Lissabonfördraget motiveras med EU-utvidgning. Bra - men bara om Eg-domstolens lönedumpningsprincip upphävs.
Lissabonfördraget sägs vara motiverat huvudsakligen för att vi skall kunna hantera en utvidgning av EU. Flera länder står på tur för medlemsskap. Och det är bra om man ser utökad handel och ökad kontakt på alla områden som en viktig faktor att skapa grund för fortsatt fred i Europa. I affärsrelationer, ja överhuvudtaget i relationer tvingas man ju att lita på varandra och uppföra sig på ett sådant sätt att man inte blir utkastad. Det är naturligtvis bra så länge som unionen inte kräver likriktning av medlemsländernas samhällsstruktur utan bara överbryggar olikheterna i den inomeuropeiska samvaron. Därför är centralisering och judikalisering nödvändig men av ondo om den verkar förkvävande på enskilda medlemsländers rättsliga och samhälleliga kultur.
Särskilt viktigt för oss socialdemokrater, som ju har en internationell tradition, är naturligtvis att medverka till att länder med stora grupper fattiga får en chans genom medlemskap att höja den inhemska standarden. Flera av de länder som står på tur har en arbetsmarknad med utpräglad låglöneprofil och det rör sig också om ett stort antal arbetstagare som genom utvidgningen skulle omfattas bl.a. av fördragets fria rörligheter. Naturligtvis är detta ingenting att säga om - kanske det rent av är vitaliserande för arbetsmarknaden i de "gamla" medlemsländerna. Men endast under en förutsättning nämligen att villkoren för arbete i vart medlemsland regleras av medlemslandets organisation av sin inhemska arbetsmarknad.
Om man istället tillåter lönedumpning och arbetsvillkor helt främmande för övriga arbetstagare på medlemslandets arbetsmarknad åstadkommer man inte bara en osund lönekonkurrens mellan olika företag utan man återvänder till en marknadsliberal arbetsmarknad lik den som gällde i slutet av 1800-talet och första årtiondena av 1900-talet med stark social oro.
Därför är ett skäl att säga nej till Lissabonfördraget med EU-utvidgning i spåren just EG-domstolens aVgöranden där man - med upphävande av det politiska beslutet om arbetslandsprincipen - domfäst den nya principen om ursprungslandet arbetvillkor.
Om man på annat sätt kan urståndsätta EG-domstolens politiska inhopp är det naturligtvis fint med både Lissabonfördrag och EU-utvidgning. Men bara på det villkoret. Ett marknadsliberalt Europa utan sociala aspekter är ingenting för oss.
Visar inlägg med etikett Lavall-domen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lavall-domen. Visa alla inlägg
söndag 10 augusti 2008
lördag 9 augusti 2008
Måste S säga nej till fördraget?
Om det visar sig att Strååth-utredningen ger vid handen att den svenska modellen är fredad så är allt väl och ratificering bör kunna ske. Men om utredningen inte ger klart besked på denna punkt vad gör vi socialdemokrater då? Går vi ut i EU-valet och säger vi skrev på ändå och sålde den svenska modellen för EU-utvidgningens skull? Eller något annat välvalt argument? Enligt min mening vore detta förödande för oss socialdemokraterna i EU-valet. Alla förstår vilket annat parti som vid ett sådant svek skulle få en hel del av arbetarrösterna, hemska tanke.
Riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson krävde i DN debatt 3 mars i år att vi socialdemokrater skulle säga nej "så länge Vaxholmsfrågan inte är löst", Jag använder deras text, som i stora delar har aktualitet fortfarande, men tar mig friheten att omarbeta och redigera. Därför är det jag ensam som ansvarar för bloggtexten.
När vi sa ja till EU - vilket vi naturligtvis fortfarande skall vara en aktiv och konstruktiv del av - så gjorde vi ett stort misstag i att vi underskattade EG-domstolens ställning i det europeiska systemet. Inom EU har också skett en successiv maktförskjutning på två sätt: dels från medlemsstaten till EU, dels från folkvalda till juristerna i EG-domstolen. Det sker därmed både en centralisering av makten, och en judikalisering av makten.
I grunden är det en demokratifråga: väljarna kan ställa de folkvalda till svars för de beslut de fattar. Om väljarna inte är nöjda, byts de folkvalda ut i nästa val. Men jurister i en domstol kan inte ställas till svars av väljarna och bytas ut. Nu använder den borgerliga regeringen EG-domstolen som svepskäl för politikförändringar som man egentligen själv vill se.
Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas på ett sätt som de aldrig varit tidigare. Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning. EG-domstolen har - som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, uttryckt det - sorterat bland bestämmelserna och ratat vissa och omtolkat andra för att ersätta den av den av politikerna bestämda arbetslandsprincipen med den
marknadsliberala urprungslandsdito.
Man kan med fog ifrågasätta EG-domstolens mandat härför. Men vill man ändra på EG-domstolens suveräna makt så räcker det inte med ifrågasättanden, eller ens parlamentsbeslut utan för ändring i detta krävs ändring i fördraget. Denna insikt måste få konsekvenser för den socialdemokratiska EU-politiken. Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna, för att inte säga dummaste medlemmen i den europeiska familjen.
Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att fördraget inte har med Vaxholmsdomen (och de följande rättsfallen) att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.
För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan
i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.
En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen.
I Sverige ska nu Strååth-utredningen försöka finna svar på hur frågan ska hanteras. Regeringen påstår sig vilja värna om kollektivavtalen, men vi tillåter oss tvivla. I bästa fall kan utredningen finna en lösning, lagar och avtal kan ändras för att minimera skadan av domen. Men i sämsta fall kan man inte hitta någon lösning, eller också stoppas lagförslagen av en borgerlig regering som innerst inne inte är angelägen om att undanröja domens effekter. I så fall får vi leva med lönedumpning ett bra tag framöver.
Man kan misstänka att regeringens Strååth-utredning mest är ägnad att vinna tid åt regeringen, så att man kan göra vad man vill när EU-fördraget väl är ratificerat. Om det scenariot slår in har socialdemokratin både sålt smöret och tappat pengarna: vi har då dels godtagit ett fördrag som enligt Europafacket inte garanterar fackliga rättigheter, dels gett regeringen fria händer att låta lönedumpning bli ett bestående inslag på svensk arbetsmarknad.
I det socialdemokratiska partiet växer nu opinionen för att vi ska säga ifrån. Socialdemokratin bör inte tveka att följa LO-kongressens linje. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.
Mona Sahlin uttalade samma dag som Brenhardssons/Johanssons artikel var införd att vi måste skriva under det nya fördraget och samtidigt att "det var viktigt att debattera EG-domstolens roll". Men nu är det dags för partiledningen att sätta ned foten. Partiet kan inte segdra denna fråga längre. Ju förr dess bättre att läget klargörs.
Förutom det att ratificering utan garantier för svensk modell kommer att upplevas som ett socialdemokratiska partiets svek mot de egna väljarna så kan en strid för de fackliga rättigheterna, som Bo Bernhardsson framhöll vid Wigforsseminariet i Halmstad för någon tid sedan, föra mycket posititvt med sig. Det kan bli en strid för grundläggande värden inom svensk fackföreningsrörelse som kan vitalisera hela rörelsen och partiet. Denna fackliga och politiska strid är uppenbarligen bara en början på en långvarig kamp för att återföra den sociala aspekten till ett jämbördigt läge med den fria rörligheten i den mer och mer marknadsliberala Europaunionen. Det skulle kunna bli ett sätt att göra EU-frågor till en del av svenskens vardag. Det kommer också att svetsa samman arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska.
Riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson krävde i DN debatt 3 mars i år att vi socialdemokrater skulle säga nej "så länge Vaxholmsfrågan inte är löst", Jag använder deras text, som i stora delar har aktualitet fortfarande, men tar mig friheten att omarbeta och redigera. Därför är det jag ensam som ansvarar för bloggtexten.
När vi sa ja till EU - vilket vi naturligtvis fortfarande skall vara en aktiv och konstruktiv del av - så gjorde vi ett stort misstag i att vi underskattade EG-domstolens ställning i det europeiska systemet. Inom EU har också skett en successiv maktförskjutning på två sätt: dels från medlemsstaten till EU, dels från folkvalda till juristerna i EG-domstolen. Det sker därmed både en centralisering av makten, och en judikalisering av makten.
I grunden är det en demokratifråga: väljarna kan ställa de folkvalda till svars för de beslut de fattar. Om väljarna inte är nöjda, byts de folkvalda ut i nästa val. Men jurister i en domstol kan inte ställas till svars av väljarna och bytas ut. Nu använder den borgerliga regeringen EG-domstolen som svepskäl för politikförändringar som man egentligen själv vill se.
Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas på ett sätt som de aldrig varit tidigare. Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning. EG-domstolen har - som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, uttryckt det - sorterat bland bestämmelserna och ratat vissa och omtolkat andra för att ersätta den av den av politikerna bestämda arbetslandsprincipen med den
marknadsliberala urprungslandsdito.
Man kan med fog ifrågasätta EG-domstolens mandat härför. Men vill man ändra på EG-domstolens suveräna makt så räcker det inte med ifrågasättanden, eller ens parlamentsbeslut utan för ändring i detta krävs ändring i fördraget. Denna insikt måste få konsekvenser för den socialdemokratiska EU-politiken. Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna, för att inte säga dummaste medlemmen i den europeiska familjen.
Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att fördraget inte har med Vaxholmsdomen (och de följande rättsfallen) att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.
För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan
i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.
En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen.
I Sverige ska nu Strååth-utredningen försöka finna svar på hur frågan ska hanteras. Regeringen påstår sig vilja värna om kollektivavtalen, men vi tillåter oss tvivla. I bästa fall kan utredningen finna en lösning, lagar och avtal kan ändras för att minimera skadan av domen. Men i sämsta fall kan man inte hitta någon lösning, eller också stoppas lagförslagen av en borgerlig regering som innerst inne inte är angelägen om att undanröja domens effekter. I så fall får vi leva med lönedumpning ett bra tag framöver.
Man kan misstänka att regeringens Strååth-utredning mest är ägnad att vinna tid åt regeringen, så att man kan göra vad man vill när EU-fördraget väl är ratificerat. Om det scenariot slår in har socialdemokratin både sålt smöret och tappat pengarna: vi har då dels godtagit ett fördrag som enligt Europafacket inte garanterar fackliga rättigheter, dels gett regeringen fria händer att låta lönedumpning bli ett bestående inslag på svensk arbetsmarknad.
I det socialdemokratiska partiet växer nu opinionen för att vi ska säga ifrån. Socialdemokratin bör inte tveka att följa LO-kongressens linje. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.
Mona Sahlin uttalade samma dag som Brenhardssons/Johanssons artikel var införd att vi måste skriva under det nya fördraget och samtidigt att "det var viktigt att debattera EG-domstolens roll". Men nu är det dags för partiledningen att sätta ned foten. Partiet kan inte segdra denna fråga längre. Ju förr dess bättre att läget klargörs.
Förutom det att ratificering utan garantier för svensk modell kommer att upplevas som ett socialdemokratiska partiets svek mot de egna väljarna så kan en strid för de fackliga rättigheterna, som Bo Bernhardsson framhöll vid Wigforsseminariet i Halmstad för någon tid sedan, föra mycket posititvt med sig. Det kan bli en strid för grundläggande värden inom svensk fackföreningsrörelse som kan vitalisera hela rörelsen och partiet. Denna fackliga och politiska strid är uppenbarligen bara en början på en långvarig kamp för att återföra den sociala aspekten till ett jämbördigt läge med den fria rörligheten i den mer och mer marknadsliberala Europaunionen. Det skulle kunna bli ett sätt att göra EU-frågor till en del av svenskens vardag. Det kommer också att svetsa samman arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska.
fredag 8 augusti 2008
Lissabonfördraget löser inte problemet med lönedumpning.
EU-parlamentarikern Jan Andersson har åberopat uttalanden av LOs förste vice ordförande Erland Olausson, LO-juristen Claes Mikael Jonsson, TCOs chefsjurist Ingemar Hamskär och den finske juridikprofessorn Niklas Bruun. Enligt Jan Andersson samtliga skulle ge stöd för åsikten att strejkrätten och kollektivavtalet var skyddat genom ratificering av Lissabonfördraget och rättighetsstadgan.
Sökning på nätet bekräftar inte Jan Anderssons påstående. De åberopade personerna uttalar bara med ökande grad av otillfredställelse den genom det ökande antalet rättsfall från EG-domstolen mer och mer markerade obalansen mellan den fördragets fria rörlighet och den mänskliga rättigheten att vidta stridsåtgärder. Flera av dem nämner att i rättsfallens spår öppnas möjligheten för social dumpning.
Precis detta konstaterade jag i går i bloggen "EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter" som var en omfattande genomgång av uttalanden av Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström. Samtliga talar om social dumpning. Ronnie Eklund uttryckte dessutom saken att vid avvägningen i EG-domstolen skall de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna.
Claes Mikael Jonsson har en intressant historieskrivning, som i och för sig utmynnar i samma förslag som det Jan Andersson framfört: Med Viking, Laval och Rüffertdomarna har EG-domstolen sagt upp det avtal som träffades på 80-talet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar. Konsekvenserna av dem är svåra att överskåda. På ett politiskt plan är det naturligtvis oacceptabelt att EU blivit ett instrument för lönekonkurrens. Detta är en tidsinställd bomb som väntar på att explodera... Orsaken till detta är i grund och botten enkel. Tjänste- och arbetsmarknaden har kraftiga politiska, ekonomiska och sociala spänningsfält... När kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors satte fart på EU:s inre marknad i mitten av 80-talet upprättades ett ”gentlemen´s agreement” med den europeiska fackföreningsrörelsen. Delors insåg att det fanns en inneboende konflikt mellan den fria rörligheten och arbetsrättslig- och social lagstiftning. Delors insåg behovet av en social dimension inom EU - eller espace social som han kallade det. Överenskommelsen mellan Delors och fackföreningsrörelsen innebar i praktiken att facket inte motsatte sig upprättandet av den inre marknaden och att en social dimension inom EU skulle upprättas. EG-domstolen har nu sagt upp det avtalet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar.
Man kan i detta sammanhang fråga sig varför EG-domstolen har valt att säga upp detta ”gentlemens agreement”? Här kan man naturligtvis bara spekulera. Men på ett överordnat plan finns naturligtvis de politiska konjunkturerna som förklaringsmodell. Om 1990-talet var arbetarrörelsens decennium, så lever vi idag borgerlighetens årtionde.
På vilket sätt har då EU:s sociala dimension underminerats?
* Genom Vikingmålet har europeiska arbetsgivare fått ett ytterst kraftfullt instrument för att utmana i princip alla kollektivavtal och stridsåtgärder med en gränsöverskridande effekt. Fackliga stridsåtgärder är ett hinder mot den fria rörligheten som alltid måste rättfärdiggöras.
* I Lavalmålet, som handlade om likabehandling av utstationerade lettiska arbetstagare på svensk arbetsmarknad. LO hade förväntat sig, och kämpade också för ”lika lön för lika arbete” men fick istället ”lägsta lön för lika arbete”. Utstationeringsdirektivet omtolkades så att så att istället för att vara ett golv av minimivillkor som kan krävas i värdlandet blev direktivet till ett tak av maximivillkor. EG-domstolen omtolkade direktivet i strid med dess ordalydelse och EU lagstiftarens intentioner. Det politiska beslutet om direktivet ersattes med domstolens beslut. Det är också från en demokratisk utgångspunkt allvarligt: EG-domstolen har alltså tagit makten från politikerna.
Lavaldomen sätter också fokus på förhållandet mellan fri rörlighet och skyddet för grundläggande rättigheter såsom förhandlingsrätten och rätten att vidta stridsåtgärder. Med EG-domstolens syn på dessa frågor blir skyddet för de grundläggande rättigheterna i det närmaste illusoriska.
*I Rüffertmålet bekräftade EG-domstolen det som slagits fast i Lavalmålet, och visade därmed också underminerandet av den sociala dimensionen inte var en dagslända. Genom att inte godta det regionala tyska kollektivavtalet visade EG-domstolen dessutom på en växande intolerans mot nationella arbetsmarknadssystem. Dessutom har EG-domstolen satt EU på konfliktkurs mot ILO-rätten. ILO-rätten ger de medlemsstater som antagit konvention 94 rätt att kräva att utstationerade arbetstagare får de löner som gäller på orten eller i regionen. EG-rätten säger dock numera motsatsen. Medlemsstaterna får enbart kräva att de företag som utstationerar arbetskraft betalar lägsta lönerna.
Hur kan balansen mellan EU:s ekonomiska och sociala dimension återupprättas?
1. Lissabonfördraget antas. Där stärks skyddet för de grundläggande rättigheterna. Grundläggande rättigheter likställs där med fördragets bestämmelser om fri rörlighet.
2. Medlemsstaterna och EU:s institutioner måste anta det sociala protokoll som utarbetats av Europafacket. Grundläggande rättigheter skall inte underordnas den fria rörligheten enligt EG-domstolens linje.
3. Utstationeringsdirektivet måste revideras. Direktivet måste få tillbaka sin minimikaraktär. Dessutom måste toleransen mot olika arbetsmarknadssystem stärkas. Likaså måste direktivets syfte att skydda arbetstagare stärkas.
Detta är alltså precis det som Jan Andersson hävdat. Men precis som Jan Andersson är Carl Mikael Jonsson utan svar på följande frågor:
1) Var i Lissabonfördraget jämställs "grundläggande rättigheter" såsom strejkrätt och rätt till kollektivavtal med fria rörligheten?
2) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett socialt protokoll få mot fördragets artikel om fri rörlighet?
3) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett reviderat utstationeringsdirektiv få mot fördragets artikel om fri rörlighet?
Vad jag förstår är Jonsson/Anderssons förslag en ren dimridå för att dölja att enda lösningen är att ändra fördraget så att balans mellan fri rörlighet och grundläggande rättigheter återigen uppstår eller att undantag görs för den svenska modellen görs.
I detta sammanhang kan man påminna om att i Laval-målet att när det genom politiskt beslut ändrade utstationeringsdirektivet (från ursprungsland till arbetsland) prövades, så nonchalerade EG-domstolen det politiska beslutet och bekräftade den av de politiska institutionerna förkastade ursprungslandsprincipen. Man struntade alltså i Vad Kommissionen och Parlamentet beslutat. Och detta är helt enligt gällande fördrag då EG-domstolen står över de nämnda institutionerna.
Sökning på nätet bekräftar inte Jan Anderssons påstående. De åberopade personerna uttalar bara med ökande grad av otillfredställelse den genom det ökande antalet rättsfall från EG-domstolen mer och mer markerade obalansen mellan den fördragets fria rörlighet och den mänskliga rättigheten att vidta stridsåtgärder. Flera av dem nämner att i rättsfallens spår öppnas möjligheten för social dumpning.
Precis detta konstaterade jag i går i bloggen "EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter" som var en omfattande genomgång av uttalanden av Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström. Samtliga talar om social dumpning. Ronnie Eklund uttryckte dessutom saken att vid avvägningen i EG-domstolen skall de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna.
Claes Mikael Jonsson har en intressant historieskrivning, som i och för sig utmynnar i samma förslag som det Jan Andersson framfört: Med Viking, Laval och Rüffertdomarna har EG-domstolen sagt upp det avtal som träffades på 80-talet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar. Konsekvenserna av dem är svåra att överskåda. På ett politiskt plan är det naturligtvis oacceptabelt att EU blivit ett instrument för lönekonkurrens. Detta är en tidsinställd bomb som väntar på att explodera... Orsaken till detta är i grund och botten enkel. Tjänste- och arbetsmarknaden har kraftiga politiska, ekonomiska och sociala spänningsfält... När kommissionens dåvarande ordförande Jacques Delors satte fart på EU:s inre marknad i mitten av 80-talet upprättades ett ”gentlemen´s agreement” med den europeiska fackföreningsrörelsen. Delors insåg att det fanns en inneboende konflikt mellan den fria rörligheten och arbetsrättslig- och social lagstiftning. Delors insåg behovet av en social dimension inom EU - eller espace social som han kallade det. Överenskommelsen mellan Delors och fackföreningsrörelsen innebar i praktiken att facket inte motsatte sig upprättandet av den inre marknaden och att en social dimension inom EU skulle upprättas. EG-domstolen har nu sagt upp det avtalet och den sociala dimensionen har därmed också underminerats. Alla medlemsstater berörs av dessa domar.
Man kan i detta sammanhang fråga sig varför EG-domstolen har valt att säga upp detta ”gentlemens agreement”? Här kan man naturligtvis bara spekulera. Men på ett överordnat plan finns naturligtvis de politiska konjunkturerna som förklaringsmodell. Om 1990-talet var arbetarrörelsens decennium, så lever vi idag borgerlighetens årtionde.
På vilket sätt har då EU:s sociala dimension underminerats?
* Genom Vikingmålet har europeiska arbetsgivare fått ett ytterst kraftfullt instrument för att utmana i princip alla kollektivavtal och stridsåtgärder med en gränsöverskridande effekt. Fackliga stridsåtgärder är ett hinder mot den fria rörligheten som alltid måste rättfärdiggöras.
* I Lavalmålet, som handlade om likabehandling av utstationerade lettiska arbetstagare på svensk arbetsmarknad. LO hade förväntat sig, och kämpade också för ”lika lön för lika arbete” men fick istället ”lägsta lön för lika arbete”. Utstationeringsdirektivet omtolkades så att så att istället för att vara ett golv av minimivillkor som kan krävas i värdlandet blev direktivet till ett tak av maximivillkor. EG-domstolen omtolkade direktivet i strid med dess ordalydelse och EU lagstiftarens intentioner. Det politiska beslutet om direktivet ersattes med domstolens beslut. Det är också från en demokratisk utgångspunkt allvarligt: EG-domstolen har alltså tagit makten från politikerna.
Lavaldomen sätter också fokus på förhållandet mellan fri rörlighet och skyddet för grundläggande rättigheter såsom förhandlingsrätten och rätten att vidta stridsåtgärder. Med EG-domstolens syn på dessa frågor blir skyddet för de grundläggande rättigheterna i det närmaste illusoriska.
*I Rüffertmålet bekräftade EG-domstolen det som slagits fast i Lavalmålet, och visade därmed också underminerandet av den sociala dimensionen inte var en dagslända. Genom att inte godta det regionala tyska kollektivavtalet visade EG-domstolen dessutom på en växande intolerans mot nationella arbetsmarknadssystem. Dessutom har EG-domstolen satt EU på konfliktkurs mot ILO-rätten. ILO-rätten ger de medlemsstater som antagit konvention 94 rätt att kräva att utstationerade arbetstagare får de löner som gäller på orten eller i regionen. EG-rätten säger dock numera motsatsen. Medlemsstaterna får enbart kräva att de företag som utstationerar arbetskraft betalar lägsta lönerna.
Hur kan balansen mellan EU:s ekonomiska och sociala dimension återupprättas?
1. Lissabonfördraget antas. Där stärks skyddet för de grundläggande rättigheterna. Grundläggande rättigheter likställs där med fördragets bestämmelser om fri rörlighet.
2. Medlemsstaterna och EU:s institutioner måste anta det sociala protokoll som utarbetats av Europafacket. Grundläggande rättigheter skall inte underordnas den fria rörligheten enligt EG-domstolens linje.
3. Utstationeringsdirektivet måste revideras. Direktivet måste få tillbaka sin minimikaraktär. Dessutom måste toleransen mot olika arbetsmarknadssystem stärkas. Likaså måste direktivets syfte att skydda arbetstagare stärkas.
Detta är alltså precis det som Jan Andersson hävdat. Men precis som Jan Andersson är Carl Mikael Jonsson utan svar på följande frågor:
1) Var i Lissabonfördraget jämställs "grundläggande rättigheter" såsom strejkrätt och rätt till kollektivavtal med fria rörligheten?
2) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett socialt protokoll få mot fördragets artikel om fri rörlighet?
3) Vilken betydelse i EG-domstolens bedömning skulle ett reviderat utstationeringsdirektiv få mot fördragets artikel om fri rörlighet?
Vad jag förstår är Jonsson/Anderssons förslag en ren dimridå för att dölja att enda lösningen är att ändra fördraget så att balans mellan fri rörlighet och grundläggande rättigheter återigen uppstår eller att undantag görs för den svenska modellen görs.
I detta sammanhang kan man påminna om att i Laval-målet att när det genom politiskt beslut ändrade utstationeringsdirektivet (från ursprungsland till arbetsland) prövades, så nonchalerade EG-domstolen det politiska beslutet och bekräftade den av de politiska institutionerna förkastade ursprungslandsprincipen. Man struntade alltså i Vad Kommissionen och Parlamentet beslutat. Och detta är helt enligt gällande fördrag då EG-domstolen står över de nämnda institutionerna.
torsdag 7 augusti 2008
EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter!
Vår EU-parlamentariker Jan Larsson säger att han har stöd i påståendet att med det nya fördraget kommer kollektivavtalet och strejkrätten vara bättre skyddade än med nuvarande fördrag.
Så sent som 19 juli har Jan Andersson på sin blogg fått kommentaren: Enligt professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, medför den sociala stadgan inte en förstärkt arbetsrätt. Fortfarande, säger han, kommer den grundläggande friheterna att vara överordnade. Samma sak klargjorde Margot Wallström ifjol.
På detta svarade Jan Andersson: Om Ronnie Eklund säger detta har han fel. Jag betvivlar dock att han sagt detta. Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning. Genom stadgan blir kollektivavtalen och strejkrätten primärrätt och på samma nivå som den fria rörligheten för tjänster. Margot Wallström har aldrig hävdat något annat. Det hon sade var att stadgan inte ger EU några nya befogenheter, vilket är något helt annat.
Söker man på nätet så finner man att i vart fall Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström ställer sig - med ett understatement - tveksamma till EG-rättens innehåll.
Det finns därför anledning att be Jan Andersson att precisera sina källor för sitt påstående "Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning" med namn och artiklar.
Dessutom så finns det anledning att noga läsa genomgången nedanför. Den visar att EG-domstolen som både enligt nuvarande fördrag och Lissabonfördraget är överordnat Kommissionen, Rådet och Parlamentet fritt väljer och vrakar vilka paragrafer man skall ge tyngd och vilka man tar lättare på. Som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund uttryckte saken (och som jag skrivit bloggar om i flera år) att vid avvägningen i EG-domstolen skall de de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Ingenting förändras heller genom Lissabonfördraget.
Att man skulle mörka strejkrätten och kollektivavtalet förefaller som så mycket mer märkligt vid läsning av Europaportalen / 2008-02-26 där enligt referat Europafackets generalsekreterare John Monks gick på tisdagen till hårt angrepp på EG-domstolens dom i Vaxholmskonflikten: "Vaxholmsdomen kan äventyra Lissabonfördraget"- Domen kan komma att försvåra ratificeringen av Lissabonfördraget i takt med att innebörden av domen bli känd
Europaparlamentets sysselsättningsutskott höll i samband därmed en öppen utfrågning kring Vaxholmsdomen. Huvudtalaren var den svenske juridikprofessorn Jonas Malmberg som gav sin analys av domen och utstationeringsdirektivet: En konsekvens av domen är att idéen om lika behandling av utländsk och inhemsk arbetskraft när det gäller löner och övriga anställningsvillkor har skjutits åt sidan av principen om minimiskydd, sade Malmberg.
Jan Andersson (s), ordförande i sysselsättningsutskottet, trodde inte att det räckte med en svensk lagändring för att återställa till rättsläget före domen. Han ville också se åtgärder på EU-nivå. Det står allt mer klart att det inte kommer att räcka med att vi i Sverige gör förändringar i Lex Britannia och utstationeringslagen. Lavaldomen påverkar likabehandlingsprincipen mellan löntagare inte bara i de nordiska länderna utan i hela EU. Domen återinför också den djupt kritiserade ursprungslandsprincipen. Andersson fick ... medhåll från vänsterns Eva-Britt Svensson som också anser att det inte räcker med en svensk lagändring men menar Sverige ska begära ett juridiskt giltigt undantag i det nya Lissabonfördraget för att skydda kollektivavtalen och strejkrätten
När det gäller dessa arbetsrättsexperter så har de under året publicerat en rad kommentarer till det nya rättsläget:
I "Svårsmält dom i Vaxholmsmålet", Sydsvenskan 2007-12-18, av professorn Birgitta Nyström summeras "Slutsatsen som EG-domstolen drar är att EG-rättens regler om den fria rörligheten och om utstationering hindrar fackliga stridsåtgärder för att förmå ett gästande företag att inleda förhandlingar om lön och att underteckna ett kollektivavtal som på vissa punkter ger bättre villkor än enligt utstationeringslagen och som också tar upp villkor på andra områden än vad utstationeringsreglerna täcker... slutsatsen att stridsåtgärder inte är tillåtna för att förmå utländska företag att förhandla om lön och sluta kollektivavtal med bättre eller mer omfattande villkor än utstationeringslagens.
I LO-tidningen 2007-12-28 intervjuades arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund under rubriken "Arbetsrättsexpert fasar lönedumpning": Liksom de flesta jurister som är specialiserade på europeisk arbetsrätt tolkar också Ronnie Eklund domen så att företag från andra EU-länder kan betala löner långt under svenska när de är tillfälligt i Sverige. "Domstolen har visat stor okänslighet mot de olika arbetsmarknadsmodeller som trots allt finns inom EU. Det var högst oväntat i ljuset av generaladvokatens förslag till dom i våras... Det finns en underton i hela domen som säger att kollektivavtalsmodellen inte accepteras för att trygga utstationerade arbetstagares villkor Och det är okänsligt... om utländska företag utifrån den här domen kan arbeta i Sverige på betydligt lägre löner kan konsekvensen bli att lönerna pressas för alla i hela landet.
I Sveriges radios P 1 ”Studio Ett” den 24 januari 2008 diskuterades EG-domstolen ställningstagande i Vaxholms-målet, varvid programledaren inledde frågestunden: Domen är ett betydligt större slag mot facket än vad vi hittills har förstått. EG-domstolen har genom sin dom sagt att det inte var tillåtet av facket att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram lika lön för utländska arbetare.
Professor Ronnie Eklund: Nu blir det fritt fram för social dumping. Det kommer att erbjudas två olika lönenivåer för samma typ av arbeten när det kommer hit ett utländskt företag som inte omfattas av de villkor som gäller i Sverige. Vi kommer att få två olika lönenivåer i de branscher där den här typen av arbete förekommer. Vi trodde inte det skulle bli så. Men efter fingranskning så har jag blivit klar över att något har hänt. En nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden.
Professor Jonas Malmberg: Jag hade utgått från att den svenska regleringen skulle få sig en hel del törnar. Men domen går betydligt längre. Domen begränsar möjligheten att ställa krav på utländska entreprenörer. Det går inte längre att kräva lika behandling för utländska arbetare som är verksamma i Sverige. Man gör från domstolen inte bedömningen om lika behandling. Man får nöja sig med att kräva den lägre nivån.
Utfrågare: Nu kan svenska fackföreningar bara kräva minimilön enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Det direktivet har ansetts utgöra ett golv för rätt till minimilön, rätt till semester och reglerad arbetstid. Det som på EU-språk kallas för ”en hård kärna” av rättigheter för utländsk arbetskraft och som i EUs praxis hittills setts som ett golv, en lägsta nivå. Nu gör EG-domstolen en helomvändning och säger att direktivet också utgör ett tak.
Ronnie Eklund: Vi har alla trott att det är ett minimidirektiv. Men nu har vi fått besked om att det också är ett maximidirektiv. Man får varken kräva mer eller mindre än det som följer av ”den hårda kärnan” av det utländska företaget. Det var inte någon ”förståsigpåare”som trodde att detta också var ett maximidirektiv. Man skapar en situation där det finns ett utrymme för en situation för det som nationalekonomer brukar kalla ”Race to the bottom”
Professor Birgitta Nyström: Domstolen ger besked om att det är miniminivåer som gäller. Man får alltså bara kräva att utländska företag betalar ut minimilöner. Utstationerade arbetare kan komma hit och jobba för lägre löner än svenska arbetare. Det är miniminivå som gäller. Inte lika behandling. Utländska arbetare kan komma hit och jobba för minsta lön och med minimiregler för semester och antalet betalda semesterdagar.
Programledaren: Domen innebär att juristerna i EG-domstolen ”kör över” politikerna i en mycket känslig fråga. Efter massiv kritik i medlemsländer och i Europaparlamentet tvingades kommissionen för några år sedan att backa. Efter hård kritik skrevs lagförslaget om. Nu skulle nationell arbetsrätt gälla, sa man.
Jonas Malmberg: Det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som blev så oerhört kritiserat och som togs bort genom den demokratiska processen i EU, har nu återinförts av juristerna i domstolen. Juristerna har gått emot politikerna.
Birgitta Nyström: Vad domarna i EG-domstolen gör är att stadfästa ett rättsläge där det blir som i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Nu är det företagens fria rörlighet som gäller. Inte det man brukar kalla ”det sociala Europa”. I valet mellan det ekonomiska och sociala ger man en övervikt till det ekonomiska. Man tolkar hela tiden den fria rörligheten mera förmånligt än skyddet
för arbetstagarna.
I Transportarbetaren nr 7, juli 2008, löd rubriken "För svårt för en professor": Ronnie Eklund är professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet men det tog fem genomläsningar innan juridikprofessorn förstod vad som stod på och mellan raderna... Det är uppenbart, att unionens domstol inte är någon vän av den svenska modellen. Man ser tämligen negativt på att företag över huvud taget ska tvingas slösa tid med att förhandla med facket. Den som tror att juridik är ett slags opartisk myndighetsutövning, har inte förstått det fina i kråksången. I Lavalmålet väljer EG-domstolen frankt att inte ta hänsyn till paragrafer som man inte tycker passar in.. EG-domstolen har inte på ett rimligt sätt förmått balansera intressemotsättningen mellan arbete och kapital. Eklunds slutsats är att Lavaldomen öppnar fältet fritt för social dumpning. I det efterföljande Rüffertmålet går de konservativa EG-domarna faktiskt ett steg längre. Där gör man ingen avvägning alls mellan de olika intressena. EG-domstolen har målat in sig i ett nyliberalt hörn man undrar vart skyddet för utstationerade arbetstagare tog vägen. Utstationeringsdirektivet och dess bakgrund är som bortblåst, nu gäller skydd på lägsta möjliga nivå för arbetstagarna.
I Lag & Avtal torsdag 7 augusti 2008: Ronnie Eklund: "Jag litar inte på EG-domstolen" Laval-domen oroar professor Ronnie Eklund. Vad händer med de mänskliga rättigheterna om de på det här sättet ska silas genom EU:s fyra ekonomiska friheter, undrade han på ett seminarium som Afa ordnade idag.
Regeringens utredare Claes Stråth inledde med att presentera sina direktiv av den 10 april och professor Ronnie Eklund redogjorde för sin analys av EG-domstolens domskäl... Laval-domen är delvis systemförändrande. EG-domstolen ändrar spelreglerna när den anser att en medlemsstat inte kan ålägga företag från andra medlemsländer att förhandla om lönerna från fall till fall. För det är ju just den typen av förhandlande som är grundbulten i den svenska modellen. "Närmast med en gäspning" kommenterar EG-domstolen grundlagsskyddet för fackliga stridsåtgärder...Jag trodde att domstolen skulle stanna upp och beakta att Sverige ratificerat konventioner i förhållande till FN, ILO och Europarådet, men det gjorde den inte. Följden blir att de mänskliga rättigheterna som flera av konventionerna tar upp, ställs mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor. Jag litar inte på EG-domstolen om den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Det känns obehagligt för framtiden... med summeringen nu är det fritt fram för social dumpning eller ett "race to the bottom"Jan-Peter Duker, Svenskt Näringsliv, framhöll att EG-domstolen har vägt olika intressen mot varandra... det är för långtgående att tala om social dumpning...Att EG-domstolen talar om de fyra friheterna är inte ägnat att förvåna. Friheterna är själva grundtanken i EU-bygget och bara av godo. Att domstolen gör en rimlig avvägning av det tycker jag inte är något märkligt.
Jag frågar igen
* var finns det abetsrättsjurister som stödjer linjen att kollektivavtal och strejkrätt är bättre säkrat enligt Lissabonfördraget?
* är detta med den svenska modellens bevarande verkligen något som vi kan spela bort för att få igenom Lissabonfördraget snabbt och smärtfritt?
Så sent som 19 juli har Jan Andersson på sin blogg fått kommentaren: Enligt professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, medför den sociala stadgan inte en förstärkt arbetsrätt. Fortfarande, säger han, kommer den grundläggande friheterna att vara överordnade. Samma sak klargjorde Margot Wallström ifjol.
På detta svarade Jan Andersson: Om Ronnie Eklund säger detta har han fel. Jag betvivlar dock att han sagt detta. Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning. Genom stadgan blir kollektivavtalen och strejkrätten primärrätt och på samma nivå som den fria rörligheten för tjänster. Margot Wallström har aldrig hävdat något annat. Det hon sade var att stadgan inte ger EU några nya befogenheter, vilket är något helt annat.
Söker man på nätet så finner man att i vart fall Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström ställer sig - med ett understatement - tveksamma till EG-rättens innehåll.
Det finns därför anledning att be Jan Andersson att precisera sina källor för sitt påstående "Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning" med namn och artiklar.
Dessutom så finns det anledning att noga läsa genomgången nedanför. Den visar att EG-domstolen som både enligt nuvarande fördrag och Lissabonfördraget är överordnat Kommissionen, Rådet och Parlamentet fritt väljer och vrakar vilka paragrafer man skall ge tyngd och vilka man tar lättare på. Som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund uttryckte saken (och som jag skrivit bloggar om i flera år) att vid avvägningen i EG-domstolen skall de de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Ingenting förändras heller genom Lissabonfördraget.
Att man skulle mörka strejkrätten och kollektivavtalet förefaller som så mycket mer märkligt vid läsning av Europaportalen / 2008-02-26 där enligt referat Europafackets generalsekreterare John Monks gick på tisdagen till hårt angrepp på EG-domstolens dom i Vaxholmskonflikten: "Vaxholmsdomen kan äventyra Lissabonfördraget"- Domen kan komma att försvåra ratificeringen av Lissabonfördraget i takt med att innebörden av domen bli känd
Europaparlamentets sysselsättningsutskott höll i samband därmed en öppen utfrågning kring Vaxholmsdomen. Huvudtalaren var den svenske juridikprofessorn Jonas Malmberg som gav sin analys av domen och utstationeringsdirektivet: En konsekvens av domen är att idéen om lika behandling av utländsk och inhemsk arbetskraft när det gäller löner och övriga anställningsvillkor har skjutits åt sidan av principen om minimiskydd, sade Malmberg.
Jan Andersson (s), ordförande i sysselsättningsutskottet, trodde inte att det räckte med en svensk lagändring för att återställa till rättsläget före domen. Han ville också se åtgärder på EU-nivå. Det står allt mer klart att det inte kommer att räcka med att vi i Sverige gör förändringar i Lex Britannia och utstationeringslagen. Lavaldomen påverkar likabehandlingsprincipen mellan löntagare inte bara i de nordiska länderna utan i hela EU. Domen återinför också den djupt kritiserade ursprungslandsprincipen. Andersson fick ... medhåll från vänsterns Eva-Britt Svensson som också anser att det inte räcker med en svensk lagändring men menar Sverige ska begära ett juridiskt giltigt undantag i det nya Lissabonfördraget för att skydda kollektivavtalen och strejkrätten
När det gäller dessa arbetsrättsexperter så har de under året publicerat en rad kommentarer till det nya rättsläget:
I "Svårsmält dom i Vaxholmsmålet", Sydsvenskan 2007-12-18, av professorn Birgitta Nyström summeras "Slutsatsen som EG-domstolen drar är att EG-rättens regler om den fria rörligheten och om utstationering hindrar fackliga stridsåtgärder för att förmå ett gästande företag att inleda förhandlingar om lön och att underteckna ett kollektivavtal som på vissa punkter ger bättre villkor än enligt utstationeringslagen och som också tar upp villkor på andra områden än vad utstationeringsreglerna täcker... slutsatsen att stridsåtgärder inte är tillåtna för att förmå utländska företag att förhandla om lön och sluta kollektivavtal med bättre eller mer omfattande villkor än utstationeringslagens.
I LO-tidningen 2007-12-28 intervjuades arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund under rubriken "Arbetsrättsexpert fasar lönedumpning": Liksom de flesta jurister som är specialiserade på europeisk arbetsrätt tolkar också Ronnie Eklund domen så att företag från andra EU-länder kan betala löner långt under svenska när de är tillfälligt i Sverige. "Domstolen har visat stor okänslighet mot de olika arbetsmarknadsmodeller som trots allt finns inom EU. Det var högst oväntat i ljuset av generaladvokatens förslag till dom i våras... Det finns en underton i hela domen som säger att kollektivavtalsmodellen inte accepteras för att trygga utstationerade arbetstagares villkor Och det är okänsligt... om utländska företag utifrån den här domen kan arbeta i Sverige på betydligt lägre löner kan konsekvensen bli att lönerna pressas för alla i hela landet.
I Sveriges radios P 1 ”Studio Ett” den 24 januari 2008 diskuterades EG-domstolen ställningstagande i Vaxholms-målet, varvid programledaren inledde frågestunden: Domen är ett betydligt större slag mot facket än vad vi hittills har förstått. EG-domstolen har genom sin dom sagt att det inte var tillåtet av facket att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram lika lön för utländska arbetare.
Professor Ronnie Eklund: Nu blir det fritt fram för social dumping. Det kommer att erbjudas två olika lönenivåer för samma typ av arbeten när det kommer hit ett utländskt företag som inte omfattas av de villkor som gäller i Sverige. Vi kommer att få två olika lönenivåer i de branscher där den här typen av arbete förekommer. Vi trodde inte det skulle bli så. Men efter fingranskning så har jag blivit klar över att något har hänt. En nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden.
Professor Jonas Malmberg: Jag hade utgått från att den svenska regleringen skulle få sig en hel del törnar. Men domen går betydligt längre. Domen begränsar möjligheten att ställa krav på utländska entreprenörer. Det går inte längre att kräva lika behandling för utländska arbetare som är verksamma i Sverige. Man gör från domstolen inte bedömningen om lika behandling. Man får nöja sig med att kräva den lägre nivån.
Utfrågare: Nu kan svenska fackföreningar bara kräva minimilön enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Det direktivet har ansetts utgöra ett golv för rätt till minimilön, rätt till semester och reglerad arbetstid. Det som på EU-språk kallas för ”en hård kärna” av rättigheter för utländsk arbetskraft och som i EUs praxis hittills setts som ett golv, en lägsta nivå. Nu gör EG-domstolen en helomvändning och säger att direktivet också utgör ett tak.
Ronnie Eklund: Vi har alla trott att det är ett minimidirektiv. Men nu har vi fått besked om att det också är ett maximidirektiv. Man får varken kräva mer eller mindre än det som följer av ”den hårda kärnan” av det utländska företaget. Det var inte någon ”förståsigpåare”som trodde att detta också var ett maximidirektiv. Man skapar en situation där det finns ett utrymme för en situation för det som nationalekonomer brukar kalla ”Race to the bottom”
Professor Birgitta Nyström: Domstolen ger besked om att det är miniminivåer som gäller. Man får alltså bara kräva att utländska företag betalar ut minimilöner. Utstationerade arbetare kan komma hit och jobba för lägre löner än svenska arbetare. Det är miniminivå som gäller. Inte lika behandling. Utländska arbetare kan komma hit och jobba för minsta lön och med minimiregler för semester och antalet betalda semesterdagar.
Programledaren: Domen innebär att juristerna i EG-domstolen ”kör över” politikerna i en mycket känslig fråga. Efter massiv kritik i medlemsländer och i Europaparlamentet tvingades kommissionen för några år sedan att backa. Efter hård kritik skrevs lagförslaget om. Nu skulle nationell arbetsrätt gälla, sa man.
Jonas Malmberg: Det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som blev så oerhört kritiserat och som togs bort genom den demokratiska processen i EU, har nu återinförts av juristerna i domstolen. Juristerna har gått emot politikerna.
Birgitta Nyström: Vad domarna i EG-domstolen gör är att stadfästa ett rättsläge där det blir som i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Nu är det företagens fria rörlighet som gäller. Inte det man brukar kalla ”det sociala Europa”. I valet mellan det ekonomiska och sociala ger man en övervikt till det ekonomiska. Man tolkar hela tiden den fria rörligheten mera förmånligt än skyddet
för arbetstagarna.
I Transportarbetaren nr 7, juli 2008, löd rubriken "För svårt för en professor": Ronnie Eklund är professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet men det tog fem genomläsningar innan juridikprofessorn förstod vad som stod på och mellan raderna... Det är uppenbart, att unionens domstol inte är någon vän av den svenska modellen. Man ser tämligen negativt på att företag över huvud taget ska tvingas slösa tid med att förhandla med facket. Den som tror att juridik är ett slags opartisk myndighetsutövning, har inte förstått det fina i kråksången. I Lavalmålet väljer EG-domstolen frankt att inte ta hänsyn till paragrafer som man inte tycker passar in.. EG-domstolen har inte på ett rimligt sätt förmått balansera intressemotsättningen mellan arbete och kapital. Eklunds slutsats är att Lavaldomen öppnar fältet fritt för social dumpning. I det efterföljande Rüffertmålet går de konservativa EG-domarna faktiskt ett steg längre. Där gör man ingen avvägning alls mellan de olika intressena. EG-domstolen har målat in sig i ett nyliberalt hörn man undrar vart skyddet för utstationerade arbetstagare tog vägen. Utstationeringsdirektivet och dess bakgrund är som bortblåst, nu gäller skydd på lägsta möjliga nivå för arbetstagarna.
I Lag & Avtal torsdag 7 augusti 2008: Ronnie Eklund: "Jag litar inte på EG-domstolen" Laval-domen oroar professor Ronnie Eklund. Vad händer med de mänskliga rättigheterna om de på det här sättet ska silas genom EU:s fyra ekonomiska friheter, undrade han på ett seminarium som Afa ordnade idag.
Regeringens utredare Claes Stråth inledde med att presentera sina direktiv av den 10 april och professor Ronnie Eklund redogjorde för sin analys av EG-domstolens domskäl... Laval-domen är delvis systemförändrande. EG-domstolen ändrar spelreglerna när den anser att en medlemsstat inte kan ålägga företag från andra medlemsländer att förhandla om lönerna från fall till fall. För det är ju just den typen av förhandlande som är grundbulten i den svenska modellen. "Närmast med en gäspning" kommenterar EG-domstolen grundlagsskyddet för fackliga stridsåtgärder...Jag trodde att domstolen skulle stanna upp och beakta att Sverige ratificerat konventioner i förhållande till FN, ILO och Europarådet, men det gjorde den inte. Följden blir att de mänskliga rättigheterna som flera av konventionerna tar upp, ställs mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor. Jag litar inte på EG-domstolen om den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Det känns obehagligt för framtiden... med summeringen nu är det fritt fram för social dumpning eller ett "race to the bottom"Jan-Peter Duker, Svenskt Näringsliv, framhöll att EG-domstolen har vägt olika intressen mot varandra... det är för långtgående att tala om social dumpning...Att EG-domstolen talar om de fyra friheterna är inte ägnat att förvåna. Friheterna är själva grundtanken i EU-bygget och bara av godo. Att domstolen gör en rimlig avvägning av det tycker jag inte är något märkligt.
Jag frågar igen
* var finns det abetsrättsjurister som stödjer linjen att kollektivavtal och strejkrätt är bättre säkrat enligt Lissabonfördraget?
* är detta med den svenska modellens bevarande verkligen något som vi kan spela bort för att få igenom Lissabonfördraget snabbt och smärtfritt?
onsdag 6 augusti 2008
Ja till Lissabon är kanske ett nej till svenska modellen.
EU-parlamentarikern Jan Andersson som just skrivit "Ett nej är ett ja till Nice-fördraget", vilket i stora drag är en omtuggning av åtskilliga hans tidigare blänkare på s-info. Det kommer innebära att "vi får leva vidare med det fördrag under vilket domarna om Viking Line, Laval, Ruffert och Luxemburg är fattat" och risken för nya sådana domar är uppenbar. Han medger dock att det "finns förvisso inga garantier mot fler negativa domar med ett Lissabonfördrag".
Men risken är hävdar Jan Andersson "betydligt mindre, främst därför att stadgan för grundläggande rättigheter blir juridiskt bindande. Kollektivavtalen och strejkrätten blir då primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster...Dessutom införs en horisontell social klausul i det nya fördraget, som innebär att arbetsvillkoren för löntagare ska tas i beaktande vid alla beslut."
Detta är emellertid inte riktigt. Jan Anderssons tunga slinter rejält när det gäller faktabeskrivningen. Stadgan för grundläggande rättigheter är visserligen juridisk bindande efter ratificering men den är fristående från Lissabonfördraget. Det är förmodligen också osant att kollektivavtalen och strejkrätten blir primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster.
Tvärtom är läget detta att huvuddokumentet för EG-domstolen är fördraget, som enbart innehåller artikeln om fri rörlighet men inte ett jota om kollektivavtal och strejkrätt, medan stadgan blir ett sekundärt tolkningsdatum. Inte heller stämmer det att den sociala klausulen införs i fördraget utan i ett sidoprotokoll, vilket på samma sätt som stadgan har sekundär betydelse vid EG-domstolens bedömning.
Jag säger inte att jag vet hur EG-domstolen kommer att hantera en Lavall-situation men jag anser att det är oansvarigt som politiker att lova en förändring med Lissabonfördraget, där svenska modellen accepteras till undvikande av lönedumpning på svensk arbetsmarknad. Det är nämligen i högsta grad troligt att EG-domstolen med ett nytt Lissabonfördrag kommer att göra precis samma tolkning som i Lavall-fallet och därigenom lämna fältet fritt för lönedumpning (och sämre andra arbetsvillkor). Detta just därför att endast bestämmelsen om fri rörlighet av tjänster finns med i primärdokumentet, d.v.s fördraget.
Det är visserligen sant att i dag har en stor majoritet av medlemsländerna i EU röstat om Lissabonfördraget. 21 länder har sagt ja. Ett land har sagt nej. Och detta innebär naturligtvis en stor press för att acceptera och det är också den pressen som högerregeringen tillsammans med andra Lissabonkramare kommer att utnyttja. Vad man då inte tänker på är att en rad länder i vårt grannskap har en annorlunda organiserad arbetsmarknad och t.o.m. kan förmodas ha ett visst intresse av att marknadsliberal lönedumpning i någon form inom ramen för fördraget.
Jan Andersson och medparter har flera gånger avkrävt bl.a. mig svaret på frågan: Vilken är din lösning? Ett nej innebär ju att nuvarande fördrag fortsätter att gälla. Gärna med tillägget att då får du ta ansvar för att hela EU-upplägget blir svårare.
Jag har lämnat svaret: Man må vara hur positiv som helst till Lissabon men det innebär inte att vi som politiker kan sälja ut arbetarrörelsens krav på garantier att svenska modellen inte ersätts med lönedumpning. LO-kongressens besked att vi måste få klarhet i detta innan vi ratificerar Lissabon-fördraget är en självklar slutsats av denna rättsosäkerhet. Vi får inte igen ge väljarna falska besked. Politikerna har ju en gång lurat väljarna och sagt att den svenska modellen håller. Men det gjorde den inte när juristerna i EG-domstolen fick säga sitt, varken när det gällde arbetsrätt, tidningsstöd, alkoholpolitik osv. Att ge sken av att man har en garanti är falskhet som kan bli en dyr förlust av framtida tilltro.
Jag ställer nu motsvarande fråga till Jan Andersson är du beredd att sälja ut den svenska modellen för att uppnå de fördelar som Lissabonfördraget i övrigt skulle ge? Svarar du ja på den frågan så är detta att skriva på in blanco. Detta betyder nämligen att skriva under utan att villkoren klart anges eller m.a.o. att ta en klar risk för att det blir annorlunda än man tror sig veta.
Men risken är hävdar Jan Andersson "betydligt mindre, främst därför att stadgan för grundläggande rättigheter blir juridiskt bindande. Kollektivavtalen och strejkrätten blir då primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster...Dessutom införs en horisontell social klausul i det nya fördraget, som innebär att arbetsvillkoren för löntagare ska tas i beaktande vid alla beslut."
Detta är emellertid inte riktigt. Jan Anderssons tunga slinter rejält när det gäller faktabeskrivningen. Stadgan för grundläggande rättigheter är visserligen juridisk bindande efter ratificering men den är fristående från Lissabonfördraget. Det är förmodligen också osant att kollektivavtalen och strejkrätten blir primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster.
Tvärtom är läget detta att huvuddokumentet för EG-domstolen är fördraget, som enbart innehåller artikeln om fri rörlighet men inte ett jota om kollektivavtal och strejkrätt, medan stadgan blir ett sekundärt tolkningsdatum. Inte heller stämmer det att den sociala klausulen införs i fördraget utan i ett sidoprotokoll, vilket på samma sätt som stadgan har sekundär betydelse vid EG-domstolens bedömning.
Jag säger inte att jag vet hur EG-domstolen kommer att hantera en Lavall-situation men jag anser att det är oansvarigt som politiker att lova en förändring med Lissabonfördraget, där svenska modellen accepteras till undvikande av lönedumpning på svensk arbetsmarknad. Det är nämligen i högsta grad troligt att EG-domstolen med ett nytt Lissabonfördrag kommer att göra precis samma tolkning som i Lavall-fallet och därigenom lämna fältet fritt för lönedumpning (och sämre andra arbetsvillkor). Detta just därför att endast bestämmelsen om fri rörlighet av tjänster finns med i primärdokumentet, d.v.s fördraget.
Det är visserligen sant att i dag har en stor majoritet av medlemsländerna i EU röstat om Lissabonfördraget. 21 länder har sagt ja. Ett land har sagt nej. Och detta innebär naturligtvis en stor press för att acceptera och det är också den pressen som högerregeringen tillsammans med andra Lissabonkramare kommer att utnyttja. Vad man då inte tänker på är att en rad länder i vårt grannskap har en annorlunda organiserad arbetsmarknad och t.o.m. kan förmodas ha ett visst intresse av att marknadsliberal lönedumpning i någon form inom ramen för fördraget.
Jan Andersson och medparter har flera gånger avkrävt bl.a. mig svaret på frågan: Vilken är din lösning? Ett nej innebär ju att nuvarande fördrag fortsätter att gälla. Gärna med tillägget att då får du ta ansvar för att hela EU-upplägget blir svårare.
Jag har lämnat svaret: Man må vara hur positiv som helst till Lissabon men det innebär inte att vi som politiker kan sälja ut arbetarrörelsens krav på garantier att svenska modellen inte ersätts med lönedumpning. LO-kongressens besked att vi måste få klarhet i detta innan vi ratificerar Lissabon-fördraget är en självklar slutsats av denna rättsosäkerhet. Vi får inte igen ge väljarna falska besked. Politikerna har ju en gång lurat väljarna och sagt att den svenska modellen håller. Men det gjorde den inte när juristerna i EG-domstolen fick säga sitt, varken när det gällde arbetsrätt, tidningsstöd, alkoholpolitik osv. Att ge sken av att man har en garanti är falskhet som kan bli en dyr förlust av framtida tilltro.
Jag ställer nu motsvarande fråga till Jan Andersson är du beredd att sälja ut den svenska modellen för att uppnå de fördelar som Lissabonfördraget i övrigt skulle ge? Svarar du ja på den frågan så är detta att skriva på in blanco. Detta betyder nämligen att skriva under utan att villkoren klart anges eller m.a.o. att ta en klar risk för att det blir annorlunda än man tror sig veta.
måndag 30 juni 2008
Social progress klausul - kan den ge oss trygghet mot lönedumpning?
Nej till fördraget är ingen lösning sägs det i en debattartikel av våra europaparlamentariker i socialdemokraternas tidning Aktuellt i politiken nr 25. Man hävdar att det är omöjligt att få in en "lavallparagraf" i Lissabonfördraget p.g.a. högerregeringarna i EU. Och fördraget vill man gärna ha för att kunna föra utvecklingen vidare inom EU.
Istället vill man att vi skall stödja Europafackets förslag om en "social progress clause" som antas parallellt med fördraget men inte villkorar fördraget som sådant. Det låter ju smidigt och bra. Men alltför bra för att vara sant? Eller i vart fall alltför bra för att sväljas utan att nagelfaras ytterligare.
Min stillsamma fråga är bara: Hur kommer EG-domstolen att döma när man har ett fördrag som prioriterar "fri rörlighet" och genom det kan ge utslag till arbetsgivarens fördel men parlamentet beslutat ett protokoll, som inte har fördragets "höga status", till förmån för "social progess" till fackets fördel?
Är det inte uppenbart för alla att "social progress" får stryka på foten för "fri rörlighet" även med denna konstruktion? Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westlund och Göran Färm är detta inte bara en papperstiger ägnad att tysta en opinion inom arbetarklassen som reagerat mot att EU genom EG-domstolens utslag förlorat sina vapen mot en allsmäktig arbetsgivare?
Istället vill man att vi skall stödja Europafackets förslag om en "social progress clause" som antas parallellt med fördraget men inte villkorar fördraget som sådant. Det låter ju smidigt och bra. Men alltför bra för att vara sant? Eller i vart fall alltför bra för att sväljas utan att nagelfaras ytterligare.
Min stillsamma fråga är bara: Hur kommer EG-domstolen att döma när man har ett fördrag som prioriterar "fri rörlighet" och genom det kan ge utslag till arbetsgivarens fördel men parlamentet beslutat ett protokoll, som inte har fördragets "höga status", till förmån för "social progess" till fackets fördel?
Är det inte uppenbart för alla att "social progress" får stryka på foten för "fri rörlighet" även med denna konstruktion? Inger Segelström, Jan Andersson, Åsa Westlund och Göran Färm är detta inte bara en papperstiger ägnad att tysta en opinion inom arbetarklassen som reagerat mot att EU genom EG-domstolens utslag förlorat sina vapen mot en allsmäktig arbetsgivare?
onsdag 11 juni 2008
EU ett fiasko demokratiskt sett!
Irland avgör Lissabonfördragets framtid är rubriken i media. I morgon torsdag röstar irländarna om det nya EU-fördraget.
Irländarna är in i det sista mycket kluvna inför morgondagen då de som enda folk i Europa ska rösta om det nya EU-fördraget, det så kallade Lissabonfördraget. För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att samtliga EU-länder godkänner det. Det betyder att irländarna på torsdagen har fördragets framtid i sin hand. Ett nej i Irland betyder nej till fördraget i hela EU.
Eftersom Irland är det enda land där folket ska rösta om det nya fördraget är det alltså mindre än 1 procent av gemenskapens medborgare som avgör fördragets framtid.
I alla andra EU-länder inklusive Sverige har det styrande skiktet bestämt att det räcker med att parlamentet godkänner avtalet. Uppenbarligen dikterades detta beslut av att det förra försöket stupade på att Frankrike och Holland sa nej. Och som alla vet är lissabonförslaget med en bagatellartad retuschering innehållsmässigt identiskt med det tidigare underkända förslaget.
Nu kan man ju inte säga att ett godkännande av riksdagen/parlamentet är generellt mindre demokratiskt. Men när enda anledningen till att beslutet tas i parlamentet är att lissabonfördraget, liksom det tidigare, skulle avvisas vid en folkomröstning, då blir det enligt min mening ett manipulerande som inte stämmer med demokratin.
När man dessutom tar ett i folkomröstning underkänt förslag och bara kort därefter återkommer med i stort sett samma förslag, som getts en yttre dräkt förändrad så att igenkännandet inte blir uppenbart, framstår hela beslutsprocessen som ett manipulerande av demokratin. För att inte använda klartexten: Ett hån mot folkviljan eller ett tjyv- och rackarspel.
Det är synd om den goda EU-tanken eftersom man på detta sätt lyckats handikappa EU med en sfär av bristande demokrati och med det klara uttrycket: vi skiter i dej du lilla vanliga medborgarkryp ty vi vet vad som är bäst och det gör vi antingen du vill det eller inte. Så det låga valdeltagande i EU-val har sin gedigna förklaring.
När det härtill kommer vad kallats EUs demokratiska underskott och en allsmäktig juristdomstol som tolkar i Milton Friemansk anda så att rörligheten ges prioritet framför hälsa, arbetsrätt och social välfärd så framstår hela projektet som ett borgerligt överklassprojekt. Vi måste begränsa perukstockarnas makt och - som det heter i en välrenommerad AT-rapport - ta tillbaka demokratin inom EU och göra detta EU till ett allas projekt.
Irländarna är in i det sista mycket kluvna inför morgondagen då de som enda folk i Europa ska rösta om det nya EU-fördraget, det så kallade Lissabonfördraget. För att fördraget ska kunna träda i kraft krävs det att samtliga EU-länder godkänner det. Det betyder att irländarna på torsdagen har fördragets framtid i sin hand. Ett nej i Irland betyder nej till fördraget i hela EU.
Eftersom Irland är det enda land där folket ska rösta om det nya fördraget är det alltså mindre än 1 procent av gemenskapens medborgare som avgör fördragets framtid.
I alla andra EU-länder inklusive Sverige har det styrande skiktet bestämt att det räcker med att parlamentet godkänner avtalet. Uppenbarligen dikterades detta beslut av att det förra försöket stupade på att Frankrike och Holland sa nej. Och som alla vet är lissabonförslaget med en bagatellartad retuschering innehållsmässigt identiskt med det tidigare underkända förslaget.
Nu kan man ju inte säga att ett godkännande av riksdagen/parlamentet är generellt mindre demokratiskt. Men när enda anledningen till att beslutet tas i parlamentet är att lissabonfördraget, liksom det tidigare, skulle avvisas vid en folkomröstning, då blir det enligt min mening ett manipulerande som inte stämmer med demokratin.
När man dessutom tar ett i folkomröstning underkänt förslag och bara kort därefter återkommer med i stort sett samma förslag, som getts en yttre dräkt förändrad så att igenkännandet inte blir uppenbart, framstår hela beslutsprocessen som ett manipulerande av demokratin. För att inte använda klartexten: Ett hån mot folkviljan eller ett tjyv- och rackarspel.
Det är synd om den goda EU-tanken eftersom man på detta sätt lyckats handikappa EU med en sfär av bristande demokrati och med det klara uttrycket: vi skiter i dej du lilla vanliga medborgarkryp ty vi vet vad som är bäst och det gör vi antingen du vill det eller inte. Så det låga valdeltagande i EU-val har sin gedigna förklaring.
När det härtill kommer vad kallats EUs demokratiska underskott och en allsmäktig juristdomstol som tolkar i Milton Friemansk anda så att rörligheten ges prioritet framför hälsa, arbetsrätt och social välfärd så framstår hela projektet som ett borgerligt överklassprojekt. Vi måste begränsa perukstockarnas makt och - som det heter i en välrenommerad AT-rapport - ta tillbaka demokratin inom EU och göra detta EU till ett allas projekt.
torsdag 21 februari 2008
EU och demokrati - en kontroversiell fråga
Skrivet: 21 februari kl. 00:28
"EU stärker demokratin" skriver EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström i Sydsvenskan den 17 februari. Är det verkligen så? Det tål verkligen att granskas eftersom Margot Wallström ser förhållandena från motsatt sida jämfört med den enskilde EU-medborgaren. Många medborgare ser nog EU snarare som något långt borta, omöjligt att påverka, som ibland ingriper och ogiltigförklarar av demokratiskt fattade beslut i Sverige.
Demokratin kan inte tas för given, skriver Margot Wallström så riktigt. Den måste återerövras gång på gång när samhället förändras. Som ett svar på utvecklingen i EU har vi nu ett nytt fördrag, som kommer att stärka demokratin på EU-nivå. Verktygen finns där i Lissabonfördraget, men det avgörande är politikernas och medborgarnas engagemang.
Men frågorna på vilket sätt har man stärkt demokratin genom det nya fördraget och vilka verktyg är som finns där. Ja, konkret besvarar Margot Wallström detta med att om du har något klokt att föreslå kommissionen så skall du samla in en miljon underskrifter från olika länder! Och för vilka av oss verkar denna möjlighet öka mina demokratiska möjligheter att påverka?
EU:s utvidgning visar hur stark attraktionskraft unionen har. Det är en framgångssaga som visar att våra värderingar - demokrati, fred, stabilitet och hållbar utveckling - håller och är värdefulla för människor...
Attraktionskraften är nog mer en produkt av att nya länder vill ha hjälp och skjuts med sin ekonomi. Däremot visar väl käbblet om både fördraget och klimathotet när det kommer till enskilda medlemsländer att man ser till sig själv mest. Framgångssagan är skapad av möjligheter för de nya länderna till en ökad arbetsmarknad, förhoppningar om stöd för jordbruk och andra projekt osv
Margot Wallström skriver också: Men jag befarar att många européer, särskilt vi som bor i norra Europa, har blivit för "bortskämda" - att vi tar demokratin för given. Vaclav Havel, Tjeckiens förre president och en av ledarna för frigörelsen från kommunismen, har sagt att "antingen fungerar demokratin, eller också fungerar den inte. Det största hotet är vår oansvarighet, vår likgiltighet och resignation som medborgare. Om Europa skall förenas på demokratisk grund måste vi inse att demokratin inte är något vi fått gratis - den kräver engagemang från oss alla för att den skall fungera." Detta är demokratins utmaning...Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. För politiker innebär det att lyssna på sina väljare, förklara politiken och förankra besluten. För medborgarna innebär det att, oavsett på vilken nivå, delta i den demokratiska processen. Då måste verktygen finnas, men också viljan... För att anpassas till en utvidgad union och ge möjligheten att ta emot fler medlemmar är EU-länderna nu i färd med att ratificera ett nytt fördrag - Lissabonfördraget. Det ökar möjligheten för medborgare och organisationer att aktivt delta i den demokratiska processen... EU:s institutioner skall föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med organisationer i det civila samhället. .... Nu gäller det för politikerna att lyssna, förklara och förankra. Och för medborgarna att göra sin röst hörd. På så sätt kan vi hålla demokratin i EU levande.
Jag gillar Margot Wallström som person även om jag inte känner henne. Jag tror också att hon ärligt försöker. Men jag tycker att hon misslyckas kapitalt med att övertyga om att EU stärker demokratin.
* Att åberopa Lissabonfördraget i detta hänseende är fullständigt ofattbart. Fördraget är framförhandlat en gång och i det skicket underkänt i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Enligt fördragsfäderna har man sedan stuvat om alla paragrafer och kallat det för ett nytt fördrag samt sedan i stängda rum kommit överens om att detta minsann inte - eftersom folket sa nej förra gången - skall utsättas för folkets granskning. De flesta medborgarna förstår alltså att hela EU-grundlagen tillkommit genom politiskt fiffel i en högre sfär. Politikerföraktet kommer som ett brev på posten, dvs som en direkt följd av skumraskandet.
* Gränserna för EU-kommissionens verksamhet har inte granskats eller överhuvudtaget diskuterats i samband med det nya fördraget annat än att man infört majoritetsbeslut och alltså avskaffat det tidigare nationella vetot. Detta kan i sin tur innebära att vi underkastas regler som framstår som helt främmande för det svenska rätts och kultursamhället. EU-kommissionens verksamhet är inte underkastad normal demokratisk granskning.
* EG-domstol som var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst poltisk mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi är försäkrade enligt grundlagen exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokratin i Sverige.
* Inte heller har den helt slutna förvaltningen begränsats eller öppnats upp genom det nya fördraget.
* Med det nya fördraget ges EU befogenheter över brott och straff vilket också är strid med grundlagen. På en rad andra områden tar EU över, vilket man räknar med på ungefär 70 % av alla de lagar som numera stiftas i Sverige. Så har man smugit på oss en främmande rättskultur utan att folket fått säga vitten om detta.
När Margot Wallström talar till oss om demokrati med en hel binge fina ord och vackra tankar så har hon inget annat konkret att peka på än att samla ihop en miljon meningsfränder så får ni säga något till kommissionen! Nog är det magert. Margot Wallström säger själv och citerar Havel: Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. Frågorna blir då:
-Hur kan medborgaren bli delaktig när man t.o.m. det viktigaste beslutet tas i en sluten liten politikerkrets som krafsar varandra på ryggen?
-Hur kan man få medbestämmande när t.o.m. av våra lokala politker fattade beslut upphävs av EU-jurister?
-Hur kan man få insyn när EU-förvaltningen och hela beslutssystemet för hemliga överläggningar och vägrar att öppna dörrarna ens för journalister?
-Hur kan man ta ansvar när allting förläggs så långt borta och det där långt borta tillåts peta även i småsaker hemma i Ystad eller Haparanda?
Jag anser att EU och alla dess funktionärer gör sitt bästa att försätta demokratin ur spel genom bryta mot samtliga dessa faktorer. Att då tala vitt och brett om demokratin skallar som i en ekodal där demokrati! när det upprepas flera gånger börjar skalla ihåligt och till slut låta som demokrati? Och frågetecknet är som blå dunster i ögonen på oss vanliga, där frågetecknet formulerar viskningen: jo, de vill fortsätta bestämma över huvudet på oss och har formulerat ett vattentätt system för hur det skall gå till: Lissabonfördraget!
Egentligen tycker jag mest synd om Margot Wallström som sitter i "gubbväldet" och dessutom skall försvara det hela. Nej, vi är inte som hon säger "bortskämda". Men vi vägrar att tro på kejsarens nya kläder: Allt det odemokratiska framstår som så naket!
"EU stärker demokratin" skriver EU-kommissionens vice ordförande Margot Wallström i Sydsvenskan den 17 februari. Är det verkligen så? Det tål verkligen att granskas eftersom Margot Wallström ser förhållandena från motsatt sida jämfört med den enskilde EU-medborgaren. Många medborgare ser nog EU snarare som något långt borta, omöjligt att påverka, som ibland ingriper och ogiltigförklarar av demokratiskt fattade beslut i Sverige.
Demokratin kan inte tas för given, skriver Margot Wallström så riktigt. Den måste återerövras gång på gång när samhället förändras. Som ett svar på utvecklingen i EU har vi nu ett nytt fördrag, som kommer att stärka demokratin på EU-nivå. Verktygen finns där i Lissabonfördraget, men det avgörande är politikernas och medborgarnas engagemang.
Men frågorna på vilket sätt har man stärkt demokratin genom det nya fördraget och vilka verktyg är som finns där. Ja, konkret besvarar Margot Wallström detta med att om du har något klokt att föreslå kommissionen så skall du samla in en miljon underskrifter från olika länder! Och för vilka av oss verkar denna möjlighet öka mina demokratiska möjligheter att påverka?
EU:s utvidgning visar hur stark attraktionskraft unionen har. Det är en framgångssaga som visar att våra värderingar - demokrati, fred, stabilitet och hållbar utveckling - håller och är värdefulla för människor...
Attraktionskraften är nog mer en produkt av att nya länder vill ha hjälp och skjuts med sin ekonomi. Däremot visar väl käbblet om både fördraget och klimathotet när det kommer till enskilda medlemsländer att man ser till sig själv mest. Framgångssagan är skapad av möjligheter för de nya länderna till en ökad arbetsmarknad, förhoppningar om stöd för jordbruk och andra projekt osv
Margot Wallström skriver också: Men jag befarar att många européer, särskilt vi som bor i norra Europa, har blivit för "bortskämda" - att vi tar demokratin för given. Vaclav Havel, Tjeckiens förre president och en av ledarna för frigörelsen från kommunismen, har sagt att "antingen fungerar demokratin, eller också fungerar den inte. Det största hotet är vår oansvarighet, vår likgiltighet och resignation som medborgare. Om Europa skall förenas på demokratisk grund måste vi inse att demokratin inte är något vi fått gratis - den kräver engagemang från oss alla för att den skall fungera." Detta är demokratins utmaning...Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. För politiker innebär det att lyssna på sina väljare, förklara politiken och förankra besluten. För medborgarna innebär det att, oavsett på vilken nivå, delta i den demokratiska processen. Då måste verktygen finnas, men också viljan... För att anpassas till en utvidgad union och ge möjligheten att ta emot fler medlemmar är EU-länderna nu i färd med att ratificera ett nytt fördrag - Lissabonfördraget. Det ökar möjligheten för medborgare och organisationer att aktivt delta i den demokratiska processen... EU:s institutioner skall föra en öppen, tydlig och regelbunden dialog med organisationer i det civila samhället. .... Nu gäller det för politikerna att lyssna, förklara och förankra. Och för medborgarna att göra sin röst hörd. På så sätt kan vi hålla demokratin i EU levande.
Jag gillar Margot Wallström som person även om jag inte känner henne. Jag tror också att hon ärligt försöker. Men jag tycker att hon misslyckas kapitalt med att övertyga om att EU stärker demokratin.
* Att åberopa Lissabonfördraget i detta hänseende är fullständigt ofattbart. Fördraget är framförhandlat en gång och i det skicket underkänt i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Enligt fördragsfäderna har man sedan stuvat om alla paragrafer och kallat det för ett nytt fördrag samt sedan i stängda rum kommit överens om att detta minsann inte - eftersom folket sa nej förra gången - skall utsättas för folkets granskning. De flesta medborgarna förstår alltså att hela EU-grundlagen tillkommit genom politiskt fiffel i en högre sfär. Politikerföraktet kommer som ett brev på posten, dvs som en direkt följd av skumraskandet.
* Gränserna för EU-kommissionens verksamhet har inte granskats eller överhuvudtaget diskuterats i samband med det nya fördraget annat än att man infört majoritetsbeslut och alltså avskaffat det tidigare nationella vetot. Detta kan i sin tur innebära att vi underkastas regler som framstår som helt främmande för det svenska rätts och kultursamhället. EU-kommissionens verksamhet är inte underkastad normal demokratisk granskning.
* EG-domstol som var tänkt som en uttolkare av EU-fördragen har mer och mer kommit att framstå som en kassationsdomstol på det politiska planet. Nio manliga jurister utan något som helst poltisk mandat kan alltså upphäva beslut i demokratisk ordning och t.o.m. upphäva rättigheter som vi är försäkrade enligt grundlagen exempelvis konflikträtten. Detta är inte förenligt med demokratin i Sverige.
* Inte heller har den helt slutna förvaltningen begränsats eller öppnats upp genom det nya fördraget.
* Med det nya fördraget ges EU befogenheter över brott och straff vilket också är strid med grundlagen. På en rad andra områden tar EU över, vilket man räknar med på ungefär 70 % av alla de lagar som numera stiftas i Sverige. Så har man smugit på oss en främmande rättskultur utan att folket fått säga vitten om detta.
När Margot Wallström talar till oss om demokrati med en hel binge fina ord och vackra tankar så har hon inget annat konkret att peka på än att samla ihop en miljon meningsfränder så får ni säga något till kommissionen! Nog är det magert. Margot Wallström säger själv och citerar Havel: Demokrati handlar om delaktighet, medbestämmande, insyn och ansvar. Frågorna blir då:
-Hur kan medborgaren bli delaktig när man t.o.m. det viktigaste beslutet tas i en sluten liten politikerkrets som krafsar varandra på ryggen?
-Hur kan man få medbestämmande när t.o.m. av våra lokala politker fattade beslut upphävs av EU-jurister?
-Hur kan man få insyn när EU-förvaltningen och hela beslutssystemet för hemliga överläggningar och vägrar att öppna dörrarna ens för journalister?
-Hur kan man ta ansvar när allting förläggs så långt borta och det där långt borta tillåts peta även i småsaker hemma i Ystad eller Haparanda?
Jag anser att EU och alla dess funktionärer gör sitt bästa att försätta demokratin ur spel genom bryta mot samtliga dessa faktorer. Att då tala vitt och brett om demokratin skallar som i en ekodal där demokrati! när det upprepas flera gånger börjar skalla ihåligt och till slut låta som demokrati? Och frågetecknet är som blå dunster i ögonen på oss vanliga, där frågetecknet formulerar viskningen: jo, de vill fortsätta bestämma över huvudet på oss och har formulerat ett vattentätt system för hur det skall gå till: Lissabonfördraget!
Egentligen tycker jag mest synd om Margot Wallström som sitter i "gubbväldet" och dessutom skall försvara det hela. Nej, vi är inte som hon säger "bortskämda". Men vi vägrar att tro på kejsarens nya kläder: Allt det odemokratiska framstår som så naket!
tisdag 29 januari 2008
Är Lavall-domen en katastrof?
Svaret på rubrikens fråga är Ja. För EG-domstolen som genom domen öppnat för lönedumping, vilket i sin tur strider mot en huvudprincip i både EG-rätt och svensk rätt, nämligen likabehandling av inhemska arbetare och utländska gästarbetare. Man har så stirrat sig blind på en Friedmansk tanke om fri konkurrens och rörlighet att man lämnat fältet öppet för lönedumpning, vilket är lika med diskriminering av utländska arbetskraft.
När Urban Bäckström & Co först applåderade EG-domstolens utslag så trodde man att nu skulle man kunna ge fackföreningsrörelsen en ordentlig knäpp på näsan men tonen har mildrats när medlemsföretag inom byggnadsbranschen tänkt igenom vad detta innebär för deras egen konkurrenssituation. Detta har inte heller de "oberoende liberala" regeringstidningarna förstått. Men nu dras i tygeln för att inta en något mer nyanserad hållning. Vad man inte förstått är att fackföreningsrörelsen genom blockaden i Vaxholm försvarat principen om att att utländska arbetstagare skulle ha samma villkor som svenska. Tyvärr kom fackföreningsrörelsens motiv i detta sammanhang att i pressen överskuggas av det odömeslösa uppträdandet av några enstaka demonstranter på byggnadsplatsen under temat "Go home", vilket ansvariga från facket genast tog avstånd ifrån. Det är synd att regeringstidningarna, Svensk Näringsliv och näringsministern i dolt syfte att försvaga facket upprepade detta som en besvärjelse för en förändring i konflikträtten. Vad man missade då var principen om likabehandling av EU-medborgare.
Men för den svenska modellen: Nej den är ingen katastrof. EG-domstolens omdiskuterade dom som lämnar åtskilliga frågetecken har inte i och för sig underkänt konflikträtten även för att få tillämpning av likabehandling av utländska arbetstagare i Sverige. Vad man underkänt är tekniken som används i Sverige för att sätta löner och arbetsvillkor. Redan detta är ett märkligt domslut då det strider mot "Flexicurity" med den nordiska modellen som ett föredöme, mot en av EG-rättens grundpelare likabehandlingsprincipen och mot de ILO-konventioner som samtliga EUs 27 medlemsländer undertecknat. Genom att man underkänt tekniken har fältet lämnats öppet för lönedumpning om inte svenska lagstiftningen ändras. Det är därför det nu blivit bråttom.
Enligt en genomlysande artikel på DN debatt den 18 januari av LOs ordförande Wanja Lunby Wedin är den svenska modellen därför inte ramponerad. Istället kan man genom adekvata ändringar i den s.k. utstationeringslagen och Lex Britannia ändra tekniken så att den omfattar även utländska företag på svenska arbetsmarknad. Denna lagstiftning kan t.o.m ändras så att lön och arbetsvillkor kan genomdrivas under konflikthot. Vad dessa lagändringar teknisk går ut på är svårbegripligt men tydligen handlar hela EG-domstolens dom om att konflikt mot utländskt företag inte får genomföras om de regler i kollektivavtalet som man vill få det utländska företaget att anta är svåra att förstå i ekonomiska termer - företaget måste klart kunna utläsa vad det hela kostar.
Denna tolkning av domen vill naturligtvis inte Urban Bäckström medge inför öppen ridå eftersom han och Svenskt Näringsliv vill utnyttja EG-domstolens utslag till att begränsa konflikträtten och åstadkomma något slags system med minimilöner i botten. Sven Otto Littorin verkar gudskelov vara kallsinnig till detta eftersom det skulle medföra en nästkommande avtalsrörelse i arbetskonfliktens tecken och en kraftig höjning av temperaturen i debatten om arbetsrätten. Det räcker för Littorin förmodligen med det kapitala misslyckandet för a-kassepolitiken som drivit miljontals arbetstagare ut i en situation där de saknar ekonomiskt skydd vid arbetslöshet.
När det slutligen gäller krokodiltårarna om Lavall- företaget "som tvingades i konkurs" så kan det anmärkas följande. Företaget hade tidigare haft uppdrag på svenska mark och då tecknat kollektivavtal med Byggnads. Man visste alltså vad som gällde. För Vaxholmsbygget gjorde man en chansning för att genom lägre anbud erövra entreprenaden. Man erbjöd sig att betala 107 kr som mimilön till sina arbetstagare, redan det åtskilligt under vanlig byggnadsarbetarlön. Vad man inte sa var att avtalet som man ingått i hemlandet med arbetarna gav företaget rätt att göra avdrag för vissa tjänster i samband med transport till och bostad i Sverige mm, varför den reella timersättningern kom att ligga kring 37 kr i timmen. Vad Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv och de "oberoende liberala" regeringstidningarna försvarat var alltså ett utpräglat projekt för lönedumpning och råkapitalistiskt utnyttjande av arbetarparten. Man kan undra om ens i eftertanken någon av dessa parter i hjärtat ångrar sina överord?
När det gäller EG-domstolen så har domen naturligtvis ökat EU-motståndet eller i vart tveksamheten inför det EU som mer och mer börjar likna en Friedmansk modell för laissez-faire med fri rörlighet för för kapital, arbete och tjänster utan att man sneglar på de sociala konsekvenserna. Detta har jag skrivit en separat blogg om "EG-rätten - perukstockarnas seger över politikerna", se mariginalen.
När Urban Bäckström & Co först applåderade EG-domstolens utslag så trodde man att nu skulle man kunna ge fackföreningsrörelsen en ordentlig knäpp på näsan men tonen har mildrats när medlemsföretag inom byggnadsbranschen tänkt igenom vad detta innebär för deras egen konkurrenssituation. Detta har inte heller de "oberoende liberala" regeringstidningarna förstått. Men nu dras i tygeln för att inta en något mer nyanserad hållning. Vad man inte förstått är att fackföreningsrörelsen genom blockaden i Vaxholm försvarat principen om att att utländska arbetstagare skulle ha samma villkor som svenska. Tyvärr kom fackföreningsrörelsens motiv i detta sammanhang att i pressen överskuggas av det odömeslösa uppträdandet av några enstaka demonstranter på byggnadsplatsen under temat "Go home", vilket ansvariga från facket genast tog avstånd ifrån. Det är synd att regeringstidningarna, Svensk Näringsliv och näringsministern i dolt syfte att försvaga facket upprepade detta som en besvärjelse för en förändring i konflikträtten. Vad man missade då var principen om likabehandling av EU-medborgare.
Men för den svenska modellen: Nej den är ingen katastrof. EG-domstolens omdiskuterade dom som lämnar åtskilliga frågetecken har inte i och för sig underkänt konflikträtten även för att få tillämpning av likabehandling av utländska arbetstagare i Sverige. Vad man underkänt är tekniken som används i Sverige för att sätta löner och arbetsvillkor. Redan detta är ett märkligt domslut då det strider mot "Flexicurity" med den nordiska modellen som ett föredöme, mot en av EG-rättens grundpelare likabehandlingsprincipen och mot de ILO-konventioner som samtliga EUs 27 medlemsländer undertecknat. Genom att man underkänt tekniken har fältet lämnats öppet för lönedumpning om inte svenska lagstiftningen ändras. Det är därför det nu blivit bråttom.
Enligt en genomlysande artikel på DN debatt den 18 januari av LOs ordförande Wanja Lunby Wedin är den svenska modellen därför inte ramponerad. Istället kan man genom adekvata ändringar i den s.k. utstationeringslagen och Lex Britannia ändra tekniken så att den omfattar även utländska företag på svenska arbetsmarknad. Denna lagstiftning kan t.o.m ändras så att lön och arbetsvillkor kan genomdrivas under konflikthot. Vad dessa lagändringar teknisk går ut på är svårbegripligt men tydligen handlar hela EG-domstolens dom om att konflikt mot utländskt företag inte får genomföras om de regler i kollektivavtalet som man vill få det utländska företaget att anta är svåra att förstå i ekonomiska termer - företaget måste klart kunna utläsa vad det hela kostar.
Denna tolkning av domen vill naturligtvis inte Urban Bäckström medge inför öppen ridå eftersom han och Svenskt Näringsliv vill utnyttja EG-domstolens utslag till att begränsa konflikträtten och åstadkomma något slags system med minimilöner i botten. Sven Otto Littorin verkar gudskelov vara kallsinnig till detta eftersom det skulle medföra en nästkommande avtalsrörelse i arbetskonfliktens tecken och en kraftig höjning av temperaturen i debatten om arbetsrätten. Det räcker för Littorin förmodligen med det kapitala misslyckandet för a-kassepolitiken som drivit miljontals arbetstagare ut i en situation där de saknar ekonomiskt skydd vid arbetslöshet.
När det slutligen gäller krokodiltårarna om Lavall- företaget "som tvingades i konkurs" så kan det anmärkas följande. Företaget hade tidigare haft uppdrag på svenska mark och då tecknat kollektivavtal med Byggnads. Man visste alltså vad som gällde. För Vaxholmsbygget gjorde man en chansning för att genom lägre anbud erövra entreprenaden. Man erbjöd sig att betala 107 kr som mimilön till sina arbetstagare, redan det åtskilligt under vanlig byggnadsarbetarlön. Vad man inte sa var att avtalet som man ingått i hemlandet med arbetarna gav företaget rätt att göra avdrag för vissa tjänster i samband med transport till och bostad i Sverige mm, varför den reella timersättningern kom att ligga kring 37 kr i timmen. Vad Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv och de "oberoende liberala" regeringstidningarna försvarat var alltså ett utpräglat projekt för lönedumpning och råkapitalistiskt utnyttjande av arbetarparten. Man kan undra om ens i eftertanken någon av dessa parter i hjärtat ångrar sina överord?
När det gäller EG-domstolen så har domen naturligtvis ökat EU-motståndet eller i vart tveksamheten inför det EU som mer och mer börjar likna en Friedmansk modell för laissez-faire med fri rörlighet för för kapital, arbete och tjänster utan att man sneglar på de sociala konsekvenserna. Detta har jag skrivit en separat blogg om "EG-rätten - perukstockarnas seger över politikerna", se mariginalen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
