Sjukkassan för känsligt ämne för borgerlig dagspress!

"Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet", skrev jag i går apropå dagspressens annonskampanj om tryckfriheten. Då skrev jag att dagspressens funktion att hålla koll på den centrala regeringsmakten fungerar p.g.a. den borgerliga pressens dominans endast när regeringsinnehavet anförtrots socialdemokratin. Däremot har all väsentlig ideologisk granskning upphört när allianspressen skall granska alliansregeringens fögderi. Detta bekräftas dramatiskt av dagens politiska händelser.

I dag diskuterades i riksdagen sjukkassans framtid med en rad drastiska ändringar. Förutom att reglerna skulle beslutas i dag så skall de träda i kraft redan 1 juli. Så bråttom är det att klämma åt de fattiga att sjukkassan knappast ens hinner få fram adekvata rutiner. Och vad läser man då i tidningarna?

I moderata Svenska Dagbladet handlar ledarna om ofräscht kött och att maten är onödigt dyr.

I folkpartistiska Dagens Nyheter om den historiska möjligheten att fixa matkrisen .

I DNs lillasyster Sydsvenskan ger man LO en skopa ovett för kravet att man skall avvakta med att godkänna EUs nya fördrag tills utredningen är klar om konsekvenserna för svenskt vidkommande av den så kallade Lavalldomen. "Ingen känsla för proportioner" skriar Sydsvenskan i falsett. Man kallar det för utpressning och annat hemskt att värna om vår kollektivavatalsrätt och att facket även i fortsättningen skall kunna stoppa lönedumpning! Man undrar i sitt stilla sinne vem det egentligen är som saknar sinne för proportioner och har svårt att få grepp om den verklighet som gäller för det arbetande folket.

Liberala Expressen slår ett slag för att att Victoria skall få välja, en nog så angelägen liberal politisk fråga.

Borgerliga Göteborgsposten fördjupar sig i att moderata väljare ger "Godkänt för Reinfeldt".

Socialdemokratiska Folket skriver om att "Orättvisorna ökar" apropå sjukkassereformen som alliansen drev igenom i dag i Riksdagen.

Likaledes socialdemokratiska Värmlands Folkblad skriver under rubriken "Tryggheten urholkas". Man talar om "stora försämringar i sjukförsäkringen. Någon debatt i ämnet har regeringen inte velat ha. Under parollen ”största möjliga tystnad” ska ett dråpslag i dag riktas mot en av grundstenarna i välfärdssamhället."


Norrländska socialdemokraten talar om "Kyligare klimat för långtidssjuka"

Aftonbladet skriver "Sjukt beslut om sjukkassan": I dag fattar riksdagen beslut om regeringens förslag till nya regler i sjukförsäkringen. Trots den storm av kritik som förslaget väckt kommer riksdagen att klubba igenom regler som bland annat leder till att fler sjukskrivna blir arbetslösa och att människor tvingas ut i utanförskap. Sverige blir kallare och hårdare.

Den som är sjukskriven riskerar redan i dag att bli av med jobbet. Med de nya reglerna försämras villkoren ytterligare. Kraven från Försäkringskassan blir tuffare och den som arbetsgivaren inte vill ha tillbaka efter sex månaders sjukskrivning måste söka nytt arbete. Alternativet är att söka hjälp hos socialen. Enligt en undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting gjort har hälften av landets kommuner redan i dag fått ökade kostnader för socialbidrag till följd av Försäkringskassans hårdare regeltillämpning. Med de nya reglerna riskerar utvecklingen att skena. Enligt SKL kommer ytterligare 10 000 sjukskrivna att tvingas söka hjälp hos socialtjänsten.

Här ser man ett ganska tydligt exempel på att vänstertidningar granskar och kritiserar centralmakten. Detta medan borgerliga tidningar söker efter ämnen i skyn för att fortsätta tigandet om den omvända robin-hood som nu med accelererande storlek och fart skall öka klassklyftorna i samhället. Visst är det väl ganska märkligt att inte en enda borgerlig tidning nämnt ett ord på ledarsidan om sjukkassebeslutet som verkligen ökar utanförskapet för stora grupper i det svenska samhället. Något som ju en del allianspolitiker i vart fall ordade om i valet. Jag menar att det är anmärkningsvärt även ur demokratisk synpunkt detta med den borgerliga dagspressens allianstystnad. Att dessa journalister inte skäms ögonen ur sig.

Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet

I dagens tidningar, bl.a. "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/6 är första sidan blank bortsett fråm tidningshuvudet och texten

Den här tidningen är ej godkänd av staten.

På sidan två finns en förtydligande text där man talar om hur bra vi har det med tryckfrihet. Påminner om att det inte i alla länder är så bra med exemplet den kinesiske journalisten Li Changqing som fick sitta tre år i fängelse för att han publicerat nyheter som inte föll statsledningen i smaken. Och påminner om att tryckfriheten även i Sverige hotas av ständiga reformer som inskränker yttrandefriheten.

På tidningsutgivarnas hemsida utvecklas ämnet: Den 2 juni genomför vi ... en stor kampanj på temat "Den här tidningen är ej godkänd av staten". Det gör vi för att uppmärksamma den unika svenska tryckfriheten och dess betydelse för vårt samhälle och dess utveckling, för en fri nyhetsförmedling, opinionsbildning och debatt... kanske... självklarheter... I Sverige har vi en lång tradition av tryckfrihet och yttrandefrihet för både medborgare och massmedier. Vi får säga, skriva, sända och uttrycka nästan vad som helst utan att stat och myndigheter lägger sig i. Och tryckfriheten är stark. Den skyddar inte bara det som är bekvämt, okontroversiellt, harmlöst och det som de flesta tycker är okej. Det skyddar också - och det är däri styrkan ligger - det som är obekvämt, kontroversiellt och det som de flesta upprörs över. Man kan säga att det är ett pris vi betalar för tryck- och yttrandefriheten... tryck- och yttrandefriheten är i grund och botten inte en medierättighet utan en medborgerlig rättighet. Det är en rätt för dig som läser det här - och för alla andra - att få veta och uttrycka sig. Ibland säger vi att att yttrandefriheten sitter trångt och att det är lågt i tak. Och ibland är det nog så. Men kom då ihåg att den som vill begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på den som yttrar sig oftast också är den som är rädd för yttrandefriheten, rädd för det fria meningsutbytet, rädd för den öppna diskussionen.

Självklart är jag beredd att försvara yttrande- och tryckfriheten. Det är grundpelare i vår demokrati. Men alla dessa vackra ord i den samlade aktionen av alla dagstidningar? Det fanns en annan samlad aktion för några år sedan som verkligen visar vad tryckfriheten är värd och det är tidningarnas underhandsöverenskommelse att inte publicera de s.k. muhammed-karikatyrerna trots att danska ambassader ödelades som en följd av dessa. Jag skrev redan då på min blogg att det var en skam för den samlade mediavärlden att endast en sketen nazistnättidning skötte försvaret av tryckfriheten (även om det nu inte var nazisternas huvudsyfte). Man kan alltså inte självklart lita till journalisternas högtidliga ord.

En annan sak är äganderättskoncentrationen inom media och jag tänker då inte främst på Bonnier eller någon annan mediakoncern. Jag tänker på att borgerliga intressen köpt upp stor del av dagspressen och uppenbarligen utnyttjar sitt ägarintresse för att sprida sitt borgerliga budskap. Över 100 dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 dagsex sprutar i dag ut alliansvänligt material medan 16 tidningar med en upplaga på 600.000 ex granskar bl.a. regeringen från en vänstersynpunkt. Man talar om att den ideologiska kritiken av den centrala regeringsmakten i stort upphört och att istället sprids ett budskap med regeringstroget material med marginella anmärkningar mot regeringspolitiken eller ett tjyvnyp mot någon i särklass klantif minister. Man skulle kunna säga att det fungerade med dagspressens granskning av centralmakten när vi hade en socialdemokratisk regering men nu framstår snedfördelningen som ett allvarligt demokratiskt problem. Till yttermera visso så vägrar pressen att ta upp denna diskussion. Ja man skulle med fog kunna påstå att pressen helt saknar förmåga att se sin egen roll och granska denna kritiskt.

Även regionalt sker en ökad koncentration och utslätning. I Skåne utkonkurrerades för många år sedan den sista arbetartidningen och den dominerande aktören är Sydsvenskan. Denna aktör har dessutom knutit ihop banden med de flesta småstadtidningarna från Ystads Allehanda och Kristianstadstidningen i öst till Helsingborgs dagblad i väst, allt under en hatt för att tidningsproduktionen skall kunna förbilligas. Materialet kan s.a.s. gå runt och återanvändas i olika tidningar. Det är som Dressman och H&M hyfsade kläder till överkomliga priser - men garanterat samma utformning, samma innehåll vart man än kommer. Och konformiteten lägger sig över regionen. Även härvidlag går det an med ensidig borgerlig press när regions- och kommunledningarna är socialdemokratiska. Men när vi har allianstidningar som granskar allianspolitiker uppstår med naturnödvändighet vissa problem som har med grundläggande demokrati att göra. Även på det regionala planet lyser en självkritisk analys med sin frånvaro. Sydsvenskan och dess medkombatanter är helt enligt nöjda med sin monopolsituation. Tankar om detta med tryck- och yttrandefrihet passar bara i den flotta annonseringen - men hur det stämmer det med verkligheten är inte värt att diskutera, eller hur?
Genom att jag på det sätt uttryckt åsikter som inte passat exempelvis en av Sydsvenskans mediagurus har jag inte bara blivit utskälld efter noter i Wagnerklass utan även registrerad som spam på vederbörandes e-post som den höga journalisten annars vänligen ber folk använda vid kontakt med honom i samband med olika artiklar. Detta är visserligen bara ett enstaka fall och säregna människor finns ju inom alla kategorier. Men spamnoteringen tycks ha etablerats både på debattsidan och insändarsidan. Härtill skall sägas att ett fåtal journalister har också noterat och tackat för mina synpunkter. Det vore lätt att på grundval av detta säga att journalisterna är intresserade av att fritt få uttrycka sina - i detta fall - borgerliga åsikter men knappast intresserade av en debatt med kritik från vänster. Dagstidningsredaktionerna är förmodligen ganska måna om denna höga piedestal från vilken man som minaretutropare förkunnar sin alliansiska förbön.

I Sverige döms man alltså inte till fängelse om man har andra åsikter än mediamogulerna men man sätts i karantän, i medialt vakuum, isoleras, tas inte på allvar som en värdig diskussionspartner, utan förtigs. Dagspressen förefaller inte alls intresserad av den medborgerliga yttrandefriheten utan endast av medierättigheten oaktat vad man säger. Man vill s.a.s. granska och godkänna alla de åsikter som skall spridas i dagspressen, alltså samma sak som man beskyller staten för. Allra tydligast framkom detta vid valrörelsen 2006 då borgarpressen agerade som dagligen utkommande valbroschyrer för alliansen. Jag menar nu inte bara ledarkommentarer utan också andra kommenterande artiklar på nyhetsplats. Rent skandalöst var också hur även själva nyhetsmaterialet utvaldes och utformades med tanke på att ställa alliansen i god dager och den socialdemokratiska regeringen i dålig dager. Det gick helt enkelt inte att följa ens nyhetsflödet och få en rimlig uppfattning av vad som förekom inrikes utan man var där hänvisad till radion och televisionen inom Public service. Den av staten bedrivna medieverksamheten var det som garanterade en fri nyhetsförmedling och en någorlunda allsidig opinionsbildning. Dagspressen utgjorde då hotet mot tryck- och yttrandefriheten och försökte manipulera den demokratiska valprocessen. Jag inser att det var andra frågor som avgjorde valet men vad jag likafullt kritiserar är dagspressens svek mot sin uppgift att sörja för informationen. Men detta anses närmast som haveristiskt att ens diskutera av den allenarådande borgerliga dagspressen.

Överhuvudtaget kan man fråga sig om dagspressens koncentration såsom ett borgerligt medium inte är ägnat att begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på oliktänkande. Och denna aspekt vill man inte heller diskutera - kanske är dagstidningsjournalister som det sägs på tidningsutgivarnas hemsida egentligen rädda för yttrandefriheten, rädda för det fria meningsutbytet och rädda för den öppna diskussionen?

Måltavla för borgarpressen: Mona Sahlin

Den borgerliga pressen är verkligen som en flock fega schakaler i sina försök att trolla med verkligheten.

Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.

Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.

Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.

Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.

Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:

Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...

Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:

Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.

Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...

Patetiska, borgerliga ledarskriverier ...

Tuggar vidare på gammal skåpmat på en hel helsida gör Per T. Ohlsson i dagens 24/2 Sydsvenska under rubriken "Förnyelse med förhinder". Litet patetiskt beskrivs den borgerliga ledarskribentens vardag med ständigt ökande opinionssiffror för oppositionen: Nyligen tändes hoppets låga för den borgerliga alliansregeringen. Under de två första veckorna i februari visade tre opinionsmätningar - från Sentio Research, Demoskop och Skop - att gapet mellan blocken hade minskat. Men lågan slocknade lika plötsligt som den tänts. För en vecka sedan publicerades Sifos senaste väljarbarometer. Gapet mellan de fyra regeringspartierna och den rödgröna oppositionen är rekordstort: 19,4 procentenheter. Hur rökt är Fredrik Reinfeldts moderatledda regering nu när en tredjedel av mandatperioden har avverkats? Rökt. Uttrycket är hämtat från den annars försiktige statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg. "Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt", sade han vid Statistiska centralbyråns demokratidag i höstas. Då, ett år efter den borgerliga valsegern, var avståndet mellan blocken 11,4 procentenheter, enligt Sifo. Idag är det nästan dubbelt så stort.Historiska mönster talar för att Holmberg gör en korrekt bedömning. I de flesta riksdagsval sedan andra världskriget har sittande regeringar tappat väljare, i genomsnitt 2 procentenheter. Med tanke på gapets storlek och den ganska knappa segermarginalen 2006 framstår det som osannolikt att alliansen vinner valet 2010. Osannolikt. Inte omöjligt. Sören Holmberg pekade, indirekt, på en öppning för alliansen när han i Svenska Dagbladet kommenterade socialdemokraternas högsta Sifonotering sedan 1994 - 45,5 procent: "En av huvudförklaringarna är att Mona Sahlin och s-ledningen är smarta nog att inte ha en utmejslad politik i alla frågor. De ligger lågt. Då kan människor önsketänka om att socialdemokraterna skall hamna där de själva står." Den effekten upphör i samma ögonblick som socialdemokraterna konkretiserar sin politik... (vilket leder till summeringen i slutet av helsidan:) När förnyelsen uteblir - då vänder vinden. Nej, det är inte säkert att det blir så. Det är inte ens troligt att det blir så. Men det kan bli så. Se där, ännu en liten låga i alliansens självförvållade mörker.

Långa avsnitt omtuggas kritik av socialdemokraternas roll som opposition där man "bara kritiserat regeringsförslag och avfärdat dem på närmast reflexmässiga grunder". Det säregna i PERTEs argumentering är att han inte vill förstå det enkla faktum socialdemokraterna tycker att det är lagom höjd på ersättningen i a-kassan då är det ju klart att man säger nej till regeringsförslaget om att sänka - det är ju liksom inte så mycket orda om. Samma sak med de rikas avdrag för sina hushållsnära tjänster, som bara skall bort, eller förmögenhetsskatten, som bara skall tillbaka, eller fastighetsskatten, som bara skall differentieras så att slottsherren får betala åtskilligt mer än egnahemsägaren.

Sedan är PERTE missnöjd med att "först vid kongressen 2009 ämnar partiet presentera en heltäckande politik" och att den förnyelse, som Mona Sahlin står för, tycks ha kommit av sig. "Att döma av de tongångar som nu hörs inifrån partiet kommer socialdemokraterna att gå till val 2010 med ungefär samma politik som 2006", dvs Göran Perssons politik.

Vad borgerliga ledarskribenter har så svårt att förstå är att socialdemokratin inte är ett toppstyrt parti, så att man kan göra som moderaterna, som fick näringslivet att anställa ett antal psykologer, marknadsförare och PR-konsulter att ta fram ett program som låg så nära socialdemokratin som möjligt på vissa punkter samtidigt som man maskerade att förslagen gynnade de rika. Det gällde att servera ett för ögat aptitligt smörgåsbord. Tyvärr struntade man i att ge kocken instruktioner om hur måltiden skulle tillagas. Det enda väsentliga var att det såg aptitligt ut inte hur det smakade. Detta smörgåsbord sålde man sedan PR-mässigt in och påtvingade sin egna väljare det utan att se hur det överensstämde med den egna grupperingens matkultur. Det gällde nämligen inte föda utan makten. Det gällde att till vilket pris som helst bli vald. Även till priset av den egna själen.

Vi socialdemokrater gör inte på det sättet. Visst kan vi ta goda skäl för att modifiera förslag. Grunden är att vi inte utgår från toppen utan från de enskilda partimedlemmarna, vilket sker genom rådslagen. När PERTE påstår att Mona Sahlin står för förnyelse är det en förenkling som leder tanken fel, ty vad Mona lovat är förnyelse i den riktning som medlemmarna vill. Hennes poäng, som PERTE mfl missat, är att hon lovat en ny ledarstil, där ledaren verkligen lyssnar på partiet - en gammal tradition inom socialdemokratin, som Per-Albin, Tage, Olof, Ingvar odlade. Så den närmare utformningen får alltså anstå till dess rådslaget visat vägen. Men detta med demokratisk ledning av ett politiskt parti är tydligen något som är obegripligt för de borgerliga. Kanske är det den egna verkligheten med alliansskapelsen är ett hinder?

Sedan är detta inte en så stor brist, som PERTE och andra borgerliga ledarskribenter försöker göra det till, eftersom, som jag skrivit åtskilliga gånger på denna blogg, den enskilde väljaren i stora drag vet var socialdemokratin står i alla väsentliga politiska frågor. Vi socialdemokrater är nämligen inte intresserade av att ta för oss av högerregeringens godbitar - om det nu finns några - utan det gäller faktiskt att i görligaste mån återvända till traditionell socialdemokratisk politik med arbetet i centrum. En liten fingervisning ger ju dagens opinionssiffror: i vart fall är det inte högerregeringens politik för arbete och ekonomi som är något attraktivt. Att som PERTE gör analysera socialdemokratin uteslutande med vägledning av Göran Perssons memoarer kan inte leda annat än fel.

Vad som härefter återstår för PERTE att glädja sig åt är att högeralliansen kan skrämmas med kommunistspöket i nästa val eftersom Mona Sahlin skulle vara beroende av samverkan med Lars Ohly för att åstadkomma en vänsterregering. Nu är det ju så att de sista opinionssiffrorna översatta till mandat ger 190 mandat för en S+MP-regering med oppositionens 139 och vänsterpartiets 20. För första är det alltså inte nödvändigt med vänsterpartiets medverkan i regeringen och för det andra så lär en sådan inte medföra svårigheter då man står på samma yttersta värdegrund, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist. Men det vore fel att missunna högeralliansen skamgreppet med sina kommunistspöken. Vad har man annat att ta till? Vänsterpartiet är f.ö. mer demokratiskt än moderaterna eftersom vänsterpartiet också tar fram partiets inriktning efter diskussion bland partimedlemmarna medan moderaterna genomför toppstyrd revolution med hjälp av näringslivets psykologer, pr och marknadsfolk. Något motsvarande moderaternas och alliansens toppstyrda "makeover" skulle vara helt omöjligt inom något av de tre oppositionspartierna. Det är något för PERTE att bita i. Men det äpplet är nog för surt. Smakar bittert som rönnbär.

Nej, den "lilla lågan i alliansens självförvållade mörker" var noga bara en synvilla betingad av de rikas högerdrömmar att få fortsätta att styra Sverige till sin egen fördel.

Är Lavall-domen en katastrof?

Svaret på rubrikens fråga är Ja. För EG-domstolen som genom domen öppnat för lönedumping, vilket i sin tur strider mot en huvudprincip i både EG-rätt och svensk rätt, nämligen likabehandling av inhemska arbetare och utländska gästarbetare. Man har så stirrat sig blind på en Friedmansk tanke om fri konkurrens och rörlighet att man lämnat fältet öppet för lönedumpning, vilket är lika med diskriminering av utländska arbetskraft.

När Urban Bäckström & Co först applåderade EG-domstolens utslag så trodde man att nu skulle man kunna ge fackföreningsrörelsen en ordentlig knäpp på näsan men tonen har mildrats när medlemsföretag inom byggnadsbranschen tänkt igenom vad detta innebär för deras egen konkurrenssituation. Detta har inte heller de "oberoende liberala" regeringstidningarna förstått. Men nu dras i tygeln för att inta en något mer nyanserad hållning. Vad man inte förstått är att fackföreningsrörelsen genom blockaden i Vaxholm försvarat principen om att att utländska arbetstagare skulle ha samma villkor som svenska. Tyvärr kom fackföreningsrörelsens motiv i detta sammanhang att i pressen överskuggas av det odömeslösa uppträdandet av några enstaka demonstranter på byggnadsplatsen under temat "Go home", vilket ansvariga från facket genast tog avstånd ifrån. Det är synd att regeringstidningarna, Svensk Näringsliv och näringsministern i dolt syfte att försvaga facket upprepade detta som en besvärjelse för en förändring i konflikträtten. Vad man missade då var principen om likabehandling av EU-medborgare.

Men för den svenska modellen: Nej den är ingen katastrof. EG-domstolens omdiskuterade dom som lämnar åtskilliga frågetecken har inte i och för sig underkänt konflikträtten även för att få tillämpning av likabehandling av utländska arbetstagare i Sverige. Vad man underkänt är tekniken som används i Sverige för att sätta löner och arbetsvillkor. Redan detta är ett märkligt domslut då det strider mot "Flexicurity" med den nordiska modellen som ett föredöme, mot en av EG-rättens grundpelare likabehandlingsprincipen och mot de ILO-konventioner som samtliga EUs 27 medlemsländer undertecknat. Genom att man underkänt tekniken har fältet lämnats öppet för lönedumpning om inte svenska lagstiftningen ändras. Det är därför det nu blivit bråttom.

Enligt en genomlysande artikel på DN debatt den 18 januari av LOs ordförande Wanja Lunby Wedin är den svenska modellen därför inte ramponerad. Istället kan man genom adekvata ändringar i den s.k. utstationeringslagen och Lex Britannia ändra tekniken så att den omfattar även utländska företag på svenska arbetsmarknad. Denna lagstiftning kan t.o.m ändras så att lön och arbetsvillkor kan genomdrivas under konflikthot. Vad dessa lagändringar teknisk går ut på är svårbegripligt men tydligen handlar hela EG-domstolens dom om att konflikt mot utländskt företag inte får genomföras om de regler i kollektivavtalet som man vill få det utländska företaget att anta är svåra att förstå i ekonomiska termer - företaget måste klart kunna utläsa vad det hela kostar.

Denna tolkning av domen vill naturligtvis inte Urban Bäckström medge inför öppen ridå eftersom han och Svenskt Näringsliv vill utnyttja EG-domstolens utslag till att begränsa konflikträtten och åstadkomma något slags system med minimilöner i botten. Sven Otto Littorin verkar gudskelov vara kallsinnig till detta eftersom det skulle medföra en nästkommande avtalsrörelse i arbetskonfliktens tecken och en kraftig höjning av temperaturen i debatten om arbetsrätten. Det räcker för Littorin förmodligen med det kapitala misslyckandet för a-kassepolitiken som drivit miljontals arbetstagare ut i en situation där de saknar ekonomiskt skydd vid arbetslöshet.

När det slutligen gäller krokodiltårarna om Lavall- företaget "som tvingades i konkurs" så kan det anmärkas följande. Företaget hade tidigare haft uppdrag på svenska mark och då tecknat kollektivavtal med Byggnads. Man visste alltså vad som gällde. För Vaxholmsbygget gjorde man en chansning för att genom lägre anbud erövra entreprenaden. Man erbjöd sig att betala 107 kr som mimilön till sina arbetstagare, redan det åtskilligt under vanlig byggnadsarbetarlön. Vad man inte sa var att avtalet som man ingått i hemlandet med arbetarna gav företaget rätt att göra avdrag för vissa tjänster i samband med transport till och bostad i Sverige mm, varför den reella timersättningern kom att ligga kring 37 kr i timmen. Vad Urban Bäckström, Svenskt Näringsliv och de "oberoende liberala" regeringstidningarna försvarat var alltså ett utpräglat projekt för lönedumpning och råkapitalistiskt utnyttjande av arbetarparten. Man kan undra om ens i eftertanken någon av dessa parter i hjärtat ångrar sina överord?

När det gäller EG-domstolen så har domen naturligtvis ökat EU-motståndet eller i vart tveksamheten inför det EU som mer och mer börjar likna en Friedmansk modell för laissez-faire med fri rörlighet för för kapital, arbete och tjänster utan att man sneglar på de sociala konsekvenserna. Detta har jag skrivit en separat blogg om "EG-rätten - perukstockarnas seger över politikerna", se mariginalen.

I huvet på en borgerlig gube

En av HasseoTages mest underbara filmer är "I huvudet på en gammal gubbe". Per T. Ohlsson har alluderat på det i sin krönika 6/1 "I huvudet på Reinfeldt" men det blir faktiskt mest i huvudet på den borgerliga guben PerTe: Värre än så här kan det ändå inte bli. Tanken måste vid något tillfälle ha susat genom huvudet på statsminister Fredrik Reinfeldt när han under helgerna har begrundat sitt annus horribilis 2007, de politiska möjligheterna 2008 och - i förlängningen - utsikterna för ytterligare en borgerlig valseger 2010.

Jorå, det kommer att fixa sig - under fem förutsättningar spår guben PerTe:
1) Ekonomin fortsätter att utvecklas positivt.
2) Den borgerliga alliansen återupplivas.
3) Politiken blir mindre teknokratisk. Alliansregeringen har en tendens att agera mer med beräkning än med övertygelse, att låta sig styras mer av det effektiva och mindre av det engagerande. Det teknokratiska draget i politiken, personifierat av finansminister Anders Borg, kritiserades nyligen (P1 23/12) av Alf Svensson, kristdemokraternas förre partiledare. Svensson uppmanade regeringen att inte enbart "tala till hjärnan, utan också till hjärtat".
4) Utmaningen från oppositionen tas på allvar. Trots en knapp valseger skred regeringen till verket med parlamentarisk arrogans. Oppositionen betraktades som irrelevant.
5) Statsministern slutar skylla ifrån sig.

Den som är närmare intresserad av dessa punkter kan gå in på Sydsvenskans hemsida. Men punkten 5 utvecklar PerTe på följande sätt: Ett av förra årets dummaste tilltag var när den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn startade kampanj mot Svenska Dagbladet, som enligt hans uppfattning är "en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal". Det speglar en bisarr verklighetsuppfattning: svenskarnas åsikter dikteras alltså, från Ystad till Haparanda, av en tidning som ges ut i Stockholm. SvD är att gratulera. Kanske har gammelmoderaten Adelsohn hämtat inspiration från nymoderaten Reinfeldt. Statsministern har, i lätt självömkande ordalag, skyllt regeringens svårigheter på medierna och "det kommenterande Sverige"... Statsministern tycks i alla händelser vara helt omedveten om att det är han själv och hans regering som orsakat en mer negativ rapportering efter valet: rekryteringar som slagit fel, fallna statsråd, den klumpiga hanteringen av a-kassan, cirkusen kring fastighetsskatten.

Naturligtvis delar jag PerTes synpunkt att raset i opinionen är självförvållat av högerregeringen. Man förstår också att PerTe blir förbannad när SvD påstås ha inflytande över Sydsvenskans sydliga revir. Men egentligen kan det vara detsamma om det är SvD, DN, GP eller Sydsvenskan eftersom i vart fall den borgerliga pressen dominerar med sina 3 miljoner ex (mot 600.000 ex för vänsterns). Och egentligen är väl PerTes ståndpunkt, att det är alla små fadäser som kantat högerregeringens väg som orsakat väljarnas missnöje, baserad på en lika "bisarr verklighetsuppfattning" som Ulf Adelsohns. Nej väljarna är synnerligen förlåtande till litet klantiga personer som hundlikt stirrar på dem genom TV-kameran. Däremot är det uppseendeväckande säreget hur en uppsjö av borgerliga ledarskribenter och krönikörer kan frånkänna väljarna omdömet att man insett politikens innehåll av omvänd robin-hood och av det skälet inte gillar dem som för politiken. När det gäller frågan om omvänd-robin-hood med gynnande av de rika på de fattigas bekostnad får jag hänvisa till en tidigare blogg den 3 januari "Högerregeringens rika och välmående bidragstagare".

När PerTe krampaktigt vägrar att inse rasets orsak så förstår man varför han väljer att citera vad Alf Svensson sagt om teknokratisk framtoning. Annars är ju den avgångne kristdemokratledarens mest kända replik att regeringen för en hjärtlös politik. Han avsåg då innehållet, inte den politiska kosmetikan. En annat sanningsvittne är moderatpolitikern, f.socialministern och f. talmannen Ingegerd Troedsson som lämnat moderatpartiet och kritiserar partiet för att ha lämnat sin gamla målsättning om skatt efter bärkraft. Både ogillar alltså den omvända-robin-hood som högerregeringen tillämpar. Är nu detta något som bara "kännare" kan ana eller kan kanske vanliga väljare, exempelvis pensionärer, arbetslösa och sjuka tänkas ha förstått saken minst lika tydligt? Ja, det är bara en fråga?

Ulf Adelsohn och PerTe tycks i alla fall vara ense om en sak, nämligen att regeringen kritiserats i den borgerliga pressen. I verkligheten har kritiken dock begränsat sig till struntsaker såsom en och annan tv-licens, ett och annat svartbygge, en fylla under jourtid. Sådant struntar folk i - möjligen drar man på munnen och konstaterar att de som häver sig upp på piedestal trillar hårdare än när man är bland oss. Men den verkliga kritiken för politikens innehåll har helt avstannat i Sverige i och med att de borgerliga tidningarna fick sin egen regering. Detta allvarliga demokratiska problem tycks varken Ulf Adelsohn eller PerTe ens ha uppmärksammat.

Rättning i ledet i den borgerliga pressen.

Den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn och ett trettiotal av Adelsohns vänner, bland annat Svenskt näringslivs vd Urban Bäckström, radioprofilen Ulf Elfving och ett antal m-politiker i Stockholm skall bojkotta SvD. Detta därför att tidningen påstås ligga bakom högerregeringens sjunkande opinionssiffror. Både ledar- och debattsidan men även nyhetsbevakningen kallas "starkt vinklad". Ulf Adelsohn säger att han utan SvD fått det trevligare vid frukostbordet med sin hustru kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Alltså den person som skall leda kulturutvecklingen, inkl media i Sverige. Fråga är om rättning i ledet eller för alludera på ett aktuellt hundprogram "vem skall hålla i kopplet?".

Hela tanken med att pressen skulle ligga bakom opinionsläget för högerregeringen är absurd. Högerregeringens åtgärder i sann omvänd robin-hood-anda att ta från de fattiga och ge till de rika är den verklighet folk lever med. Väljarna har bara sett till sin sanning och inte som Ulf och Lena med kompisgänget bläddrat i Svenskan. Men bortsett från detta kan följande sägas.

Mats-Eric Nilsson, redaktionschef och SvD:s tf ansvarig utgivare svarar att det är en märklig kritik som Ulf Adelsohn kommer med, men är inte förvånad. Ulf Adelsohn verkar tycka att vi ska bli regeringens hejarklack och det tänker vi aldrig bli. Tidningen är varken partisk på nyhetsplats eller på debattsidan. Den politiske chefredaktören anser att på ledarplats är SvD kritisk till en del av regeringens förslag och positiv till andra. Vi gillar jobbpolitiken och vad högerregeringen gör i skolfrågorna, men vi har satt stora frågetecken för FRA-övervakningen och hanteringen av försvaret. Bojkottidén är mest fånig. Det är bättre att tala för sina egna idéer än att försöka få tyst på andra.

Men är kritiken särskilt märklig egentligen? Borgerliga väljare har ju från valrörelsen vant sig vid att den borgerliga dagspressen med sin upplaga på mer än 3.000.000 ex (mot vänsterpressens 600.000) undviker att ställa de relevanta följdfrågorna om hur högerregeringens åtgärder verkar på vanligt folks situation jämfört med de välbesuttnas och stryker medhårs när det gäller vinstrutsättning och utförsäljning av vår gemensamma egendom. Adelsohn och de andra borgarbrackorna har ju rätt att borgarmegafonerna fungerar ganska bra. Ja, som alliansvänlig propagandamaskin.

Att detta är ett allvarligt demokratiskt problem har tydligen varken Svenskan eller någon annan borgerlig tidning fått klart för sig. De borgerliga alliansglasögonen sitter för långt inpluggade i hjärnan för att detta problem skall uppmärksammas. Ja, inte ens när media- och kulturministerns make efter frukostöverläggning med ministern går ut och ropar på att koppla upp borgarpressen hårdare bara för att pressen vid något tillfälle gläfst åt en alliansminister så reser journalisterna ragg! Jag anser att makarna Adelsohns utspel är en skandal som blottlägger borgerliga tankar om medias funktion i vårt samhälle. Är det underligt att kulturministern vill binda upp också public service vid den politiska bestämmanderätten i finansdepartementet istället för licensfinansiering? Nu får vi plötsligt en snabbelysning av vad det handlar om: alla media som nänns kritisera högerregeringen och borgerligheten skall kopplas hårt och helst förses med munkorg. Urban Bäckström ställer nog gärna upp att hålla i kopplet.

I Bonnierpressen har uttalandet av lätt förklarliga skäl inte väckt någon större uppseende. I "oberoende liberala" Sydsvenskan har dock följande "kort sagt" 17/12 dykt upp: Adelsohns påhopp var sorgligt därför att han förde tillbaka diskussionen till en tid då det var närmast självklart att tidningar gick i partiers ledband. Det var lustigt därför att Adelsohn måste ha missat att Svenska Dagbladet är den tidning som varit och är alliansens ivrigaste tillskyndare. Men den förre moderatledaren är inte ensam om sin frustration. Det är inte ovanligt att partiers tillbakagång och misslyckanden skylls på medierna. Snarare är det nog en regel... Lyssna på Ekots tidningskrönika under en vecka så står det ganska klart hur tidningarna grupperar sig åsiktsmässigt. Det är tråkigt och förutsägbart. Och inte kan det vara särskilt spännande att ta del av.

Ja, just det lyssnar man på tidningskrönikan så förstår man hur illa ställt det är. Några vänstertidningar börjar man känna igen till namnet eftersom de så ofta måste förekomma för att "objektivt" matcha alla borgartidningar. Över 300 mot 16 vänstertidningar! Och lyssnar man till åsikterna så förstår man genast att efter det att borgarpressen fick sin egen högerregering så har all allsidig kritik av centrala makten i stort sett upphört. Man undrar när media skall uppmärksamma det demokratiska underskottet i Sverige?