arbetsmarknad.

I det socialdemokratiska partiet växer nu opinionen för att vi ska säga ifrån. Socialdemokratin bör inte tveka att följa LO-kongressens linje. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.

Mona Sahlin uttalade samma dag som Brenhardssons/Johanssons artikel var införd att vi måste skriva under det nya fördraget och samtidigt att "det var viktigt att debattera EG-domstolens roll". Men nu är det dags för partiledningen att sätta ned foten. Partiet kan inte segdra denna fråga längre. Ju förr dess bättre att läget klargörs.

Förutom det att ratificering utan garantier för svensk modell kommer att upplevas som ett socialdemokratiska partiets svek mot de egna väljarna så kan en strid för de fackliga rättigheterna, som Bo Bernhardsson framhöll vid Wigforsseminariet i Halmstad för någon tid sedan, föra mycket posititvt med sig. Det kan bli en strid för grundläggande värden inom svensk fackföreningsrörelse som kan vitalisera hela rörelsen och partiet. Denna fackliga och politiska strid är uppenbarligen bara en början på en långvarig kamp för att återföra den sociala aspekten till ett jämbördigt läge med den fria rörligheten i den mer och mer marknadsliberala Europaunionen. Det skulle kunna bli ett sätt att göra EU-frågor till en del av svenskens vardag. Det kommer också att svetsa samman arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska.

Vårdnadsbidrag är väl bra... nu inför kvinnodagen

Skrivet: 8 mars kl. 00:08

- Det finns ett krux med vårdnadsbidrag, säger morske Janne, nämligen att nånstans i vårt alliansprogram så står det att vi skall komma bort från bidragsberoende.

- Nu skall du inte vara så formalistisk, Janne , framhåller lantliga Maudan, ty egentligen är det inte bidrag när det går till kvinnor men man kunde ju tänka sig att kalla det omvårdnadspeng.

- Inga namnbyten om jag får be. Och detta är ju ett ypperligt sätt att ge kvinnorna valfrihet att välja hemmet, där de kan odla sin större fallenhet för att ta hand om barn. Det framgår ju av det enkla faktum att kvinnor tar ut merparten av föräldraförsäkringen. Hur skulle det se ut om karlarna försökte tävla med kvinnor om föräldraförsäkringen. Det skulle ju bli ett dråpslag mot könsrollerna och det vill vi ju inte, summerar Göran och tittar i höjden.

- Dessutom säger min Filippa att det kan bli en kvinnofälla och Jan din Birgitta säger ju att det är två steg tillbaka för jämställdhetsarbetet.

- Men kan du inte tänka själv, Fredrik, dessa kvinnor talar ju i egen sak. Nej, vet du man måste visa var skåpet skall stå om det så är att peka med hela handen, inflikar Jan. Själv har jag faktiskt aldrig behövt ta till ridspöet.

- Att du alltid skall vara så macho, Jan, och drastisk. Förresten vad tror du Wanja kommer att säga när löneskillnaderna mellan män kvinnor ökar och därmed incitamenten i familjerna för att kvinnorna skall stanna hemma, viskar Fredrik hundlikt. Och den där billiga Mona kommer naturligtvis att plocka några poäng på detta också. Varför blir allt så fel? Detta var ju ett av våra och framförallt Görans paradnummer i valet. Mona brukar alltid vara så insinuant och dra upp alla dessa problem som vi själva skapat och som det saknas bra lösningar på.

- Men Fredrik, varför så deppig, Vi kör ju stenhårt med arbetslinjen och sänker ersättningarna när det gäller långtidssjukskrivna antingen de har cancer eller bara är utbrända, och beskattar pensionärer hårdare än andra för att de inte skall sitta och ynka sina ålderskrämpor, och föreskriver flyttvång för arbetslösa över hela Sverige. Då måste vi väl nu när kvinnorna skall ha sin egen dag se till att de äntligen inser var de hör hemma, ja just hemma. Där de vid spisen ju för övrigt kan föda sina barn. Då sparar vi lite på BB:na också, pustar Göran, som om luften äntligen tagit slut för honom och knäpper händerna.

- Jag tvår mina händer, surar Anders och viftar med hästsvsansen. Det kommer att kosta åtminstone 2,9 miljarder vilket i runda tal motsvarar 7.000 förskollärare. Har ni verkligen tänkt på konsekvenserna?

- Anders kan du inte försöka vara litet konstruktiv nu när vi sitter på pottkanten, fräser Maudan. För övrigt kan ju de förskollärare som friställs istället ta de jobb som blir lediga efter de hemvändande mödrarna. Några miljarder går väl alltid att skaka fram. Har vi verkligen prutat tillräckligt på försvaret?

- Egentligen är det kanske i enlighet med arbetslinjen också. Om nu kvinnor bättre lämpar sig för hemarbete än arbete ute i arbetslivet, som Göran säger, så innebär ju vårdnadsbidraget en skälig ersättning för det för kvinnorna anpassade arbetet i hemmet, filosoferar Jan. Själv har jag alltid tyckt att en kvinna ser litet malplacerad ut som truckförare, svarvare , professor eller ...

- ...eller vad tänkte du säga... Ja, vi kan väl inte ta tillbaka den här reformen också, skränar Maudan, även om det egentligen kanske vore bäst både för alliansen och kvinnorna.

- Nä, återta vådnadsbidraget kan vi inte. Då tappar vi ansiktet helt, enas Jan, Göran och Fredrik.

Den sistnämnde drar sig undan för att ringa Filippa: Hördu, kan vi inte bjuda hem journalisterna igen så att jag får diska?

Högerregeringen levererar och borgarpressen lägger dimridåer.

Kanske ni skrattar lika gott åt detta med det "nya arbetarpartiet" som jag. Dvs hos mig är fastnar skrattet i strupen när man ser hur högerregeringen ivrigt påhejad av den borgerliga pressen konsekvent genomför förbättringar för de rika och besuttna på de behövandes bekostnad, säljer ut vår gemensamma egendom för att underminera ett framtida välfärdssverige och slår fler slag för att försvaga facket samtidigt som man bevarar förmånerna för Svenskt Näringsliv.

Ni har väl hört hur Littorin och Reinfeldt försöker överträffa varandra med att "hålla på facket". T.o.m. Borg lurades av något krystat om detta i en lördagsintervju med Ekot för någon tid sedan. Det låter snart lika ihåligt som darren på stämman under valtalen om "utanförskapet". De i utanförskap med små ersättningar har man ju t.o.m. placerat i en särskild beskattningskolumn där man tar ut ett extrahårt skatteuttag - i högerregeringens Sverige är det liksom uppochnerpåvända världen. Och i borgarpressen så håller man masken och fortsätter att berätta sagan om Kejsarens nya arbetarkläder.

Har ni sett siffrorna
184.688

förut? Ja, de har de sista dagarna förekommit i alla borgerliga tidningar under rubriker som "Fritt fall för facket", då totalt 184.688 personer lämnade sitt fackförbund. Värst var raset för LO. När LO-förbundens medlemsstatistik för 2007 var klar syntes för första gången den fullständiga bilden av flykten från facket. LO förlorade 129.413 medlemmar (som hela Uppsala), TCO 49.373 (motsvarande Sundsvall) och Saco 5.902 (Gnesta). Allra sämst gick det för LO-förbundet Hotell och restaurang som förlorade 18,9 procent av medlemmarna. Det tycks alltså som om de förbund som drabbats hårdast är de som organiserar anställda i typiska låglöneförbund. Deras medlemmar är ofta unga, visstids- och deltidsanställda och känsliga för kostnadsökningar. För LO betyder 129.000 tappade medlemmar att organisationen går miste om 1,9 miljoner kronor varje månad. LO har redan börjat skära ned på sin organisation och försöker samarbeta mer med förbunden. Detta alltså en direkt följd av omläggningen av a-kassan från solidarisk till fackvis finansiering så att de med högst arbetslöshet får högre försäkringspremier och dessutom borttagande av avdragsrätten för fackavgifter, vilket för dem som lever på marginalen inneburit att lösningen att gå ur varit den enda möjliga.

Nå, vad innebär detta? Jo, att facket tappar i auktoritet då man inte har mer än en begränsad del av arbetstagarna bakom sig. Dessutom blir fackets hjälp till utsatta grupper sämre i och med nödvändiga personalnedskärningar. Och snart är en ond cirkel i gång då missnöjet med den begränsade assistansen föder grogrund för ytterligare avhopp. Dessutom kommer minst var fjärde arbetstagare att vid kommande sämre tider vara hänvisade till socialbidrag vid arbetslöshet - m.a.o. utanförskapet har ökat katastrofalt genom högerregeringens åtgärder.

Vem tjänar på detta? Jo, naturligtvis motparten i förhandlingarna, nämligen Svenskt Näringsliv. Urban Bäckström prisar naturligtvis vännerna i regeringen som försvagat facket. Det var ju en del av den dolda strategin inför valet 2006. Förmodligen talar man nu friskt med Maud och Jan att trycka på om uppluckringar i arbetsrätten vilket väl förmodligen är nästa steg. Kanske kan man t.o.m. hjälpa dem med ett handtag att lägga upp strategin med psykologer och marknadsföringsfolk som man gjorde vid alliansmakeovern.

Så här beskriver chefredaktören Per Anders Linder 2/3 i SvD skeendet: Det socialistiska systemskiftet var undantaget, det unika Sverige är inte längre så unikt. Bärande tankar hos regeringen bryter tvärt med vad som gällt sedan 1970-talet men återknyter till en tidigare, framgångsrik linje. Den svenska traditionen vilar tryggt i de borgerligas händer.

Jo, det där med borgerlig trygghet har vi ju sett mycket av, exempelvis vem var det som fick röja efter borgarnas förra mellanspel med räntekrisen? Var det 500 % när den var som högst? Sedan undrar man ju vad det är för "tidigare, framgångsrik linje" - var det möjligen högerministärerna före allmänna rösträttens tid, då militiären inkallades mot fackföreningsrörelsen? Det var naturligtvis enklare när de rika utan att buktala om "nytt arbetarparti" och utanförskap och utan att huttla kunde gynna sig själva. Förr var ju politiken som dagens stämmor i storbolagen där exempelvis LMs styrelseordförande tillskansar sig en lön på 3.750.000 kr plus olika bonus och där övriga gänget är välbetalda styrelseledamöter trots att de på annat håll har lönesatta arbeten - man kraffsar varandras ryggar och ger varandra bra betalt. Så skall det naturligtvis vara i politiken också om man får fatta SvD rätt.

Och vad drar vi för slutsatser av detta? Eftersom större delen av dagspressen fungerar som Husbondens röst och allt som rör socialdemokratiska initiativ silas genom ett alliansfilter så pågår en manipulering av det fria ordet. Vi måste alltså på något sätt försöka komma igenom den spärr som allianspressen utgör mot en juste nyhetsförmedling. I detta är bloggandet och exempelvis Dagens Arena samt Public Service nödvändiga hjälpmedel. Det gäller att kämpa för att 2010 blir en dundrande valförlust för högeralliansen och att ett fast underlag skapas för Mona Sahlin att bilda en ny folkligt förankrad regering.

Måltavla för borgarpressen: Mona Sahlin

Den borgerliga pressen är verkligen som en flock fega schakaler i sina försök att trolla med verkligheten.

Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.

Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.

Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.

Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.

Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:

Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...

Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:

Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.

Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...

Voff, voff, Reinfeldt

Voff, voff, Reinfeldt är den ledare som Sydsvenskan publicerade den 17 februari 2008 00:03:
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...

Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande

Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.

Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.

Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?

Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.

Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.

Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?

Desinformation i "oberoende liberal" dagspress

Man skulle kunna tro att sydsvenskans ledare i dag 3/2 "Ingen slagspåse" är skrivet av något alkoholiserat ringvrak med hänsyn till kvaliteten på textens sanningshalt. Ledaren sluddrar fram en halvsanning om Pär Nuder/Thomas Östros och Mona Sahlin som man tidigare försökt framställa som en sovjetisk utrensning i toppen på det största partiet. Ja, just det .. det som rätteligen varit en diskussion i den socialdemokratiska ledningen om förändringar som pågått i mer än ett halvår. I vilken diskussion Per Nuder deltagit och också erhållit flera erbjudanden om andra jobb. Se min tidigare blogg "Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring" den 25 januari.

Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.

Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.

Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.

Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.

Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.

Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?

Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?

För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.

"Oberoende liberala" regeringstidningars dilemma

En av dessa "oberoende liberala" dagstidningar är Sydsvenskan i Malmöregionen som ingår i det regeringstrogna komplexet av över 100 borgerliga tidningar med en upplaga på över 3.000.000 ex, som dagligen försöker stödja upp den haltande högerregeringen.

I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.

Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.

Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.

När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:

*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.

Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.

Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.

Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring

Dagens Nyheter menar att genom Nuders avgång är utstädningen av epoken Persson fullbordad, varigenom man anknyter till Mona Sahlins egna uttalanden. I socialdemokratiska partiet pågår en ambitiös nydaning av politiken genom sex rådslagsgrupper. Detta har den borgerliga pressen haft svårt att begripa eftersom man där vant sig vid toppstyrning och "pr/marknadsanpassning" av sin idelogi och program. Men det har också länge varit känt att det pågår en omläggning av partiets ledning till ett mer kollektivt ledarskap.

Mona Sahlin och Pär Nuder har inte varit överens om hur arbetet i den socialdemokratiska partiledningen ska gå till. Det är partiledaren Mona Sahlins förklaring till att Pär Nuder får sluta som ekonomisk-politisk talesman. Mona Sahlin säger, att den diskussion Pär och hon haft under en längre tid har handlat om att hon som ny partiordförande vill förändra arbetssättet i riksdagsgruppen. Det är ett starkt krav från partiet om att jobba mer kollektivt och mer i grupp. Som partiordförande måste hon bygga laget så starkt som möjligt. Det ledde fram till behovet av förändring. Pär Nuder är en viktig person som bör vara kvar i partiets ledningoch han har också fått flera erbjudanden om andra uppdrag.

Både Olle Svenning och Lena Melin på Aftonbladet, som båda har goda förbindelser med ledningen i socialdemokratiska partiet, har omvittnat att det handlat om en långvarig diskussion och att det handlat om olika åsikter om hur partiet skall hantera det fortsatta arbetet. Många bedömare inom socialdemokratiska partiet har bekräftat att beslutet i sak på goda grunder var nödvändigt så som en del av partiets totala förändring. Det som inte varit så bra är att uppgifter läckt ut till pressen i förväg.

Per Nuders två meddelanden till TT, som utstrålar förvåning resp bitterhet, skall knappast ses som annat än som led i ett högt spel, när han slutligen men för sent förstått att Mona Sahlin menade allvar med den diskussion hon fört med honom i månader. Ett ganska dumt försök som inte lämnade Mona Sahlin som partiledare något manöverutrymme innefattande en godtagbar reträtt för Pär Nuder. Han föll alltså på eget grepp. Det är desto mer förvånansvärt eftersom en av de goda egenskaper Nuder tillskrivits är en god känsla för taktik och strategi.

I detta läge undrar man vad som drabbat den "oberoende liberala" Sydsvenskan. Ja, inte är det då ett utslag av en etiskt godtagbar nyhetsförmedling. Är det måhända så att champagnen vid Stenholmpriset för väl underbyggd journalistik stigit åt huvudet? Till och med i Olle Lönnaeus nyhetsartikel omnämns en "ryktesflora i medierna" där Mona Sahlin skulle vilja "ställa partisekreteraren Marita Ulvskog, riksdagens gruppledare Britt Bohlin och partiets miljöpolitiske talesmannen Anders Ygeman åt sidan". Precis som om journalisternas skitsnack skulle göra rykten till nyheter? Till Lönneaus försvar skall sägas att han i en "analys" begränsar det hela till ett offer av Nuder för att "utplåna Göran Persson skugga över socialdemokratin".

På ledaravdelningen har ryktena verkligen gått varmt och man spekulerar vilt i en kraftmätning mellan partiets höger- och vänsterflygel. Dessutom har man på ledaravdelningen inte bara hört rykten om Ulvskog, Bohlin och Ygestam utan också om skåne-riksdagsmannen Morgan Johansson! Ledaravdelningen måtte vara en riktig skvallercentral - men det kanske är nödvändigt för att fylla ut ledarspalten. Samtidigt som man ger bränsle till ryktesbrasan så blir man emellertid litet tveksam eftersom Pär Nuder inte riktigt stämmer med vänster/högerbilden. Sedan får man plötsligt klart för sig att Marita Ulvskog ju är vald av partikongressen. Till yttermera visso kunde tidningen inte göra klar för sig om Mona Sahlin är vänster- eller högersocialdemokrat! Inte nog med att man alltså kokat soppa på en spik. Dessutom har soppan kokats på en rostig ryktesspik. Frågorna inställer sig. Kan man inte precis som med medaljer för dopade idrottsmän ta tillbaka ett etikpris när journalisterna sviker sina elementära skyldigheter att komma med fakta och nöjer sig med kollegiala rykten som underlag för sin journalistik? Vad är det härnäst för rövarhistorier bland journalister som skall serveras oss läsare som fakta?

Vad som gör saken än mer anmärkningsvärd är att i ledaren framställs halvkväden om "utrensningen" i jämförelser med fumligheterna hos vår stackars statminister med sina "strateger och PR-experter". Hur skulle det vara om "oberoende liberala" Sydsvenskan för ett ögonblick skulle kasta av sig den betingning man har till högerregeringen

Den borgerliga propagandamaskinen rullar på - penningens makt!

De borgerliga tidningarna fortsätter sitt genuina stöd för högerregeringen. Det går efter flera huvudlinjer

1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.

Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.

I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".

Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.

Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.

Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.

Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.

Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.

Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?

Är Margot Wallström någon slags gisslan?

I veckan utfrågades Margot Wallström av KG Bergström i hans Rakt på. Som vanligt var det gemytligt med KGB och Margot Wallström förefaller ju vara en sällsynt rak och riktig person. Inte minst på grund härav är det väl märkligt att hon avancerat ända till vice ordförande i Europakommissionen. Hennes särskilda uppdrag som kommissionär är inte att vara propagandaminister utan - sa hon själv - att lyssna på folk i medlemsländerna, förklara bättre vad EU står för och dess möjligheter samt förankra europagemenskapen och göra det mera demokratiskt.

Jag tror att de flesta tycker att europagemenskap är något gott och att samarbete inom denna gemenskap är nödvändig. Det är inte här problemet ligger. Detta dock endast under förutsättning att man inte utmålar dem som är kritiska till olika delar av EUs utformning och förvaltning som fiender till EU-gemenskapen. Även Margot Wallström var inne på detta och sa att det måste bli ett slut på ja och nej. Men det är ju inte det som är frågan, eftersom de flesta i vart fall inom EU-kritiska socialdemokrater är för en europagemenskap, men en demokratisk sådan. Det är allvarligt när kritik av EUs strukturella brister besvaras med frågan är du för EU eller emot. Vad man då gör är att man bokstavligen lägger lock på all kritik vilket kommer att hämma hela utvecklingen av gemenskapen. Vad Margot Wallström och andra som oförbehållsamt ställer upp på EU borde göra är att istället lyssna på kritiken för att uppsnappa om det ligger något i den.

Det senaste exemplet på detta är hur man försöker genomdriva den nya konstitutionen. Visst är det sant som Margot Wallström framhöll, nämligen att det inte är odemokratiskt att låta konstitutionen ratificeras genom beslut av medlemsländernas parlament. Men nog ligger det en tanke om ett demokratiskt "underskott" i yttrandet av Irlands premiärminister: Jag begriper inte varför andra länder är så rädda för att låta folket säga sin mening. När den politiska ledningen öppet uttalar att man inte vågar behandla saken i folkomröstning därför att omröstningsutslag kan medföra motsatt beslut än vad parlamentet garanterat ger, så är man definitivt ute i demokratisk vidlyftighet. Vad man säger är ju att politikerna kommer att fatta ett annat beslut än det folket, dvs politikernas uppdragsgivare, tycker. I vart fall misstänker man att detta är läget och det läget vill man inte klarlägga! Kan man gissa att därmed grogrunden för förankring av EU bland medlemsländernas befolkningar är borttramsad? För att nu inte tala om tilltron till politiker. I det civila livet skulle sådant nämligen kallas trolöshet mot huvudman.

Vad jag förstår har inte ens Margot Wallström fattat - eller vill inte fatta - att frågan inte handlar om att förklara och förankra EU utan faktiskt att förändra EU. Jag skall peka på ett par problem som kommer att accentueras med att antalet medlemsländer ökar.

Även om EU-parlamentet fått ökat inflytande så handlar det om kosmetiska ändringar. Huvudinflytandet har fortfarande kommissionen. Och framtidsutsikten med den nya konstitutionen är att Sverige inte är garanterad insyn i dess verksamhet och att beslut kan fattas med majoritet. En avgörande fråga är att kommissionärernas och förvaltningens sfärer inte är avgränsade. I princip är det beroende av kommissionärens intresse och aktivitet hur utbredd verksamheten blir. Detta medför att EU onödigt blandar sig medlemsländernas inre förhållanden och genom ibland ganska uppseendeväckande och långtgående "direktiv". Detta blir för Sverige särskilt märkbart på områden där vi har annorlunda värderingar socialt, arbetsrättsligt och ekonomiskt än den kontinental-romerskkatolska kultursfären. Man borde alltså noga dra upp gränsen för vad EU skall göra och inte göra.

Samma sak gäller EG-domstolen, där nio manliga domare utan någon egentlig lagstiftning sitter och utifrån en närmast slagordsmässigt utformad text skall försöka bedöma om något förhållande är förenligt med EU-rätten. I praktiken innebär det att domarna själva skapar den lagstiftning som man dömer efter, exempelvis om något är förenligt med fri konkurrens. Härvid man underlåter att ta hänsyn till socialetiska ställningstaganden i medlemslandet som exempelvis alkohol- och spelskador, det etiska i vinst på alkohol och spel osv. Domstolens uppgift bör begränsas till tvister om tillämpningen av grundläggande traktat mellan medlemmar och EU. Det bör inte få förekomma att domstolen kan upphäva av medlemsland i demokratisk ordning fattade beslut av regering eller parlament. Det är här inte fråga om ett underskott av demokrati utan ett rent odemokratiskt moment.

Ytterligare en svårighet är att förvaltningen, där alla ärenden bereds, är stor, förmodligen för stor vilket i sin tur hänger man med att gränsen mellan Eu och medlemsländernas kompetens är diffus. Detta medför att insyn saknas och internrevision blir så gått som omöjlig att genomföra. Denna elefantiasis ger också möjlighet till obehöriga påtryckningar från kapitalstarka intressen med stöd av lobbyister medan avståndet till medlemsländernas befolkningar blir oöverstigligt långt.

Även löneförmåner till befattningshavare och den realtiva isolering från den enskilde medborgarens verklighet som skapas i dessa EU-ghetton med eget socialt liv och egna värderingar kring den egna betydenheten bidrar till att skapa bilden av något långt borta, helt främmande. Margot Wallström får inte bli någon slags gisslan för att vi socialdemokrater skall hålla tyst.

Jag har inga lösningar men redan i dessa rader så har man skisserat problemet. Det är enligt min mening en bättre början än att förneka det katastrofala demokratiska underskottet i EU.