"För mig är hon inte en människa, hon är värre än ett djur. Hon är inte en människa och hon är inte ett djur, hon är sämre", säger pappan till Cherin i Oscar Hedins/Laika Films dokumentär "Sämre än djur - i familjens våld", som sändes i dag 4/10 på SvT2.
Hederkulturens offer syns inte i Sverige
Sverige är världens mest liberala land för personer med HBT-läggning. Bögar adopterar, lesbiska gifter sig och Prideparaden är en av landets största demonstrationer. Men det finns en grupp som lever under helt andra förutsättningar - homosexuella i hederskulturer och det var detta den gripande dokumentären
handlade om.
Homosexuella får fly dödshot från sin egen familj
Den lesbiska tjejen Cherin klarade sig genom kvinnojouren och kunde i 27 års ålder någorlunda ordna sitt liv dock utan föräldrakontakt och med hela tiden tanken på "heders"-hämd. Mohammad försökte först leva utan familjen men återvände hem och berättade, vilket fick till följd att han fick hals överhuvud fly och fick ordnat skyddad identitet. Detta ger ett formellt skydd men också han vet att manliga släktingar kan göra honom illa eftersom släktens heder är kränkt. Visst har jag också haft familjekontroverser och på jobbet fått utstå diverse saker därför att jag är en av dessa "sämre än djur" men aldrig har jag känt mig hotad till livet för min sexuella läggning och sedan länge är jag gift med en underbar man. Är det inte en skam att Sverige inte bättre lyckats garantera dessa utsattas medborgerliga rättigheter och freda dem för den egna släktens mordiska "försvar" av vad man
kallar heder?
Är föräldrar sämre än djur
Är det inte hemskt att man ens kan anta att en mamma, en pappa, själv eller genom en släkting skulle bära hand på sitt eget barn? Så gör inte ens djur. Det betendet är verkligen sämre än vad djur gör. Och detta för någon diffus princip om heder, som enligt Cherins styvpappa upprätthölls genom att andra drog sig undan hans bekantskap, alltså någon slags utfrysning. Sådan utfrysning skulle alltså utgöra rimligt motiv att döda sitt eget barn! I detta sämre än djur låg också enligt styvpappan att det var bättre att hon dödades - på något sätt sätt så ägde han alltså rätten över hennes liv som vilken hans hund eller katt. Och han har bott och arbetat i Sverige i 25 år.
Ur garderoben men försvinna bort är det en rimlig lösning?
Huvudpersonerna i filmen hade inga preciseringar i frågan om vad det svenska samhället kunde göra för att skydda ungdomarna från hämdåtgärder från deras egna familjer. Och det finns en hel del resurser avsatta och myndigheterna i vart fall i större städer är medvetna om problematiken. Men den lösning som i vart fall Mohammad såg som möjlig var att han försvann i samhällets myller i en skyddad identitet s.a.s. jagad som ett djur!
Man borde kunna ställa krav på ledare i invanrarsammanslutningar!
Är detta en rimligt slut på förföljelse i Sverige att den förföljde tvingas gå upp i rök, byta namn, adress, arbete och på alla sätt utplåna sin tidigare identitet. Jag tycker inte det. Precis man i arbetslivet kräver en mer demokratisk inställning till kvinnor genom att beivra könsdiskriminering så borde man kunna kräva ledare i religiösa och andra sammanslutningar bland invandrare från länder med patriarkal kultur tar upp dessa frågor med sina medlemmar. Man borde på något sätt kunna vara tydligare vid själva mottagandet av invandrare i dessa frågor; kanske man skulle förbinda sig att iaktta svensk lag oavsett vilken religion eller politisk riktning man tillhör.
Mohammad och Cherin två hjältar - måtte ni finna den ni älskar!
De två huvudpersonerna Mohammad och Cherin var två ovanligt modiga personer och det är rimligt att anta att de har 1000-tals ungdomar bakom sig. Det var också mycket gripande att lyssna till deras mogna resonemang om familjen som förskjutit dem. Väl värt är att summera med Oscar Hedin: Man har inte tagit alla dessa unga på allvar - det gäller ju deras mänskliga rättigheter. Särskilt tack till Oscar Hedin och Dokumentär Innifrån som sände filmen. Och beröm till Mohammad och Cherin: Ni har genom era insatser påbörjat en förändring av det svenska samhället där rättigheten att älska den jag älskar är fredad. Ni har gjort skillnad och jag vill bara bekräfta er betydelse.
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett demokrati. Visa alla inlägg
söndag 4 oktober 2009
fredag 10 juli 2009
Skriet från kärnfamiljen - jämställdhet är demokrati!
Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjö Rappe på Albert Bonniers förlag är den senaste spännande boken jag läst.
Välartikulerat skrik
Lev som 70-talsmamman, Back to Bullerbyn, Skuld – för vems skull, Glad kåt och tacksam, Bråka för husfridens skull, Jämställt också för pappas skull .. Skriet från kärnfamiljen är mångfacetterat och välartikulerat. Kanske litet splittrat men två som gemensamt tar sig igenom boken har garanterat material till många intressanta diskussioner om hur man skall åstadkomma ett rimligare och mer nära familjeliv.
"Det bara blev så..."
Det handlar om något viktigt. Det vanligaste svaret från svenska par på att arbetsfördelningen blivit sned är ”det bara blev så ...” . Forskare konstaterar att ”många av de beslut som tas inom ramen för parrelationen grundar sig på tämligen oreflekterade traditionella och stereotypa föreställningar ..”. Och detta gäller även parter som är radikala till sin grundhållning. Perspektivet framstår som än mer viktigt när författarna med rätta konstaterar att förutsättningen för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle vilar på att medborgarna kan skapa demokratiskt fungerande hem.
Jämställdhet är kärlek
Särskilt intressanta fann jag avsnitten om hur kulten kring moderskapet spelar roll, om hur konsumtionshetsen tenderar ersätta jämlikhet och att jämställdhet handlar om hela familjen, även barnen. Boken slutar med en receptsamling – men som kökspersonalen själva får göra aptitliga: ”Här är tjugofem konkreta tips på hur ni kan leva jämställt i vardagen... Vi tror att det kommer bli enklare och roligare. För jämställdhet är kärlek. Och en självklarhet”.
...men också demokrati
Tilläggas kan: en förutsättning för demokratin. Jämställdhet är ju demokrati. Den som inte lärt detta i det privata lär heller inte kunna tillämpa det ute i samhället. Det är också därför kvinnors arbete nedvärderas. Det är också därför den heterosexuelle vite mannen används som någon slags rikslikare. Det är också därför patriarkalt våld i olika former riktas mot kvinnor och de som inte vill leva ut mansrollen.
Välartikulerat skrik
Lev som 70-talsmamman, Back to Bullerbyn, Skuld – för vems skull, Glad kåt och tacksam, Bråka för husfridens skull, Jämställt också för pappas skull .. Skriet från kärnfamiljen är mångfacetterat och välartikulerat. Kanske litet splittrat men två som gemensamt tar sig igenom boken har garanterat material till många intressanta diskussioner om hur man skall åstadkomma ett rimligare och mer nära familjeliv.
"Det bara blev så..."
Det handlar om något viktigt. Det vanligaste svaret från svenska par på att arbetsfördelningen blivit sned är ”det bara blev så ...” . Forskare konstaterar att ”många av de beslut som tas inom ramen för parrelationen grundar sig på tämligen oreflekterade traditionella och stereotypa föreställningar ..”. Och detta gäller även parter som är radikala till sin grundhållning. Perspektivet framstår som än mer viktigt när författarna med rätta konstaterar att förutsättningen för ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle vilar på att medborgarna kan skapa demokratiskt fungerande hem.
Jämställdhet är kärlek
Särskilt intressanta fann jag avsnitten om hur kulten kring moderskapet spelar roll, om hur konsumtionshetsen tenderar ersätta jämlikhet och att jämställdhet handlar om hela familjen, även barnen. Boken slutar med en receptsamling – men som kökspersonalen själva får göra aptitliga: ”Här är tjugofem konkreta tips på hur ni kan leva jämställt i vardagen... Vi tror att det kommer bli enklare och roligare. För jämställdhet är kärlek. Och en självklarhet”.
...men också demokrati
Tilläggas kan: en förutsättning för demokratin. Jämställdhet är ju demokrati. Den som inte lärt detta i det privata lär heller inte kunna tillämpa det ute i samhället. Det är också därför kvinnors arbete nedvärderas. Det är också därför den heterosexuelle vite mannen används som någon slags rikslikare. Det är också därför patriarkalt våld i olika former riktas mot kvinnor och de som inte vill leva ut mansrollen.
fredag 21 november 2008
Hur kvalificerad var egentligen majoriteten för Lissabon och varför var så många frånvarande?
Hur röstade SAP egentligen?
Av s-ledamöterna röstade 95 Ja, ingen nej och 27 var frånvarande men 8 avstod. De som avstod var Bo Bernhardsson, Skåne, Claes-Göran Brandin, Göteborg, Eva-Lena Jansson, Örebro, Morgan Johansson, Skåne, Jan-Olof Larsson, V:a Götaland, Leif Pagrotsky, Göteborg, Hans Stenberg, Västernorrland, Krister Örnfjäder, Kalmar. Anledningen uppgavs vara att man inte ville frondera mot partiet och man ansåg också vilandeförklaring i en eller annan form meningslös. "Det finns en framtid med en rad viktiga diskussioner att föra." Vi kritiker måste nog vara tacksamma gentemot de 8 för markeringen eftersom detta tyder på personligt mod och dessutom är det förmodligen en belastning i deras personliga CV. Självständigt tänkande har aldrig varit en merit i något parti. Inte heller i SAP. Trots att detta faktiskt är livsnerven för ett parti.
Skåne röstade så här
För oss här i Skåne kan det vara av intresse att veta hur "våra" rikdagsmän uppträdde: röstade Ja gjorde Christer Adelsbo, Ann Arleklo, Rose-Marie Carlsson,Kerstin Engle, Marie Granlund, Christin Hagberg, Kent Härstedt, Leif Jakobsson, Ylva Johansson, Ronny Olander, Göran Persson; som nämnts
ovan avstod Bo Bernhardsson och Morgan Johansson medan Luciano Astudillo, Inger Jarl Beck, Anders Karlsson anmälts som frånvarande. Själv känner jag stor glädje över att vi hyser Bo och Morgan bland de våra. Medan de övriga nog borde se över sina kontakter med fackföreningsrörelsen, som faktiskt utgör grunden för partiet.
Nyfiken på vad det är för bacill som riksdagsledamöterna fått
Framöver tänker jag - om möjligt ta ta reda på av vilken anledning 27 s-riksdagsmän var frånvarande vid den viktiga Lissabonomröstningen. Därför skrev jag till en socialdemokraternas s.k. kvittningsman i riksdagen: Mitt syfte är att utreda om partipiskan spelat någon roll. Jag skulle vilja ha frågan belyst och inte vid min artikel vara utlämnad till att spekulera. Svaret är avsett för publicering.
Kvittningsmannens svar
Kvittningsmannen Lennart Axelsson svarade: Inför alla voteringar så har vi kvittningsmän att ta ställning till om de skäl som ledamöterna anför för att "slippa" votera är tillräckligt starka. Det kan handla om internationella åtaganden, medverkan vid olika sorters arrangemang och naturligtvis
sjukdom eller andra personliga skäl. Vid den här voteringen användes inga andra måttstockar än vid andra voteringar, möjligtvis att vi var något striktare än normalt, men antalet frånvarande skiljde sig inte på något anmärkningsvärt sätt från andra voteringar.
Allt väl alltså!?
Men är det någon mer än jag som tycker det är underligt att vid en av de mest omstridda och viktigaste omröstningarna i riksdagen under 2008 så är 54 av 349 ledamöter frånvarande? En ledamot av sju skulle vara "förhindrad" att komma till riksdagen och rösta om Lissabonfördraget!? Detta samtidigt som 1 c röstat nej och 8 s + 2 c + 3 kd avstått från att rösta. Av KD hade nästan halva styrkan avstått eller varit frånvarande. Av S var det ju "bara" en av fem ledamöter!
Var det verkligen kvalificerad majoritet - eller skickades några hem?
Och det finns ytterligare ett förhållande som gör mig ännu mer misstänksam. Som jag redan tidigare anmärkt så kräver den kvalificerade 3/4 majoritet, dvs 261 ledamöter för JA om samtliga varit närvarande. För Lissabonfördraget röstade bara 243 ledamöter men eftersom majoriteten beräknas på de närvarande så räckte det. Ja, det vill säga om man skickade hem ett antal ledamöter, tillägger den misstänksamme. Jag har f.n. inget stöd för en sådan misstanke men undersöker saken.
Behövdes kvittning överhuvudtaget?
Som grädde moset kommer kvittningsmannens förklaring, som lider av den svagheten att någon kvittning överhuvudtaget i denna fråga inte behövdes. Kvittning tas ju till för att uppväga att någon på ena sidan får ett allvarligt personligt förhinder vilket då kvittas mot att någon på den andra sidan frivilligt avstår för att inte upphäva den mandatfördelning som väljarna röstat fram. Men i denna fråga fanns ju inget kvittningsbehov eftersom det i stora drag bara fanns en sida, nämligen S + Högeralliansen. Ändå skulle 54 ledamöter "kvittats" ut. Nej, i detta ligger inte bara en utan flera hundar begravna.
Utsagor om kraftiga påtryckningar
I pressen har förekommit uppgifter att ledamöter på den borgerliga sidan utsatts för kraftiga påtryckningar. Och det har tydligen blivit sed att man kan gå ganska långt i utövande av mentalt våld från partiledningars sida; jämför interiörerna från FRA-debatten. Övergår detta i utpressningsliknande situationer där ledamoten pressas till att exempelvis avstå från att rösta eller vara frånvarande vid omröstning aktualiseras bestämmelserna i brottsbalken, närmast otillbörligt verkande vid omröstning enligt 17 kap 8 § brottsbalken.
Fortsatt nyfiken
Men som sagt detta är en bakgrund för min nyfikenhet men jag har alltså inga sakliga skäl för att påstå något straffbart eller ens otillbörligt. Men värt att titta närmare på är det. Fortsättning följer.
Av s-ledamöterna röstade 95 Ja, ingen nej och 27 var frånvarande men 8 avstod. De som avstod var Bo Bernhardsson, Skåne, Claes-Göran Brandin, Göteborg, Eva-Lena Jansson, Örebro, Morgan Johansson, Skåne, Jan-Olof Larsson, V:a Götaland, Leif Pagrotsky, Göteborg, Hans Stenberg, Västernorrland, Krister Örnfjäder, Kalmar. Anledningen uppgavs vara att man inte ville frondera mot partiet och man ansåg också vilandeförklaring i en eller annan form meningslös. "Det finns en framtid med en rad viktiga diskussioner att föra." Vi kritiker måste nog vara tacksamma gentemot de 8 för markeringen eftersom detta tyder på personligt mod och dessutom är det förmodligen en belastning i deras personliga CV. Självständigt tänkande har aldrig varit en merit i något parti. Inte heller i SAP. Trots att detta faktiskt är livsnerven för ett parti.
Skåne röstade så här
För oss här i Skåne kan det vara av intresse att veta hur "våra" rikdagsmän uppträdde: röstade Ja gjorde Christer Adelsbo, Ann Arleklo, Rose-Marie Carlsson,Kerstin Engle, Marie Granlund, Christin Hagberg, Kent Härstedt, Leif Jakobsson, Ylva Johansson, Ronny Olander, Göran Persson; som nämnts
ovan avstod Bo Bernhardsson och Morgan Johansson medan Luciano Astudillo, Inger Jarl Beck, Anders Karlsson anmälts som frånvarande. Själv känner jag stor glädje över att vi hyser Bo och Morgan bland de våra. Medan de övriga nog borde se över sina kontakter med fackföreningsrörelsen, som faktiskt utgör grunden för partiet.
Nyfiken på vad det är för bacill som riksdagsledamöterna fått
Framöver tänker jag - om möjligt ta ta reda på av vilken anledning 27 s-riksdagsmän var frånvarande vid den viktiga Lissabonomröstningen. Därför skrev jag till en socialdemokraternas s.k. kvittningsman i riksdagen: Mitt syfte är att utreda om partipiskan spelat någon roll. Jag skulle vilja ha frågan belyst och inte vid min artikel vara utlämnad till att spekulera. Svaret är avsett för publicering.
Kvittningsmannens svar
Kvittningsmannen Lennart Axelsson svarade: Inför alla voteringar så har vi kvittningsmän att ta ställning till om de skäl som ledamöterna anför för att "slippa" votera är tillräckligt starka. Det kan handla om internationella åtaganden, medverkan vid olika sorters arrangemang och naturligtvis
sjukdom eller andra personliga skäl. Vid den här voteringen användes inga andra måttstockar än vid andra voteringar, möjligtvis att vi var något striktare än normalt, men antalet frånvarande skiljde sig inte på något anmärkningsvärt sätt från andra voteringar.
Allt väl alltså!?
Men är det någon mer än jag som tycker det är underligt att vid en av de mest omstridda och viktigaste omröstningarna i riksdagen under 2008 så är 54 av 349 ledamöter frånvarande? En ledamot av sju skulle vara "förhindrad" att komma till riksdagen och rösta om Lissabonfördraget!? Detta samtidigt som 1 c röstat nej och 8 s + 2 c + 3 kd avstått från att rösta. Av KD hade nästan halva styrkan avstått eller varit frånvarande. Av S var det ju "bara" en av fem ledamöter!
Var det verkligen kvalificerad majoritet - eller skickades några hem?
Och det finns ytterligare ett förhållande som gör mig ännu mer misstänksam. Som jag redan tidigare anmärkt så kräver den kvalificerade 3/4 majoritet, dvs 261 ledamöter för JA om samtliga varit närvarande. För Lissabonfördraget röstade bara 243 ledamöter men eftersom majoriteten beräknas på de närvarande så räckte det. Ja, det vill säga om man skickade hem ett antal ledamöter, tillägger den misstänksamme. Jag har f.n. inget stöd för en sådan misstanke men undersöker saken.
Behövdes kvittning överhuvudtaget?
Som grädde moset kommer kvittningsmannens förklaring, som lider av den svagheten att någon kvittning överhuvudtaget i denna fråga inte behövdes. Kvittning tas ju till för att uppväga att någon på ena sidan får ett allvarligt personligt förhinder vilket då kvittas mot att någon på den andra sidan frivilligt avstår för att inte upphäva den mandatfördelning som väljarna röstat fram. Men i denna fråga fanns ju inget kvittningsbehov eftersom det i stora drag bara fanns en sida, nämligen S + Högeralliansen. Ändå skulle 54 ledamöter "kvittats" ut. Nej, i detta ligger inte bara en utan flera hundar begravna.
Utsagor om kraftiga påtryckningar
I pressen har förekommit uppgifter att ledamöter på den borgerliga sidan utsatts för kraftiga påtryckningar. Och det har tydligen blivit sed att man kan gå ganska långt i utövande av mentalt våld från partiledningars sida; jämför interiörerna från FRA-debatten. Övergår detta i utpressningsliknande situationer där ledamoten pressas till att exempelvis avstå från att rösta eller vara frånvarande vid omröstning aktualiseras bestämmelserna i brottsbalken, närmast otillbörligt verkande vid omröstning enligt 17 kap 8 § brottsbalken.
Fortsatt nyfiken
Men som sagt detta är en bakgrund för min nyfikenhet men jag har alltså inga sakliga skäl för att påstå något straffbart eller ens otillbörligt. Men värt att titta närmare på är det. Fortsättning följer.
torsdag 13 november 2008
Mosa "mosa-mona" och mosa "gnällvänster" är knappast bra för partidemokratin!
Motståndare ville sätta dit Sahlin (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1966007.svd) säger s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul i Svenska Dagbladet: Mona Sahlin hade stöd i social-demokraternas ledning när hon utestängde vänsterpartiet från ett framtida samarbete och den nuvarande kampanjen är ett uttryck för att partiledarens motståndare såg sin chans att skada henne. Vår Skåneordförande Helene Fritzon har ånyo i intervju i Sydsvenskan 13/11 bekräftat att hon inte tror på att utestänga V och att partistyrelsen stöd för ett sådant utspel saknats. Fritzons version har ju senare bekräftats av Mona Sahlins vändning.
Vill strypa debatt
När Nalin Pekgul går ut och gör den interna debatten till en fråga om kampanj mot Mona Sahlin personligen gör hon både Mona Sahlin och demokratin i partiet en otjänst. Att hon sedan har en mängd eftersägare som försöker sko sig på detta är tydligen oundvikligt. Med uttrycket sko sig menar jag att de genom att påstå "mosa-mona" eller "gnällvänster" fått de trolleriuttryck som misskrediterar allt sakligt ifrågasättande av förd politik, exempelvis mot ett villkorslöst JA till Lissabonfördraget och en ensidig samverkan mellan S och Mp.
Mona Sahlins ledarstil demokratisk
För egen del har jag hållit på Mona Sahlin som vår partiordförande redan vid ordförandevalet som ledde till valet av Göran Persson. Och naturligtvis stöder jag henne fortsatt. Särskilt väl gillar jag den nya ledarstil som Mona Sahlin introducerat. Men det är som dessa kritiker av meningsmotståndare inom partiet inte förstått vad Mona Sahlin menat, nämligen att det skall vara högt i tak i vårt parti.
Ingen "inre splittring" utan demokrati!
Jag tror att Mona Sahlin själv är djupt olycklig över vapendragarnas anklagelser eftersom det ger sken av något helt annat än det hon vill stå för. Detta har nämligen medfört en inflammerad debatt som bara bekräftar borgarnas hånfulla attityd och påståenden om inre splittring. Tänk om man istället som naturlig förklaring sagt: Partiet sa ifrån i fråga om samverkan med V också och partiledaren ändrade sig då och ville göra ett förnyat försök att samla oppositionen. Det är så demokrati fungerar i vårt parti. Men vi kan förstå hur ni högerkanten med politisk styling uppifrån inte begriper detta. Vad som är svårare att förstå är att vissa partikamrater inte förstått detta.
SAP tål olika "sanningar"
Naturligtvis försvarar jag här inte försök till karaktärsmord som Lotta Gröning sägs (jag har inte läst boken) ha gett uttryck för; men som Lotta Gröning förnekat i en blogg "Bilden av Mona"(http://blogg.aftonbladet.se/4/perma/993690 ). Däremot tycker jag det är bra med den öppenhet som följer av Pär Nuders redogörelse för hur han uppfattat händelser i politiken som han varit del av - vi tål olika "sanningar".
Inget försvar av elakheter
Naturligtvis försvarar jag heller inte försåtliga angrepp i insändarspalter eller på bloggar med högerpopulistisk ton. Beträffande de senare så kan de väl avfärdas med en klackspark såsom varande en del av motståndarlägret. Men det blir synnerligen märkligt när dessa åberopas som sanningsvittnen om läget i vårt parti. Ett exempel på det sista är Claes Krantz som på sin blogg skriver om "Visst var det en kampanj Heléne Fritzon" (http://claeskrantz.se/arkivet/3101)
Vilseledande bevisföring
Till stöd för sina påståenden tar Claes Krantz det moderata kommunalrådet i Täbys utvikningar om att det pågår ett krig inom socialdemokratin. En anonym Lasse B. får spä på med funderingar tillsamman med en likaledes högrig anonym Jinge och Anonyma tankar från Katrineholm med moderat vinjett, allt kryddat med ultrablå Hökmark.. Väljer man sina källor uteslutande bland högerkrafterna kan man ju få till det verkligen med både"krig" och "inre konflikter" och "Mona tappar greppet" osv. Men jag tycker att ett sådant grepp är minst sagt ohederligt. Så ohederligt att man kan fråga sig vad syftet är?
Även här på s-info
Även på annat sätt har det förekommit försök till att strypa debatten under påståenden om "mosa-mona-kampanj" eller "gnällvänstern". Exempelvis Thomas Hartman "Så ser Mosa Mona kampanjen ut" (http://www.hartman.nu/2008/11/06/sa-ser-mosa-mona-kampanjen-ut/) och Tord Oscarsson (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=27096 )eller Stig-Björn Ljunggren med sitt projekt om "gnällvänstern" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3) och mer nyanserat Jonas Morian (http://promemorian.blogspot.com/2008/10/sahlins-vnner-och-fiender.html).
Vill strypa debatt
När Nalin Pekgul går ut och gör den interna debatten till en fråga om kampanj mot Mona Sahlin personligen gör hon både Mona Sahlin och demokratin i partiet en otjänst. Att hon sedan har en mängd eftersägare som försöker sko sig på detta är tydligen oundvikligt. Med uttrycket sko sig menar jag att de genom att påstå "mosa-mona" eller "gnällvänster" fått de trolleriuttryck som misskrediterar allt sakligt ifrågasättande av förd politik, exempelvis mot ett villkorslöst JA till Lissabonfördraget och en ensidig samverkan mellan S och Mp.
Mona Sahlins ledarstil demokratisk
För egen del har jag hållit på Mona Sahlin som vår partiordförande redan vid ordförandevalet som ledde till valet av Göran Persson. Och naturligtvis stöder jag henne fortsatt. Särskilt väl gillar jag den nya ledarstil som Mona Sahlin introducerat. Men det är som dessa kritiker av meningsmotståndare inom partiet inte förstått vad Mona Sahlin menat, nämligen att det skall vara högt i tak i vårt parti.
Ingen "inre splittring" utan demokrati!
Jag tror att Mona Sahlin själv är djupt olycklig över vapendragarnas anklagelser eftersom det ger sken av något helt annat än det hon vill stå för. Detta har nämligen medfört en inflammerad debatt som bara bekräftar borgarnas hånfulla attityd och påståenden om inre splittring. Tänk om man istället som naturlig förklaring sagt: Partiet sa ifrån i fråga om samverkan med V också och partiledaren ändrade sig då och ville göra ett förnyat försök att samla oppositionen. Det är så demokrati fungerar i vårt parti. Men vi kan förstå hur ni högerkanten med politisk styling uppifrån inte begriper detta. Vad som är svårare att förstå är att vissa partikamrater inte förstått detta.
SAP tål olika "sanningar"
Naturligtvis försvarar jag här inte försök till karaktärsmord som Lotta Gröning sägs (jag har inte läst boken) ha gett uttryck för; men som Lotta Gröning förnekat i en blogg "Bilden av Mona"(http://blogg.aftonbladet.se/4/perma/993690 ). Däremot tycker jag det är bra med den öppenhet som följer av Pär Nuders redogörelse för hur han uppfattat händelser i politiken som han varit del av - vi tål olika "sanningar".
Inget försvar av elakheter
Naturligtvis försvarar jag heller inte försåtliga angrepp i insändarspalter eller på bloggar med högerpopulistisk ton. Beträffande de senare så kan de väl avfärdas med en klackspark såsom varande en del av motståndarlägret. Men det blir synnerligen märkligt när dessa åberopas som sanningsvittnen om läget i vårt parti. Ett exempel på det sista är Claes Krantz som på sin blogg skriver om "Visst var det en kampanj Heléne Fritzon" (http://claeskrantz.se/arkivet/3101)
Vilseledande bevisföring
Till stöd för sina påståenden tar Claes Krantz det moderata kommunalrådet i Täbys utvikningar om att det pågår ett krig inom socialdemokratin. En anonym Lasse B. får spä på med funderingar tillsamman med en likaledes högrig anonym Jinge och Anonyma tankar från Katrineholm med moderat vinjett, allt kryddat med ultrablå Hökmark.. Väljer man sina källor uteslutande bland högerkrafterna kan man ju få till det verkligen med både"krig" och "inre konflikter" och "Mona tappar greppet" osv. Men jag tycker att ett sådant grepp är minst sagt ohederligt. Så ohederligt att man kan fråga sig vad syftet är?
Även här på s-info
Även på annat sätt har det förekommit försök till att strypa debatten under påståenden om "mosa-mona-kampanj" eller "gnällvänstern". Exempelvis Thomas Hartman "Så ser Mosa Mona kampanjen ut" (http://www.hartman.nu/2008/11/06/sa-ser-mosa-mona-kampanjen-ut/) och Tord Oscarsson (http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=515&blogg=27096 )eller Stig-Björn Ljunggren med sitt projekt om "gnällvänstern" (http://www.ljunggren.com/index.php?option=com_idoblog&task=viewpost&id=19&Itemid=3) och mer nyanserat Jonas Morian (http://promemorian.blogspot.com/2008/10/sahlins-vnner-och-fiender.html).
fredag 29 augusti 2008
Män knullar bättre om de står upp när de pinkar och om de ger partnern på käften.
Rubriken är en slutsats när etikdoktorn Ann Hevberlein skriver om riktiga karlar, retrosexualitet och jämställdhet i Sydsvenskan Kultur i dag 28/8 under rubriken "Hur ska man vara för att vara man?". Hon menar i sitt inlägg att något går förlorat när... livet blir ett stort jämställdhetsprojekt.
Hon inleder med att referera skådespelerskan Jessica Zandén och författaren Cecilia Gyllenhammar som på semester i den grekiska övärlden har författat ett epos med rubriken ”Jämställdheten kväver oss!" där de frustrerat undrar vart alla ”riktiga män” tagit vägen. De lyckas i sin text bryta mot i princip samtliga svenska samlevnadstabun genom att ifrågasätta vikten av trohet, jämlikhet mellan könen och absolut ärlighet. Bl.a. hävdar de att männen tappat sin manliga identitet och sannolikt runkar på toa när frun somnat. Allt enligt Ann Hebreleins referat.
Ann Heberlein påpekar att dessa två inte är de enda som intresserar sig för vad svenska män gör på toaletten. Elizabeth Debold, amerikansk psykolog och genusvetare noterar i artikeln ”What ever happened to the Vikings? A quizzical look at the Scandinavian experiment to create a gender neutral society”... "jag kunde inte föreställa mig att när kvinnorna ställde sig upp, skulle männen sätta sig ner – på toan”. Hom framför också teorin att mer jämlikhet mellan könen leder till mindre sex och sämre relationer. Hon har också träffat ett urval danska män för att diskutera manlighet. De framstår som ganska ynkliga, de vet ju inte hur de ska bete sig eller vad som förväntas av dem. Genusvetaren summerarar efter dessa samtal: De nordiska länderna har inte lyckats särskilt väl med att skapa ett jämlikt samhälle eftersom ett förtryck ersatts av ett annat - manlig dominans ersatts av kvinnlig dominans.
Ann Heberlein håller inte med de refererade i allt men tror att de har en poäng i det att jämställdheten tycks ha medfört att varken kvinnor eller män vet vad de vill och vad som krävs av dem.
Redan detta är ganska sensationellt att en forskare som gör anspråk på att vara seriös anser sig kunna dra några slutsatser om jämställdhetspolitikens följder på grundval av en frustrerad uppkastning från ett semesterparadis i medelhavs-machismo-miljö och en amerikansk floskelpsykolog som tror att manligheten hänger samman med hurvida män sitter eller står och kissar. Man undrar vad man har för krav för att bli doktor vid svenska universitet.
Ann Heberlein fortsätter resonemanget om bevisen för genusförvirringen genom att peka på att "Kvinnorna tycks inte heller veta vad de vill. I teorin vill en kvinna ha en jämställd man som tar hälften av hemarbetet och stöttar henne i hennes karriär, men i praktiken väljer hon fortfarande en man som tjänar mer pengar än vad hon gör och som står över henne i alla sociala och kulturella hierarkier. En kvinnlig läkare lever med en manlig överläkare och en kvinnlig professor i litteraturvetenskap lever med en akademiledamot."
Man frågar sig är detta evidenta fakta? Finns det ingen naturlig förklaring till både detta och att den utvalda lilla danska gruppen män i Debolds utfrågning var osäkra?
Vad sägs om den enkla förklaringen att samhället - både det svenska och danska - ännu inte uppnått så stor jämställdhet att det är självklart lätt att hitta män som har lägre lön än kvinnor och dessutom män som är så mentalt jämställda att de på ett naturligt och självklart sätt delar ansvaret för olika familjeuppgifter. Dessutom är förmodligen inte jämställdheten så mentalt inarbetad att de nya jämlika rollerna för alla män och kvinnor - jag tänker inte minst på Jessica Z och Cecilia G - blivit så naturliga och medvetna att de blivit en del av manlig och kvinnlig identitet. För mig framstår det som säreget att Ann Heberlein inte ägnat dessa självklara invändningar någon tanke.
För mig handlar jämställdhet om demokrati, varje människas lika värde och lika rätt i samhället oavsett bl.a. kön. Det finns många tecken på att vi inte hunnit särskilt långt i våra strävanden. Bara en så enkel sak som hur man i vårt samhälle uppfattar manlig respektive kvinnlig skönhet. Man kan titta i vilken Hänt och Se som helst och kolla mäns resp kvinnors klädedräkt. Det är ju helt uppenbart att kvinnors klädedräkt i helt annan utsträckning än mäns är ägnad att väcka åtrå. Kvinnor ger sig ut med höga klackar och och djupa decolletage på marknaden för att hänföra män med tillräckligt tjock plånbok för att betala för ett gott parti. Jag unnar dem som deltar i spelet att göra detta men hävdar bestämt att detta inte har något med jämställdheten att göra. Ändå tillämpas detta på alla nivåer i samhället och med olika nyanseringar. Det nya är möjligen att även ungtjurar har etablerat sig på denna marknad och låter sig daskas i stjärten av juvelbesatta handväskor. Inte heller detta anser jag emellertid bär prägeln av jämställdhet, eftersom detta begrepp hänger samman med personlig och samhällelig demokrati.
När det sedan kommer till summeringen av frågeställning "Hur skall man vara för att vara man?" så blir det bara ett vackert snömos som handlar om att slå in öppna dörrar. Men jag håller naturligtvis med:
Livet handlar inte bara om plikter: de plikter som finns i en relation bör naturligtvis de inblandade parterna dela upp på de sätt de finner lämpligt, men i övrigt är vi ju faktiskt fria att forma våra relationer precis som vi vill. Med eller utan trohet, med eller utan redovisningsskyldighet. Själv tror jag att också den som lever i ett äktenskap har ett behov av hemligheter, av egna rum. Jag tycker faktiskt att det är något av en mänsklig rättighet att inte behöva berätta allt: inte ens för den jag är gift med. Ingen äger mig, inte mina tankar, inte min kropp, inte min sexualitet. Jag bestämmer själv vem jag vill dela mina tankar och min kropp med, och när."
Däremot så blir bakläxa på detta med följderna av jämställdhetspolitiken, där analysen var lika skarp som Jan Guillous några år gamla utdömnade av ett mansläger, som var så hemskt eftersom det gick omkring individer i velouroveraller utan gylf - man försökte göra män till kvinnor! Ingen frågade den klippske iakttagaren Guillou om vanliga träningsoveraller som riktiga karlar har på sig är försedda med gylf och dessutom vad påsydd gylf hade med det som fanns innanför att göra.
Genusområdet tycks vara fullt av korkade förståsigpåare.
Hon inleder med att referera skådespelerskan Jessica Zandén och författaren Cecilia Gyllenhammar som på semester i den grekiska övärlden har författat ett epos med rubriken ”Jämställdheten kväver oss!" där de frustrerat undrar vart alla ”riktiga män” tagit vägen. De lyckas i sin text bryta mot i princip samtliga svenska samlevnadstabun genom att ifrågasätta vikten av trohet, jämlikhet mellan könen och absolut ärlighet. Bl.a. hävdar de att männen tappat sin manliga identitet och sannolikt runkar på toa när frun somnat. Allt enligt Ann Hebreleins referat.
Ann Heberlein påpekar att dessa två inte är de enda som intresserar sig för vad svenska män gör på toaletten. Elizabeth Debold, amerikansk psykolog och genusvetare noterar i artikeln ”What ever happened to the Vikings? A quizzical look at the Scandinavian experiment to create a gender neutral society”... "jag kunde inte föreställa mig att när kvinnorna ställde sig upp, skulle männen sätta sig ner – på toan”. Hom framför också teorin att mer jämlikhet mellan könen leder till mindre sex och sämre relationer. Hon har också träffat ett urval danska män för att diskutera manlighet. De framstår som ganska ynkliga, de vet ju inte hur de ska bete sig eller vad som förväntas av dem. Genusvetaren summerarar efter dessa samtal: De nordiska länderna har inte lyckats särskilt väl med att skapa ett jämlikt samhälle eftersom ett förtryck ersatts av ett annat - manlig dominans ersatts av kvinnlig dominans.
Ann Heberlein håller inte med de refererade i allt men tror att de har en poäng i det att jämställdheten tycks ha medfört att varken kvinnor eller män vet vad de vill och vad som krävs av dem.
Redan detta är ganska sensationellt att en forskare som gör anspråk på att vara seriös anser sig kunna dra några slutsatser om jämställdhetspolitikens följder på grundval av en frustrerad uppkastning från ett semesterparadis i medelhavs-machismo-miljö och en amerikansk floskelpsykolog som tror att manligheten hänger samman med hurvida män sitter eller står och kissar. Man undrar vad man har för krav för att bli doktor vid svenska universitet.
Ann Heberlein fortsätter resonemanget om bevisen för genusförvirringen genom att peka på att "Kvinnorna tycks inte heller veta vad de vill. I teorin vill en kvinna ha en jämställd man som tar hälften av hemarbetet och stöttar henne i hennes karriär, men i praktiken väljer hon fortfarande en man som tjänar mer pengar än vad hon gör och som står över henne i alla sociala och kulturella hierarkier. En kvinnlig läkare lever med en manlig överläkare och en kvinnlig professor i litteraturvetenskap lever med en akademiledamot."
Man frågar sig är detta evidenta fakta? Finns det ingen naturlig förklaring till både detta och att den utvalda lilla danska gruppen män i Debolds utfrågning var osäkra?
Vad sägs om den enkla förklaringen att samhället - både det svenska och danska - ännu inte uppnått så stor jämställdhet att det är självklart lätt att hitta män som har lägre lön än kvinnor och dessutom män som är så mentalt jämställda att de på ett naturligt och självklart sätt delar ansvaret för olika familjeuppgifter. Dessutom är förmodligen inte jämställdheten så mentalt inarbetad att de nya jämlika rollerna för alla män och kvinnor - jag tänker inte minst på Jessica Z och Cecilia G - blivit så naturliga och medvetna att de blivit en del av manlig och kvinnlig identitet. För mig framstår det som säreget att Ann Heberlein inte ägnat dessa självklara invändningar någon tanke.
För mig handlar jämställdhet om demokrati, varje människas lika värde och lika rätt i samhället oavsett bl.a. kön. Det finns många tecken på att vi inte hunnit särskilt långt i våra strävanden. Bara en så enkel sak som hur man i vårt samhälle uppfattar manlig respektive kvinnlig skönhet. Man kan titta i vilken Hänt och Se som helst och kolla mäns resp kvinnors klädedräkt. Det är ju helt uppenbart att kvinnors klädedräkt i helt annan utsträckning än mäns är ägnad att väcka åtrå. Kvinnor ger sig ut med höga klackar och och djupa decolletage på marknaden för att hänföra män med tillräckligt tjock plånbok för att betala för ett gott parti. Jag unnar dem som deltar i spelet att göra detta men hävdar bestämt att detta inte har något med jämställdheten att göra. Ändå tillämpas detta på alla nivåer i samhället och med olika nyanseringar. Det nya är möjligen att även ungtjurar har etablerat sig på denna marknad och låter sig daskas i stjärten av juvelbesatta handväskor. Inte heller detta anser jag emellertid bär prägeln av jämställdhet, eftersom detta begrepp hänger samman med personlig och samhällelig demokrati.
När det sedan kommer till summeringen av frågeställning "Hur skall man vara för att vara man?" så blir det bara ett vackert snömos som handlar om att slå in öppna dörrar. Men jag håller naturligtvis med:
Livet handlar inte bara om plikter: de plikter som finns i en relation bör naturligtvis de inblandade parterna dela upp på de sätt de finner lämpligt, men i övrigt är vi ju faktiskt fria att forma våra relationer precis som vi vill. Med eller utan trohet, med eller utan redovisningsskyldighet. Själv tror jag att också den som lever i ett äktenskap har ett behov av hemligheter, av egna rum. Jag tycker faktiskt att det är något av en mänsklig rättighet att inte behöva berätta allt: inte ens för den jag är gift med. Ingen äger mig, inte mina tankar, inte min kropp, inte min sexualitet. Jag bestämmer själv vem jag vill dela mina tankar och min kropp med, och när."
Däremot så blir bakläxa på detta med följderna av jämställdhetspolitiken, där analysen var lika skarp som Jan Guillous några år gamla utdömnade av ett mansläger, som var så hemskt eftersom det gick omkring individer i velouroveraller utan gylf - man försökte göra män till kvinnor! Ingen frågade den klippske iakttagaren Guillou om vanliga träningsoveraller som riktiga karlar har på sig är försedda med gylf och dessutom vad påsydd gylf hade med det som fanns innanför att göra.
Genusområdet tycks vara fullt av korkade förståsigpåare.
torsdag 19 juni 2008
Cyberspacad
De senaste dagarna när det hänt så mycket intressant och bl.a. detta med FRA skall visa hur demokratin fungerar i Sverige och diskussionen om Irlands nej hur stark demokratin är i Europa. Och då har jag suttit där utan dator. Den gamla har pajat och den nya går inte i gång. Kär vän, kom med en datorgåva och har nu hjälpt mig att stappla igång den nya som har flera geggabait, så att man slipper vänta så länge, men så många flikar och konstiga förslag att jag ideligen tvingas tänka på det tekniska; vill jag det eller vill jag det när jag egentligen inte alls vill bli störd med dumma frågor. Men alla de gamla dokumenten och fotona förs nu över med extern minne, men gud vilken tid allt detta med dator tar. Men det är ju numera ett måste - jo t.o.m. jag måste nog erkänna att jag blivit cyberspacad. Men det är onekligen intressant att se sig själv försatt i denna situation med en massa åsikter om saker som händer och med den enda möjligheten att gå ut i trädgården och tala om för rosorna vilka bra idéer man har och när man drar upp ogräs nämna namnen på de som korkade skrivit ledare i dagens tidningar. Jo jag har hunnit göra midsommarsillen också, 7 sorter med brantevikssill och skånsk kryddsill som "flagskepp"!!
Jag har dessutom gjort ett stort svart kors (mental design) i taket hemma för nu har det inträffat: För första gången så länge jag minns har det märkliga inträffat att jag står enig med de flesta ledarskribenter i den borgerliga pressen med uppmaningen till riksdagen att rösta Nej till FRA-lagen. Jag vill bara säga en sak som fick mig att undra vad de har i huvet, våra styrande. FRA är i stort samma hemlighetsjuck som SÄPO och Säpos förre chef avfärdar lagförslaget både i dess urspungliga och dess nya form som fel utformat rent juridiskt/tekniskt, kontraproduktivt när det gäller signalspaning och ett hafsverk. Framförallt är det slående hur detta spioneringsproffs avfärdar själva lagstiftningen som ett bra vapen mot hemliga terrormmeddelanden o likn. Följden blir att vi alla svenskar utsätts för en omfattande kränkning av vårt privatliv utan att det får den minsta betydelse för brottsbekämpningen. Det är skandal att något sådant överhuvudtaget tas upp i riksdagen. När så gäller beslutsprocessen så är makalöst hur man tror sig kunna inarbeta personlighetsskydd under ett par timmar en för- och eftermiddag. Att dessutom frondörerna ger med sig är en följd av en rå inpiskning av sällan skådat slag. Det handlar nämligenb om regeringen Reinfeldts prestige - man kan ju inte ännu en gång ta tillbaka ett lagsförslag. Riksdagen har nu meddelas det antagit lagen. Enbart folkpartisten Camilla Lindberg röstade emot av allianspartierna och partikollegan Birgitta Ohlsson la ner sin röst. Dessa skall ha all heder för sin rakrygghet. Men alla de övriga höll inte måttet att rösta efter personlig övertygelse. Men det säger också en del om detta med personval att det när det kommer till kritan inte är mycket att hänga i julgran. Rimligen borde alla de som nu svikit sitt personliga band till väljarna strykas vid nästa val. Centerpartisten Fredrik Federley har gett ansikte åt väljarsveket och man undrar hur han kan se sina völjare i ögonen efter detta.
Så till demokratin i Europa. Det är inte bara en brist på demokrati i EUs organisation utan det visar sig på kommentarerna att man i de ledande kretsarna inte ens har ett demokratiskt tänkesätt. Liksom ifråga om Euroomröstningen i Sverige och nejfolkomröstningarna i Frankrike och Holland så förklaras Irlands nej med nationellt politikermissnöje. Den dag politiker erkänner när de åker på pumpen att förslaget var korkat eller i vart fall inte gillades av folk då är det dags att ta nya tag. Nu ger bortförklaringarna enbart en fadd smak av förakt för väljarnas kompetens och intelligens. Man försöker också att misskreditera nejresultatet genom att tala om abortfrågan som hade ett mycket perifiert intresse. Man talar också om att det är absurt att pytteirland skall få betsämma om stora EUs framtid, varvid man glömmer att Sarkozy i Frankrike och Balkenende i Holland struntar i tidigare folkomröstningsutslag och godkänner fördraget via parlamentet - en i sanning märklig hantering som inte uppfyller statsrättsliga krav när det gäller demokrati. Börjar man titta på hur väljarundersökningar utfaller i fråga om fördraget så visar det sig att en mycket stor grupp av EUs medborgare vill göra precis som irländarna. I Sverige vill 60 % rösta om fördraget och märk väl att detta inte handlar om negativitet mot EU eftersom 51 % numera är för EU. Men merparten av oss vill faktisk vara med och bestämma. Och det är skamligt att etablissemanget vidhåller att man skall behandlas oss som icke-tänkande. Som jag tidigare behandlat i blogg så ger förslaget inte några demokratiska vinster av betydelse - tvärtom ökar toppstyrningen och sekretessen med bristande insyn. På en punkt är det riktigt nämligen att EU verkligen behöver reformeras. Det skådespel som nu pågår bara bekräftar det odemokratiska upplägget med EU. Före irlandsomröstningen sa man att nej stoppar ratificeringen av lissabonfördraget. Det är nu rena parodin på demokrati när ledan politiker struntar i irländarnas nej. Barosso i spetsen med Fredrik Reinfeldt i släptåg.
Jag har dessutom gjort ett stort svart kors (mental design) i taket hemma för nu har det inträffat: För första gången så länge jag minns har det märkliga inträffat att jag står enig med de flesta ledarskribenter i den borgerliga pressen med uppmaningen till riksdagen att rösta Nej till FRA-lagen. Jag vill bara säga en sak som fick mig att undra vad de har i huvet, våra styrande. FRA är i stort samma hemlighetsjuck som SÄPO och Säpos förre chef avfärdar lagförslaget både i dess urspungliga och dess nya form som fel utformat rent juridiskt/tekniskt, kontraproduktivt när det gäller signalspaning och ett hafsverk. Framförallt är det slående hur detta spioneringsproffs avfärdar själva lagstiftningen som ett bra vapen mot hemliga terrormmeddelanden o likn. Följden blir att vi alla svenskar utsätts för en omfattande kränkning av vårt privatliv utan att det får den minsta betydelse för brottsbekämpningen. Det är skandal att något sådant överhuvudtaget tas upp i riksdagen. När så gäller beslutsprocessen så är makalöst hur man tror sig kunna inarbeta personlighetsskydd under ett par timmar en för- och eftermiddag. Att dessutom frondörerna ger med sig är en följd av en rå inpiskning av sällan skådat slag. Det handlar nämligenb om regeringen Reinfeldts prestige - man kan ju inte ännu en gång ta tillbaka ett lagsförslag. Riksdagen har nu meddelas det antagit lagen. Enbart folkpartisten Camilla Lindberg röstade emot av allianspartierna och partikollegan Birgitta Ohlsson la ner sin röst. Dessa skall ha all heder för sin rakrygghet. Men alla de övriga höll inte måttet att rösta efter personlig övertygelse. Men det säger också en del om detta med personval att det när det kommer till kritan inte är mycket att hänga i julgran. Rimligen borde alla de som nu svikit sitt personliga band till väljarna strykas vid nästa val. Centerpartisten Fredrik Federley har gett ansikte åt väljarsveket och man undrar hur han kan se sina völjare i ögonen efter detta.
Så till demokratin i Europa. Det är inte bara en brist på demokrati i EUs organisation utan det visar sig på kommentarerna att man i de ledande kretsarna inte ens har ett demokratiskt tänkesätt. Liksom ifråga om Euroomröstningen i Sverige och nejfolkomröstningarna i Frankrike och Holland så förklaras Irlands nej med nationellt politikermissnöje. Den dag politiker erkänner när de åker på pumpen att förslaget var korkat eller i vart fall inte gillades av folk då är det dags att ta nya tag. Nu ger bortförklaringarna enbart en fadd smak av förakt för väljarnas kompetens och intelligens. Man försöker också att misskreditera nejresultatet genom att tala om abortfrågan som hade ett mycket perifiert intresse. Man talar också om att det är absurt att pytteirland skall få betsämma om stora EUs framtid, varvid man glömmer att Sarkozy i Frankrike och Balkenende i Holland struntar i tidigare folkomröstningsutslag och godkänner fördraget via parlamentet - en i sanning märklig hantering som inte uppfyller statsrättsliga krav när det gäller demokrati. Börjar man titta på hur väljarundersökningar utfaller i fråga om fördraget så visar det sig att en mycket stor grupp av EUs medborgare vill göra precis som irländarna. I Sverige vill 60 % rösta om fördraget och märk väl att detta inte handlar om negativitet mot EU eftersom 51 % numera är för EU. Men merparten av oss vill faktisk vara med och bestämma. Och det är skamligt att etablissemanget vidhåller att man skall behandlas oss som icke-tänkande. Som jag tidigare behandlat i blogg så ger förslaget inte några demokratiska vinster av betydelse - tvärtom ökar toppstyrningen och sekretessen med bristande insyn. På en punkt är det riktigt nämligen att EU verkligen behöver reformeras. Det skådespel som nu pågår bara bekräftar det odemokratiska upplägget med EU. Före irlandsomröstningen sa man att nej stoppar ratificeringen av lissabonfördraget. Det är nu rena parodin på demokrati när ledan politiker struntar i irländarnas nej. Barosso i spetsen med Fredrik Reinfeldt i släptåg.
fredag 13 juni 2008
Korkade väljare? - Nej, en seger för demokratin i Europa!
Hur kan man säga så som i rubriken? När nu alla ledarredaktioner Sverige och Europa runt bryr sina hjärnor för att hitta på allt hemskt som kommer att hända och naturligtvis måla ut oss vanliga folk som utkorkade. Ja, är det någon som minns efterspelet i media när vi i Sverige sa nej till euro och ville ha kvar våra kronor. En stor majoritet av medierna talade om hur begränsade vi var intellektuellt sett, hur det skulle gå illa för Sverige "som ställde sig utanför" och hur man när detta lagt sig kunde komma igen om några år och göra ett nytt försök. Blev det så - bara en stlla fråga? Överhuvudtaget undrar man varför vi har allmänna val eftersom de korkade väljarna för det mesta har fel och inte begriper ett smack. Läget i Irland nu är dessutom egentligen detsamma som vid vår euro-omröstning eftersom alla de etablerade artierna i parlamentet, näringslivets och böndernas inflytelserika organisationer satsat hårt på att propagera för ett ja, medan nej-rörelsen varit en gräsrotsrörelse. Som alltid i EU-sammanhang blir det etablisemanget mot gräsrötterna - man kan undra varför? Tar man inte inte tag och korrigerar denna konflikt så kommer EU alltid att förbli ett överklassprojekt.
Irländarna röstade alltså nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Många är överraskade eftersom opinionsmätningarna förutspådde att det skulle bli mycket jämt.
Det blev alltså ett tydligt nej till det nya EU-fördraget i folkomröstningen i Irland. Bara i några mer välbeställda bostadsområden har ja-sidan fått en majoritet. Men den körs lätt över av ett massivt nej i förorter och på landsbygden. I vissa delar av Dublin, de som ligger bortom de glassiga bank- och turistkvarteren, har dubbelt så många röstat nej som ja. Man kan fråga sig om även folket i Irland uppfattat EU som mer och mer ett överhets- och överklassprojekt? Siffrorna tyder ju på det. Och naturligtvis var detta en verklig smäll i solarplexus för EU-etablisemanget. Inte minst för dem som redan såg sig i rollen som EUs kung och andra Höga funktionärer.
Men förståsigpåarna är redan i gång: Förmodligen speglar omröstningen enbart missnöje med den irländska regeringen. En djup misstro mot etablissemanget kan ha spelat en roll för valutgången i en tid då det irländska framgångsundret för första gången på många år känner av kraftigt ökad arbetslöshet, fallande huspriser och ökade kostnader för mat och bensin och annat nödvändigt. Det var ett sätt för irländarna att få sin röst hörd och visa att de också räknas. Det har gått ut en hel del desinformation om Lissabonfördraget och Irland är rädd att ett ja skulle vara negativt.
Någon tanke bland dessa experter att folk haft rationella skäl att säga nej finns överhuvudtaget inte med på listan. Och dessa skall vara experter ytterst på oss vanligt folk!
Om ett land röstar för att man måste se över det här fördraget så kanske också andra länder runt om i Europa känner att man måste gå tillbaka och läsa igenom fördraget och fundera en gång till över vad fördelarna med det egentligen är, sa en intervjuad nej-väljare i Irland enligt ett nyhetsreportage. Men det tror jag inte ett ögonblick på. Istället är EU-etablisemanget redan i gång med att fundera på hur man skall kringå folkviljan: I praktiken är det andra gången på tre år som kärnan i fördragsreformen får nej – de franska och nederländska väljarna röstade ju nej till EU:s förslag till konstitution 2005. Lissabonfördraget är till 90-95 procent innehållet från konstitutionen i ny förpackning. I EU-kretsar är den omedelbara ordinationen mot det beska budskapet ”is i magen”. Men det är knappast troligt att man försöker skriva om fördraget en andra gång.
Istället hörs röster som denna: Juridiskt sett är det glasklart att Lissabonfördraget är dött eftersom alla 27 länder måste godkänna det.
Men förmodligen väljer man att behandla det politiskt. 18 länder har redan godkänt fördraget och åtta länder är inne i en ratifikationsprocess. Väntar man tills alla länder har godkänt fördraget kan man sedan ställa frågan till Irland på nytt. Det blir troligtvis en ny folkomröstning. Det är klart att fördraget kommer att gå igenom ändå. Det hade varit annorlunda om någon av Tyskland, Frankrike eller Storbritannien röstade nej. Nu kommer medlemsländerna sätta tryck på Irland. Irland är en av de största nettobidragstagarna och är beroende av EU – det kommer medlemsländerna påminna Irland om. Och funkar inte det så kan man ge Irland en massa undantag och därefter anse fördraget godkänt.
Experterna vet hur en slipsten skall dras och plötsligt får vi reda på en hel massa saker om EU:
1) Det är en ren chimär att medlemsländer är likställda
2) Gällande stadgas krav på enhällig uppslutning är inte så viktig att man inte
genom praktisk politik kan kringgå det,
3) Politisk utpressning (och manipulationer, se gåtrdagens blogg) är fullt acceptabla umgängesmetoder inom EU.
4) Fungerar inte detta så får man väl muta obstinata länder
Kanske borde vi litet fler lyssna på dessa experter ty när de blir nervösa avslöjar de sanningen om det projekt de alltid annars prisar.
Häremot kom som en skön bekräftelse på att mitt eget parti tar avstånd allt detta tjyv- och rackarspel:
"Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", säger s-ledaren Mona Sahlin till TT. Hon konstaterar att Europas medlemsländer får ta en ordentlig diskussion vid toppmötet i juni om hur problemet ska lösas. Mona Sahlin tycker att det vore oerhört farligt om Europas länder sade att det irländska valresultatet inte påverkar någonting. Får Irland undantag på en rad punkter måste de i sin tur godkännas av alla länder. Det är ett sakligt argument för varför Sverige bör vänta med att lägga en proposition till riksdagen. Hon tillägger att hon fortfarande tycker att fördraget är bra och viktigt för Sverige och för Europa."
Behöver man tillägga att för detta kommer Mona Sahlin att få skit av en samlad borgarpress. Men vi vanligt folk som ser till lavalrealiteter tycker att det var bra. Å andra sidan är vi i Sverige vid toppmötet i juni representerade av Fredrik Reinfeldt och högerregeringen.
Eftersom även jag vill ha en europagemenskap hoppas att man tar detta folknej som en maning till att verkligen göra något åt det misslyckade demokratiprojektet i EU. Det måste vara en tankeställare för alla regeringschefer, som genom sina parlament ratificerar fördraget. Vet de verkligen att de har sina väljare med sig. Och det är ju viktigt i en demokrati. Annars blir det faktiskt något annat än demokrati. Det är något som många har svårt att inse - inte minst bland alla ledarskribenter.
Irländarna röstade alltså nej till EU:s Lissabonfördrag. Nu kan fördraget inte träda i kraft nästa år. De officiella röstsiffrorna visar att nejsidan fick 53,4 procent, medan 46,6 procent av irländarna röstade ja till Lissabonfördraget. Många är överraskade eftersom opinionsmätningarna förutspådde att det skulle bli mycket jämt.
Det blev alltså ett tydligt nej till det nya EU-fördraget i folkomröstningen i Irland. Bara i några mer välbeställda bostadsområden har ja-sidan fått en majoritet. Men den körs lätt över av ett massivt nej i förorter och på landsbygden. I vissa delar av Dublin, de som ligger bortom de glassiga bank- och turistkvarteren, har dubbelt så många röstat nej som ja. Man kan fråga sig om även folket i Irland uppfattat EU som mer och mer ett överhets- och överklassprojekt? Siffrorna tyder ju på det. Och naturligtvis var detta en verklig smäll i solarplexus för EU-etablisemanget. Inte minst för dem som redan såg sig i rollen som EUs kung och andra Höga funktionärer.
Men förståsigpåarna är redan i gång: Förmodligen speglar omröstningen enbart missnöje med den irländska regeringen. En djup misstro mot etablissemanget kan ha spelat en roll för valutgången i en tid då det irländska framgångsundret för första gången på många år känner av kraftigt ökad arbetslöshet, fallande huspriser och ökade kostnader för mat och bensin och annat nödvändigt. Det var ett sätt för irländarna att få sin röst hörd och visa att de också räknas. Det har gått ut en hel del desinformation om Lissabonfördraget och Irland är rädd att ett ja skulle vara negativt.
Någon tanke bland dessa experter att folk haft rationella skäl att säga nej finns överhuvudtaget inte med på listan. Och dessa skall vara experter ytterst på oss vanligt folk!
Om ett land röstar för att man måste se över det här fördraget så kanske också andra länder runt om i Europa känner att man måste gå tillbaka och läsa igenom fördraget och fundera en gång till över vad fördelarna med det egentligen är, sa en intervjuad nej-väljare i Irland enligt ett nyhetsreportage. Men det tror jag inte ett ögonblick på. Istället är EU-etablisemanget redan i gång med att fundera på hur man skall kringå folkviljan: I praktiken är det andra gången på tre år som kärnan i fördragsreformen får nej – de franska och nederländska väljarna röstade ju nej till EU:s förslag till konstitution 2005. Lissabonfördraget är till 90-95 procent innehållet från konstitutionen i ny förpackning. I EU-kretsar är den omedelbara ordinationen mot det beska budskapet ”is i magen”. Men det är knappast troligt att man försöker skriva om fördraget en andra gång.
Istället hörs röster som denna: Juridiskt sett är det glasklart att Lissabonfördraget är dött eftersom alla 27 länder måste godkänna det.
Men förmodligen väljer man att behandla det politiskt. 18 länder har redan godkänt fördraget och åtta länder är inne i en ratifikationsprocess. Väntar man tills alla länder har godkänt fördraget kan man sedan ställa frågan till Irland på nytt. Det blir troligtvis en ny folkomröstning. Det är klart att fördraget kommer att gå igenom ändå. Det hade varit annorlunda om någon av Tyskland, Frankrike eller Storbritannien röstade nej. Nu kommer medlemsländerna sätta tryck på Irland. Irland är en av de största nettobidragstagarna och är beroende av EU – det kommer medlemsländerna påminna Irland om. Och funkar inte det så kan man ge Irland en massa undantag och därefter anse fördraget godkänt.
Experterna vet hur en slipsten skall dras och plötsligt får vi reda på en hel massa saker om EU:
1) Det är en ren chimär att medlemsländer är likställda
2) Gällande stadgas krav på enhällig uppslutning är inte så viktig att man inte
genom praktisk politik kan kringgå det,
3) Politisk utpressning (och manipulationer, se gåtrdagens blogg) är fullt acceptabla umgängesmetoder inom EU.
4) Fungerar inte detta så får man väl muta obstinata länder
Kanske borde vi litet fler lyssna på dessa experter ty när de blir nervösa avslöjar de sanningen om det projekt de alltid annars prisar.
Häremot kom som en skön bekräftelse på att mitt eget parti tar avstånd allt detta tjyv- och rackarspel:
"Alla Europas medlemsländer måste respektera Irlands nej. Det betyder att Sverige till att börja med måste dra i handbromsen när det gäller vår egen process", säger s-ledaren Mona Sahlin till TT. Hon konstaterar att Europas medlemsländer får ta en ordentlig diskussion vid toppmötet i juni om hur problemet ska lösas. Mona Sahlin tycker att det vore oerhört farligt om Europas länder sade att det irländska valresultatet inte påverkar någonting. Får Irland undantag på en rad punkter måste de i sin tur godkännas av alla länder. Det är ett sakligt argument för varför Sverige bör vänta med att lägga en proposition till riksdagen. Hon tillägger att hon fortfarande tycker att fördraget är bra och viktigt för Sverige och för Europa."
Behöver man tillägga att för detta kommer Mona Sahlin att få skit av en samlad borgarpress. Men vi vanligt folk som ser till lavalrealiteter tycker att det var bra. Å andra sidan är vi i Sverige vid toppmötet i juni representerade av Fredrik Reinfeldt och högerregeringen.
Eftersom även jag vill ha en europagemenskap hoppas att man tar detta folknej som en maning till att verkligen göra något åt det misslyckade demokratiprojektet i EU. Det måste vara en tankeställare för alla regeringschefer, som genom sina parlament ratificerar fördraget. Vet de verkligen att de har sina väljare med sig. Och det är ju viktigt i en demokrati. Annars blir det faktiskt något annat än demokrati. Det är något som många har svårt att inse - inte minst bland alla ledarskribenter.
lördag 7 juni 2008
Demokrati kan det förenas med rojalistiskt fjäskeri?
I borgerliga Sydsvenskan, och därmed med knallrojalistiska läsare, skriver kloka Heidi Avellan på nationaldagen publicerad 7/6 om hur omöjligt det är att förena en arvsrättslig monarki med demokrati utan att det uppstår någon slags bismak. Hon ironiserar: Det är mycket med kungen nu. Eller snarare hans dotter och måhända blivande måg. I måndags var kvällstidningarnas huvudnyhet att Victoria varit på 40-årsfest med sin pojkvän. Intressant? Ja, för rojalistiska kremlologer – för kalaset var danske kronprins Frederiks 40-årsfest med horder av pressfotografer och hovreportrarnas slutsats var att kungen nu har godkänt grabben. Är han lämplig, Daniel Westling? Gymägaren, entreprenören från Ockelbo som hovet länge försökt stajla, mannen som i likhet med Silvia Sommerlath eller Sonja Haraldsen, Mette-Marit Tjessem Høiby, Mary Donaldson, Alexandra Manley eller Marie Cavallier inte är ett dugg blåblodig? Inte vet jag. Problemet är att frågan behöver ställas. Att vuxna Victoria Bernadottes make, i världens mest jämställda land, skall vara en angelägenhet för hennes far och regeringen. Vem en statsminister gifter sig med förväntas folket inte ha synpunkter på. Men Victorias val är en riksangelägenhet... Public service-TV frågar sig om hovet har rätt att tiga om planer som berör hela riket: ”Å andra sidan: har svenska folket rätt att lägga sig i vem vår kronprinsessa gifter sig med?” Och visar Ers Kungliga Höghet Westling där Expressens kulturredaktör Per Svensson pekar på svårigheter: rojalistisk yra till en början kring förlovning och bröllop, ja, men sedan? Om tio år? Eller vid en skilsmässa? Hur behandla hans familj?
I Danmark var det kungligt bröllop nyligen, med tillhörande rojalistisk yra; skilsmässan innan var glömd. I Sverige kan det bli kunglig förlovning med tillhörande rojalistisk yra. Som går att tjäna pengar på: Enligt Dagens Industri skulle bara försäljningen av bröllopsrelaterade produkter – från kopior av brudklänningen till kungliga kalsonger – veckorna före, under och efter ett kungligt bröllop uppgå till 2,5 miljarder kronor. Hotell och krogar i Stockholm skulle dra in 200 miljoner kronor extra. Lägg till press, böcker, TV, filmer, skvallerpress¿ Queen är väl bara den första i raden av nya rojalistiska magasin och hela redaktionen från Svensk Damtidning har redan varit på träningsläger hos sin danska systertidning Billedbladet. Geschäft är inget problem, affärer är bra. Problemet är kärnan: statsskicket. Att någon skall vördas på grund av härkomst – och övriga ses som undersåtar. Det är förnedrande, otidsenligt, odemokratiskt, hur mycket det än går att räkna hem vinster från kungahuset som pr för Sverige.
Jag håller verkligen med Heidi Avellan och det är ju inte var gång. Och hon uttrycker det verkligen slående bra. Man kan ju tillägga att vi sparar på försvaret så att vi inte längre kan säkra vår trygghet i närområdet med bl.a. ryska ambitioner. Men vi betalar ut massor med pengar för att hålla en hel familj med föräldrar och ett antal barn som alla skall få bo på kostsamma slott och leva livets glada dagar. Vad jag förstår är deras enda arbetsuppgifter att svara för den kungliga aveln, klippa band, vara stylade i alla sammanhang och inte uttrycka sig klart i någon fråga som kan väcka anstött eller ens provokation. Nog är det patetiskt detta.
Och för övrigt så håller vi ju på att skaffa oss en ny upphöjd figur som skall bo fint och vara överkucku i hela EU, en president gubevars. Så nu skall vi underhålla både kung med familj och en president. Så alla hör o häpna får alltså nya personligheter att skildra och nya skandaler att hålla reda på. Den där presidenten är visst halv om halvt redan utsedd och lär ha sagt att jag minsann inte kommer nöja mig med att klippa band med den underförstådda meningen att jag vill faktiskt var med och bestämma. I Eu har vi alltså inte bara en överprövande juristdomstol , en självsvåldig kommission och nu en självtillräcklig president. Vi måste varit väldigt elaka som förtjänar allt detta.
Vad är det hos människor som gör att vi konstruerar dylika pappersfigurer att drömma om? För mig är detta helt obegripligt. En slags HC Andersen när det handlar om statsskick och politik. Visst unnar jag ungdomarna att ha trevligt och välja ut en hyfsad partner att leva med men jag vill varken veta vem det är, hur de har det och om de så småningom skiljs och gifter om sig som i Danmark. Och jag vill inte betala blåa avelspremier!
I början av 1900-talet utvecklades den allmänna rösträtten och 1920 var kvinnan inte längre omyndig med äkte mannen som förmyndare och någon gång däremellan så genomfördes parlamentarismen, alltså en väg mot demokrati... och när skall vi avskaffa monarkin? Det rojalistiska fjäsket kan nämligen inte förenas med demokrati.
En historia om fjäsket: När kungen var på Eriksgata och skulle besöka lilla Kårsta i Roslagen, så målades stationsbyggnaden och det gamla godsmagasinet om. Magasinet dock bara på de två sidor som vette mot det kungliga tåget. Efter att journalister fått tag i detta fick SJ bråttom att till det kungliga besöket också måla de två återstående sidorna. En lokal förmåga uttryckte saken så att SJs generaldirektör kanske fått klart för sig att blåblodiga liksom vi vanliga gärna går bakom knuten för att slå en parabel och då hade SJ stått med ...
I Danmark var det kungligt bröllop nyligen, med tillhörande rojalistisk yra; skilsmässan innan var glömd. I Sverige kan det bli kunglig förlovning med tillhörande rojalistisk yra. Som går att tjäna pengar på: Enligt Dagens Industri skulle bara försäljningen av bröllopsrelaterade produkter – från kopior av brudklänningen till kungliga kalsonger – veckorna före, under och efter ett kungligt bröllop uppgå till 2,5 miljarder kronor. Hotell och krogar i Stockholm skulle dra in 200 miljoner kronor extra. Lägg till press, böcker, TV, filmer, skvallerpress¿ Queen är väl bara den första i raden av nya rojalistiska magasin och hela redaktionen från Svensk Damtidning har redan varit på träningsläger hos sin danska systertidning Billedbladet. Geschäft är inget problem, affärer är bra. Problemet är kärnan: statsskicket. Att någon skall vördas på grund av härkomst – och övriga ses som undersåtar. Det är förnedrande, otidsenligt, odemokratiskt, hur mycket det än går att räkna hem vinster från kungahuset som pr för Sverige.
Jag håller verkligen med Heidi Avellan och det är ju inte var gång. Och hon uttrycker det verkligen slående bra. Man kan ju tillägga att vi sparar på försvaret så att vi inte längre kan säkra vår trygghet i närområdet med bl.a. ryska ambitioner. Men vi betalar ut massor med pengar för att hålla en hel familj med föräldrar och ett antal barn som alla skall få bo på kostsamma slott och leva livets glada dagar. Vad jag förstår är deras enda arbetsuppgifter att svara för den kungliga aveln, klippa band, vara stylade i alla sammanhang och inte uttrycka sig klart i någon fråga som kan väcka anstött eller ens provokation. Nog är det patetiskt detta.
Och för övrigt så håller vi ju på att skaffa oss en ny upphöjd figur som skall bo fint och vara överkucku i hela EU, en president gubevars. Så nu skall vi underhålla både kung med familj och en president. Så alla hör o häpna får alltså nya personligheter att skildra och nya skandaler att hålla reda på. Den där presidenten är visst halv om halvt redan utsedd och lär ha sagt att jag minsann inte kommer nöja mig med att klippa band med den underförstådda meningen att jag vill faktiskt var med och bestämma. I Eu har vi alltså inte bara en överprövande juristdomstol , en självsvåldig kommission och nu en självtillräcklig president. Vi måste varit väldigt elaka som förtjänar allt detta.
Vad är det hos människor som gör att vi konstruerar dylika pappersfigurer att drömma om? För mig är detta helt obegripligt. En slags HC Andersen när det handlar om statsskick och politik. Visst unnar jag ungdomarna att ha trevligt och välja ut en hyfsad partner att leva med men jag vill varken veta vem det är, hur de har det och om de så småningom skiljs och gifter om sig som i Danmark. Och jag vill inte betala blåa avelspremier!
I början av 1900-talet utvecklades den allmänna rösträtten och 1920 var kvinnan inte längre omyndig med äkte mannen som förmyndare och någon gång däremellan så genomfördes parlamentarismen, alltså en väg mot demokrati... och när skall vi avskaffa monarkin? Det rojalistiska fjäsket kan nämligen inte förenas med demokrati.
En historia om fjäsket: När kungen var på Eriksgata och skulle besöka lilla Kårsta i Roslagen, så målades stationsbyggnaden och det gamla godsmagasinet om. Magasinet dock bara på de två sidor som vette mot det kungliga tåget. Efter att journalister fått tag i detta fick SJ bråttom att till det kungliga besöket också måla de två återstående sidorna. En lokal förmåga uttryckte saken så att SJs generaldirektör kanske fått klart för sig att blåblodiga liksom vi vanliga gärna går bakom knuten för att slå en parabel och då hade SJ stått med ...
tisdag 3 juni 2008
Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet
I dagens tidningar, bl.a. "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/6 är första sidan blank bortsett fråm tidningshuvudet och texten
Den här tidningen är ej godkänd av staten.
På sidan två finns en förtydligande text där man talar om hur bra vi har det med tryckfrihet. Påminner om att det inte i alla länder är så bra med exemplet den kinesiske journalisten Li Changqing som fick sitta tre år i fängelse för att han publicerat nyheter som inte föll statsledningen i smaken. Och påminner om att tryckfriheten även i Sverige hotas av ständiga reformer som inskränker yttrandefriheten.
På tidningsutgivarnas hemsida utvecklas ämnet: Den 2 juni genomför vi ... en stor kampanj på temat "Den här tidningen är ej godkänd av staten". Det gör vi för att uppmärksamma den unika svenska tryckfriheten och dess betydelse för vårt samhälle och dess utveckling, för en fri nyhetsförmedling, opinionsbildning och debatt... kanske... självklarheter... I Sverige har vi en lång tradition av tryckfrihet och yttrandefrihet för både medborgare och massmedier. Vi får säga, skriva, sända och uttrycka nästan vad som helst utan att stat och myndigheter lägger sig i. Och tryckfriheten är stark. Den skyddar inte bara det som är bekvämt, okontroversiellt, harmlöst och det som de flesta tycker är okej. Det skyddar också - och det är däri styrkan ligger - det som är obekvämt, kontroversiellt och det som de flesta upprörs över. Man kan säga att det är ett pris vi betalar för tryck- och yttrandefriheten... tryck- och yttrandefriheten är i grund och botten inte en medierättighet utan en medborgerlig rättighet. Det är en rätt för dig som läser det här - och för alla andra - att få veta och uttrycka sig. Ibland säger vi att att yttrandefriheten sitter trångt och att det är lågt i tak. Och ibland är det nog så. Men kom då ihåg att den som vill begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på den som yttrar sig oftast också är den som är rädd för yttrandefriheten, rädd för det fria meningsutbytet, rädd för den öppna diskussionen.
Självklart är jag beredd att försvara yttrande- och tryckfriheten. Det är grundpelare i vår demokrati. Men alla dessa vackra ord i den samlade aktionen av alla dagstidningar? Det fanns en annan samlad aktion för några år sedan som verkligen visar vad tryckfriheten är värd och det är tidningarnas underhandsöverenskommelse att inte publicera de s.k. muhammed-karikatyrerna trots att danska ambassader ödelades som en följd av dessa. Jag skrev redan då på min blogg att det var en skam för den samlade mediavärlden att endast en sketen nazistnättidning skötte försvaret av tryckfriheten (även om det nu inte var nazisternas huvudsyfte). Man kan alltså inte självklart lita till journalisternas högtidliga ord.
En annan sak är äganderättskoncentrationen inom media och jag tänker då inte främst på Bonnier eller någon annan mediakoncern. Jag tänker på att borgerliga intressen köpt upp stor del av dagspressen och uppenbarligen utnyttjar sitt ägarintresse för att sprida sitt borgerliga budskap. Över 100 dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 dagsex sprutar i dag ut alliansvänligt material medan 16 tidningar med en upplaga på 600.000 ex granskar bl.a. regeringen från en vänstersynpunkt. Man talar om att den ideologiska kritiken av den centrala regeringsmakten i stort upphört och att istället sprids ett budskap med regeringstroget material med marginella anmärkningar mot regeringspolitiken eller ett tjyvnyp mot någon i särklass klantif minister. Man skulle kunna säga att det fungerade med dagspressens granskning av centralmakten när vi hade en socialdemokratisk regering men nu framstår snedfördelningen som ett allvarligt demokratiskt problem. Till yttermera visso så vägrar pressen att ta upp denna diskussion. Ja man skulle med fog kunna påstå att pressen helt saknar förmåga att se sin egen roll och granska denna kritiskt.
Även regionalt sker en ökad koncentration och utslätning. I Skåne utkonkurrerades för många år sedan den sista arbetartidningen och den dominerande aktören är Sydsvenskan. Denna aktör har dessutom knutit ihop banden med de flesta småstadtidningarna från Ystads Allehanda och Kristianstadstidningen i öst till Helsingborgs dagblad i väst, allt under en hatt för att tidningsproduktionen skall kunna förbilligas. Materialet kan s.a.s. gå runt och återanvändas i olika tidningar. Det är som Dressman och H&M hyfsade kläder till överkomliga priser - men garanterat samma utformning, samma innehåll vart man än kommer. Och konformiteten lägger sig över regionen. Även härvidlag går det an med ensidig borgerlig press när regions- och kommunledningarna är socialdemokratiska. Men när vi har allianstidningar som granskar allianspolitiker uppstår med naturnödvändighet vissa problem som har med grundläggande demokrati att göra. Även på det regionala planet lyser en självkritisk analys med sin frånvaro. Sydsvenskan och dess medkombatanter är helt enligt nöjda med sin monopolsituation. Tankar om detta med tryck- och yttrandefrihet passar bara i den flotta annonseringen - men hur det stämmer det med verkligheten är inte värt att diskutera, eller hur?
Genom att jag på det sätt uttryckt åsikter som inte passat exempelvis en av Sydsvenskans mediagurus har jag inte bara blivit utskälld efter noter i Wagnerklass utan även registrerad som spam på vederbörandes e-post som den höga journalisten annars vänligen ber folk använda vid kontakt med honom i samband med olika artiklar. Detta är visserligen bara ett enstaka fall och säregna människor finns ju inom alla kategorier. Men spamnoteringen tycks ha etablerats både på debattsidan och insändarsidan. Härtill skall sägas att ett fåtal journalister har också noterat och tackat för mina synpunkter. Det vore lätt att på grundval av detta säga att journalisterna är intresserade av att fritt få uttrycka sina - i detta fall - borgerliga åsikter men knappast intresserade av en debatt med kritik från vänster. Dagstidningsredaktionerna är förmodligen ganska måna om denna höga piedestal från vilken man som minaretutropare förkunnar sin alliansiska förbön.
I Sverige döms man alltså inte till fängelse om man har andra åsikter än mediamogulerna men man sätts i karantän, i medialt vakuum, isoleras, tas inte på allvar som en värdig diskussionspartner, utan förtigs. Dagspressen förefaller inte alls intresserad av den medborgerliga yttrandefriheten utan endast av medierättigheten oaktat vad man säger. Man vill s.a.s. granska och godkänna alla de åsikter som skall spridas i dagspressen, alltså samma sak som man beskyller staten för. Allra tydligast framkom detta vid valrörelsen 2006 då borgarpressen agerade som dagligen utkommande valbroschyrer för alliansen. Jag menar nu inte bara ledarkommentarer utan också andra kommenterande artiklar på nyhetsplats. Rent skandalöst var också hur även själva nyhetsmaterialet utvaldes och utformades med tanke på att ställa alliansen i god dager och den socialdemokratiska regeringen i dålig dager. Det gick helt enkelt inte att följa ens nyhetsflödet och få en rimlig uppfattning av vad som förekom inrikes utan man var där hänvisad till radion och televisionen inom Public service. Den av staten bedrivna medieverksamheten var det som garanterade en fri nyhetsförmedling och en någorlunda allsidig opinionsbildning. Dagspressen utgjorde då hotet mot tryck- och yttrandefriheten och försökte manipulera den demokratiska valprocessen. Jag inser att det var andra frågor som avgjorde valet men vad jag likafullt kritiserar är dagspressens svek mot sin uppgift att sörja för informationen. Men detta anses närmast som haveristiskt att ens diskutera av den allenarådande borgerliga dagspressen.
Överhuvudtaget kan man fråga sig om dagspressens koncentration såsom ett borgerligt medium inte är ägnat att begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på oliktänkande. Och denna aspekt vill man inte heller diskutera - kanske är dagstidningsjournalister som det sägs på tidningsutgivarnas hemsida egentligen rädda för yttrandefriheten, rädda för det fria meningsutbytet och rädda för den öppna diskussionen?
söndag 6 april 2008
80-årig socialist/feminist: "Förbannad är jag ganska ofta"
är den häftiga titeln på på Ami Lönnroths biografi på Ordfronts förlag över en av världens mest beundransvärda kvinnor: i år 80-åriga Berit Ås - norsk politiker, feminist, fredsaktivist, professor i socialpsykologi, grundare av norska kvinnouniversitetet, partiledare i Socialistisk Venstre. Men det låter ju inte så hänförande. Men Berit Ås är hänförande, antingen hänförande ogillad eller hänförande uppskattad. Hon lämnar med andra ord ingen likgiltig stående utefter hennes väg. Överallt finns sura gubbar som fått sina fula tricks avslöjade och jubblade kvinnor (och andra förtryckta) som helt plötsligt fått namn på det de är utsatta för.
Berit Ås skrev i sin bok Kvinner i alla land... håndbok i frigjöring (1981): De fleste maktgrupper har tillgång till minst fem häskartekniker. De kan beskrivas med vardagliga exempel på vad som sker mellan människor. I princip kan de användas mot alla förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom. Eftersom ägare alltid måste ha mer makt och större värde än objekt som "ägs", blir målet för kvinnoförtryckets politik "att göra oss mindervärdiga" ... Eftersom det ... är nödvändigt att angripa kvinnans värdighet och självkänsla blir dessa tekniker särskilt verkningsfulla.
Som homosexuell har jag alltid sneglat på kvinnovetenskaplig teoribildning och feministiska förklaringsmodeller för att förstå och få namn på heterosamhällets förtryck av oss homosexuella. Är det någon som tvekar att karaktärisera Pastor Greens predikouttalanden som annat än verbalt våld riktad direkt mot homosexuellas självbild?
Som vänster har jag också tyckt mig finna förståelse för för den ekonomiska maktens herravälde i samhället såsom ägare till produktionsmedlen just i kvinnovetenskaplig beskrivning av missförhållanden. Hur skall man karaktärisera tungvrickningen att tala för minimilöner för utländska arbetare och återhållsamhet i löneförhandlingarna för arbetstagare medan man försvarar toppdirektörernas lönemiljoner och bonussystem?
I båda dessa delar, som vänster och som homosexuell, har det också varit viktigt för mig att upptäcka de värdringar på den egna arenan som andas samma kvinnoförtryck som det patriarkala samhället. När jag hävdat detta i arbetslivet, när jag ännu befann mig där, så har jag förstått att detta är sprängstoff och tillräckligt radikalt för att rendera även mig repressalier. Demokrati och jämställdhet är inte lättköpt och framförallt en kamp som måste föras varje dag för att vitaliseras.
Berit Ås har i sin omfattande forskning lagt fram sin teori om härskartekniker. Det ord som i dag alltså används av alla har alltså formulerats av denna stridbara kvinna. Hon har namngett sju olika härskartekniker:
* osynliggörande
* förlöjligande
* undanhållande av information
* hur du än gör så gör du fel (damned if you do and damned if you don't)
* skam- och skuldbeläggning
* objektifiering
* våld mot kvinnor
Berit Ås talar om att det gäller att medvetandegöra kvinnor och andra förtryckta på härskarteknikerna så att man kan observera dem, namnge dem och på så sätt med fredliga medel motverka detta undergrävande av självkänslan hos offret som härskarteknikerna ytterst syftar till. Ofta är de inte så lätta att upptäcka eftersom de ingår i det vardagliga umgänget och ofta accepteras av både offer och förtryckare. Ja, härskarteknikerna kanske till och med används så att de inte syns eller föranleder reflexion. Vi måste därför hjälpas åt att öppna ögonen på varandra!
Och Ami Lönnroths målsättning med boken: Det intressanta med Berit Ås - denna 80-åring - är att hon är lika rasande på manssamhällets manipulationer nu som då. Hon är trogen sin kallelse att medvetandegöra andra kvinnor. Hon är uppfordrande och fylld av vitalitet. Det är bland annat om det jag velat tala med henne i denna bok. Hur lyckas hon hålla glöden vid liv? Var fick hon den ifrån till att börja med? ... Hur har hon skaffat sig sitt solida självförtroende och sin starka vilja att bekämpa orättfärdighet?
Låter det inte spännande? Ja, jag kommer att sluka denna bok, ty i dag behöver vi alla de förebilder som finns att stå emot de vardagliga angreppen mot en levande demokrati. Ung som gammal. Kvinna som man. Ja, till och med rik som fattig. Alla mår vi bättre av demokrati och respekt för medmänniskan. Berit Ås är i detta en förebild.
Berit Ås skrev i sin bok Kvinner i alla land... håndbok i frigjöring (1981): De fleste maktgrupper har tillgång till minst fem häskartekniker. De kan beskrivas med vardagliga exempel på vad som sker mellan människor. I princip kan de användas mot alla förtryckta grupper. Men frågan är om de inte används mot kvinnor i speciella kombinationer och situationer på grund av manssamhällets definition av oss som objekt eller egendom. Eftersom ägare alltid måste ha mer makt och större värde än objekt som "ägs", blir målet för kvinnoförtryckets politik "att göra oss mindervärdiga" ... Eftersom det ... är nödvändigt att angripa kvinnans värdighet och självkänsla blir dessa tekniker särskilt verkningsfulla.
Som homosexuell har jag alltid sneglat på kvinnovetenskaplig teoribildning och feministiska förklaringsmodeller för att förstå och få namn på heterosamhällets förtryck av oss homosexuella. Är det någon som tvekar att karaktärisera Pastor Greens predikouttalanden som annat än verbalt våld riktad direkt mot homosexuellas självbild?
Som vänster har jag också tyckt mig finna förståelse för för den ekonomiska maktens herravälde i samhället såsom ägare till produktionsmedlen just i kvinnovetenskaplig beskrivning av missförhållanden. Hur skall man karaktärisera tungvrickningen att tala för minimilöner för utländska arbetare och återhållsamhet i löneförhandlingarna för arbetstagare medan man försvarar toppdirektörernas lönemiljoner och bonussystem?
I båda dessa delar, som vänster och som homosexuell, har det också varit viktigt för mig att upptäcka de värdringar på den egna arenan som andas samma kvinnoförtryck som det patriarkala samhället. När jag hävdat detta i arbetslivet, när jag ännu befann mig där, så har jag förstått att detta är sprängstoff och tillräckligt radikalt för att rendera även mig repressalier. Demokrati och jämställdhet är inte lättköpt och framförallt en kamp som måste föras varje dag för att vitaliseras.
Berit Ås har i sin omfattande forskning lagt fram sin teori om härskartekniker. Det ord som i dag alltså används av alla har alltså formulerats av denna stridbara kvinna. Hon har namngett sju olika härskartekniker:
* osynliggörande
* förlöjligande
* undanhållande av information
* hur du än gör så gör du fel (damned if you do and damned if you don't)
* skam- och skuldbeläggning
* objektifiering
* våld mot kvinnor
Berit Ås talar om att det gäller att medvetandegöra kvinnor och andra förtryckta på härskarteknikerna så att man kan observera dem, namnge dem och på så sätt med fredliga medel motverka detta undergrävande av självkänslan hos offret som härskarteknikerna ytterst syftar till. Ofta är de inte så lätta att upptäcka eftersom de ingår i det vardagliga umgänget och ofta accepteras av både offer och förtryckare. Ja, härskarteknikerna kanske till och med används så att de inte syns eller föranleder reflexion. Vi måste därför hjälpas åt att öppna ögonen på varandra!
Och Ami Lönnroths målsättning med boken: Det intressanta med Berit Ås - denna 80-åring - är att hon är lika rasande på manssamhällets manipulationer nu som då. Hon är trogen sin kallelse att medvetandegöra andra kvinnor. Hon är uppfordrande och fylld av vitalitet. Det är bland annat om det jag velat tala med henne i denna bok. Hur lyckas hon hålla glöden vid liv? Var fick hon den ifrån till att börja med? ... Hur har hon skaffat sig sitt solida självförtroende och sin starka vilja att bekämpa orättfärdighet?
Låter det inte spännande? Ja, jag kommer att sluka denna bok, ty i dag behöver vi alla de förebilder som finns att stå emot de vardagliga angreppen mot en levande demokrati. Ung som gammal. Kvinna som man. Ja, till och med rik som fattig. Alla mår vi bättre av demokrati och respekt för medmänniskan. Berit Ås är i detta en förebild.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
