Kan man hoppas på ett gott nytt år?

Är det gnäll att påminna om att det inte måste vara högerpolitik?
Men det blir ett nytt år i år också. Det är bara några timmar till 2009. Egentligen är det jobbiga år de två sista och ytterligare något. Det domineras av ett maktinnehav som hela tiden ser till att gynna de som har mycket men pratar om att man är snäll med de fattiga - man är ett nytt arbetareparti, gubevars. Men är man arbetslös, sjukskriven eller pensionär så vet man vilken verklighet som gäller, lägre ersättningar och de ersättningar som utgår beskattas högre än om ersättningen utgjort arbetslön. Man s.a.s. inte bara sparar på dem som har det sämst man beskattar dem proportionellt mer också! Kan man tänka sig ett mer cyniskt gäng än den högerregering som nu styr och ställer. För att nu inte nämna att man samtidigt sänker skatterna för dem som har förmögenhet och arbete.

Staligt ägande bra buffert vid finanskris
Det finns också ett annat perspektiv som skrämmer och det är uppbyggnaden av ett system, där pengar blir avgörande för den sjukvård, äldreomsorg och samhällsservice du skall få. Privatisdering av väsentliga samhällsfunktioner är inte huvudsakligen en ekonomisk utan en politiskt/humanitär fråga. Högerregeringen avlövar det statliga ägandet så inkomster från bolag mm skall istället för att bidra till statsbudgeten falla i privata fickor. Dessutom kan man inte räkna med att ansvaret mot anställda blir lika vägledande för företaget i privat ägo. Dylikt statligt ägande är alltså en bra buffert mot finanskriser och andra girighetens yttringar som samhället drabbas av.

Skall du var lönsam lilla vän?
Sedan finns en bred area av verksamhet där privat lönsamhet inte är en lämplig drivmekanism. Det gäller alla typer av sju- och hälsovård, bortsett från enskilda privatpraktiserande. Det gäller förskolor och skolor. Det gäller post och tågväsende. Elkraft och telekommunikation. Det gäller äldrevård och omsorg. MM. Jag delar alltså inte den gångna socialdemokratiska regeringens syn på att avreglera en massa områden. Detta med skolpeng eller hälsochecker skall avskaffas och endast offentlig vård finansieras av skattemedel.

Så långt politiken.

P1 finns ju... än så länge
Mellandagsrean är ett sätt att även med begränsade tillgångar skaffa något som kostar mer. Själv har jag för första gången blivit med mobil. Jo, jag lyckades ringa efter många pinkoder osv. Försökte mig i går på smesstextmeddelande men misslyckades redan i menyn och fick en massa texter i kopia. Gav upp och får väl fråga någon yngre förmåga hur man gör eftersom bruksanvisningen trots att jag är läskunnig inte förde mig närmare denna kommunikationsverklighet. Har aldrig förstått mig på chattande eller zappande och hatar jinglar och reklamavbrott men kan faktisk tänka mig att det vore roligt att kunna smessa. Jo, 2009 blir jag 70 men jag förstår mer och mer att man i det svenska samhället struntar hur jag klarar mig om jag inte kan smsessa, mejla eller överhuvudtaget hänga med. Egentligen borde jag ju sitta någonstans med sobril mot ångesten och med blöja så att jag inte pinkade på mig. Men radion finns ju, åtminstone P1 så länge nu någonting får sig vara likt.

Bang en beundransvärd person
Men det finns något annat som också var annorlunda på den gamla tiden. Såg minnesprogrammet om Bang, journalisten Barbro Alving. Det var verkligen en beundransvärd person. Hon var en underbar skribent som långt före TV och CBS med sina ord målade fram bilderna från olika fronter och övergrepp mot mänskligheten för oss alla hennes läsare. Hon sökte dessutom upp farliga platser med ett personligt mod som utmärker få. Ett personligt mod som hon också odlade privat i det att hon på den tiden skaffade barn som ensamstående kvinna, levde i ett livslångt förhållande med en kvinna och gick i fängelse för att inte bryta mot sitt etiska ståndpunktstagande att inte medverka i krigsrelaterat arbete genom civilförsvarsplikt. Och sist men inte minst att sluta på den arbetsplats hon älskade, när Herbert Tingsten som DNs chefredaktör la fast kursen för atomvapen, vilket var en styggelse för fredsaktivisten Bang.

Journalister med engagemang finns dom?
Detta personliga engagemang som utmärkte Bang i allt hon gjorde, faktiskt även sitt moderskap, finns det i dag? Knappast! Läs Per T. Olsson i Sydsvenskan eller Niklas Ekdahl och Henning Brors i DN eller många av de andra journalisterna - så helt förutsägbara i sitt enfaldiga utmålande av givna värderingar på högerkanten. Det finns faktiskt några kvinnor som är lovande i Bangs fotspår.

Journalister köps av högerkrafter
Men finns det överhuvudtaget någon journalist som i dag uttrycker något med patos grundat i egna värderingar om humanitet och genuin rättvisa? Och som inte låter sig köpas av tidningsägarens politiska inriktning? Nej, journalisterna i dag är i stort till salu och har ju därmed en ganska trygg tillvaro. Därför blir också vad de skriver ganska avslaget. Kanske är systemet sådant att det inte finns plats för en Bang? Jäkligt synd om oss läsare i så fall. Egentligen blir därmed också tryckfrihet till en tom schablon att dra fram i medias annonskampanjer.

Den kommunala ättestupan.

Kommunalpolitiker i Lorensberg, som vill göra besparingar på äldreboende, håller nu på att utreda huruvida en kommunal ättestupa kan förbilliga den kommunal omsorgen. Ett problem här i Skåne, eftersom landskapet saknar lämpliga stup, är att konstruera en tillräcklig fallhöjd. Ett förslag är att någon tom kyrka skall förses med handikapphiss upp i tornet där man skall konstruera en plattform med en form av rutschkana som avstamp för den sista flygfärden. Eller vad är för tankar de ansvariga har...?

Sydsvenskan rapporterar i dag 1/3 om Ellen Nilsson, som fick hemtjänst efter att ha hittats blåslagen i badrummet efter att ha tappat medvetandet. Hon vågar inte lämna sin lägenhet i hyreshuset i Hyllie, Lorensberg. Hon har synsvårigheter och kan inte längre se på TV. Hennes ben orkar inte längre och hon rör sig bara med rullator. Varje tisdag får hon sin mat veckovis, som ställs in i kylskåpet; maten värms i mikrovågsugn och hon äter den ensam i köket. Ellen Nilsson fyller 100 år den 12 augusti 2008 och har bara ett önskemål att få fira sin 100-årsdag på äldreboendet i Tygelsjö.

Hennes läkare pekar på Ellen Nilssons svårigheter att gå, upprepade frakturer efter fall, försvagat hjärta, ryggvärk, yrsel och minnessvårigheter.

Stadsdelsförvaltningen har sagt nej till vårdboende eftersom hemvårdsinspektören anser att hon är frisk och "duktig".

Ellen Nilssons fall är inte unikt. En 97-årig malmöbo som på liknande sätt led av hälsonedsättning och handikapp typiska för äldre fick vårdboende först sedan tidningar och lokal-tv uppmärksammat hans fall. Här i Skåne har också rapporterats om flera andra upprörande fall. Ofta går de kommunala nejen till vårdbehövande genom överklagande upp i högre instans. Man frågar sig: Skall snålheten sitta högsätet så att förvaltningsdomstol ideligen skall säga åt den lokala socialförvaltningen att deras bedömning är hjärtlöst ohållbar enligt gällande lagstiftning?

Går man utanför Skåne så rapporterar media ofta om liknande fall. Själv förde jag i Jönköping en tvårig kamp för att min 96-åriga blinda mamma skulle få en plats på äldreboende. Hon var yr och kunde inte gå utan rullator. Jönköpings kommun hade i flera uppmärksammade fall till Kammarrätten överklagat Länsrättens bedömningar att ett antal äldre personer skulle erbjudas äldreboende; först när även högre instans bekräftat att kommunen var skyldig att upplåta plats i vårdboende gav kommunen med sig. Min mamma förvägrades plats men råkade under en natt falla handlöst och transporterades av nattpatrull upp till lasarettet. När behandlade läkare fick höra hennes historia så vägrade han att skriva ut henne intill dess omsorgsförvaltningen skakade fram en plats på äldreboende. Därefter erbjöds hon plats på ett jättefint särskilt äldreboende.

Vad är det för konstiga människor som sitter och bestämmer?

En gång i tiden var "hemmet" en fruktad avstjälpningsplats. Äldre tog till och med löfte av sina barn att inte verka för ett omhändertagande. "Hemmet" är i dag avskaffat och ersatt med en rad av olika efter individens hälsa anpassade boendeformer. En genomgående tanke är att äldre inte skall behöva flytta hemifrån av den anledningen att de inte längre kan sköta sitt eget hem utan då få bistånd genom hemtjänst. Detta är en god tanke. Men bara så länge den äldre vill ha det på det sättet. Blir en äldre person genom rörelsesvårigheter bunden i sin bostad utan andra kontakter än hemtjänsten och dessutom har oro för att klara det dagliga, så är orimligt att inte erbjuda den äldre ett alternativ. Om sådant alternativ innefattar äldreboende med kontakter med jämnåriga och vissa aktiviteter så motverkas ohälsa, exempelvis i form av depression.

Även om den inledande bilden är en ond fantasi, så är det faktiskt det som sparande kommunalpolitiker nu tillämpar, nämligen att låsa in äldre i deras bostäder med städ- och duschhjälp och mat veckovis i små lådor. Kanske är det någon som håller med mig när jag kallar det en rafinerad mental kommunal ättestupa.

Ett radikalt omtänkade måste ske. Man skall ju inte behöva oroa sig för sin ålderdom.