Kan man hoppas på ett gott nytt år?

Är det gnäll att påminna om att det inte måste vara högerpolitik?
Men det blir ett nytt år i år också. Det är bara några timmar till 2009. Egentligen är det jobbiga år de två sista och ytterligare något. Det domineras av ett maktinnehav som hela tiden ser till att gynna de som har mycket men pratar om att man är snäll med de fattiga - man är ett nytt arbetareparti, gubevars. Men är man arbetslös, sjukskriven eller pensionär så vet man vilken verklighet som gäller, lägre ersättningar och de ersättningar som utgår beskattas högre än om ersättningen utgjort arbetslön. Man s.a.s. inte bara sparar på dem som har det sämst man beskattar dem proportionellt mer också! Kan man tänka sig ett mer cyniskt gäng än den högerregering som nu styr och ställer. För att nu inte nämna att man samtidigt sänker skatterna för dem som har förmögenhet och arbete.

Staligt ägande bra buffert vid finanskris
Det finns också ett annat perspektiv som skrämmer och det är uppbyggnaden av ett system, där pengar blir avgörande för den sjukvård, äldreomsorg och samhällsservice du skall få. Privatisdering av väsentliga samhällsfunktioner är inte huvudsakligen en ekonomisk utan en politiskt/humanitär fråga. Högerregeringen avlövar det statliga ägandet så inkomster från bolag mm skall istället för att bidra till statsbudgeten falla i privata fickor. Dessutom kan man inte räkna med att ansvaret mot anställda blir lika vägledande för företaget i privat ägo. Dylikt statligt ägande är alltså en bra buffert mot finanskriser och andra girighetens yttringar som samhället drabbas av.

Skall du var lönsam lilla vän?
Sedan finns en bred area av verksamhet där privat lönsamhet inte är en lämplig drivmekanism. Det gäller alla typer av sju- och hälsovård, bortsett från enskilda privatpraktiserande. Det gäller förskolor och skolor. Det gäller post och tågväsende. Elkraft och telekommunikation. Det gäller äldrevård och omsorg. MM. Jag delar alltså inte den gångna socialdemokratiska regeringens syn på att avreglera en massa områden. Detta med skolpeng eller hälsochecker skall avskaffas och endast offentlig vård finansieras av skattemedel.

Så långt politiken.

P1 finns ju... än så länge
Mellandagsrean är ett sätt att även med begränsade tillgångar skaffa något som kostar mer. Själv har jag för första gången blivit med mobil. Jo, jag lyckades ringa efter många pinkoder osv. Försökte mig i går på smesstextmeddelande men misslyckades redan i menyn och fick en massa texter i kopia. Gav upp och får väl fråga någon yngre förmåga hur man gör eftersom bruksanvisningen trots att jag är läskunnig inte förde mig närmare denna kommunikationsverklighet. Har aldrig förstått mig på chattande eller zappande och hatar jinglar och reklamavbrott men kan faktisk tänka mig att det vore roligt att kunna smessa. Jo, 2009 blir jag 70 men jag förstår mer och mer att man i det svenska samhället struntar hur jag klarar mig om jag inte kan smsessa, mejla eller överhuvudtaget hänga med. Egentligen borde jag ju sitta någonstans med sobril mot ångesten och med blöja så att jag inte pinkade på mig. Men radion finns ju, åtminstone P1 så länge nu någonting får sig vara likt.

Bang en beundransvärd person
Men det finns något annat som också var annorlunda på den gamla tiden. Såg minnesprogrammet om Bang, journalisten Barbro Alving. Det var verkligen en beundransvärd person. Hon var en underbar skribent som långt före TV och CBS med sina ord målade fram bilderna från olika fronter och övergrepp mot mänskligheten för oss alla hennes läsare. Hon sökte dessutom upp farliga platser med ett personligt mod som utmärker få. Ett personligt mod som hon också odlade privat i det att hon på den tiden skaffade barn som ensamstående kvinna, levde i ett livslångt förhållande med en kvinna och gick i fängelse för att inte bryta mot sitt etiska ståndpunktstagande att inte medverka i krigsrelaterat arbete genom civilförsvarsplikt. Och sist men inte minst att sluta på den arbetsplats hon älskade, när Herbert Tingsten som DNs chefredaktör la fast kursen för atomvapen, vilket var en styggelse för fredsaktivisten Bang.

Journalister med engagemang finns dom?
Detta personliga engagemang som utmärkte Bang i allt hon gjorde, faktiskt även sitt moderskap, finns det i dag? Knappast! Läs Per T. Olsson i Sydsvenskan eller Niklas Ekdahl och Henning Brors i DN eller många av de andra journalisterna - så helt förutsägbara i sitt enfaldiga utmålande av givna värderingar på högerkanten. Det finns faktiskt några kvinnor som är lovande i Bangs fotspår.

Journalister köps av högerkrafter
Men finns det överhuvudtaget någon journalist som i dag uttrycker något med patos grundat i egna värderingar om humanitet och genuin rättvisa? Och som inte låter sig köpas av tidningsägarens politiska inriktning? Nej, journalisterna i dag är i stort till salu och har ju därmed en ganska trygg tillvaro. Därför blir också vad de skriver ganska avslaget. Kanske är systemet sådant att det inte finns plats för en Bang? Jäkligt synd om oss läsare i så fall. Egentligen blir därmed också tryckfrihet till en tom schablon att dra fram i medias annonskampanjer.

Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet

I dagens tidningar, bl.a. "oberoende liberala" regeringsorganet Sydsvenskan 2/6 är första sidan blank bortsett fråm tidningshuvudet och texten

Den här tidningen är ej godkänd av staten.

På sidan två finns en förtydligande text där man talar om hur bra vi har det med tryckfrihet. Påminner om att det inte i alla länder är så bra med exemplet den kinesiske journalisten Li Changqing som fick sitta tre år i fängelse för att han publicerat nyheter som inte föll statsledningen i smaken. Och påminner om att tryckfriheten även i Sverige hotas av ständiga reformer som inskränker yttrandefriheten.

På tidningsutgivarnas hemsida utvecklas ämnet: Den 2 juni genomför vi ... en stor kampanj på temat "Den här tidningen är ej godkänd av staten". Det gör vi för att uppmärksamma den unika svenska tryckfriheten och dess betydelse för vårt samhälle och dess utveckling, för en fri nyhetsförmedling, opinionsbildning och debatt... kanske... självklarheter... I Sverige har vi en lång tradition av tryckfrihet och yttrandefrihet för både medborgare och massmedier. Vi får säga, skriva, sända och uttrycka nästan vad som helst utan att stat och myndigheter lägger sig i. Och tryckfriheten är stark. Den skyddar inte bara det som är bekvämt, okontroversiellt, harmlöst och det som de flesta tycker är okej. Det skyddar också - och det är däri styrkan ligger - det som är obekvämt, kontroversiellt och det som de flesta upprörs över. Man kan säga att det är ett pris vi betalar för tryck- och yttrandefriheten... tryck- och yttrandefriheten är i grund och botten inte en medierättighet utan en medborgerlig rättighet. Det är en rätt för dig som läser det här - och för alla andra - att få veta och uttrycka sig. Ibland säger vi att att yttrandefriheten sitter trångt och att det är lågt i tak. Och ibland är det nog så. Men kom då ihåg att den som vill begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på den som yttrar sig oftast också är den som är rädd för yttrandefriheten, rädd för det fria meningsutbytet, rädd för den öppna diskussionen.

Självklart är jag beredd att försvara yttrande- och tryckfriheten. Det är grundpelare i vår demokrati. Men alla dessa vackra ord i den samlade aktionen av alla dagstidningar? Det fanns en annan samlad aktion för några år sedan som verkligen visar vad tryckfriheten är värd och det är tidningarnas underhandsöverenskommelse att inte publicera de s.k. muhammed-karikatyrerna trots att danska ambassader ödelades som en följd av dessa. Jag skrev redan då på min blogg att det var en skam för den samlade mediavärlden att endast en sketen nazistnättidning skötte försvaret av tryckfriheten (även om det nu inte var nazisternas huvudsyfte). Man kan alltså inte självklart lita till journalisternas högtidliga ord.

En annan sak är äganderättskoncentrationen inom media och jag tänker då inte främst på Bonnier eller någon annan mediakoncern. Jag tänker på att borgerliga intressen köpt upp stor del av dagspressen och uppenbarligen utnyttjar sitt ägarintresse för att sprida sitt borgerliga budskap. Över 100 dagstidningar med en dagsupplaga på över 3.000.000 dagsex sprutar i dag ut alliansvänligt material medan 16 tidningar med en upplaga på 600.000 ex granskar bl.a. regeringen från en vänstersynpunkt. Man talar om att den ideologiska kritiken av den centrala regeringsmakten i stort upphört och att istället sprids ett budskap med regeringstroget material med marginella anmärkningar mot regeringspolitiken eller ett tjyvnyp mot någon i särklass klantif minister. Man skulle kunna säga att det fungerade med dagspressens granskning av centralmakten när vi hade en socialdemokratisk regering men nu framstår snedfördelningen som ett allvarligt demokratiskt problem. Till yttermera visso så vägrar pressen att ta upp denna diskussion. Ja man skulle med fog kunna påstå att pressen helt saknar förmåga att se sin egen roll och granska denna kritiskt.

Även regionalt sker en ökad koncentration och utslätning. I Skåne utkonkurrerades för många år sedan den sista arbetartidningen och den dominerande aktören är Sydsvenskan. Denna aktör har dessutom knutit ihop banden med de flesta småstadtidningarna från Ystads Allehanda och Kristianstadstidningen i öst till Helsingborgs dagblad i väst, allt under en hatt för att tidningsproduktionen skall kunna förbilligas. Materialet kan s.a.s. gå runt och återanvändas i olika tidningar. Det är som Dressman och H&M hyfsade kläder till överkomliga priser - men garanterat samma utformning, samma innehåll vart man än kommer. Och konformiteten lägger sig över regionen. Även härvidlag går det an med ensidig borgerlig press när regions- och kommunledningarna är socialdemokratiska. Men när vi har allianstidningar som granskar allianspolitiker uppstår med naturnödvändighet vissa problem som har med grundläggande demokrati att göra. Även på det regionala planet lyser en självkritisk analys med sin frånvaro. Sydsvenskan och dess medkombatanter är helt enligt nöjda med sin monopolsituation. Tankar om detta med tryck- och yttrandefrihet passar bara i den flotta annonseringen - men hur det stämmer det med verkligheten är inte värt att diskutera, eller hur?
Genom att jag på det sätt uttryckt åsikter som inte passat exempelvis en av Sydsvenskans mediagurus har jag inte bara blivit utskälld efter noter i Wagnerklass utan även registrerad som spam på vederbörandes e-post som den höga journalisten annars vänligen ber folk använda vid kontakt med honom i samband med olika artiklar. Detta är visserligen bara ett enstaka fall och säregna människor finns ju inom alla kategorier. Men spamnoteringen tycks ha etablerats både på debattsidan och insändarsidan. Härtill skall sägas att ett fåtal journalister har också noterat och tackat för mina synpunkter. Det vore lätt att på grundval av detta säga att journalisterna är intresserade av att fritt få uttrycka sina - i detta fall - borgerliga åsikter men knappast intresserade av en debatt med kritik från vänster. Dagstidningsredaktionerna är förmodligen ganska måna om denna höga piedestal från vilken man som minaretutropare förkunnar sin alliansiska förbön.

I Sverige döms man alltså inte till fängelse om man har andra åsikter än mediamogulerna men man sätts i karantän, i medialt vakuum, isoleras, tas inte på allvar som en värdig diskussionspartner, utan förtigs. Dagspressen förefaller inte alls intresserad av den medborgerliga yttrandefriheten utan endast av medierättigheten oaktat vad man säger. Man vill s.a.s. granska och godkänna alla de åsikter som skall spridas i dagspressen, alltså samma sak som man beskyller staten för. Allra tydligast framkom detta vid valrörelsen 2006 då borgarpressen agerade som dagligen utkommande valbroschyrer för alliansen. Jag menar nu inte bara ledarkommentarer utan också andra kommenterande artiklar på nyhetsplats. Rent skandalöst var också hur även själva nyhetsmaterialet utvaldes och utformades med tanke på att ställa alliansen i god dager och den socialdemokratiska regeringen i dålig dager. Det gick helt enkelt inte att följa ens nyhetsflödet och få en rimlig uppfattning av vad som förekom inrikes utan man var där hänvisad till radion och televisionen inom Public service. Den av staten bedrivna medieverksamheten var det som garanterade en fri nyhetsförmedling och en någorlunda allsidig opinionsbildning. Dagspressen utgjorde då hotet mot tryck- och yttrandefriheten och försökte manipulera den demokratiska valprocessen. Jag inser att det var andra frågor som avgjorde valet men vad jag likafullt kritiserar är dagspressens svek mot sin uppgift att sörja för informationen. Men detta anses närmast som haveristiskt att ens diskutera av den allenarådande borgerliga dagspressen.

Överhuvudtaget kan man fråga sig om dagspressens koncentration såsom ett borgerligt medium inte är ägnat att begränsa tryckfriheten och sätta munkavel på oliktänkande. Och denna aspekt vill man inte heller diskutera - kanske är dagstidningsjournalister som det sägs på tidningsutgivarnas hemsida egentligen rädda för yttrandefriheten, rädda för det fria meningsutbytet och rädda för den öppna diskussionen?