Det borgerliga projektet EU måste göras socialt och demokratiskt!

Det finns anledning att allvarligt granska hur vi socialdemokrater skall ha det efter EG-domstolens utslag i Lavalmålet. Vid EU-anlutningen trodde vi att det var självklart att svensk lag skulle gälla på svensk arbetsmarknad, även för dem som kom från annat EU-land. Men genom perukstockarnas inhopp så framstår EU plötsligt som ett hot mot självklara fackliga rättigheter och möjligheten att upprätthålla kollektivavtalsmodellen och förhindra lönedumpning.

Inom EU har juristerna mer och mer ökat sin makt allt eftersom det produceras nya direktiv och nya lagar som bildar ett lappverk som blir mer och mer oöverskådligt. Starka lobbyintressen driver ett högt juridisk spel för att med fördragens hjälp skapa ett sant Milton Friedmanskt paradis för arbetsgivarna och de besuttna.

Ett problem är att det finns en instans som är närmast himlen inom EU. Parlamentet väljs, Rådet förändras allteftersom valen i de olika medlemsländerna ger utslag och Kommissionen kan faktiskt avsättas. Det finns bara en gudomligt upphöjd och oavsättlig instans och det är EG-domstolen, vars beslut dessutom inte kan överklagas eller på något sätt ändras. Man skulle kunna säga att den ur demokratisk synvinkel är jämförbar med påven. Domstolen omges också med samma religiöst underdåniga respekt som om den vore den Högsta Rättens källa.

När det gäller juridikens innehåll är grundproblemet att fördragspostulatet om fri rörlighet enligt EG-domstolens tolkning står över rimliga sociala krav. Härigenom får Milton Friedmans kapitalistiska teser stor genomslagskraft. Det märkliga är att i USA är utrymmet för keynesiansk politik, dvs traditionell socialdemokratisk blandekonomi, mycket större än i Europa! Det är att märka att det i fördraget finns också ett socialt postulat men detta har egenmäktigt satts i andra hand av EG-domstolen.

Dessa två problem med den alltför allsmäktiga domstolen och den Friedmanska friheten att utan sociala hänsyn fritt skapa ett överklassamhälle kan inte lösas i Sverige, en de rikas revolution med juristernas hjälp i EU. Men ingen behöver tveka att Europa rymmer stor del av Sveriges framtid. Men då måste lösningar på dessa problem drivas på EU-nivå.

Ett politiskt tryck för en rimlig balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna och vänstern borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna. Genom en kraftsamling tillsammans med andra vänsterpolitiker inom EU måste juristernas envåldsmakt brytas och den fria rörligheten underställas sociala och hälsomässiga hänsyn.

I onsdags hölls partiledarmöte inför det svenska ordförandeskapet. Där krävde Mona Sahlin att statsministern vid nästa EU-toppmöte skulle kräva att det s.k. utstationeringsdirektivet ändras så att rätten till fackliga stridsåtgärder skulle tillåtas även för att förhindra lönedumpning. Det är det omstridda direktivet som lär medge EG-domstolens tolkning i Lavallmålet av frågan om fri rörlighet. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen vägrade att ta upp kravet då "krav på fackliga rättigheter inte hör hemma på möten om det svenska ordförandeskapet". Men Mona Sahlin tillsamman med V och Mp lovade återkomma med dessa krav.

Bra rutet Mona Sahlin och ryt igen. Detta är en viktig fråga som vi socialdemokrater borde göra till vår huvudfråga i EU-valet 2009. Borgarna vill naturligtvis framstå som välkammade och bäst klassen när det gäller församlingen av stora EU-elefanter. Men kanske det är just därför att all diskussion "förbjuds" när det gäller EU, som folk är så likgiltiga för den politiska delen av EU. Vad Fredrik Reinfeldt säger nu är: tyst i klassen och sitt ner - vi har "behov av nationell samling"! I helvete heller skall vi ha någon mesig samling kring borgarnas projekt. Nej, skall vi socialdemokrater vara med så måste vi till sammans med andra göra Europa socialt och demokratiskt i ordens verkliga mening.

Sören Wibes avhopp en tankeställare

Sören Wibe skriver på DN-debatt 16/4 "Nu lämnar jag partiet"... vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt. Och om detta är moderater och socialdemokrater fullständigt eniga då de kommer till Bryssel...
Men på hemmaplan gäller en annan sanning. Här är alla politiker EU-kritiker och motståndare till överstatligheten. Maktöverföringen döljs genom att skylla impopulära EU-beslut på sittande regering. Det påstås vara Mats Odells fel att en utredning föreslår marknadshyror, och på DN Debatt (18/1) söker LO:s ordförande och avtalssekreterare skjuta över ansvaret för Lavaldomen på den borgerliga regeringen. Presstöd, arbetstidslagen, jakträtt, alkoholimport, torskkvoter och framtiden för Svenska Spel. Allt kan skyllas på en dålig regering och en valhänt hantering, men allt har en och samma grund. Nämligen den maktöverlåtelse som i stort samförstånd mellan socialdemokratin och den borgerliga alliansen skett, från Sveriges riksdag till EU:s institutioner.

Vad som blivit droppen för Sören Wibe är tydligen Laval-domen som på sätt och vis innebär en bekräftelse på farhågorna att vi inte längre själva skulle kunna bestämma över arbetsrätten med kollektivavtal och konflikträtt. När han likaledes skriver: Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå? Så instämmer jag helt och det gör mig bara än mer bestämd att fortsätta kampen. Bl.a. vill jag inte helt frånkänna Wanja Lundby-Wedins artikel relevans, där hon lägger ansvaret för korrigerande åtgärder på alliansregeringen.

Jag är också enig i kritiken av EG-domstolen som fört in ett nytt moment i politiken med juristernas överhöghet över de demokratiskt valda politikerna. Det är exempelvis skandal att principen om fri rörlighet ges prioritet framför hälsoaspekter, vilket är fallet både när det gäller alkohol och spel. Naturligtvis också att vi inte själva skulle kunna prioritera sociala hänsyn när det gäller bostadshyror.

Men jag tror att Lavaldomen och den därpå följande Rüffert-domen istället har stärkt motståndet mot EG-domstolens tolkningar och uppmärksammat vänsterfolk på det säregna med denna instans. Därför har EU-kritiska socialdemokrater en i dag ovanligt viktig position att inta, nämligen att påminna om detta med EG-domstolen och det demokratiska underskottet inom EU. Detta så att alla EU-fantaster, som de facto säljer ut oss till högern och Milton Friedman genom sin okritiska hållning, besinnar sig.

Jag beklagar djupt Sören Wibes avgång. Men tycker också att han därmed inte kan stå kvar i EU-kritiska socialdemokrater eftersom det skulle misskreditera denna rörelse.

EU-manikerna lämnar demokratin i sticket.

Igår var det Svenska Dagbladets Rolf Gustavsson som kallade EU-kritiker för "fripassagerare som rättfärdigar sitt gratisåkande", se gårdagens blogg, och i dagens Sydsvenska 10/3 så sjukförklaras alla som sätter minsta frågetecken för Europagemenskapens struktur såsom fobiker under rubriken "Var är er logik, EU-fobiker" signerat MarieLouise Samuelsson. Fobiker är ju en person med sjuklig, oresonlig skräck i detta fall för europagemenskap.

MarieLouise Samuelsson buntar ihop alla som inte ber sin EU-bön ordentligt. Först de verkligt sjukliga, som Ohly och MP, vilka vill gå ur EU och som egentligen borde rösta för det nya fördraget eftersom där finns en utträdesmöjlighet. Men även alla andra EU-kritiker: Provocerande och populistiskt, ja, mp och v är ju inte ensamma om olika nyanser av skepsis. Sverigedemokraterna är (givetvis) emot EU. Men också på mer etablerad och EU-positiv nivå märks tendensen till självgod isolationism, Sverige-är-alltid-bättre-än-EU... ett EU som är "smalare och vassare"... "mer av Sverige i EU". Vad det betyder förklaras inte. Men det laddar EU-frågan med en känslosamhet som inte kan kallas annat än nationalistisk... Att Sverige är en del av EU har liksom inte sjunkit in... EU vill man ha långt borta, som syndabock och spöke. Och så länge EU-piskarna inte förmår komma med bättre blir frestelsen allt större att bemöta dem på samma populistiska nivå och rekommendera alla EU-fobiker att söka politisk asyl i Norge.

Alla är samma kålsupare, alltså, och marscherar framåt tackfast till Du gamla du fria med nazisterna i spetsen!! Hon ger då en nyanserad bild av verkligheten, hon MarieLouise.

Ett annat argument som MarieLouise Samuelsson framför är att alla "EU-fobiker" i konsekvensens namn borde kräva att Sverige skall begära utträde ur FN. Skälet till det anges: Inom FN kan man verkligen snacka om demokratiskt underskott, ständiga korruptionsskandaler och brist på insyn. Som att jämföra blåbär och jordgubbar. FN och EU är ju som internationella organisationer inte på något sätt likartade. FN-sekretariatet kan ju knappast ge direktiv som inverkar på svensk förvaltning eller politisk ledning av landet. Men det kan EU-organen. Och när det gäller demokratiskt underskott i FN vet jag inte vad hon syftar på men det är en smärtsam verklighet inom EU, både när det gäller Kommissionen, Förvaltningen, Rådet och EG-domstolen. Och när det gäller korruptionsskandaler så är det ett verkligt Samuelsonskt bottenskrap som egentligen varken säger bu eller bä i demokratifrågan. Och så brist på insyn... När jag ser att MarieLouise Samuelsson inte med ord nämner det demokratiska underskottet, de återkommande rapporterna om missbruk av EU-medel och den bristande insynen i all EUs verksamhet utom parlamentets öppna sessioner så förstår jag att hon behöver slå på trumman i extas för att tysta de berättigade kraven på att EU demokratiseras. Men en fråga som vid läsningen ständigt dyker upp: är hennes framställning ärlig och rättvisande i sitt maniska försvar för varje del av EU?

Om det mot förmodan skulle finnas EU-fobiker. Är då inte nästa fråga: finns det inte sådana som försedd med dubbla skygglappar så bortseende från alla tråkig verklighet försvarar EU i varje detalj att de med fog kan kallas EU-maniker?

Är Margot Wallström någon slags gisslan?

I veckan utfrågades Margot Wallström av KG Bergström i hans Rakt på. Som vanligt var det gemytligt med KGB och Margot Wallström förefaller ju vara en sällsynt rak och riktig person. Inte minst på grund härav är det väl märkligt att hon avancerat ända till vice ordförande i Europakommissionen. Hennes särskilda uppdrag som kommissionär är inte att vara propagandaminister utan - sa hon själv - att lyssna på folk i medlemsländerna, förklara bättre vad EU står för och dess möjligheter samt förankra europagemenskapen och göra det mera demokratiskt.

Jag tror att de flesta tycker att europagemenskap är något gott och att samarbete inom denna gemenskap är nödvändig. Det är inte här problemet ligger. Detta dock endast under förutsättning att man inte utmålar dem som är kritiska till olika delar av EUs utformning och förvaltning som fiender till EU-gemenskapen. Även Margot Wallström var inne på detta och sa att det måste bli ett slut på ja och nej. Men det är ju inte det som är frågan, eftersom de flesta i vart fall inom EU-kritiska socialdemokrater är för en europagemenskap, men en demokratisk sådan. Det är allvarligt när kritik av EUs strukturella brister besvaras med frågan är du för EU eller emot. Vad man då gör är att man bokstavligen lägger lock på all kritik vilket kommer att hämma hela utvecklingen av gemenskapen. Vad Margot Wallström och andra som oförbehållsamt ställer upp på EU borde göra är att istället lyssna på kritiken för att uppsnappa om det ligger något i den.

Det senaste exemplet på detta är hur man försöker genomdriva den nya konstitutionen. Visst är det sant som Margot Wallström framhöll, nämligen att det inte är odemokratiskt att låta konstitutionen ratificeras genom beslut av medlemsländernas parlament. Men nog ligger det en tanke om ett demokratiskt "underskott" i yttrandet av Irlands premiärminister: Jag begriper inte varför andra länder är så rädda för att låta folket säga sin mening. När den politiska ledningen öppet uttalar att man inte vågar behandla saken i folkomröstning därför att omröstningsutslag kan medföra motsatt beslut än vad parlamentet garanterat ger, så är man definitivt ute i demokratisk vidlyftighet. Vad man säger är ju att politikerna kommer att fatta ett annat beslut än det folket, dvs politikernas uppdragsgivare, tycker. I vart fall misstänker man att detta är läget och det läget vill man inte klarlägga! Kan man gissa att därmed grogrunden för förankring av EU bland medlemsländernas befolkningar är borttramsad? För att nu inte tala om tilltron till politiker. I det civila livet skulle sådant nämligen kallas trolöshet mot huvudman.

Vad jag förstår har inte ens Margot Wallström fattat - eller vill inte fatta - att frågan inte handlar om att förklara och förankra EU utan faktiskt att förändra EU. Jag skall peka på ett par problem som kommer att accentueras med att antalet medlemsländer ökar.

Även om EU-parlamentet fått ökat inflytande så handlar det om kosmetiska ändringar. Huvudinflytandet har fortfarande kommissionen. Och framtidsutsikten med den nya konstitutionen är att Sverige inte är garanterad insyn i dess verksamhet och att beslut kan fattas med majoritet. En avgörande fråga är att kommissionärernas och förvaltningens sfärer inte är avgränsade. I princip är det beroende av kommissionärens intresse och aktivitet hur utbredd verksamheten blir. Detta medför att EU onödigt blandar sig medlemsländernas inre förhållanden och genom ibland ganska uppseendeväckande och långtgående "direktiv". Detta blir för Sverige särskilt märkbart på områden där vi har annorlunda värderingar socialt, arbetsrättsligt och ekonomiskt än den kontinental-romerskkatolska kultursfären. Man borde alltså noga dra upp gränsen för vad EU skall göra och inte göra.

Samma sak gäller EG-domstolen, där nio manliga domare utan någon egentlig lagstiftning sitter och utifrån en närmast slagordsmässigt utformad text skall försöka bedöma om något förhållande är förenligt med EU-rätten. I praktiken innebär det att domarna själva skapar den lagstiftning som man dömer efter, exempelvis om något är förenligt med fri konkurrens. Härvid man underlåter att ta hänsyn till socialetiska ställningstaganden i medlemslandet som exempelvis alkohol- och spelskador, det etiska i vinst på alkohol och spel osv. Domstolens uppgift bör begränsas till tvister om tillämpningen av grundläggande traktat mellan medlemmar och EU. Det bör inte få förekomma att domstolen kan upphäva av medlemsland i demokratisk ordning fattade beslut av regering eller parlament. Det är här inte fråga om ett underskott av demokrati utan ett rent odemokratiskt moment.

Ytterligare en svårighet är att förvaltningen, där alla ärenden bereds, är stor, förmodligen för stor vilket i sin tur hänger man med att gränsen mellan Eu och medlemsländernas kompetens är diffus. Detta medför att insyn saknas och internrevision blir så gått som omöjlig att genomföra. Denna elefantiasis ger också möjlighet till obehöriga påtryckningar från kapitalstarka intressen med stöd av lobbyister medan avståndet till medlemsländernas befolkningar blir oöverstigligt långt.

Även löneförmåner till befattningshavare och den realtiva isolering från den enskilde medborgarens verklighet som skapas i dessa EU-ghetton med eget socialt liv och egna värderingar kring den egna betydenheten bidrar till att skapa bilden av något långt borta, helt främmande. Margot Wallström får inte bli någon slags gisslan för att vi socialdemokrater skall hålla tyst.

Jag har inga lösningar men redan i dessa rader så har man skisserat problemet. Det är enligt min mening en bättre början än att förneka det katastrofala demokratiska underskottet i EU.