Tyttebaer, lingon och annat hyckleri

Jo, tyttebaer, lingon i alla Mögeltönder kommuns rabatter och alla kommuninvånare från borgmästaren som skall överlämna ett mindre byggnadsverk från kommunens skattebetalare till Sonja Nielsen på "Mormors lilla Café" som bakat tårtor "en fluffig sak med bl.a. hallon, dajm och chokladglasyr med guldströssel", allt för att en prins Joachim av Danmark hittat en fransk brutta som han skall äkta i byns kyrka och som skall slå sig ner på Schackenbergs slott inom kommunen. Kan man tänka sig ett smetigare uttryck för det rojalistiska hyckleriet, chokladglasyr med guldströssel, jo jag tackar jag och skattebetalarna som skall ge dyra gåvor till dem som redan har allt. Lön och gratis slottsbostad med den enda arbetsuppgiften att klippa ett och annat band och med blå kunglig sperma avla avkomlingar i danska regentätten. Det är en dyr avelspremie danska folket betalar och snart bär det väl till för oss också med våra giftasvuxna prinsar och prinsessor. Förresten så är det tydligen undantag för kungliga när de gifter sig med invandrare, ty vad jag vet så får vanliga danskar som gifter sig med invandrare bosätta sig i Skåne eftersom de inte är välkomna i Danmark, där ju annars Pia bestämmer var skåpet skall stå. Sagobröllop, jo pyttsan bara ett kladdigt hyckleri som naturligtvis är stornyhet i alla media. Naturligtvis gällde detta ett heluppslag i Sydsvenskan 24/5. Och i Mögeltönder väntar man en invasion av 10.000 pers - man undrar vilka töntar det är som skall kolla in avelshistorien.

På ledarsidan odlades ett annat hyckleri under rubriken "1+1+1=2". Sydsvenskan har nämligen lagt karbon på ett tema och odlat det sedan alliansregeringen tillträdde och började sondera terrängen inför valet 2010. Temat är ständiga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Trots att Hermansson redan på 50-talet sa ifrån till dem som såg på Sovjet med beundran "att nån djävla ordning får det vara" och trots att Sovjet de facto försvunnit ut ur historien så vill man fortsätta att odla kommunistskräcken. Man skulle kunna förstå om det vore nån gammal socialdemokrat som trodde sig därigenom kunna vinna över någon röst röst från vänsterpartiet. Men den högborgerliga Sydsvenskan? Självklart är Sydsvenskans intresse inte likartat. Nej, naturligtvis det handlar om att försöka preventivt skjuta sönder regeringsunderlaget för en ny socialdemokratisk regering.

Särskilt orolig blev man nu av Marita Ulvskogs försöksballong där hon gick ut med att det enda naturliga är en samlingsregering mellan de tre, socialdemokraterna, miljö- och vänsterpartiet. Man åberopade alla tidigare partiledare från Olof Palme via Ingvar Carlsson till Göran Persson som "med rätta bekämpat både nazism och kommunism" och frågade retoriskt om Mona Sahlin ville "verkligen bli den förste s-ledare som släpper in vänsterpartiet i en regering?". Det är bara så patetisk när Sydsvenskan ger sken av något slags renlighetsiver för Mona Sahlins räkning - och därmed drar undan mattan för hennes regeringsunderlag. Dessutom är naturligtvis så att Sydsvenskan som obetingat håller på högerregeringen med sitt gynnande av de besuttna i Sverige blir orolig över vänsterpartiets inverkan på socialdemokratin, nämligen en mindre dragning åt vänster.

Men det är inte nog med det ty egentligen skulle rubriken för ledaren vara 1+1+1=1. Ja, vänsterpartiet duger ju inte i Sydsvenskans ögon. Men även mot miljöpartiet påstår Sydsvenskan att det finns graverande skäl. Enligt Sydsvenskan är nämligen många fackliga socialdemokrater "misstänksamma mot miljöpartiet som inte intagit 'rätt' position i fråga om a-kassa och arbetsrätt".

Så egentligen är det enligt Sydsvenskan enklast om socialdemokraterna förblir ensamma. Med ett par illistiga klargöranden så står Mona Sahlin där solo!! Och när det är klart så kan man slå även mot socialdemokratin eftersom man på vänsterkanten inte ens lyckats bilda en allians medan på den borgerliga kanten så är man så duktig med det. Är det inte fiffigt, så säg? Man är riktigt kluriga på Sydsvenskans ledarredaktion, ja överhuvudtaget bland alla högerregeringens vapendragare. Men skall vi på vänsterkanten verkligen svälja denna agenda?

Det borgerliga projektet EU måste göras socialt och demokratiskt!

Det finns anledning att allvarligt granska hur vi socialdemokrater skall ha det efter EG-domstolens utslag i Lavalmålet. Vid EU-anlutningen trodde vi att det var självklart att svensk lag skulle gälla på svensk arbetsmarknad, även för dem som kom från annat EU-land. Men genom perukstockarnas inhopp så framstår EU plötsligt som ett hot mot självklara fackliga rättigheter och möjligheten att upprätthålla kollektivavtalsmodellen och förhindra lönedumpning.

Inom EU har juristerna mer och mer ökat sin makt allt eftersom det produceras nya direktiv och nya lagar som bildar ett lappverk som blir mer och mer oöverskådligt. Starka lobbyintressen driver ett högt juridisk spel för att med fördragens hjälp skapa ett sant Milton Friedmanskt paradis för arbetsgivarna och de besuttna.

Ett problem är att det finns en instans som är närmast himlen inom EU. Parlamentet väljs, Rådet förändras allteftersom valen i de olika medlemsländerna ger utslag och Kommissionen kan faktiskt avsättas. Det finns bara en gudomligt upphöjd och oavsättlig instans och det är EG-domstolen, vars beslut dessutom inte kan överklagas eller på något sätt ändras. Man skulle kunna säga att den ur demokratisk synvinkel är jämförbar med påven. Domstolen omges också med samma religiöst underdåniga respekt som om den vore den Högsta Rättens källa.

När det gäller juridikens innehåll är grundproblemet att fördragspostulatet om fri rörlighet enligt EG-domstolens tolkning står över rimliga sociala krav. Härigenom får Milton Friedmans kapitalistiska teser stor genomslagskraft. Det märkliga är att i USA är utrymmet för keynesiansk politik, dvs traditionell socialdemokratisk blandekonomi, mycket större än i Europa! Det är att märka att det i fördraget finns också ett socialt postulat men detta har egenmäktigt satts i andra hand av EG-domstolen.

Dessa två problem med den alltför allsmäktiga domstolen och den Friedmanska friheten att utan sociala hänsyn fritt skapa ett överklassamhälle kan inte lösas i Sverige, en de rikas revolution med juristernas hjälp i EU. Men ingen behöver tveka att Europa rymmer stor del av Sveriges framtid. Men då måste lösningar på dessa problem drivas på EU-nivå.

Ett politiskt tryck för en rimlig balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna och vänstern borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna. Genom en kraftsamling tillsammans med andra vänsterpolitiker inom EU måste juristernas envåldsmakt brytas och den fria rörligheten underställas sociala och hälsomässiga hänsyn.

I onsdags hölls partiledarmöte inför det svenska ordförandeskapet. Där krävde Mona Sahlin att statsministern vid nästa EU-toppmöte skulle kräva att det s.k. utstationeringsdirektivet ändras så att rätten till fackliga stridsåtgärder skulle tillåtas även för att förhindra lönedumpning. Det är det omstridda direktivet som lär medge EG-domstolens tolkning i Lavallmålet av frågan om fri rörlighet. Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen vägrade att ta upp kravet då "krav på fackliga rättigheter inte hör hemma på möten om det svenska ordförandeskapet". Men Mona Sahlin tillsamman med V och Mp lovade återkomma med dessa krav.

Bra rutet Mona Sahlin och ryt igen. Detta är en viktig fråga som vi socialdemokrater borde göra till vår huvudfråga i EU-valet 2009. Borgarna vill naturligtvis framstå som välkammade och bäst klassen när det gäller församlingen av stora EU-elefanter. Men kanske det är just därför att all diskussion "förbjuds" när det gäller EU, som folk är så likgiltiga för den politiska delen av EU. Vad Fredrik Reinfeldt säger nu är: tyst i klassen och sitt ner - vi har "behov av nationell samling"! I helvete heller skall vi ha någon mesig samling kring borgarnas projekt. Nej, skall vi socialdemokrater vara med så måste vi till sammans med andra göra Europa socialt och demokratiskt i ordens verkliga mening.

Flocken ylar på His Masters dressyrkkommando.

Hela flocken av de ca 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 dagsexemplar ylar när His Master knäpper med fingrarna... ja de flesta behöver inte ens dressyrtecknet utan kör sin vals utan anknytning till verkligheten så snart tillfälle ges. De flesta tycks inte reflektera över vad denna övervikt måhända kan ge för slagsida för demokratin. Pengarna styr denna del av åsiktsbildningen med motvikt av 16 "vänstertidningar" med 600.000 ex och i viss mån public service.

Att flockmentaliteten präglar de borgerliga tidningarna är inget som kan ha undgått att ledarläsare i samband med 1 maj och nu när socialdemokraterna i sitt programarbete vid ett stormöte behandlat jobbpolitiken.

SvD: ".. ett väloljat mediemaskineri .."
GP: "Mycket prat men få besked"
DN: "Luckor i s-väven"
Sydsvenskan: "Sahlin har mer att lära"

Vad de borgerliga tidningar mest ylat om är detta att de (sic!) inte får besked om vad varje bokstav i det socialdemokratiska valplattformen 2010 är. Och jag har flera gånger tidigare skrivit om hur lätt det är att förstå borgartidningarnas bristande förståelse för att vi tar tid på oss eftersom man ju från sin egen make-over inför senaste valet är van vid att allt bestäms uppifrån med hjälp av en av näringslivet finansierad grupp av PR-folk, psykologer, sociologer och andra experter på vinnande agenda. Vi socialdemokrater gör ju inte så utan frågar medlemmarna i rådslag vad partiets politik skall vara; vilket naturligtvis inte hindrar att därefter kommunikationsexperter får språkligt utforma budskapet. Och rådslag tar faktiskt och måste få ta tid. Men detta förstår inte borgarna med sina begränsade erfarenheter av demokrati.

En del allianstidningar har t.o.m. "tolkat" opinionsundersökningarna så att vänstern fått röster bara därför att man inte preciserat sitt budskap. Nu är det väl troligare att väljarna är klokare än så, eller hur? Man har ju nu sett rent ekonomiskt och ideologiskt var högerregeringen står och det är väl huvudorsaken till väljartappet för högerregeringen. Men samtidigt så är ju socialdemokratins ståndpunkter inte så okända för väljarna. Ingen räknar med att socialdemokraterna skulle genomföra de åtgärder som stått på regeringens agenda. Nej, det hade blivit en politik som gynnar de små i samhället. Och det är ju knappast en missbedömning av väljarna, eller hur?

Det just avlupna jobbmötet med Astudillos och Österbergs programskrift var naturligtvis också fel i borgartidningarnas ögon, ett slags frieri till småföretagarna. Vad borgarna då glömmer är att det i grunden inte var något fel på den socialdemokratiska jobbpolitiken före valet 2006, som i grunden byggde på satsning på vidareutbildning och jämfört med alliansregeringen högre ersättningsnivåer i arbetslöshetskassa och sjukförsäkring. Detta är en bas vi har i grunden, som kan intensifieras och som måste poängteras för att förstås av väljarna. Därutöver har det gällt att bygga på områden där man ansett att vi det inte fungerat bra. Ett sådant område är ungdomssatsning och särskilt riktade åtgärder för att råda bot på långtidsarbetslöshet. Vidare har småföretagarnas situation behövt uppmärksammas, bl.a. därför att många småföretagares situation ekonomiskt liknar en vanlig arbetares. Där har man talat om trygghetsgaranti och minskning av krångel.

Naturligtvis har allianstidningarna hånat de socialdemokratiska förslagen, särskilt som den egna högerregeringen varit märkligt passiv när det gäller småföretagarnas situation och man varit tvungan att skyla över att regeringens "nystartjobb" misslyckats enär två av tre återgår i arbetslöshet efter "nystarten". Vidare har högerregeringen minskat anslagen till vuxenutbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder med stora belopp, vilket bl.a. fått till följd att det i redan dag uppstått stor brist på välutbildad arbetskraft på flera områden. Istället för utbildningsstimulans och hyfsade ersättningsnivåer har man förlitat sig på att piska folk in i arbete med lägre ersättningar och straffbeskattning av de utsattas inkomster. Vad borgerliga dagstidningar har så svårt att ta i är just detta att man lovade en jobbpolitik som hette duga men som utmynnade i ett skandalöst utanförskap för alla arbetslösa, sjuka och fattiga. Allt detta medan många i Sverige fått det bättre och de verkligt rika mottagit ganska skandalösa skattelättnader. Direkt cyniskt är exempelvis Sydsvenskans tal om "offentlig försörjning". Här visar sig den borgerliga egoismen i sin prydno. Det är alltså allianstidningarna som inte lärt läxan!

Häremot vill vi socialdemokrater naturligtvis gärna stimulera att folk lyckas och får bra betalt men Sverige skall också vara ett bra land för dem som för tillfället inte lyckas så väl, för dem som är sjuka och för dem som är gamla. Det är faktiskt inte förlegat att fortfarande tala om solidaritet. Det är fint det! Det känns rätt och bra. Den grunden är väl värd att bygga vidare på. Och jag tror och hoppas att det är den läxan Mona Sahlin vill ge oss alla: Var fyndiga entreprenörer men glöm aldrig varifrån vi kommit och var solidariska!

Högerregeringen levererar och borgarpressen lägger dimridåer.

Kanske ni skrattar lika gott åt detta med det "nya arbetarpartiet" som jag. Dvs hos mig är fastnar skrattet i strupen när man ser hur högerregeringen ivrigt påhejad av den borgerliga pressen konsekvent genomför förbättringar för de rika och besuttna på de behövandes bekostnad, säljer ut vår gemensamma egendom för att underminera ett framtida välfärdssverige och slår fler slag för att försvaga facket samtidigt som man bevarar förmånerna för Svenskt Näringsliv.

Ni har väl hört hur Littorin och Reinfeldt försöker överträffa varandra med att "hålla på facket". T.o.m. Borg lurades av något krystat om detta i en lördagsintervju med Ekot för någon tid sedan. Det låter snart lika ihåligt som darren på stämman under valtalen om "utanförskapet". De i utanförskap med små ersättningar har man ju t.o.m. placerat i en särskild beskattningskolumn där man tar ut ett extrahårt skatteuttag - i högerregeringens Sverige är det liksom uppochnerpåvända världen. Och i borgarpressen så håller man masken och fortsätter att berätta sagan om Kejsarens nya arbetarkläder.

Har ni sett siffrorna
184.688

förut? Ja, de har de sista dagarna förekommit i alla borgerliga tidningar under rubriker som "Fritt fall för facket", då totalt 184.688 personer lämnade sitt fackförbund. Värst var raset för LO. När LO-förbundens medlemsstatistik för 2007 var klar syntes för första gången den fullständiga bilden av flykten från facket. LO förlorade 129.413 medlemmar (som hela Uppsala), TCO 49.373 (motsvarande Sundsvall) och Saco 5.902 (Gnesta). Allra sämst gick det för LO-förbundet Hotell och restaurang som förlorade 18,9 procent av medlemmarna. Det tycks alltså som om de förbund som drabbats hårdast är de som organiserar anställda i typiska låglöneförbund. Deras medlemmar är ofta unga, visstids- och deltidsanställda och känsliga för kostnadsökningar. För LO betyder 129.000 tappade medlemmar att organisationen går miste om 1,9 miljoner kronor varje månad. LO har redan börjat skära ned på sin organisation och försöker samarbeta mer med förbunden. Detta alltså en direkt följd av omläggningen av a-kassan från solidarisk till fackvis finansiering så att de med högst arbetslöshet får högre försäkringspremier och dessutom borttagande av avdragsrätten för fackavgifter, vilket för dem som lever på marginalen inneburit att lösningen att gå ur varit den enda möjliga.

Nå, vad innebär detta? Jo, att facket tappar i auktoritet då man inte har mer än en begränsad del av arbetstagarna bakom sig. Dessutom blir fackets hjälp till utsatta grupper sämre i och med nödvändiga personalnedskärningar. Och snart är en ond cirkel i gång då missnöjet med den begränsade assistansen föder grogrund för ytterligare avhopp. Dessutom kommer minst var fjärde arbetstagare att vid kommande sämre tider vara hänvisade till socialbidrag vid arbetslöshet - m.a.o. utanförskapet har ökat katastrofalt genom högerregeringens åtgärder.

Vem tjänar på detta? Jo, naturligtvis motparten i förhandlingarna, nämligen Svenskt Näringsliv. Urban Bäckström prisar naturligtvis vännerna i regeringen som försvagat facket. Det var ju en del av den dolda strategin inför valet 2006. Förmodligen talar man nu friskt med Maud och Jan att trycka på om uppluckringar i arbetsrätten vilket väl förmodligen är nästa steg. Kanske kan man t.o.m. hjälpa dem med ett handtag att lägga upp strategin med psykologer och marknadsföringsfolk som man gjorde vid alliansmakeovern.

Så här beskriver chefredaktören Per Anders Linder 2/3 i SvD skeendet: Det socialistiska systemskiftet var undantaget, det unika Sverige är inte längre så unikt. Bärande tankar hos regeringen bryter tvärt med vad som gällt sedan 1970-talet men återknyter till en tidigare, framgångsrik linje. Den svenska traditionen vilar tryggt i de borgerligas händer.

Jo, det där med borgerlig trygghet har vi ju sett mycket av, exempelvis vem var det som fick röja efter borgarnas förra mellanspel med räntekrisen? Var det 500 % när den var som högst? Sedan undrar man ju vad det är för "tidigare, framgångsrik linje" - var det möjligen högerministärerna före allmänna rösträttens tid, då militiären inkallades mot fackföreningsrörelsen? Det var naturligtvis enklare när de rika utan att buktala om "nytt arbetarparti" och utanförskap och utan att huttla kunde gynna sig själva. Förr var ju politiken som dagens stämmor i storbolagen där exempelvis LMs styrelseordförande tillskansar sig en lön på 3.750.000 kr plus olika bonus och där övriga gänget är välbetalda styrelseledamöter trots att de på annat håll har lönesatta arbeten - man kraffsar varandras ryggar och ger varandra bra betalt. Så skall det naturligtvis vara i politiken också om man får fatta SvD rätt.

Och vad drar vi för slutsatser av detta? Eftersom större delen av dagspressen fungerar som Husbondens röst och allt som rör socialdemokratiska initiativ silas genom ett alliansfilter så pågår en manipulering av det fria ordet. Vi måste alltså på något sätt försöka komma igenom den spärr som allianspressen utgör mot en juste nyhetsförmedling. I detta är bloggandet och exempelvis Dagens Arena samt Public Service nödvändiga hjälpmedel. Det gäller att kämpa för att 2010 blir en dundrande valförlust för högeralliansen och att ett fast underlag skapas för Mona Sahlin att bilda en ny folkligt förankrad regering.

Måltavla för borgarpressen: Mona Sahlin

Den borgerliga pressen är verkligen som en flock fega schakaler i sina försök att trolla med verkligheten.

Man talar om att Mona Sahlin förhållit sig passiv, vilket är oriktigt om man följer med på partiets hemsida och bland nyheter på s-bloggen. Men samtidigt som man skäller på henne för bristande engagemang så sållar man nyhetsflödet så att socialdemokratiska initiativ och uttalanden inte får publicitet. Dessutom är man inte beredd med tanke på alliansens toppstyrda "make-over" ta in att socialdemokraterna bestämmer politiken demokratiskt genom rådslag, vilket avspeglar sig i de ledande politikernas framtoning så länge dessa rådslag inte slutförts. Man utnyttjar alltså sin majoritetsställning på dagstidningsområdet att manipulera det fria ordet.

Senast så talar man inte om de argument som växlades i sjukvårdsdebatten i Agenda mellan Mona Sahlin och Filippa Reinfeldt. Utan om Monas feghet att ge sig på Ledarens hustru. För det första vilken kvinnosyn. För det andra så är Filippa Reinfeldt moderaternas ledande sjukvårdspolitiker med särskilt ansvar för dessa frågor inom högerpartiet. Alla som hörde henne i Ekots lördagsintervju för någon tid sedan vet dessutom att hon företräder en mycket radikal högerpolitik och bl.a. aktualiserat försäljning av akutsjukhuset i Södertälje; detta trots maken Fredriks löfte under valrörelsen att sådan utförsäljning inte skulle ske. Hon är alltså ingalunda något våp i skuggan av sin man utan - förutom att hon leder sjukvårdspolitiken i moderaterna - det landstingsråd som sitter på de största penningpåsarna i hela landet.

Det är symtomatiskt hur alla de borgerliga drakarna med karbon i munnen förtiger att socialdemokraterna nu tillsammans med miljöpartiet har ensam majoritet i väljarkåren. Krigsrubrikerna vänsterframgången bland väljarna stoppad försvann med sista SIFO och ersattes med det mer försiktiga vänta och se valet är inte ännu och det kan hända mycket. De borgerliga schakalerna försöker nu bidra med att så fröet att Mona Sahlin skulle vara feg, att hon gett sig på stackars Filippa, att hon inte vet vad hon vill, att hon är ett enda stort frågetecken, att hon har en "tantig stil" och kommer med skrämselpropaganda från en "socialistisk inbillningsvärld". Nog är fantansin ensidigt larvig men det blir gärna så när inte ett enda sakskäl framförs.

Ja, det enda man kan säga är att ledarskribenterna tar bra betalt för att hitta på alla dessa vändningar som skall smörja kråset på högerregeringens anhängare och Svensk Näringsliv. Men jag tror nog att de flesta genomskådar denna gemensamma borgerliga manifestation som led i den borgerliga kör som krampaktigt fortfarande försöker hitta på saker för dölja högerregeringens misslyckande, och alltså ett led i alliansens inbillningsvärld.

Några citat ur skivan "Alliansens inbillningsvärld" på Husbondens röst:

Lillasyster Sydsvenskan säger 4/3 i sin ledare "Lika barn bråkar bäst" signerad Per Tedin: Sahlin vill försöka utnyttja sjukvårdsfrågorna för att profilera sitt parti gentemot den borgerliga regeringen. Därför går hon till hårt angrepp mot det moderatstyrda landstinget i Stockholm. På söndagskvällen duellerade hon till synes framgångsrikt med Filippa Reinfeldt (m), sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, i SVT:s Agenda... uppfattas som att Sahlin medvetet klivit ner en division för att snabbt och enkelt plocka poäng mot en mindre erfaren och förslagen motståndare... kan tolkas som att Sahlin egentligen har andra avsikter än att debattera sjukvården i Stockholm. Elaka tungor kan göra gällande att hon kritiserar Filippa eftersom hon inte vågar utmana Fredrik...

Även de två huvudstadsstorasystrarna bidrar i det gemensamma råskällandet på Mona Sahlin:

Under rubriken "Frågetecknet" behandlar DN samma ämne: Duellen fick en del förhandspublicitet. Det kittlar att socialdemokraternas ordförande utmanar statsministerns fru, tillika moderat finanslandstingsråd i Stockholm. Kan Mona Sahlin inte få fatt i den resande Reinfeldt försöker hon attackera honom via hustrun, som råkar vara sjukvårdspolitiker... Kommunikationen det senaste året har bestått av att mycket sällan framträda i medierna. De gånger Mona Sahlin synts offentligt har hon ofta gett intryck av att inte veta vad hon vill... öppen fråga om Mona Sahlin klarar att fullfölja återkomsten till Rosenbad. Fler och fler väljare tänker nog i sådana banor ju närmare september 2010 vi kommer.

Under rubriken "Mona Sahlins vårdval inte patienternas" bidrar högmoderata Svenska Dagbladet med följande djupsinniga reflexion: Spekulationerna är i gång om vilka motiv som Mona Sahlin egentligen hade för att i söndagens Agenda debattera sjukvård med Filippa Reinfeldt. Nog för att Sahlin med sin nya lite tantiga stil kanske uppfattades signalera mer trygghet i vården än vad det moderata sjukvårdslandstingsrådet gör. Men att avfärda frihetsreformen Vårdval Stockholm som ett orättvist experiment är skrämselpropaganda... Det är bara i en socialistisk inbillningsvärld där högerspöken lurar bakom varje knut...

Voff, voff, Reinfeldt

Voff, voff, Reinfeldt är den ledare som Sydsvenskan publicerade den 17 februari 2008 00:03:
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...

Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande

Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.

Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.

Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?

Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.

Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.

Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?

Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?

Företrädare för högeralliansen och alla deras vapendragare på de 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 gör sitt bästa för att ställa frågan med vem skall Mona Sahlin regera om hon får chansen 2010. Ja, en del slår brösttoner och förklarar att det är oanständigt om väljarna inte får reda på vilket alternativ som gäller.

Jag tror att de borgerliga megafonerna har i grunden fel. Ingen väljare är det minsta tveksam om att det blir en vänsterregering med något inslag av vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur detta kommer att utformas och med eventuella ministerposter får naturligtvis valutslaget utvisa. Jag tror inte heller att man är det minsta tveksam om vad för politik man kommer att föra. Även om flera väljare kommer att bli otåliga i väntan tills ekonomin räcker för att genomföra de återställningar som behövs för att alla återigen skall kunna trivas i välfärdssverige. Detaljerna kommer naturligtvis att fastläggas vid senare regeringförhandlingar. Men ingen, ja jag säger ingen väljare tvekar på att därmed åren med omvänd-robin hood är definitivt slut. De rika har haft sin regering nu är det vanliga svenskar som tar över.

Dessutom höjs alliansprogrammet inför valet 2006 till skyarna. Det var ju bara ett enda stort snömos med slogans som visserligen på några enstaka punkter gav en antydan om riktningen, allt upphausat av den borgerliga pressen som underlät att utöva sin journalistiska plikt att ställa frågor göra analys. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man påstår att där fanns ett färdigt program. Och på de punkter där enskilda partier profilerade sig så visade sig löftena var ganska luftiga när de senare ställdes inför högerregeringens kalla förhandlingar. Ta det stackars Kristdemokraterna som lovade fastighetsskatt på max 2000kr som blev 6000 och låt oss mörka samma partis löften om bensinskatt eller i abortfrågan.

Om det nu vore bra för vänsterlaget att redan nu ställa samman ett gemensamt vänsterprogram så som den borgerliga pressen ropar efter, så kan man fråga sig om de borgerliga skriverierna sker av välmening? Är man helt plötsligt bara snäll?

Frilandsjournalisten Anna Unsgaard ger i en artikel i Sydsvenskan 13/2 under rubriken "Lars Ohlys ursäkter håller inte" en fingervisning om det taktiska spelet. Anna Unsgaard är ingen vanlig "frilandsjournalist" då hon växlar mellan journalistiken och att vara talskrivare och politiskt ansvarig hos Fredrik Reinfeldt och då hennes man har fast anställning med samma funktion hos Anders Borg. Kan man tänka sig att något kommer från de slutna rummen där högeralliansens planer smids? Eller vad är det Anna Unsgaard suttit med maken, Anders B och Fredrik R och pokulerat ihop?

I artikeln frågar Anna Unsgaard insinuant om Mona Sahlins "motstånd att ge besked i regeringsfrågan" beror på att hon inte vill stå för svaret, "att låta svenskarna styras av bland andra den förre kommunisten Lars Ohly" Ränkerna inne i stats- och finansministerns slutna rum är m.a.o. att antingen skälla på Mona Sahlin därför att hon inte redovisar "med vem hon vill regera" och om hon gör det skälla på samma Mona Sahlin för att "hon vill regera ihop med en kommunist". Vilken finurlig rävsax!

Men inte nog med detta ty av artikelns ung 80 rader så handlar 60 om kommunistregimernas blodsdåd i olika terrorregimer främst Sovjetunionen, som var först att hitta på koncentrationsläger (vilket är fel ty det var en högerregering i gamla Sydafrika). Till Gulag skickades ca 30 miljoner ryssar, varav uppemot 3 miljoner dog... arbetsläger som slavar... svält tortyr kommunistterror... oräkneliga som dog av svält ... osv osv. Javisst är detta sant och en hemsk historia. Men vad har det med vänsterpartiet och Lars Ohly i dag att göra?

När jag själv en gång för 30 år sedan var med i Vpk så hade redan Jörn Svensson och Carl-Henrik Hermansson i grund gjort om det svenska Vpk. I studiecirkeln så läste vi socialistisk grundbok och Jörn Svenssons bok "Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet". Det var fråga om att socialism skulle byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som präglade arbetarrörelsen i dess början och som senare fördes vidare av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Jag skulle aldrig ha gått in i ett parti som förespråkade revolution och "arbetarnas dikatur". Och det fanns flera revolutionära alternativ att välja på, vilket bl.a. Jan Myrdal kan mera om.

Men jag är nu sedan länge socialdemokrat men jag har fortfarande kvar den tanke som var bestämmande när jag anslöt mig till vänstern, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist mellan medborgarna. Den dag som socialdemokraterna agerar utifrån ett annat grundkoncept så vill jag inte vara med. Egentligen tror jag att det är detta som är så provocerande för borgerliga journalister - eller spindoctors typ Anna Unsgaard - nämligen detta att man som vänster företräder en annan syn än där den egna vinsten blir utslagsgivande. Man försöker med allsköns hemska skräckhistorier ta poäng på vänstern. Tänk om man skulle belasta högeralliansen med allt alla högerdiktatorer haft för sig, alla kungar och prelater och överklassövergrepp. Anna Unsgaard skulle säkert tycka att man överdrev. Och när det gäller övergrepp så räcker helt fullt ut vad högerregeringen åstadkommer i dag:

* angrepp på fackföreningsrörelsen genom borttagande av avdragsrätten och den gemensamma solidariska fionansieringen av a-kassan och - om Maud Olofsson får bestämma - uppluckring av kollektivavtalsrätten

* förmögenhetsskattens borttagande och fastighetsskattens utjämning till samma för slott och koja

* sjukkasseersättningens minskning och maximering med angrepp på avtalsfriheten

* utförsäljningen av vår gemensamma egendom för att underminera en framtida välfärdsstat och överföra så mycket som möjligt av det som präglat det offentliga Sverige i privata händer

Några exempel i klar Milton Friedmansk anda att gynna kapitalet på de svagas bekostnad. Som KD-Odell och Filippa R säger: allt skall vinstutsättas - dvs de pratar litet finurligt om konkurrens.

Vi behöver alltså inte gå till några krystade historiska jämförelser för att se var hjärtat på politiker finns i dag. Och Anna Unsgaard är bara en till journalist maskerad högerpolitruck.

Desinformation i "oberoende liberal" dagspress

Man skulle kunna tro att sydsvenskans ledare i dag 3/2 "Ingen slagspåse" är skrivet av något alkoholiserat ringvrak med hänsyn till kvaliteten på textens sanningshalt. Ledaren sluddrar fram en halvsanning om Pär Nuder/Thomas Östros och Mona Sahlin som man tidigare försökt framställa som en sovjetisk utrensning i toppen på det största partiet. Ja, just det .. det som rätteligen varit en diskussion i den socialdemokratiska ledningen om förändringar som pågått i mer än ett halvår. I vilken diskussion Per Nuder deltagit och också erhållit flera erbjudanden om andra jobb. Se min tidigare blogg "Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring" den 25 januari.

Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.

Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.

Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.

Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.

Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.

Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?

Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?

För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.

"Oberoende liberala" regeringstidningars dilemma

En av dessa "oberoende liberala" dagstidningar är Sydsvenskan i Malmöregionen som ingår i det regeringstrogna komplexet av över 100 borgerliga tidningar med en upplaga på över 3.000.000 ex, som dagligen försöker stödja upp den haltande högerregeringen.

I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.

Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.

Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.

När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:

*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.

Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.

Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.

Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring

Dagens Nyheter menar att genom Nuders avgång är utstädningen av epoken Persson fullbordad, varigenom man anknyter till Mona Sahlins egna uttalanden. I socialdemokratiska partiet pågår en ambitiös nydaning av politiken genom sex rådslagsgrupper. Detta har den borgerliga pressen haft svårt att begripa eftersom man där vant sig vid toppstyrning och "pr/marknadsanpassning" av sin idelogi och program. Men det har också länge varit känt att det pågår en omläggning av partiets ledning till ett mer kollektivt ledarskap.

Mona Sahlin och Pär Nuder har inte varit överens om hur arbetet i den socialdemokratiska partiledningen ska gå till. Det är partiledaren Mona Sahlins förklaring till att Pär Nuder får sluta som ekonomisk-politisk talesman. Mona Sahlin säger, att den diskussion Pär och hon haft under en längre tid har handlat om att hon som ny partiordförande vill förändra arbetssättet i riksdagsgruppen. Det är ett starkt krav från partiet om att jobba mer kollektivt och mer i grupp. Som partiordförande måste hon bygga laget så starkt som möjligt. Det ledde fram till behovet av förändring. Pär Nuder är en viktig person som bör vara kvar i partiets ledningoch han har också fått flera erbjudanden om andra uppdrag.

Både Olle Svenning och Lena Melin på Aftonbladet, som båda har goda förbindelser med ledningen i socialdemokratiska partiet, har omvittnat att det handlat om en långvarig diskussion och att det handlat om olika åsikter om hur partiet skall hantera det fortsatta arbetet. Många bedömare inom socialdemokratiska partiet har bekräftat att beslutet i sak på goda grunder var nödvändigt så som en del av partiets totala förändring. Det som inte varit så bra är att uppgifter läckt ut till pressen i förväg.

Per Nuders två meddelanden till TT, som utstrålar förvåning resp bitterhet, skall knappast ses som annat än som led i ett högt spel, när han slutligen men för sent förstått att Mona Sahlin menade allvar med den diskussion hon fört med honom i månader. Ett ganska dumt försök som inte lämnade Mona Sahlin som partiledare något manöverutrymme innefattande en godtagbar reträtt för Pär Nuder. Han föll alltså på eget grepp. Det är desto mer förvånansvärt eftersom en av de goda egenskaper Nuder tillskrivits är en god känsla för taktik och strategi.

I detta läge undrar man vad som drabbat den "oberoende liberala" Sydsvenskan. Ja, inte är det då ett utslag av en etiskt godtagbar nyhetsförmedling. Är det måhända så att champagnen vid Stenholmpriset för väl underbyggd journalistik stigit åt huvudet? Till och med i Olle Lönnaeus nyhetsartikel omnämns en "ryktesflora i medierna" där Mona Sahlin skulle vilja "ställa partisekreteraren Marita Ulvskog, riksdagens gruppledare Britt Bohlin och partiets miljöpolitiske talesmannen Anders Ygeman åt sidan". Precis som om journalisternas skitsnack skulle göra rykten till nyheter? Till Lönneaus försvar skall sägas att han i en "analys" begränsar det hela till ett offer av Nuder för att "utplåna Göran Persson skugga över socialdemokratin".

På ledaravdelningen har ryktena verkligen gått varmt och man spekulerar vilt i en kraftmätning mellan partiets höger- och vänsterflygel. Dessutom har man på ledaravdelningen inte bara hört rykten om Ulvskog, Bohlin och Ygestam utan också om skåne-riksdagsmannen Morgan Johansson! Ledaravdelningen måtte vara en riktig skvallercentral - men det kanske är nödvändigt för att fylla ut ledarspalten. Samtidigt som man ger bränsle till ryktesbrasan så blir man emellertid litet tveksam eftersom Pär Nuder inte riktigt stämmer med vänster/högerbilden. Sedan får man plötsligt klart för sig att Marita Ulvskog ju är vald av partikongressen. Till yttermera visso kunde tidningen inte göra klar för sig om Mona Sahlin är vänster- eller högersocialdemokrat! Inte nog med att man alltså kokat soppa på en spik. Dessutom har soppan kokats på en rostig ryktesspik. Frågorna inställer sig. Kan man inte precis som med medaljer för dopade idrottsmän ta tillbaka ett etikpris när journalisterna sviker sina elementära skyldigheter att komma med fakta och nöjer sig med kollegiala rykten som underlag för sin journalistik? Vad är det härnäst för rövarhistorier bland journalister som skall serveras oss läsare som fakta?

Vad som gör saken än mer anmärkningsvärd är att i ledaren framställs halvkväden om "utrensningen" i jämförelser med fumligheterna hos vår stackars statminister med sina "strateger och PR-experter". Hur skulle det vara om "oberoende liberala" Sydsvenskan för ett ögonblick skulle kasta av sig den betingning man har till högerregeringen

Moderatmakt

Dagens ledare 8/1 i Sydsvenskan gör en analys av nordamerikanska primärvalen under rubriken "Drömmarnas marknad" men vädrar så småningom - som väntat - fördomar om socialdemokratin: Förändring. När den amerikanska presidentvalskampanjen idag rullar vidare med primärval i delstaten New Hampshire är detta ordet på allas läppar och i väldigt många väljares hjärtan: change. Denna dröm om något nytt låg bakom Barack Obamas överraskande seger bland de demokratiska presidentkandidaterna i Iowa... Barack Obama är ung, 46 år. Han är svart. Jämfört med de flesta andra presidentkandidater - demokrater såväl som republikaner - är han ett oprövat kort. Med mig som president kommer nya, friska vindar att svepa genom Vita huset, genom USA och världen, lyder hans budskap, vagt men tilltalande. Och USA lyssnar. Obama blir ett oskrivet blad som väljarna själva fyller, var och en med sina egna drömmar och förväntningar.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.

Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.

Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.

När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.

När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.

Gott Nytt 2008

Den borgerliga regeringen har försummat chansen att modernisera Sverige genom en aktiv politik för utbildning. Det gör 2007 till de förlorade möjligheternas år, skrev Thomas Östros och Luciano Astudillo i Sydsvenskan 30/12. De två leder socialdemokraternas rådslagsgrupp om jobben. Man kände sig riktigt glad att få läsa något som så väl stämde överens med ens egen åsikt. Det var också roligt att läsa om Inger Jarl Becks hjärtefråga inför 60-årsdagen 31/12 på familjesidan: "Villkoren för arbetssökande och förändringen i a-kassan gör mig jättebekymrad. Det drivs en hård och kall politik just nu, människan finns inte med längre...". Behöver man tillägga att 60-årsintervjun inte innehåller uppgift om att Inger är socialdemokratisk riksdagskvinna. Men det kanske är självklart för läsaren att en borgerlig politiker inte har en sådan inställning.

Man kände sig nästan hemma i Sydsvenskan och höll därför andan när Sydsvenskans Gott Nytt År - hälsning inleddes med: "Regeringens politik är inte bra. Inte populär. Bara orättvis. Ojämlik... Budskapet har gått fram - Mona Sahlin (s) kan sluta tjata. Vi väntar med spänning på en bättre politik. Kanske en socialdemokratisk?" Har dom fått spader eller äntligen tagit in opinionsmätningarnas siffror? Någonstans i mitten skymtade förbi nyårsönskningen: "Dessutom önskar vi oss en ny regering." Äntligen ett sanningens ord!

När man läser litet närmare så har tidningen inte dragit samma lärdom som väljarna att det behövs en vänsterregering utan man kör vidare på det oberoende liberala spåret: Helst en ny regering men "gärna borgerlig". Tacka x-x- för det. I en nyårshälsning till läsarna kan man visserligen kittla litet men uppdraget att vara ett borgerligt regeringsorgan är alltför viktigt för att helt spolas bort oavsett att man inte gillar vad högerregeringen gör. Det gäller att vara isstadig som bara den. Ja i sin desperation över regeringens alla tillkortakommanden börjar man till och med hallucinera om Göran Persson återkomst! Det bör tilläggas att tidningen inte vågat publicera sin ganska röriga nyårshälsning på nätet. Jag förstår webbredaktören: det var ju ingen höjdartext precis.

Och inte då skall Mona Sahlin sluta att peka på alla konstiga krumelurer som högerregeringen har för sig. Hon är ju oppositionsledare. Dessutom den som kommer att leda den kommande vänsterregeringen. Sydsvenskan och den borgerliga pressen gnölar om att Mona Sahlin gör sitt jobb som vår partiledare genom att lyssna på oss. Man kan ju påminna om hur högerregeringen fick sitt i valet vinnade koncept genom ett toppstyrt program frammejslat av en grupp sociologer, psykologer och pr-folk som betalades av näringslivet. Det är ju på grund av denna toppstyrning som nu många borgerliga väljare inte känner igen sina egna partier. Men så gör inte vi och vi måste ha tid för rådslag - det är ju den demokratiska vägen att ta fram ett partiprogram.

Sydsvenskan håller enligt en text från ansvarig utgivaren Peter Melin på att omvandlas och förnyas. Man ber om tips. OK här är ett: Även om stora delar av Skåne blivit blått efter sista valet så finns fortfarande - inte minst i Malmö - ett jättelikt vänsterunderlag med presumtiva läsare, som fortfarande känner sig ganska vilsna efter Arbetets nedläggning. Man skulle kunna fånga upp dessa läsare bättre om Östros/Astudillos gästspel inte bara fick karaktären av engångsföreteelse. Man skulle helt enkelt kunna öppna tidningen mer för vänsterskribenter och därmed också få större spänst i opinionsdelen. Tyvärr är det "oberoende liberala" regeringsförsvaret både förutsägbart och "långtuggande". Någon som i tidningen höll upp narrspegeln när de "oberoende liberala" skygglapparna blir alltför påtagliga. Jag vill påstå att en sådan diskussion också skulle vara väl värd att ta på nyhetsredaktionen både när det gäller nyhetsvärdering och nyhetsredigering (tänker särskilt på rubriker, fetstil och bilder).

Med detta önskar jag alla kära vänner på vänsterkanten och meningsmotståndare på högerkanten ett rungande Gott Nytt År!

Vi hörs under 2008!

Mediahoror - en reflexion med anledning "oberoende liberala" skriverier.

Hora är enligt uppslagsboken en person som yrkesmässigt tillhandahåller sexuellt umgänge mot betalning. Horans vara det sexuella umgänget är något som i jämlika relationer kan vara något passionerat fint där gränserna mellan personer rivs. En mediahora är väl en sådan som mot betalning av sina uppdragsgivare tillhandahåller för dessa tillrättalagda skriverier som en slags fattig ersättning för ett vanligt, passionerat och ärligt demokratiskt samtal.

Per T. Ohlsson skriver i dagens Sydsvenska 2/12 under rubriken "Värsta språket" om att Mona Sahlins kategoriska och oförsonliga språkbruk riskerar att omöjliggöra meningsfulla samtal och kontakter över blockgränsen . PerTe är verkligen rätt person att tala om försonligt språkbruk och meningsfulla samtal. Enligt "oberoende liberal" måttstock fyller tydligen avslutningen på krönikan dessa krav: ...Bättre då att väsnas om den borgerliga regeringens illvilja och falskhet - utan att presentera några egna idéer eller förslag. Ytterligare ett talesätt tränger sig på: Tomma tunnor skramlar mest.

Nu visar det sig att PerTe inte drar sig för att göra våld på sanningen. Han inleder med vad han kallar några smakprov ur Mona Sahlins artikel på DN debatt:

* "En större klyfta mellan vad en regering säger och vad den faktiskt genomför har vi aldrig sett i Sverige."
* "Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt."
* "Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt för Sverige."

Nu tvingas emellertid PerTe erkänna att det ligger, sakligt sett, en del i Sahlins kritik. Det finns beklämmande exempel på hur alliansregeringen säger ett men gör något annat. Men vad han inte gör är att tala om att de ovannämnda värdeomdömena om regeringen i Mona Sahlins artikel var väl underbyggda av exempel. Dessa exempel finns till ett dussintal i Monas artikel på DN debatt den 25 nov. Jag har också punktat upp alla exempel i min tidigare blogg här nedan "Den borgerliga pressens påhopp - tack Mona!" den 27 nov. Mona Sahlins artikel är alltså inte alls ett utflöde av känslomässigt värstingspråk utan värdeomdömena är slutsatsen av en genomgång av högerregeringens åtgärder under det gångna året.

PerTe tvingas igen att halvt hålla med: Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) är hårt pressad efter en strid ström av skandaler och affärer. I en Sifoundersökning för några veckor sedan, publicerad i Göteborgs-Posten strax efter Ulrica Schenströms avgång som statssekreterare, uppgav 42 procent att de fått minskat förtroende för Reinfeldt. I DN-Synovates novembermätning har gapet mellan regeringen och oppositionen vuxit till 18,6 procentenheter. Det vore närmast tjänstefel av en oppositionsledare att inte utnyttja läget för att - ännu ett talesätt - strö salt i såren. Men Mona Sahlins ordval i DN var inte bara ilsket, det var också kategoriskt: "konsekvent", "aldrig", "historiskt", "helt unikt". Vad hon hävdar är alltså att regeringen Reinfeldt står i en klass för sig när det gäller svikna löften, missvisande besked och taktiska manipulationer. Sahlin verkar förtränga det förflutna. Och därmed kastar hon - återigen ett talesätt - sten i glashus. - Inför valet 1988 lovade Ingvar Carlssons socialdemokratiska regering bland annat utbyggd föräldraförsäkring och längre semester. Istället blev det 1990 ett kontroversiellt stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi. ...Carlsson ... kom överens med folkpartiet om besparingar och inkomstförstärkningar. Vallöftena övergavs. Bland dem som tappert försvarade denna u-sväng återfanns en ung debutant i statsrådskretsen: arbetsmarknadsminister Mona Sahlin.

Det skulle alltså vara så att visserligen har Mona Sahlin rätt i sak men hon använder alldeles för kategoriska ord och dessutom så var hon ju 1990 en svikare själv! Detta är en taktik som både Sydsvenskan, DN och andra "oberoende liberala" pressorgan tidigare använt. När PerTe och liberala gänget talar om sten i glashus eller om svek under socialdemokratiska regeringstiden så har man tvingats gå tillbaka i historien ganska långt men dessutom vilket är det viktigaste så talar man om "u-svängar" som gjorts av yttre tvång genom att ekonomin blivit mer ansträngd och "löftet" därför inte kunnat infrias. Ja, t.o.m. PerTe talar ju själv om ett "stoppaket som skulle kyla ned en överhettad ekonomi". Det handlade alltså om en slags ekonomisk vishet att hålla igen när det blivit sämre än när löftet gavs. Men det som Mona Sahlin i sin artikel talat om är något helt annat, nämligen att högeralliansen gett sken av att stå på de svagas i samhället sida, bl.a. genom pr-jippot "det nya arbetarpartiet", medan regeringspolitiken inneburit en slags omvänd robin-hood där stora summor överförts till den rikare delen av medborgarna medan den fattigare delen fått mindre att röra sig med. Detta handlar alltså inte om att högerregeringen tvingats av yttre omständigheter att inte infria vallöften utan att man gett sken av avsikt att föra en annan politik än man i verkligheten gjort.

Detta bekräftas också av raset i opinionssiffrorna. Ingen vettig människa kan väl tro att väljarna skulle så hårt döma ut regeringen om det inte funnes en frustrearad ilska över den förda politiken. Man är helt enkelt urförbannad över att högerregeringen säljer ut vår gemensamma egendom, bestämmer större avgifter och högre skatter för de små i samhället medan man tar bort skatter för de rika och besuttna .. ja med alla till buds stående medel gynnar de rika och missgynnar de fattigare. Det handlar naturligtvis inte om mindre klantigheter utan om en samlad bedömning av vad högerregeringen sysslar med.

Dessutom kan varenda väljare räkna ut med tårna att det som Borg och gänget försöker tillskriva sig, nämligen uppgången i sysselsättning inte handlar om högerregeringens faktiska politik utan är en direkt följd av konjunkturen och den starka ekonomiska tillväxten. Det man möjligen kan ge högerregeringen credit för är att man inte stoppat pinnar i hjulen utan att konjunkturutvecklingen fått ge utslag. Det litet lustiga är att Göran Persson förmodligen hade rätt när han gjorde prognosen att jobben är inte ett huvudproblem. Hans bedömning politiskt var naturligtvis åt helvete. Men ekonomiskt var uppgången i sysselsättningen redan på väg. Tar PerTe ens sig själv på allvar när han försöker tillskriva högerregeringen ökningen i antalet sysselsatta?

Något groteskt blir PerTes resonemang om att Mona Sahlin skulle ha svårigheter att hålla ihop en röd-grön allians och som exempel nämner ställningstagandet när det gäller den ryska gasledningen. Det blir inte trovärdigt, anser PerTe. För det första: Till skillnad från socialdemokraterna dömer vänsterpartiet och miljöpartiet ut EU och vill att Sverige lämnar unionen. Dessa båda partier har ingen som helst trovärdighet när de plötsligt gör gällande att EU är ett lämpligt instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. För det andra: Vänsterpartiet vägrar att göra upp med kommunismen. Partiprogrammets skrivningar om Sovjetterrorn är urskuldande. Lars Ohly försvarade in i det sista kommunistregimerna i Öst- och Centraleuropa. Ohly skulle knappast medge det öppet, men mycket talar för att han - och många ledande vänsterpartister med honom - välkomnar de auktoritära och revanschistiska stämningarna i Vladimir Putins Ryssland, som idag genomför ett parlamentsval som knappast kan kallas fritt och rättvist. Den nya ryska självsäkerheten - och de ryska maktanspråk som allt oftare kläs i sovjetisk språkdräkt - bygger på landets enorma olje- och gastillgångar.

Här använder sig alltså den som påstår sig förespråka en ordnad juste dialog av skamgreppet att misskreditera samarbetspartnernas kortsiktiga målsättning att använda det man i alla fall är med i i ett visst syfte, nämligen som ett instrument för att bekämpa miljöfarliga projekt. Och det vapen PerTe använder är samma samarbetspartners långsiktiga målsättning att lämna EU eller att reformera det så att det blir mer demokratiskt. Det andra skamgreppet, som måste sägas vara monumentalt, är att på Mona Sahlin projicera hypotetiska tankar om Ohlys inre mentala liv som helt saknar verklighetsförankring. Men han PerTe drar sig tydligen inte för någon låghet.

Eftersom PerTe är en i vart fall normalintelligent och beläst man, så kan jag inte förstå annat än att han försöker blanda bort korten både när han talar om ett omotiverat språkbruk, stenkast i glashus och Mona Sahlins påstådda svårigheter i en rödgrön allians. Rimligen kan han ju inte själv tro på vad han säger. Och vad skulle då motivet vara till det? Ja, det är väl det han har betalt - och ganska bra betalt dessutom - för att göra på det här viset. Han säger att tomma tunnor skramlar mest. Frågan är väl vad man skall kalla det han och hans kolleger håller på med.

Jag har kallat denna reflexion kring Sydsvenskans söndagskrönika "Mediahoror ...".

Den borgerliga propagandamaskinen rullar på - penningens makt!

De borgerliga tidningarna fortsätter sitt genuina stöd för högerregeringen. Det går efter flera huvudlinjer

1. angrepp på socialdemokratin och framförallt Mona Sahlin för att hon som oppositionsledare vågat öppna mun,
2. det kan vara inopportunt att sparka på den som redan ligger,
3. opponera inte ty din opposition kan ligga dig i fatet när du själv sitter bakom ratten eller du är inte bättre själv.

Det fordras alltså visst självförtroende att hoppa upp för denna trestegstrappa av förmaningar. Och det är inta bara ledare utan ledarbloggar och krönikor för att nu inte nämna de försåtligt i nyhetsdelen insprängda "analyserna". Hela apparaten med husbondens röst ekande ut i de 3.000.000 dagsexen borgerliga tidningar. Det är märkligt att ingen ifrågasätter hur förenligt med demokrati detta är. Ägarna/de borgerliga har ju en ständig snabbfil ut till de flesta människor i landet. Det är penningens "oberoende liberala" makt. En av dessa megafoner är Sydsvenskan.

I går tog jag upp vad som förekom på ledarplats i "oberoende liberala" regeringsorganen DN och Sydsvenskan - f.ö. med samma ägare. Dagarna efter så rycker ledargängen in med litet mer personliga speglingar i ledarkrönikor, ledarbloggar och signerat. Så i Sydsvenskan rullar det också på med ledarsignaturen Kennet Andreasson 27/11 med frågan "Vem har egentligen svikit?".

Redaktör Andreasson har naturligtvis svaret klart: ... (1) Vad som... överraskade var Sahlins oförsonlighet och hetsighet i attacken på moderatledaren och statsministern. Vad som också kan ha överraskat i vad som åtminstone ser ut som en väl avstämd socialdemokratisk agitatorisk insats är själva temat: sveket, anklagelsen att väljarna är förda bakom ljuset. I Mona Sahlins skarpa inlägg finns inte mycket av konkret kritik. (2)Regeringen är redan golvad av opinionen, så varför inte dra till med några vänsterkrokar med förhoppningen att den räknas ut helt?... Väljarna tycker kanske att det inte är riktigt renhårigt att slå på någon som redan ligger och fattar sympati för Reinfeldt. Sådant har hänt förr. (3) Och vem vet vilka beslut som socialdemokraterna kan tvingas ta efter ett eventuellt regeringsskifte 2010. För att inte framstå som svekfull gör Mona Sahlin bäst i att baka in alla tänkbara scenarion i sitt politiska alternativ - när hon en gång blir färdig att formulera det.

Under 3 faller också påståendena om att "du var själv en svikare". Och den minnesgode Kennet Anderasson får leta sig tillbaka ända till 1988, 1990 och 1995 för att överhuvudtaget hitta något att klanka ned på från tiden av socialdemokratiskt styre. De två sista tillfällena avsåg ekonomiskt kärva beslut som bedömdes nödvändiga för ekonomin. Och sådana kan naturligtvis en regering tvingas till. Detta är emellertid inte fallet nu då ekonomin är jättestark och regeringens åtgärder har inneburit pålagor för de fattigare och tillskott till de rikare. Det är faktiskt en monumental skillnad. Hade Andreasson försökt sälja en vanlig vara på detta sätt så hade man kunnat tala om bedrägeri. Men nu är han ju bara en husbondens röst i oberoende liberala änglakören.

Det är också ohederligt att som Kennet Andreasson påstå, att i Monas inlägg finns inte mycket av konkret kritik. Nu borde ju en sådan lögn straffa sig själv. Monas inlägg på DN debatt finns fortfarande till läsning på nätet. Du kan också gå till mitt inlägg på denna blogg i går. I det finstilta finns uppradat punkt för punkt de flesta av Monas kritikpunkter, specificerat till vad det rör och vad regeringen gjort eller underlåtit. Var och en kan alltså konstatera att Monas inlägg präglas just av den saklighet som kan krävas av en genomgripande analys.

Kennet Andreasson invänder mot Monas huvudanklagelse om högerregeringens svek mot väljarna: Men inget av detta har kommit oförberett. Väljarna kan ogilla politiken, men ingen har anledning att känna sig lurad eller sviken.

Detta är en formel som de "oberoende liberala" ledarskribenterna upprepar som ett mantra. Och det är möjligt att om man sitter på en ledarredaktion och läst alla papper, som kom från alliansen och dess PR-grupp under året före och fram till valet, att man "visste" vad som väntade. Men denna information vidarebefordrade man av naturliga skäl inte till oss väljare. Det var ju idel ytliga - och i backspegeln ganska intetsägande - bilder med uppkast från Mauds köksbord och Görans trädgårdsstolar. Jo, Fredrick lovade 1000 kr i månaden mer i plånboken - men det blev ju bara för dem som redan har det fett. Det sista antyder vad sveket handlar om. Och det borde väl en så intelligent herre som Kennet Andreasson fatta, nämligen att man utmålat sig som ett arbetarparti, som en "de utanförståendes" vän men i praktiken genomfört en politik som verkligen drabbat alla dem som har de minst och sämst i samhället.

Slutligen så är argument 2 att inte slå på en stackare i underläge ett ganska märkligt argument. Det innebär ju att man erkänner underläget, kanske med hänsyn till opinionsläget, men vägrar att ta in att högerregeringen gjort något allvarligt för att få denna väljarnas dom. Nog måste det väl finnas något mer än "taffligheten" med fastighetsskatten att ta fasta på? Hur skulle det vara att läsa Mona Sahlins analys litet närmare och verkligen ställa sig frågan innebär högerregeringens politik verkligen inte ett svek mot alla de grupper i samhället som har minst? Detta med "oberoende liberal" får väl inte betyda att man skall göra sig mer korkad än vad man är?