Klipparmoral

Vad kan tänkas vara idealet för en borgerlig väljare? Är det inte så att det är bra att samla en förmögenhet, köpa och spara i aktier, köpa fast egendom eller bostadsrätt och att se till att man har en fet lön så att man kan skapa sig större frihet än andra.

Men för att detta skall lyckas så fordras det naturligtvis att andra får avstå från en andel uträknad så att att alla får en rättvis del av den gemensamma kakan. Om direkörer skall öka sina löner med 21 procent, vilket skett under 2007, så måste andra avstå från löneförhöjningar av den storleksordningen och nöja sig med bråkdelar.

Det finns dessutom exempel på att pensionärer, arbetslösa och sjuka t.o.m. får kraftigt sänkt inkomst att leva på, bl.a. genom avigsidan av "jobbavdraget" och sänkta ersättningar. Dessa inkomstminskningar sker samtidigt som de borgerliga idealväljarna får kraftigt ökade inkomster genom att förmögenhetsskatt tas bort och maximering av fastighetsskatten/avgiften sker till 6000 kr; betr det sistnämnda så var det inte nödvändigt att skattebefria lyxvillor för att råda bot på småfolks hustaxering i populära bosättningsområden.

Detta är bakgrunden. Ty samtidigt som regeringen har en omvänd-robin-hood som ideologisk grund när det gäller enskilda så bedriver man en utarmning av det allmänna i den ökände Milton Friedmans anda.
1) avskaffa alla regler och regleringar som begränsar kapitalackumulation,
2) staten sälja ut alla allmänna tillgångar och privatisera statliga företag
3) stora nedskärningar i välfärdsstaten
4) sänka och avskaffa skatter och beskatta rika och fattiga lika
5) sjukvård, postväsende, skolor, pensionsystem mm, allt skulle privatiseras
6) all arbetsrätt och andra restriktioner för det fria företagandet skulle avskaffas
Allt enligt Friedmans borgerliga bibel Kapitalism och frihet . Den politisk intresserade kan återfinna åtskilligt i högeralliansens politik.

För en regering är det alltså inte bra enligt den borgerliga världsbilden att bygga upp starka statliga företag som garanterar arbete åt många, att verksamheten stannar i Sverige och som ger goda inkomster till statskassan för att betala de offentliga utgifterna. Vem har inte hört överstemäklaren "Milton" Odell prata om att staten inte skall bedriva företag och samtidigt som han i sann privatkapitalistisk anda är beredd att realisera ut det mesta som staten - dvs vi - äger. Inte heller skall man på annat sätt skapa en buffert för det allmänna genom att äga fastigheter. Inte heller skall man äga aktier och värdepapper. Nej det allmänna skall helst inte på något sätt värdesäkra sin förmögenhet. Dessutom så lär högerregeringen använda en del av dessa medel till att försöka smörja väljarna inför nästa val - en ganska rimlig spekulation om vad som rör sig i högersinnena: man har ju inte lyckats föra en politik som tilltalar flertalet, kanske man kan enligt "marknadens" principer köpa sig en framtid.

När det gäller det allmännas bostadsinnehav så var det ju tänkt som en slags garant för tillgång till lägenheter till ett en rimlig hyra. Men i de borgerliga kommunerna är säljruschen lika stor som hos "Milton" Odell - man måste ju hinna försvaga de allmänna tillräckligt mycket så att de röda inte kan genomföra något återgång till den välfärdspolitik som fördes tidigare. När det gäller utförsäljningarna av statliga bolag är det inte lika tydligt att vinsterna genom utförsäljningarna överförs på privata händer. Men exempelvis i Ribbersborg i Malmöregionen så har ett flertal pensionsförvaltaren Alectas hus sålts till bostadsrättsföreningar med en rad tomma lägenheter. Försäljningar till bostadsrättsföreningarna har regelmässigt skett till låga priser. När lägenheterna sedan sålts på öppna marknaden något år senare har en trea på 98 kvm gett en vinst på drygt 800.000 kr, en annan på 71 kvm på drygt 700.000kr och en femma på 188 kvm 3,2 miljoner, allt enligt uppgifter i Sydsvenskan 6/7. Vad jag förstår så innebär detta att man delar ut medborgarnas - i detta fall pensionsinnehavarnas - pengar som ett slags bonusar till enskilda personer som i vart fall är så välmående att det haft medel till insatsen eller så pass gott namn att banken lånade ut dessa. Detta gällde nu Malmö, men samma sak pågår i hela Sverige, särskilt där alliansen har bestämmanderätt.

När det gäller utförsäljningen av kommunala och statliga bolag handlar det om att kommunen eller staten tappar kontrollen över verksamheten. Ett exempel är SBAB som är en nagel i ögat på banker därför att man haft en hämsko för kunden dåliga marknadsvillkor på in- och utlånging, särskilt har det gällt utlåning till mindre bemedlade och socialt riktiga bostadsprojekt. Det är naturligtvis häftigt för bankerna att sluka denna udda företeelse. Ett annat exempel är Svenska Spel, som utsatts för en hätsk kampanj i borgerliga tidningar, men som garanterat att spel erbjuds svenska folket i rimlig omfattning samtidigt som de värsta avarterna begränsas och vinsterna återfördes till svenska folket, särskilt genom stöd till ungdomsidrotten och arbete mot spelberoende. Slukas detta av de råa internationella spelbolag tappar vi alltså detta. Dessutom faller arbetsmarknadsmässiga fördelar och vinster bort. Men återvänd gärna till Friedman och kolla källan för alliansideologin.

För mig finns det bara en adekvat beskrivning av detta och det är förskingring. Hade det rört sig om förvaltning av annans egendom hade förskingraren själv dessutom gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman i det att förskingraren inte i varje särskilt fall tillfrågat ägaren om försäljning fick ske. Det är nämligen helt uppenbart att politikerna som genomför dessa utförsäljningar inte har svenska folkets uttryckliga mandat för utförsäljningen av offentlig egendom. I inget annat sammanhang är det nämligen tillåtet att rea ut någons förmögenhet efter bara allmänt tal om detta.

För att knyta an till inledningen så är för alliansen allt det som är idealet för en god borgerlig väljare något dåligt hos det offentliga. Kanske är det senare en naturlig följd av det tidigare enskilda perspektivet. På något sätt står ju klipparegoismen i motsatsställning till solidaritet. Omvänd-robin-hood... ja, och vill ni veta den ideologiska grunden så är det råkapitalisten Milton Friedman som spökar.

Sjukkassan för känsligt ämne för borgerlig dagspress!

"Denna blogg är inte godkänd av borgarpressen utan uttryck för en sann yttrandefrihet", skrev jag i går apropå dagspressens annonskampanj om tryckfriheten. Då skrev jag att dagspressens funktion att hålla koll på den centrala regeringsmakten fungerar p.g.a. den borgerliga pressens dominans endast när regeringsinnehavet anförtrots socialdemokratin. Däremot har all väsentlig ideologisk granskning upphört när allianspressen skall granska alliansregeringens fögderi. Detta bekräftas dramatiskt av dagens politiska händelser.

I dag diskuterades i riksdagen sjukkassans framtid med en rad drastiska ändringar. Förutom att reglerna skulle beslutas i dag så skall de träda i kraft redan 1 juli. Så bråttom är det att klämma åt de fattiga att sjukkassan knappast ens hinner få fram adekvata rutiner. Och vad läser man då i tidningarna?

I moderata Svenska Dagbladet handlar ledarna om ofräscht kött och att maten är onödigt dyr.

I folkpartistiska Dagens Nyheter om den historiska möjligheten att fixa matkrisen .

I DNs lillasyster Sydsvenskan ger man LO en skopa ovett för kravet att man skall avvakta med att godkänna EUs nya fördrag tills utredningen är klar om konsekvenserna för svenskt vidkommande av den så kallade Lavalldomen. "Ingen känsla för proportioner" skriar Sydsvenskan i falsett. Man kallar det för utpressning och annat hemskt att värna om vår kollektivavatalsrätt och att facket även i fortsättningen skall kunna stoppa lönedumpning! Man undrar i sitt stilla sinne vem det egentligen är som saknar sinne för proportioner och har svårt att få grepp om den verklighet som gäller för det arbetande folket.

Liberala Expressen slår ett slag för att att Victoria skall få välja, en nog så angelägen liberal politisk fråga.

Borgerliga Göteborgsposten fördjupar sig i att moderata väljare ger "Godkänt för Reinfeldt".

Socialdemokratiska Folket skriver om att "Orättvisorna ökar" apropå sjukkassereformen som alliansen drev igenom i dag i Riksdagen.

Likaledes socialdemokratiska Värmlands Folkblad skriver under rubriken "Tryggheten urholkas". Man talar om "stora försämringar i sjukförsäkringen. Någon debatt i ämnet har regeringen inte velat ha. Under parollen ”största möjliga tystnad” ska ett dråpslag i dag riktas mot en av grundstenarna i välfärdssamhället."


Norrländska socialdemokraten talar om "Kyligare klimat för långtidssjuka"

Aftonbladet skriver "Sjukt beslut om sjukkassan": I dag fattar riksdagen beslut om regeringens förslag till nya regler i sjukförsäkringen. Trots den storm av kritik som förslaget väckt kommer riksdagen att klubba igenom regler som bland annat leder till att fler sjukskrivna blir arbetslösa och att människor tvingas ut i utanförskap. Sverige blir kallare och hårdare.

Den som är sjukskriven riskerar redan i dag att bli av med jobbet. Med de nya reglerna försämras villkoren ytterligare. Kraven från Försäkringskassan blir tuffare och den som arbetsgivaren inte vill ha tillbaka efter sex månaders sjukskrivning måste söka nytt arbete. Alternativet är att söka hjälp hos socialen. Enligt en undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting gjort har hälften av landets kommuner redan i dag fått ökade kostnader för socialbidrag till följd av Försäkringskassans hårdare regeltillämpning. Med de nya reglerna riskerar utvecklingen att skena. Enligt SKL kommer ytterligare 10 000 sjukskrivna att tvingas söka hjälp hos socialtjänsten.

Här ser man ett ganska tydligt exempel på att vänstertidningar granskar och kritiserar centralmakten. Detta medan borgerliga tidningar söker efter ämnen i skyn för att fortsätta tigandet om den omvända robin-hood som nu med accelererande storlek och fart skall öka klassklyftorna i samhället. Visst är det väl ganska märkligt att inte en enda borgerlig tidning nämnt ett ord på ledarsidan om sjukkassebeslutet som verkligen ökar utanförskapet för stora grupper i det svenska samhället. Något som ju en del allianspolitiker i vart fall ordade om i valet. Jag menar att det är anmärkningsvärt även ur demokratisk synpunkt detta med den borgerliga dagspressens allianstystnad. Att dessa journalister inte skäms ögonen ur sig.

Tyttebaer, lingon och annat hyckleri

Jo, tyttebaer, lingon i alla Mögeltönder kommuns rabatter och alla kommuninvånare från borgmästaren som skall överlämna ett mindre byggnadsverk från kommunens skattebetalare till Sonja Nielsen på "Mormors lilla Café" som bakat tårtor "en fluffig sak med bl.a. hallon, dajm och chokladglasyr med guldströssel", allt för att en prins Joachim av Danmark hittat en fransk brutta som han skall äkta i byns kyrka och som skall slå sig ner på Schackenbergs slott inom kommunen. Kan man tänka sig ett smetigare uttryck för det rojalistiska hyckleriet, chokladglasyr med guldströssel, jo jag tackar jag och skattebetalarna som skall ge dyra gåvor till dem som redan har allt. Lön och gratis slottsbostad med den enda arbetsuppgiften att klippa ett och annat band och med blå kunglig sperma avla avkomlingar i danska regentätten. Det är en dyr avelspremie danska folket betalar och snart bär det väl till för oss också med våra giftasvuxna prinsar och prinsessor. Förresten så är det tydligen undantag för kungliga när de gifter sig med invandrare, ty vad jag vet så får vanliga danskar som gifter sig med invandrare bosätta sig i Skåne eftersom de inte är välkomna i Danmark, där ju annars Pia bestämmer var skåpet skall stå. Sagobröllop, jo pyttsan bara ett kladdigt hyckleri som naturligtvis är stornyhet i alla media. Naturligtvis gällde detta ett heluppslag i Sydsvenskan 24/5. Och i Mögeltönder väntar man en invasion av 10.000 pers - man undrar vilka töntar det är som skall kolla in avelshistorien.

På ledarsidan odlades ett annat hyckleri under rubriken "1+1+1=2". Sydsvenskan har nämligen lagt karbon på ett tema och odlat det sedan alliansregeringen tillträdde och började sondera terrängen inför valet 2010. Temat är ständiga angrepp på vänsterpartiet och Lars Ohly. Trots att Hermansson redan på 50-talet sa ifrån till dem som såg på Sovjet med beundran "att nån djävla ordning får det vara" och trots att Sovjet de facto försvunnit ut ur historien så vill man fortsätta att odla kommunistskräcken. Man skulle kunna förstå om det vore nån gammal socialdemokrat som trodde sig därigenom kunna vinna över någon röst röst från vänsterpartiet. Men den högborgerliga Sydsvenskan? Självklart är Sydsvenskans intresse inte likartat. Nej, naturligtvis det handlar om att försöka preventivt skjuta sönder regeringsunderlaget för en ny socialdemokratisk regering.

Särskilt orolig blev man nu av Marita Ulvskogs försöksballong där hon gick ut med att det enda naturliga är en samlingsregering mellan de tre, socialdemokraterna, miljö- och vänsterpartiet. Man åberopade alla tidigare partiledare från Olof Palme via Ingvar Carlsson till Göran Persson som "med rätta bekämpat både nazism och kommunism" och frågade retoriskt om Mona Sahlin ville "verkligen bli den förste s-ledare som släpper in vänsterpartiet i en regering?". Det är bara så patetisk när Sydsvenskan ger sken av något slags renlighetsiver för Mona Sahlins räkning - och därmed drar undan mattan för hennes regeringsunderlag. Dessutom är naturligtvis så att Sydsvenskan som obetingat håller på högerregeringen med sitt gynnande av de besuttna i Sverige blir orolig över vänsterpartiets inverkan på socialdemokratin, nämligen en mindre dragning åt vänster.

Men det är inte nog med det ty egentligen skulle rubriken för ledaren vara 1+1+1=1. Ja, vänsterpartiet duger ju inte i Sydsvenskans ögon. Men även mot miljöpartiet påstår Sydsvenskan att det finns graverande skäl. Enligt Sydsvenskan är nämligen många fackliga socialdemokrater "misstänksamma mot miljöpartiet som inte intagit 'rätt' position i fråga om a-kassa och arbetsrätt".

Så egentligen är det enligt Sydsvenskan enklast om socialdemokraterna förblir ensamma. Med ett par illistiga klargöranden så står Mona Sahlin där solo!! Och när det är klart så kan man slå även mot socialdemokratin eftersom man på vänsterkanten inte ens lyckats bilda en allians medan på den borgerliga kanten så är man så duktig med det. Är det inte fiffigt, så säg? Man är riktigt kluriga på Sydsvenskans ledarredaktion, ja överhuvudtaget bland alla högerregeringens vapendragare. Men skall vi på vänsterkanten verkligen svälja denna agenda?

Sjukt försvar av löftesbrott!

Sydsvenskan försvarar i dag (14/5) den styrande alliansens svek mot väljarna i Lund :

"... är det ett löftesbrott? Ja, tveklöst kommer många Lundabor att uppfatta saken så. Hittills har de borgerliga partierna bara infriat lite drygt halva den skattesänkning på 75 öre som de ställde i utsikt under valrörelsen 2006.
Är det något att göra stor affär av? Ja, tveklöst kommer den rödgröna oppositionen att göra sitt bästa för att utmåla Mats Helmfrid (m) och hans borgerliga kommunalrådskollegor som både hjärt- och ansvarslösa äventyrare som leker med kommunens pengar. Något annat budskap från oppositionen vore närmast att betrakta som tjänstefel.
Andra är kanske lite mer överseende. Kommunledningen kan ju – på goda grunder – hävda att förutsättningarna för att genomföra ytterligare skattesänkningar har förändrats. För närvarande växer kommunen i sällan skådad omfattning, vilket leder till ökade utgifter och ett växande investeringsbehov. Nya invånare kräver nya bostäder, vägar, skolor och annan service."

Vilka dessa andra överseende är är inte svårt att inse. Först i kön av överseende och överslätande finns den tidningspress som skall hålla tummen på ögat på politikerna och se till att de sköter sitt värv. Det enda tidningen kritiserar är att allianspolitikerna försökt försvara sig med att de inte nämnt några "säkra siffror i valprogrammet". Nej, enligt Sydsvenskan borde man presenterat "kovändningen som ansvarsfull och förutseende". Hur långt i dåligt taskspeleri får en tidning gå? Hur vitt får man göra våld på sanning och moral bara för att försvara politiker av samma ull som man själv?

Sakförhållandet är ju nämligen detta att allianspolitikerna i Lund lovat väljarna stora skattesänkningar för att ta makten. Att en politiker räknat med att en expanderande stad som Lund inte skulle växa till i storlek med ökande behov av nya bostäder, vägar, skolor och annan service är inget försvar utan istället en brist på insikt som borde renderat politikern att för evigt föras ut från den offentliga scenen. Och detta har tidningen mage att föreslå som försvar för löftesbrottet. Man bara konstaterar att tidningens lojalitet mot det egna politiska lägret överskrider allt rimlighet. Och vilka är det som tidningen lämnar sticket? Jo, läsarna och alla lurade väljare.

Så korkad som tidningen påstår kan nu ingen politiker vara. Nej, det är självklart att en lundapolitiker av vilket politiskt slag det vara må räknat med den egna kommunens framåtskridande och planerat de kostnader detta medför. Därvid avtäcks den enda rimliga sanningen, nämligen att allianspolitikerna insett de ökande utgifterna för framtiden men i syfte att vinna väljarna för sin politik mörkat utgiftsökningen och populistiskt i valet angett skattesänkningar som ingen ansvarsfull kommunledning skulle kunnat förverkliga. Men detta är för svår sanning för den den borgerligt köpta Sydsvenskan, den "oberoende liberala" His Masters Voice.

Högerregeringen levererar och borgarpressen lägger dimridåer.

Kanske ni skrattar lika gott åt detta med det "nya arbetarpartiet" som jag. Dvs hos mig är fastnar skrattet i strupen när man ser hur högerregeringen ivrigt påhejad av den borgerliga pressen konsekvent genomför förbättringar för de rika och besuttna på de behövandes bekostnad, säljer ut vår gemensamma egendom för att underminera ett framtida välfärdssverige och slår fler slag för att försvaga facket samtidigt som man bevarar förmånerna för Svenskt Näringsliv.

Ni har väl hört hur Littorin och Reinfeldt försöker överträffa varandra med att "hålla på facket". T.o.m. Borg lurades av något krystat om detta i en lördagsintervju med Ekot för någon tid sedan. Det låter snart lika ihåligt som darren på stämman under valtalen om "utanförskapet". De i utanförskap med små ersättningar har man ju t.o.m. placerat i en särskild beskattningskolumn där man tar ut ett extrahårt skatteuttag - i högerregeringens Sverige är det liksom uppochnerpåvända världen. Och i borgarpressen så håller man masken och fortsätter att berätta sagan om Kejsarens nya arbetarkläder.

Har ni sett siffrorna
184.688

förut? Ja, de har de sista dagarna förekommit i alla borgerliga tidningar under rubriker som "Fritt fall för facket", då totalt 184.688 personer lämnade sitt fackförbund. Värst var raset för LO. När LO-förbundens medlemsstatistik för 2007 var klar syntes för första gången den fullständiga bilden av flykten från facket. LO förlorade 129.413 medlemmar (som hela Uppsala), TCO 49.373 (motsvarande Sundsvall) och Saco 5.902 (Gnesta). Allra sämst gick det för LO-förbundet Hotell och restaurang som förlorade 18,9 procent av medlemmarna. Det tycks alltså som om de förbund som drabbats hårdast är de som organiserar anställda i typiska låglöneförbund. Deras medlemmar är ofta unga, visstids- och deltidsanställda och känsliga för kostnadsökningar. För LO betyder 129.000 tappade medlemmar att organisationen går miste om 1,9 miljoner kronor varje månad. LO har redan börjat skära ned på sin organisation och försöker samarbeta mer med förbunden. Detta alltså en direkt följd av omläggningen av a-kassan från solidarisk till fackvis finansiering så att de med högst arbetslöshet får högre försäkringspremier och dessutom borttagande av avdragsrätten för fackavgifter, vilket för dem som lever på marginalen inneburit att lösningen att gå ur varit den enda möjliga.

Nå, vad innebär detta? Jo, att facket tappar i auktoritet då man inte har mer än en begränsad del av arbetstagarna bakom sig. Dessutom blir fackets hjälp till utsatta grupper sämre i och med nödvändiga personalnedskärningar. Och snart är en ond cirkel i gång då missnöjet med den begränsade assistansen föder grogrund för ytterligare avhopp. Dessutom kommer minst var fjärde arbetstagare att vid kommande sämre tider vara hänvisade till socialbidrag vid arbetslöshet - m.a.o. utanförskapet har ökat katastrofalt genom högerregeringens åtgärder.

Vem tjänar på detta? Jo, naturligtvis motparten i förhandlingarna, nämligen Svenskt Näringsliv. Urban Bäckström prisar naturligtvis vännerna i regeringen som försvagat facket. Det var ju en del av den dolda strategin inför valet 2006. Förmodligen talar man nu friskt med Maud och Jan att trycka på om uppluckringar i arbetsrätten vilket väl förmodligen är nästa steg. Kanske kan man t.o.m. hjälpa dem med ett handtag att lägga upp strategin med psykologer och marknadsföringsfolk som man gjorde vid alliansmakeovern.

Så här beskriver chefredaktören Per Anders Linder 2/3 i SvD skeendet: Det socialistiska systemskiftet var undantaget, det unika Sverige är inte längre så unikt. Bärande tankar hos regeringen bryter tvärt med vad som gällt sedan 1970-talet men återknyter till en tidigare, framgångsrik linje. Den svenska traditionen vilar tryggt i de borgerligas händer.

Jo, det där med borgerlig trygghet har vi ju sett mycket av, exempelvis vem var det som fick röja efter borgarnas förra mellanspel med räntekrisen? Var det 500 % när den var som högst? Sedan undrar man ju vad det är för "tidigare, framgångsrik linje" - var det möjligen högerministärerna före allmänna rösträttens tid, då militiären inkallades mot fackföreningsrörelsen? Det var naturligtvis enklare när de rika utan att buktala om "nytt arbetarparti" och utanförskap och utan att huttla kunde gynna sig själva. Förr var ju politiken som dagens stämmor i storbolagen där exempelvis LMs styrelseordförande tillskansar sig en lön på 3.750.000 kr plus olika bonus och där övriga gänget är välbetalda styrelseledamöter trots att de på annat håll har lönesatta arbeten - man kraffsar varandras ryggar och ger varandra bra betalt. Så skall det naturligtvis vara i politiken också om man får fatta SvD rätt.

Och vad drar vi för slutsatser av detta? Eftersom större delen av dagspressen fungerar som Husbondens röst och allt som rör socialdemokratiska initiativ silas genom ett alliansfilter så pågår en manipulering av det fria ordet. Vi måste alltså på något sätt försöka komma igenom den spärr som allianspressen utgör mot en juste nyhetsförmedling. I detta är bloggandet och exempelvis Dagens Arena samt Public Service nödvändiga hjälpmedel. Det gäller att kämpa för att 2010 blir en dundrande valförlust för högeralliansen och att ett fast underlag skapas för Mona Sahlin att bilda en ny folkligt förankrad regering.

Patetiska, borgerliga ledarskriverier ...

Tuggar vidare på gammal skåpmat på en hel helsida gör Per T. Ohlsson i dagens 24/2 Sydsvenska under rubriken "Förnyelse med förhinder". Litet patetiskt beskrivs den borgerliga ledarskribentens vardag med ständigt ökande opinionssiffror för oppositionen: Nyligen tändes hoppets låga för den borgerliga alliansregeringen. Under de två första veckorna i februari visade tre opinionsmätningar - från Sentio Research, Demoskop och Skop - att gapet mellan blocken hade minskat. Men lågan slocknade lika plötsligt som den tänts. För en vecka sedan publicerades Sifos senaste väljarbarometer. Gapet mellan de fyra regeringspartierna och den rödgröna oppositionen är rekordstort: 19,4 procentenheter. Hur rökt är Fredrik Reinfeldts moderatledda regering nu när en tredjedel av mandatperioden har avverkats? Rökt. Uttrycket är hämtat från den annars försiktige statsvetarprofessorn Sören Holmberg i Göteborg. "Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt", sade han vid Statistiska centralbyråns demokratidag i höstas. Då, ett år efter den borgerliga valsegern, var avståndet mellan blocken 11,4 procentenheter, enligt Sifo. Idag är det nästan dubbelt så stort.Historiska mönster talar för att Holmberg gör en korrekt bedömning. I de flesta riksdagsval sedan andra världskriget har sittande regeringar tappat väljare, i genomsnitt 2 procentenheter. Med tanke på gapets storlek och den ganska knappa segermarginalen 2006 framstår det som osannolikt att alliansen vinner valet 2010. Osannolikt. Inte omöjligt. Sören Holmberg pekade, indirekt, på en öppning för alliansen när han i Svenska Dagbladet kommenterade socialdemokraternas högsta Sifonotering sedan 1994 - 45,5 procent: "En av huvudförklaringarna är att Mona Sahlin och s-ledningen är smarta nog att inte ha en utmejslad politik i alla frågor. De ligger lågt. Då kan människor önsketänka om att socialdemokraterna skall hamna där de själva står." Den effekten upphör i samma ögonblick som socialdemokraterna konkretiserar sin politik... (vilket leder till summeringen i slutet av helsidan:) När förnyelsen uteblir - då vänder vinden. Nej, det är inte säkert att det blir så. Det är inte ens troligt att det blir så. Men det kan bli så. Se där, ännu en liten låga i alliansens självförvållade mörker.

Långa avsnitt omtuggas kritik av socialdemokraternas roll som opposition där man "bara kritiserat regeringsförslag och avfärdat dem på närmast reflexmässiga grunder". Det säregna i PERTEs argumentering är att han inte vill förstå det enkla faktum socialdemokraterna tycker att det är lagom höjd på ersättningen i a-kassan då är det ju klart att man säger nej till regeringsförslaget om att sänka - det är ju liksom inte så mycket orda om. Samma sak med de rikas avdrag för sina hushållsnära tjänster, som bara skall bort, eller förmögenhetsskatten, som bara skall tillbaka, eller fastighetsskatten, som bara skall differentieras så att slottsherren får betala åtskilligt mer än egnahemsägaren.

Sedan är PERTE missnöjd med att "först vid kongressen 2009 ämnar partiet presentera en heltäckande politik" och att den förnyelse, som Mona Sahlin står för, tycks ha kommit av sig. "Att döma av de tongångar som nu hörs inifrån partiet kommer socialdemokraterna att gå till val 2010 med ungefär samma politik som 2006", dvs Göran Perssons politik.

Vad borgerliga ledarskribenter har så svårt att förstå är att socialdemokratin inte är ett toppstyrt parti, så att man kan göra som moderaterna, som fick näringslivet att anställa ett antal psykologer, marknadsförare och PR-konsulter att ta fram ett program som låg så nära socialdemokratin som möjligt på vissa punkter samtidigt som man maskerade att förslagen gynnade de rika. Det gällde att servera ett för ögat aptitligt smörgåsbord. Tyvärr struntade man i att ge kocken instruktioner om hur måltiden skulle tillagas. Det enda väsentliga var att det såg aptitligt ut inte hur det smakade. Detta smörgåsbord sålde man sedan PR-mässigt in och påtvingade sin egna väljare det utan att se hur det överensstämde med den egna grupperingens matkultur. Det gällde nämligen inte föda utan makten. Det gällde att till vilket pris som helst bli vald. Även till priset av den egna själen.

Vi socialdemokrater gör inte på det sättet. Visst kan vi ta goda skäl för att modifiera förslag. Grunden är att vi inte utgår från toppen utan från de enskilda partimedlemmarna, vilket sker genom rådslagen. När PERTE påstår att Mona Sahlin står för förnyelse är det en förenkling som leder tanken fel, ty vad Mona lovat är förnyelse i den riktning som medlemmarna vill. Hennes poäng, som PERTE mfl missat, är att hon lovat en ny ledarstil, där ledaren verkligen lyssnar på partiet - en gammal tradition inom socialdemokratin, som Per-Albin, Tage, Olof, Ingvar odlade. Så den närmare utformningen får alltså anstå till dess rådslaget visat vägen. Men detta med demokratisk ledning av ett politiskt parti är tydligen något som är obegripligt för de borgerliga. Kanske är det den egna verkligheten med alliansskapelsen är ett hinder?

Sedan är detta inte en så stor brist, som PERTE och andra borgerliga ledarskribenter försöker göra det till, eftersom, som jag skrivit åtskilliga gånger på denna blogg, den enskilde väljaren i stora drag vet var socialdemokratin står i alla väsentliga politiska frågor. Vi socialdemokrater är nämligen inte intresserade av att ta för oss av högerregeringens godbitar - om det nu finns några - utan det gäller faktiskt att i görligaste mån återvända till traditionell socialdemokratisk politik med arbetet i centrum. En liten fingervisning ger ju dagens opinionssiffror: i vart fall är det inte högerregeringens politik för arbete och ekonomi som är något attraktivt. Att som PERTE gör analysera socialdemokratin uteslutande med vägledning av Göran Perssons memoarer kan inte leda annat än fel.

Vad som härefter återstår för PERTE att glädja sig åt är att högeralliansen kan skrämmas med kommunistspöket i nästa val eftersom Mona Sahlin skulle vara beroende av samverkan med Lars Ohly för att åstadkomma en vänsterregering. Nu är det ju så att de sista opinionssiffrorna översatta till mandat ger 190 mandat för en S+MP-regering med oppositionens 139 och vänsterpartiets 20. För första är det alltså inte nödvändigt med vänsterpartiets medverkan i regeringen och för det andra så lär en sådan inte medföra svårigheter då man står på samma yttersta värdegrund, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist. Men det vore fel att missunna högeralliansen skamgreppet med sina kommunistspöken. Vad har man annat att ta till? Vänsterpartiet är f.ö. mer demokratiskt än moderaterna eftersom vänsterpartiet också tar fram partiets inriktning efter diskussion bland partimedlemmarna medan moderaterna genomför toppstyrd revolution med hjälp av näringslivets psykologer, pr och marknadsfolk. Något motsvarande moderaternas och alliansens toppstyrda "makeover" skulle vara helt omöjligt inom något av de tre oppositionspartierna. Det är något för PERTE att bita i. Men det äpplet är nog för surt. Smakar bittert som rönnbär.

Nej, den "lilla lågan i alliansens självförvållade mörker" var noga bara en synvilla betingad av de rikas högerdrömmar att få fortsätta att styra Sverige till sin egen fördel.

Voff, voff, Reinfeldt

Voff, voff, Reinfeldt är den ledare som Sydsvenskan publicerade den 17 februari 2008 00:03:
Varför, undrade programledaren i SVT:s Rakt på med K-G Bergström i tisdags kväll, tycker väljarna att du ofta ser ut som en ledsen hund? Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) ville inte kännas vid hundliknelsen. Dessutom förnekade han att den borgerliga fyrpartiregeringen håller på att sjabbla bort chansen att bli återvald: ?Det kommer inte att avgöras förrän i valet 2010.?Statsministern har givetvis rätt om september 2010. Inte nog med det. Läget för alliansen är inte så nattsvart som det gärna påstås...Det finns i själva verket en rad omständigheter som talar för den borgerliga fyrklövern. Några väljarbarometrar har antytt att en svängning i opinionen kan vara på gång. Enligt Demoskop har gapet mellan blocken på en månad minskat från 19 procentenheter i rödgrön favör till mindre än 14. Dock har de borgerliga fortfarande en tuff opinionsmässig uppförsbacke...

Men redan den 16 februari vid 21-tiden - alltså drygt ett dygn för ledaren ovan - publicerade Göteborgsposten följande

Rekordstort gap mellan blocken - Båda de största partierna, s och m, går framåt i månadens GP/Sifo-mätning. S får sitt ökande stöd från ungdomen, m gillas av de äldre.
Socialdemokraterna får stöd av hela 45,5 procent av väljarna. Det är den högsta siffran s uppvisat sedan oktober 1994, direkt efter vinstvalet den hösten. Då nådde man 46,3 procent. Gapet mellan det rödgröna och det borgerliga blocket växer till rekordhöga 19,4 procent. S får sitt växande stöd från två håll. Ungefär hälften överger de borgerliga partierna, den andra hälften lämnar soffan. S behåller också sitt övertag i storstadsområdena, även om det fortsatt är mycket knappt i Stockholm där man förlorade i senaste valet. Det är i hög grad bland de unga som s har framgång. Tittar man på åldersgruppen 18-23 år så stödjer en dryg tredjedel, 36,4 procent.

Det är helt uppenbart att ledarskribenten på Sydsvenskan inte kan ha undgått nyheten om Sifomätningen. Vad Sydsvenskan ägnar sig åt är vad jag kan förstå alltså rena nyhetsförfalskningen.

Saken blir inte bättre av att man tydligen inte fattar vad opionssiffrorna handlar om när Sydsvenskan fortsätter ledaren med: Mona Sahlin, statsminister. Thomas Östros, finansminister. Urban Ahlin, utrikesminister? En socialdemokratisk anrättning som dekoreras med lite grönt, kanske med Maria Wetterstrand (mp) som miljöminister. Lägg därtill att Lars Ohlys kommunismanfrätta vänsterparti kanske måste tas med i en rödgrön regering. Hur många jublar?

Man skulle kunna rada upp varenda namn i högerregeringen och fråga sig samma sak, nämligen Hur många jublar? En tankeställare är att väljarundersökningarna faktiskt gett ett litet mått på jublet - eller snarare bristen på entusiasm när det gäller högerregeringen.

Samtidigt visar detta ledarskribentens yttrande hur ytlig den politiska bedömningen är på Sydsvenskans ledarredaktion. Man ser bara till person och inte till den faktiska politik som de olika persongallerierna står för. Vad högerregeringen står för är visserligen ganska klart alltifrån försöken att klämma facket samtidigt som man kallar sig arbetarparti till alla genomförda åtgärder att försämra för dem som har minst samtidigt med alla åtgärder att förbättra för de som har mera, ja t.o.m. mest. Som jag tidigare (14/2) skrivit på denna blogg "Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?" så är det bara de borgerliga ledarskribenterna som undrar över vilken politik i olika sammanhang som en vänsterregering skulle driva. Väljarna har nämligen klart för sig att Mona Sahlin, Thomas Östros, Urban Ahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly också för den delen står för en politik som värnar om de små i samhället, en mer rättvis politik. Om man är borgerlig spin doctor så vågar man nog inte ens ställa den frågan till väljarna beträffande någon enda av högerregeringens ministrar.

Voff, voff, Sydsvenskan! Har Husbonn inte sagt åt dig att inte skälla i tankedimma?

Tvekar någon på vilka Mona Sahlin skall ha ihop det med?

Företrädare för högeralliansen och alla deras vapendragare på de 100 borgerliga dagstidningarna med 3.000.000 gör sitt bästa för att ställa frågan med vem skall Mona Sahlin regera om hon får chansen 2010. Ja, en del slår brösttoner och förklarar att det är oanständigt om väljarna inte får reda på vilket alternativ som gäller.

Jag tror att de borgerliga megafonerna har i grunden fel. Ingen väljare är det minsta tveksam om att det blir en vänsterregering med något inslag av vänsterpartiet och miljöpartiet. Hur detta kommer att utformas och med eventuella ministerposter får naturligtvis valutslaget utvisa. Jag tror inte heller att man är det minsta tveksam om vad för politik man kommer att föra. Även om flera väljare kommer att bli otåliga i väntan tills ekonomin räcker för att genomföra de återställningar som behövs för att alla återigen skall kunna trivas i välfärdssverige. Detaljerna kommer naturligtvis att fastläggas vid senare regeringförhandlingar. Men ingen, ja jag säger ingen väljare tvekar på att därmed åren med omvänd-robin hood är definitivt slut. De rika har haft sin regering nu är det vanliga svenskar som tar över.

Dessutom höjs alliansprogrammet inför valet 2006 till skyarna. Det var ju bara ett enda stort snömos med slogans som visserligen på några enstaka punkter gav en antydan om riktningen, allt upphausat av den borgerliga pressen som underlät att utöva sin journalistiska plikt att ställa frågor göra analys. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man påstår att där fanns ett färdigt program. Och på de punkter där enskilda partier profilerade sig så visade sig löftena var ganska luftiga när de senare ställdes inför högerregeringens kalla förhandlingar. Ta det stackars Kristdemokraterna som lovade fastighetsskatt på max 2000kr som blev 6000 och låt oss mörka samma partis löften om bensinskatt eller i abortfrågan.

Om det nu vore bra för vänsterlaget att redan nu ställa samman ett gemensamt vänsterprogram så som den borgerliga pressen ropar efter, så kan man fråga sig om de borgerliga skriverierna sker av välmening? Är man helt plötsligt bara snäll?

Frilandsjournalisten Anna Unsgaard ger i en artikel i Sydsvenskan 13/2 under rubriken "Lars Ohlys ursäkter håller inte" en fingervisning om det taktiska spelet. Anna Unsgaard är ingen vanlig "frilandsjournalist" då hon växlar mellan journalistiken och att vara talskrivare och politiskt ansvarig hos Fredrik Reinfeldt och då hennes man har fast anställning med samma funktion hos Anders Borg. Kan man tänka sig att något kommer från de slutna rummen där högeralliansens planer smids? Eller vad är det Anna Unsgaard suttit med maken, Anders B och Fredrik R och pokulerat ihop?

I artikeln frågar Anna Unsgaard insinuant om Mona Sahlins "motstånd att ge besked i regeringsfrågan" beror på att hon inte vill stå för svaret, "att låta svenskarna styras av bland andra den förre kommunisten Lars Ohly" Ränkerna inne i stats- och finansministerns slutna rum är m.a.o. att antingen skälla på Mona Sahlin därför att hon inte redovisar "med vem hon vill regera" och om hon gör det skälla på samma Mona Sahlin för att "hon vill regera ihop med en kommunist". Vilken finurlig rävsax!

Men inte nog med detta ty av artikelns ung 80 rader så handlar 60 om kommunistregimernas blodsdåd i olika terrorregimer främst Sovjetunionen, som var först att hitta på koncentrationsläger (vilket är fel ty det var en högerregering i gamla Sydafrika). Till Gulag skickades ca 30 miljoner ryssar, varav uppemot 3 miljoner dog... arbetsläger som slavar... svält tortyr kommunistterror... oräkneliga som dog av svält ... osv osv. Javisst är detta sant och en hemsk historia. Men vad har det med vänsterpartiet och Lars Ohly i dag att göra?

När jag själv en gång för 30 år sedan var med i Vpk så hade redan Jörn Svensson och Carl-Henrik Hermansson i grund gjort om det svenska Vpk. I studiecirkeln så läste vi socialistisk grundbok och Jörn Svenssons bok "Socialismens förnyelse. Om vår tids nödvändighet". Det var fråga om att socialism skulle byggas i demokrati och frihet, genom den sorts självständiga rörelse underifrån som präglade arbetarrörelsen i dess början och som senare fördes vidare av kvinnorörelsen, miljörörelsen och den internationella solidaritetsrörelsen. Jag skulle aldrig ha gått in i ett parti som förespråkade revolution och "arbetarnas dikatur". Och det fanns flera revolutionära alternativ att välja på, vilket bl.a. Jan Myrdal kan mera om.

Men jag är nu sedan länge socialdemokrat men jag har fortfarande kvar den tanke som var bestämmande när jag anslöt mig till vänstern, nämligen att kakan skall fördelas mer rättvist mellan medborgarna. Den dag som socialdemokraterna agerar utifrån ett annat grundkoncept så vill jag inte vara med. Egentligen tror jag att det är detta som är så provocerande för borgerliga journalister - eller spindoctors typ Anna Unsgaard - nämligen detta att man som vänster företräder en annan syn än där den egna vinsten blir utslagsgivande. Man försöker med allsköns hemska skräckhistorier ta poäng på vänstern. Tänk om man skulle belasta högeralliansen med allt alla högerdiktatorer haft för sig, alla kungar och prelater och överklassövergrepp. Anna Unsgaard skulle säkert tycka att man överdrev. Och när det gäller övergrepp så räcker helt fullt ut vad högerregeringen åstadkommer i dag:

* angrepp på fackföreningsrörelsen genom borttagande av avdragsrätten och den gemensamma solidariska fionansieringen av a-kassan och - om Maud Olofsson får bestämma - uppluckring av kollektivavtalsrätten

* förmögenhetsskattens borttagande och fastighetsskattens utjämning till samma för slott och koja

* sjukkasseersättningens minskning och maximering med angrepp på avtalsfriheten

* utförsäljningen av vår gemensamma egendom för att underminera en framtida välfärdsstat och överföra så mycket som möjligt av det som präglat det offentliga Sverige i privata händer

Några exempel i klar Milton Friedmansk anda att gynna kapitalet på de svagas bekostnad. Som KD-Odell och Filippa R säger: allt skall vinstutsättas - dvs de pratar litet finurligt om konkurrens.

Vi behöver alltså inte gå till några krystade historiska jämförelser för att se var hjärtat på politiker finns i dag. Och Anna Unsgaard är bara en till journalist maskerad högerpolitruck.

Dimmiga tankar

I dag omgavs vi av ett töcken här i södra Skåne. Ja, man såg inte ens grannens hus annat än som en dov skugga. Tydligen finns det en mental dimma också. De två ledarna i Sydsvenskan i dag 8/2 är inte de vanliga helt strykande medhårs med tanke på regeringens verksamhet.

I huvudledaren frågas det "Hur tänker regeringen?" apropå förslaget att maximera sjukersättningen till 75 %, därvid privat försäkring skall räknas in. Här har man fått både arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna på sig. Genomför man det så får man förmodligen också EU på sig eftersom det lär vara en inskränkning av avtalsfriheten som strider mot gängse EU-praxis och mot ILOs konvention om avtals-frihet. Regeringen påstår att det skulle gynna arbetslinjen. Men som Sydsvenskan påpekar är det knappast troligt att en mindre sänkning av ersättningen skulle få långtidssjukskrivna att återvända till arbetet. En ny flopp är alltså på väg.

I en andraledare skriver Mats Skogkär om "Regeringens dunkla tankar" apropå beslutet om att ställa försörjningskrav vid anhöriginvandring, ett krav som skall falla bort först efter 4 år. Skogkär avrundar: "Fyra år är en väldigt lång tid för ett barn" var en av frågorna till ansvariga ministern Tobias Billström. Svaret gick ut på att det handlar om vilka avvägningar man vill göra: "Ska vi om tio, femton år när utanförskapet, bidragsberoendet, trångboddheten, segregationen och ungdomskriminaliteten har gjort sitt till, luta oss tillbaka och säga: men de fick i alla fall lov att komma hit?" - Låt oss lägga detta vid sidan av ett annat uttalande: "Den oansvariga och kravlösa svenska integrations- och invandringspolitiken har även gett upphov till segregation, rotlöshet, kriminalitet och ökade motsättningar." Här finns en - möjligen tydlig - gradskillnad. Men finns det också en artskillnad? - Det sista citatet är för övrigt hämtat från Sverigedemokraternas valmanifest 2006. En misstanke infinner sig: Regeringen vill minska invandringen. Däremot varken vill eller vågar den säga det rakt ut. Kommentar är överflödig.

Fastighetsskatteomläggningen blev visserligen ett gynnande av de rika väljarna men maximum blev mer än dubbelt så högt än vad som utlovats i valrörelsen. Få blev mycket glada men många blev besvikna och missnöjda.

Omläggningen av a-kassan med höjning av avgifterna särskilt för de utsatta låglönegrupperna har mobiliserat hela fackvärlden. Resultatet att 1,2 miljoner arbetstagare - var fjärde - står utan a-kasseersättning vid arbetslöshet kan leda till en social katastrof vid en kommande lågkonjunktur. Att åtgärden riktades just mot facket framgår av att avdragsrätten fär fackföreningsavgift i samma veva togs bort.

Ja, så var det då EUs torpedering av förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter. Det är ju inte så mycket mer att säga än att där desarmerades ett av högeralliansens huvudvapen för att försvara den s.k. arbetslinjen. Det andra vapnet i arsenalen var den i förra stycket berörda a-kasseomläggningen.

Vår gemensamma offentliga egendom skall ju reas ut i sann Friedmansk anda så att kapitalister - inte minst utländska - kan förse sig med våra sparade tillgångar. När jag pekar på "utländska" så är det enbart med tanke på att ägarrollen också innefattar möjligheter att montera ner hela eller delar av företag för att flytta dem utomlands. Man hävdar att man har svenska folkets stöd men opinionsundersökningar säger motsatsen.

Den orättvisa beskattningen som man infört för pensionärer, sjuka och arbetslösa har också drabbat de ekonomiskt värst utsatta grupperna i samhället. Man talar inte längre om att minska "utanförskapet" - en annan av valrörelsens PR-floskler.

När man sedan ser till hur arbetsmarknadsutbildningen, Komvux och kulturen avlövats med offentliga insatser för att privatiseras och vinstutsättas så kan man tala om en utarmning av situationen för dem som inte har det så fett.

Ja, listan skulle kunna göras längre. Men är det någon som fortfarande går i dimmisk ovisshet om varför högerregeringen, som i valet fick ett underlag av 48 % av rösterna, enligt undersökningar nu har ca 42 %. Motsvarande siffror för oppositionen är 46 % i valet och enligt undersökningar nu rekordhöga ca 52 %. I dag har oppositionen alltså en ledning med ca 10 %. Regeringens politik är helt enkelt det som gett utslaget. Då skulle man kunna fråga sig vad vet väljarna om oppositionen. Ja, man vet nog ungefär var oppositionen står - det är bara de borgerliga tidningarnas ledarskribenter som tillsammans med Reinfeldt tror att några större överraskningar blir svaret på frågorna med vem, hur mycket eller vad det nu var som Reinfeldt ville fråga.

Dimman börjar lätta och det är en ganska besvärlig verklighet som man då ser med allt vad den borgerliga alliansen lyckats stöka till med.

Högerregringens misslyckande: Var fjärde arbetstagare står utan arbetslöshetsskydd!

Ett år har gått sedan regeringen införde nya regler för a-kassan. En katastrofal utveckling är på väg. 1,2 miljoner arbetstagare av det totala antalet på 4,6 står utan ersättning om de drabbas av arbetslöshet. Under högerregeringens år 2007 lämnade 400.000 arbetstagare sin a-kassa. Orsaken är höjd medlemsavgift och borttagande av gemensam solidarisk finansiering av
a-kassorna.

Syftet med den extra medlemsavgiften, förhöjda finansieringsavgiften var att förstärka statsbudgeten med tio miljarder, att användas för jobbskatteavdraget.

Resultatet blev emellertid att man tagit in 7,75 miljarder kronor fram till och med november 2007. Dessutom finns anstånd med betalning på 254 miljoner kronor. På årsbasis blir det drygt åtta miljarder kronor, inte tio som var planerat. Regeringen förbisåg att människor helt enkelt lämnar a-kassan när avgifterna blir för höga. Då betalar man heller ingen avgift, varvid staten förlorar intäkter.

Tanken med att ta bort den gemensamma solidariska finansieringen och ha olika höga a-kasseavgifter är att facken skall hålla igen lönekraven för att på så sätt uppmuntra arbetsgivare att anställa fler. Arbetslösheten skall sjunka genom en "ansvarsfull" lönebildning.

A-kassorna är emellertid fristående föreningar, förvisso med koppling till ett fackförbund men utan möjlighet att påverka förbundets lönekrav. Dessutom finns sex a-kassor som helt saknar koppling till facklig organisation, till exempel Alfa-kassan, samt a-kassor som spänner över många branscher, till exempel Akademikernas erkända arbetslöshetskassa. Följden blev alltså inte den högerregeringen räknat med eftersom de nya a-kasseavgifterna inte påverkat avtalsrörelsen under 2007. Den har istället löpt på i gängse ordning.

Höjningen av a-kasseavgiften motiverades med att arbetslöshetsförsäkringen skulle bli mer "försäkringsmässig". Människor skulle känna en tydligare koppling mellan den premie man betalar och det man får ut vid arbetslöshet och mellan premien och risken för arbetslöshet i branschen.

Följden blev att efter en trend av ökande medlemskap som pågått i flera decennier med en topp i mars 2006 förvandlades i och med högerregeringens a-kassereform till massavhopp från a-kassorna. Drygt 380000 personer lämnade a-kassorna mellan januari och november 2007. Idag står mer än 1,2 miljoner människor utan inkomstskydd vid arbetslöshet.

När arbetslösheten drabbar landet återstår för dem bara att vända sig till socialkontoret för försörjningsstöd. Rapporter från många kommuner samt från kommunaltjänstemännens fackliga organisation SKTF vittnar om att situationen redan nu håller på att bli allvarlig.

Så kan vi inte ha det. Det förstår även arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m). Därför snabbutreds frågan om att göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Det går att göra rent rättsligt, men det innebär stora politiska bekymmer. Den dryga miljon människor som står utanför och där många har gått ur på grund av de höga avgifterna måste avtvingas en avgift som betalning för en försäkring som de inte anser sig ha råd med. För att inte ytterligare dränera de befintliga a-kassorna på medlemmar, måste avgiften dessutom bli högre än den högsta frivilliga a-kasseavgiften som idag är 433 kronor per månad.

Regeringens klåfingrighet med de nya a-kasseavgifterna, som var ett led i regeringens medvetna tanke att försvaga facket, är inte en politik som är ändamålsenlig eller välfungerande. De avsedda effekterna lyser med sin frånvaro.

* Lönebildningen påverkas inte.
* Staten får inte in de miljarder som man räknade med.
* Folk lämnar a-kassan.
* Regeringen har för framtiden undergrävt arbetslöshetsförsäkringen och dess organisation som i viktiga delar fungerade ganska väl.

Mats Skogskär har i dagens Sydsvenska 4/2 skrivit en för den tidningens ledarredaktion ovanligt sanningsenlig beskrivning av verkligheten under rubriken "A-kasseförvirring". Ledaren summerar: Det regeringen i första hand tycks vara på väg att lyckas med är att göra om inte alla, så åtminstone väldigt många, missnöjda. Det är ingen klok politik.

Detta måste anses vara dagens understatement, när man betänker vad högerregeringen trodde sig åstadkomma och vad som blev resultatet. Vid en sämre konjunktur, som lär vara på gång, så är det faktum att numera mer än 1,2 miljoner arbetstagare står utan a-kasseskydd vid arbetslöshet. Detta förebådar katatstrof för högerregeringens politik. Och för alla enskilda människor som högerregeringen ställer i utanförskap.

Desinformation i "oberoende liberal" dagspress

Man skulle kunna tro att sydsvenskans ledare i dag 3/2 "Ingen slagspåse" är skrivet av något alkoholiserat ringvrak med hänsyn till kvaliteten på textens sanningshalt. Ledaren sluddrar fram en halvsanning om Pär Nuder/Thomas Östros och Mona Sahlin som man tidigare försökt framställa som en sovjetisk utrensning i toppen på det största partiet. Ja, just det .. det som rätteligen varit en diskussion i den socialdemokratiska ledningen om förändringar som pågått i mer än ett halvår. I vilken diskussion Per Nuder deltagit och också erhållit flera erbjudanden om andra jobb. Se min tidigare blogg "Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring" den 25 januari.

Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.

Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.

Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.

Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.

Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.

Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?

Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?

För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.

Råkapitalismens apostel Milton Friedman sitter åter i högsätet!

Vem är det som sitter i högsätet på finansdepartementet hos alla liberala ekonomer som jobbar, alla hästsvansar och välsmorda trutar med ord om de små till trots. Jo, ett gammalt spöke...

1976 fick den amerikanska nationalekonomen och statistikern Milton Friedman ekonomipriset. Detta ledde till högljudda protester från den politiska vänstern. Friedman ville ha bort all statlig inblandning i ekonomin och kämpade mot keynesianismens blandekonomiska efterkrigsvärld. Friedman var emot alla former av statlig styrning, såväl av ekonomin som av den enskilda människan. Hans ledord var avreglering, marknadsekonomi, privatisering och nedskärningar av statligt engagemang. Olika typer av välfärdssystem, arbetsrättsliga reformer osv var röda skynken. Man kan tänka sig att det är Urban Bäckströms husgud.

I syfte att återföra staterna till en fria marknadsekonomi drev Friedman från Chicagouniversitetet sin lära. I boken Kapitalism och frihet formulerade han grundsatserna för den globala fria marknadsekonomin som i USA blev den nykonservativa rörelsens ekonomiska program. Nyliberala strömningar i Sverige kom också starkt att påverkas av Friedmans teser och återfinns bl.a. på SvDs, DNs och Sydsvenskans ledarsidor.

1) Regeringarna skulle avskaffa regler och regleringar som hindrade eller försvårade kapitalackumulation.
2) Regeringarna skulle sälja av alla statens tillgångar och privatisera alla företag och institutioner inom sjukvård, postväsende, skolor och universitet, äldrevård och omsorg, all offentlig service, arbetsförmedling, pensionsväsende osv
3) Regeringarna skulle göra stora nedskärningar i välfärdsstaten. All sjukvård och omsorg skulle bygga på försäkringar.
4) Alla priser och löner skulle bestämmas fritt av marknaden; varken minimilöner eller kollektivavtal fick förekomma.
5) Om skatter ansågs nödvändiga skulle de vara låga, och fattiga och rika skulle beskattas lika.
6) Alla skydd och rättigheter som arbetarkollektiv tillkämpat sig och alla offentliga tjänster som staten erbjöd för rätta till marknadens orättvisor skulle upphävas.
7) All egendom som byggts upp under årtionden i form av offentliga tillgångar, såsom en buffert eller för att försäkra att viss verksamhet bedrevs på ett etiskt godtagbart sätt, skulle exproprieras och säljas ut till privata för att i fortsättningen vara privat vinstdrivande verksamhet. Det betonades att alla offentliga tillgångar av principiella skäl skulle föras över i privata händer.

I det första skedet av den kapitalistiska expansionen var det kolonialismen som möjliggjorde den sortens rovgiriga tillväxt av vinsterna. Vi kan i dag se exempel på liknande efter Sovjets och övriga öststaters sammanbrott. Friedmans krig mot välfärdsstaten och den starka staten gav löfte om en ny källa till snabb rikedom - men den här gången handlade det inte om att erövra nya länder, utan om att bemäktiga sig själva staten och sälja dess affärsdrivande verk och offentliga tillgångar till ett lägre pris än de var värda. Härigenom skulle också den starka staten för all framtid vara åderlåten.

Det nu sagda är ett sammandrag av ett avsnitt i Naomi Kleins Chockdoktrinen, 2007.

Är det någon som lyssnat till Filippa Reinfeldt, Anders Borg, Maud Olofsson, Mats Odell, Maria Larsson eller Jan Björklund, ja till och med nu senast även när det gällde kulturen Lena adelsohn Liljeroth och möjligen känner igen något? Bara några exempel av den långa lista som finns:

* betr 1: förbudslagens upphävande (utförsäljning av sjukhus), upphävande av förbudet att ta mot försäkringspatienter
* betr 2: avknoppning av diverse offentlig bedriven verksamhet inom omsorg och sjukvård, även utförsäljning av akutsjukhus (Södertälje bl.a.)
* betr 3 nedskärningar av bidrag och höjning av avgifter i försäkringskassan, höjning av andra avgifter
* betr 4 så ropar både Centern och Fp på hårda tag, bl.a. skulle EG-domstolens dom utnyttjas och krossa facket och kollektivavtalsrätten.
* betr 5 så har förmögenhetsskatten avskaffats, fastighetsskatten ändrats så att slott och koja beskattas med i stort sett samma belopp, jobbskatteavdraget införts som medför att fattiga sjuka, arbetslösa och pensionärer får betala kostnaden till de som har det bra
* betr 6 den solidariskt finansierade a-kassan har ändrats så att arbetslöshetsutsatta grupper fått skyhöga avgifter, vilket medfört massavhopp så att 1,2 miljoner arbetstagare i dag står utan inkomstskydd vid arbetslöshet
* betr 7 Mats Odell och regeringen har nu aviserat utförsäljning av en rad vinstgivande företag. Man talar här om att staten av principiella skäl inte skall äga företag.

Och vem skall i frotsättningen sko sig på försäljning av alkohol? Och vad har dessa vinstmagnater för intresse av att vara restriktiva eller återföra vinster för rehabitering av de som inte kan hantera alkoholen? Alltså gamle Friedman i sin nyliberala prydno. Det offentliga, den starka staten skall utarmas. Arvet från tidigare förskingras.

Ja, statsministern försöker i olika sammanhang med hundlik blick släta över de värsta Friedmanska vändningarna: nej egentligen värnar vi om de små i samhället. Opinionen åsätter statsministeruttalandet ett korrekt värde.

Filippas sjukvårdspolitik är en risk för patienter!

Inte nog med att 1,5 miljard saknas i försvarets budget eller att inflationen inte varit så hög sedan 1993 (=tillväxten avstannar) utan nu kommer rapporterna om de risker som patienter utsätts för genom högerregeringens sjukvårdspolitik.

I Stockholm kommer larmrapporter om att flera patienter avlidit p.g.a. brister i akutsjukvården på högerregeringens regalskepp Stockholmsområdet. Man har haft sådana brister i organisationen att intensivvårdsplatser inte kunnat bemannas med utbildad personal. Detta har fått till följd att man varit tvungen att vägra intensivvård eller hänvisa behövande patienter till avdelningar där kompetens att ge intensivvård saknats. Detta är Filippa Reinfeldts experimentfält för olika borgerliga tankar om vård.

Filippa Reinfeldt, som är ansvarig för sjukvården inom Stockhomsregionen samt moderaternas talesman i sjukvårdsfrågor, intervjuades i Ekots lördagsintervju den 8 december 2007. I sammanfattning sa hon då att omläggningen av sjukvårdspolitiken i Stockholm syftade till att det offentliga sjukvårdskapitalet skall i så hög grad som möjligt säljas ut till privata vårdgivare. Vårdgivaren får - förutom sjukvårdskostnaden -vinsten betald av landstinget eftersom landstinget köper sjukvård av dessa privata vårdgivare. Hur detta skall ge billigare sjukvård är för mig en gåta utan svar. Man har långt framskridna planer - trots vallöftena från maken Fredrik R - att sälja ut bl a akutsjukhuset i Södertälje. Slutligen hade alliansen ingen erinran mot att rika ges gräddfil i vården genom att innehavare av privata försäkringar tas emot på sjukhusen med förtur. Man avser också att förutom att privatisera den faktiska vården även sälja ut själva planeringsverksamheten och administrationen.

Den överläkare, som nu intervjuades i samband med att en intensivvårdspatient i brist på plats placerats på en ortopedavdelning och avlidit, förklarade att detta är de prioriteringar vi dagligdags måste göra i och med att politikerna inte ger oss tillräckligt med resurser. Ett annat dödsfall med liknande historia skulle ha förekommit på det privata S:t Görans sjukhus också i Stockholm. Även flera andra riskfall har medfört att Socialstyrelsen nu begär in uppgifter från landstinget.

Naturligtvis kan det ske olyckshändelser i enskilda fall. Men att patienter dör eller får allvarliga skador därför att politikerna är så upptagna med denna ideologiska omorganisering av vården att man inte lyssnar på läkare och patienter och därvid allvarligt eftersätter patientsäkerheten är okristligt, cyniskt eller - som Alf Svensson uttryckte det - hjärtlöst.

Man kan påminna om vad Björn Elmbrandt skrev på http://www.dagensarena.se. "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm".

Och nu kommer alltså resultaten av att lönsamhetstänkandet tagit över sjukvården.

En annan allvarlig patientsäkerhetsaspekt av privatisering av olika enheter inom sjukvården fick en blixtbelysning i Lund. På Urologen vid universitetssjukhuset, där bl.a. prostatacancerpatienter behandlas, vägras vårdpersonalen att gå in i minst 12.000 journaler.

Det är journaler förda före årsskiftet i dataföretaget Alfas system. När Region Skåne från 1 januari 2008 ersatte detta system med ett annat så vägrade Alfa personalen tillträde journalbanken. Nu är Socialstyrelsen och Datainspektionen inblandade. Men de lär inte kunna lösa tvisten utan att Region Skåne för ytterligare dyra skattepengar "köper tillbaka" den journalinformation som finns på Alfas servrar. För närvarande svarar Alfa inte på brev och vill väl genom väntan trissa upp priset.

Tidigare fanns all datainformation på ett gemensamt delvis offentligägt bolag. Men nu är det ju privat konkurrens som skall gälla. Vi har ju en borgerlig regering och landstingsregim. Den borgerliga regionledningen kan nu äta av sin egen privatkapitalistiska soppa. Men man tycks samtidigt i denna ideologiska iver att "konkurrensutsätta", dvs vinstutsätta, all verksamhet fullständigt strunta i oss stackars patienter.

Högerregeringen skär ned stöd för att bekämpa hunger och fattigdom

Högerregeringens hela program är en omvänd robin-hood som syftar till att sänka skatter och öka inkomsterna för de rika och välbärgade och samtidig nedskärning på utgifter för omsorg om och ökning av avgifter för de mindre bemedlade. Detta gäller Sverige och på denna - med Alf Svenssons ord - hjärtlösa politik har väljarna svarat med ett opinionsras av sällan skådat slag. Samma ideologiska metodologi tillämpar högerregeringen internationellt. Redan tidigare har en rad länder som erhållit bilaterala bidrag fått dessa beskurna eller helt borttagna. Det började med att "bidragen" inte betalades utan användes till "skuldavskrivning". Skuldavskrivning innebär att beloppet istället för att gå till fattigdomsbekämpning går till att betala skulder som fattiga länder har till bl.a. Europa. Nu skär man dessutom ner bidraget till FNs utvecklings- och fattigdomsbekämpningsprogram UNDP med 80 miljoner kr.

Biståndsminister Gunilla Carlsson (m) skrev nyligen på Sydsvenskans debattsida och angav motivet till att UNDP "inte tillräckligt tydligt formulerat kravet på främjandet av mänskliga rättigheter".

Om det vore så att UNDP struntade i bidragsländernas förhållande till mänskliga rättigheter vore detta naturligtvis ett hedersamt skäl. Det enda rimliga vore emellertid i så fall att helt strypa UNDP-stödet och se till att bidraget kom behövande länder till godo på annat sätt. Vad som gör det än mer märkligt är att ett av UNDPs mest prioriterade områden är just arbetet att stärka de mänskliga rättigheterna. Detta borde istället alltså motivera en ökning av stödet. Men inget av detta sker vilket ger hänvisning om att det rör sig om samma cyniska synsätt som präglar den inhemska politiken. Man vill helt enkelt spara på det som går till att motverka fattigdom, utanförskap ... Kanske är det ytterligare några förmögenhetsskatter som skall tas bort eller förmåner till de välbesuttna som skall finansieras?

Detta blir än skamligare när man enligt ett helsidesupplägg i Sydsvenskan i dag 12/1 får reda på att världens länder producerar i dag tillräckligt med mat för att ge alla ett anständigt liv och att samtidigt var sjunde människa i dag somnar hungrig. Eller att mellan 40-70 procent av befolkningen i Afrika lever på en dollar eller mindre om dagen.

Man undrar egentligen hur man är funtad, när man mot denna bakgrund minskar stödet till UNDP, det FN-organ som aktivt arbetar för mänskliga rättigheter och mot fattigdom. Vad högerregeringen inte tycks ha kläm på är bl.a. att det på en planet där majoriteten hungrar och några få lever i överflöd är det en mänsklig rättighet att äta sig mätt. Högerregeringens gnidighet framstår som extra motbjudande när det sker för att få en budget utan förmögenhetsbeskattning att gå med vinst.

Moderatmakt

Dagens ledare 8/1 i Sydsvenskan gör en analys av nordamerikanska primärvalen under rubriken "Drömmarnas marknad" men vädrar så småningom - som väntat - fördomar om socialdemokratin: Förändring. När den amerikanska presidentvalskampanjen idag rullar vidare med primärval i delstaten New Hampshire är detta ordet på allas läppar och i väldigt många väljares hjärtan: change. Denna dröm om något nytt låg bakom Barack Obamas överraskande seger bland de demokratiska presidentkandidaterna i Iowa... Barack Obama är ung, 46 år. Han är svart. Jämfört med de flesta andra presidentkandidater - demokrater såväl som republikaner - är han ett oprövat kort. Med mig som president kommer nya, friska vindar att svepa genom Vita huset, genom USA och världen, lyder hans budskap, vagt men tilltalande. Och USA lyssnar. Obama blir ett oskrivet blad som väljarna själva fyller, var och en med sina egna drömmar och förväntningar.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.

Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.

Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.

När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.

När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.

Kvarstående vinsten av -68: jämställdheten kvinnor och män!

På Godmorgon världen i dag 6/1 talade man om 40 årsjubiléet inför 2008 av radikalitetens genombrott. Någon parerade med att de manliga revolutionärerna snart marscherade vidare i typiska manliga karriärer i det etablerade. Kvinnorna däremot, som gjord samma erfarenheter av kaffekokning och service-roller i vänsterrörelserna, formerade en egen kvinnorörelse. Detta gav frukt och - såsom Heidi Avellan uttrycker det i Sydsvenskan i går 5/1 - ...ändå är det bara ett drygt decennium sedan dåvarande s-ledaren Ingvar Carlsson - pressad av nätverket Stödstrumporna - förverkligade "varannan damernas" i politiken. Ett paradigmskifte. Trots den mer än sekellånga liberala "kvinnokampen" var det socialdemokraterna som krossade politikens glastak och som krattade manegen, inte minst med socialpolitiken.

När man tittar på ekonomin har visserligen vissa förbättringar skett och bl.a. kan lagligen inte en kvinna på likvärdigt arbete löndediskrimineras av en arbetsgivare utan måste erbjudas samma lön som en man på motsvarande jobb. Detta är den lagstiftning en socialdemokratisk regering genomfört bl.a. med visst motstånd från borgerliga krafter och inte minst arbetsgivarparten på arbetsmarknaden, det som nu samlats under rubriken Svenskt Näringsliv.

Därmed är jämställdheten inte genomförd i Sverige. Men vänstern har som politisk kraft faktiskt härigenom lagt grunden för jämställdheten. Men arbetet för jämställdhet måste fortsätta. Och vad erbjuder då borgerligheten? Vi återvänder till Heidi Avellan: Kvinnor är ingen homogen grupp. Arbetet för jämställdhet måste föras med olika politiska förtecken, nu som då. Att kritisera jämställdhetsminister Nyamko Sabuni för att hon inte för en vänsterfeministisk politik är bisarrt: som folkpartist förväntas hon inte föra s-politik på andra områden heller. Idag fokuserar LO-kollektivets kvinnor på rätten till heltid, medan liberal jämställdhetspolitik gäller könsfördelning i näringslivet och möjlighet att köpa hjälp hemma. Det ena är inte mer angeläget än det andra, men angeläget för olika grupper. Ändå anklagas liberala feminister för att vara osolidariska. Medan LO-männens egenintresse ses som legitimt. Så görs vad som är mänskliga rättigheter - jämställdhet - fortfarande till en "kvinnofråga".

Visst är det att rätt att jämställdhet är en mänsklig rättighet och - vill jag tillägga - en fråga om verklig demokrati. Däremot är har jag svårt att förstå Heidi Avellans försvar av Nyamko Sabunis inställning. Den har ju en utpräglade överklassprägel - kanske som högerregeringen i övrigt - med bättre jämställdhet i näringslivets toppar och de rikas möjlighet till skatteavdrag för städning hemmavid. Och det är naturligtvis bra att de förmögna också blir mer jämställda. Men inte är det underligt att hon med så snäv "folkpartistisk" ram blir starkt kritiserad både av kvinnorörelsen och vänstern. Dessutom är LO-kvinnornas krav på rätt till heltid ett svar på att vissa branscher inom Svenskt Näringsliv som är kvinnodominerade profiterat på att hålla ett flertal anställda på deltid. Vidare har kvinnor i arbetslivet även krävt annan anpassning av anställningsvillkoren till kvinnans roll i familjelivet, exempelvis andra arbetsscheman osv.

Slutligen vill jag bara säga att jämställdhet mellan kvinnor och män inte borde rubriceras som en begränsad vinst av 68. Jag som just avslutat min yrkesaktivitet kan liksom många andra vittna om vinsterna när tidigare mansdominerade arbetsplatser luckrats upp med så småningom "hälften damernas". Jag minns när en av Högsta domstolens femledamotsavdelningar, som f.ö. fortfarande kallas "5-mans", för första gången hade kvinnlig majoritet och ordförande trädde in med den glada hälsningen: Godmorgon, flickor! Aldrig någonsin hade ordföranden vid annan ledamotsfördelning hälsat på "gossarna". En av de kvinnliga ledamöterna, som tidigare varit den första JÄMO, såg särskilt lidande ut och som föredragande revisionssekreterare förstod jag henne. Men som sagt det var länge sedan och det har blivit bättre. Och det är just det. Det har blivit bättre, eftersom en arbetsplats, vilken det än må vara, mår bättre när det finns en jämn fördelning mellan kvinnor och män på alla plan i arbetshierarkin.

Eftersom -68 ytterst syftade till att förbättra demokratin så är rubriken något felaktig. Man borde hurra över denna -68 vinst, nämligen att jämställdheten verkligen blev en agenda i det politiska sammanhanget. Och det är just därför det inte duger med Nyamko Sabunis trevande i denna fråga.

Högerregeringens rika och välmående bidragstagare

Från den 1 januari år 2 av den borgerliga högerregeringen så träder nya lagar i kraft och jag vill bara peka på två stycken som så tydligt visar på högerregeringens profil: omvänd robin-hood.

Den nya fastighetsskatten, förlåt avgiften, är på 0,75 procent av taxeringsvärdet, dock högst 6.000kr. Det innebär att alla fastighetsägare med en fastighet taxerad över 800.000 kr får en rabatt, större ju förmögnare och flottare man bor.

Fastigheter taxerade upp till 800.000 kr betalar 0,75 procent i fastighetsskatt.

Mer värda fastigheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag med följande belopp: taxeringsvärde 800.000 kr - skatt 6000kr - bidrag 0 kr; 1 miljon - 6.000 kr - 1.500 kr; 2 miljoner -6.000 kr - 9.000 kr; 5 miljoner - 6.000 kr - 31.500 kr; 10 miljoner - 6.000 kr - 69.000 kr; 20 miljoner - 6.000 kr - 144.000 kr; 30 miljoner - 6.000 kr - 219.000 kr; 40 miljoner - 6.000 kr - 294.000 kr osv

Bostadslägenheter taxerade upp till 300.000 kr betalar 0,4 procent i skatt, dock högst 1.200 kr.

Mer värda bostadslägenheter betalar mindre skatt och får alltså av högerregeringen i bidrag: taxeringsvärde 300.000 kr - skatt 1.200 kr - bidrag 0 kr; 500.000 kr - 1.200 kr - 800 kr; 700.000 kr -1.200 kr -1.600 kr; 1 miljon kr - 1.200 kr - 2.800 kr; 2 miljoner kr - 1.200 kr - 6.800 kr; 3 miljoner kr - 1.200 kr - 10.800 kr; 5 miljoner kr - 1.200 kr - 18.800 kr; 10 miljoner kr - 1.200 kr - 38.800 kr; 20 miljoner kr - 1.200 kr - 78.800 kr.

Ju rikare folk är och ju flottare de lever ju större skattebidrag får de av högerregeringen. När man sedan räknar in att högerregringen avskaffat förmögenhetsskatten blir överföringarna till de rikaste mycket gentila. Och hur finansieras detta då. Jo, man bedriver klappjakt på sjuka, arbetslösa och pensionärer. Till de rika ytterligare överflöd till champagne, kaviar och semesterresor till varmare breddgrader och till de fattigare ytterligare inskränkningar av de redan begränsade dagskassorna. Det är denna omvända-robin-hood som är det systemskifte nationalekonomerna i finansdepartementet räknat ut tillsammans med Svcnskt Näringsliv. Det är skamligt, ja till och med så osmakligt att några moderater reagerat på den orättvisa.

För att "muta" medelklassen har man lockat med vad kallas "jobbavdraget". Av Skatteverkets skattetabeller framgår att den utlovade 1000-lappen i månaden uppnås vid ungefär en inkomst på 23.000 kr efter det nu genomförda "dubbla jobbskatteavdraget". Men den orättfärdiga skatteprofilen enligt Skatteverkets skattetabell nr 32 (Göteborg, Malmö) visar vid viss

månadsinkomst och skillnaden mellan skatt på lön jämfört med pension, försäkringsersättning osv : månadsinkomst 2.500 kr - skillnad per månad 171 kr och per år 2052 kr ; 3000 kr - 270 kr - 3240 kr; 4000 kr - 446 kr - 5568 kr; 5-9.000 kr - 528 kr - 6336 kr; 10.000 kr - 535 kr - 6420 kr; 12.000 kr - 596 kr - 7152 kr; 16.000 kr - 760 kr - 9120 kr; 20.000 kr - 924 kr - 11088 kr; 25.000 kr -1118 kr - 13416 kr; 30.000 kr - 1176 kr - 14.112kr.

Detta är intressant ur fler perspektiv.

* Först vid en månadslön på drygt 23.000 utgår en skattesänkning på i valet utlovade 1000 kr i månaden, vilken delvis finansieras genom att pensionärer med samma pensionsbelopp betalar 12.000 kr mer i skatt per år. Man kan alltså säga att även denna reform gynnar de som har det bra med arbete och god lön.

* De som verkligen missgynnas av denna reform är pensionärer, arbetslösa och sjuka. Att till och med de pensionärer som bara åtnjuter grundpension skall få vara med och finansiera skattebidragen till de som har bra lön med mellan 6-7000 kr om året är upprörande för att inte säga osmakligt.

Dessutom är det så att gruppen pensionärer, arbetslösa och sjuka redan drabbats av en mindre inkomst just genom sin ålder, arbetslöshet eller sjukdom. Att ovanpå den bördan lägga en speciell extra beskattning är cyniskt omänskligt. Till och med affärernas hundmat börjar bli för dyr för vissa hushållskassor.

Vidare har som motiv för det s.k. jobbavdraget sagts att det skall stimulera till arbete. Nej, enkel nationalekonomi säger istället att den konsumtion som skulle ha ökat om jobbavdragspengarna lagts ut som en rättvis generell skattesänkning skulle ha genom den ökade konsumtionen lett till motsvarande arbetsökning. Moderaterna har tillåtits som enkel slogan utan motsägelse ha fått skandera jobb, jobb, jobb genom jobbavdrag. Detta är en helt obestyrkt hypotes, för att inte säga vettlös tanke, att folk skulle ta mera arbete därför att man klämmer åt äldre, sjuka och arbetslösa. Så fungerar inte människor och så fungerar inte ekonomin. Alf Svensson har verkligen pekat ut den nakne kejsaren som inbillat folk att han var klädd i full stass och ornat: Du är fullständigt naken, ja hjärtlöst naken!

Vi socialdemokrater skall inte göra om alliansens misstag.

Ja, så är det 2008 på riktigt. Man söker efter perspektiv på det som varit och frågar sig vad kan man lära sig av det gångna för att skapa en bättre framtid.

Jesper Bengtsson analyserar 2007 i Aftonbladet: 1 januari 2007. Det skulle bli ett år då regeringen lyfte i opinionsmätningarna. Väljarna skulle se effekterna av regeringens politik. De skulle se de nya jobben växa fram, känna hur skattesänkningarna gjorde deras plånböcker tjockare. Nu vet vi hur det gick. Regeringens kräftgång i opinionen fortsatte. Ingen regering har i modern tid tappat väljare i en så rasande fart som Reinfeldts. En viktig förklaring är att väljarna inför valet 2006 inte uppfattade att det var den här politiken de röstade fram. Reinfeldt och Borg brukar ju hävda det. Att de var fullständigt ärliga och redovisade varje förslag. Men många av de väljare som röstade borgerligt för drygt ett år sedan såg inte förslagen om ökade a-kasseavgifter och kraftigt sänkta skatter för de redan rika. De hörde inte borgerliga politiker tala om åtstramningar för sjuka och arbetslösa. Däremot hörde de löftena om nya jobb, och i Reinfeldt såg de ett alternativ till en allt tröttare socialdemokratisk regering under Göran Persson. Det visade sig vara en bräcklig grund att stå på när alliansen väl hamnade i regeringsställning. Därför har vi under året sett starka manifestationer mot regeringens a-kassepolitik och nedskärningar. Till och med Alf Svensson kallade nyligen regeringens politik för hjärtlös. Och han har trots allt röstat för den i riksdagen. Inte så konstigt att alliansen rasar i opinionsmätningarna.

Jag delar Jesper Bengtssons analys. Dessutom så viftade Reinfeldt med 1000-lappen mer i månaden. Som pensionär så vet man ju hur det gick med den saken. Nej, det som redan har bra arbete och god förmögenhet har fått åtskilligt mer att röra sig med i månaden medan den fattigare tredjedelen av Sveriges befolkning fått knappa in på den redan begränsade dagskassan. Detta är i grunden omoraliskt och hjärtlöst precis som Alf Svensson säger och det är det svenska folket reagerat mot. Däremot tror jag de flesta väljare - även om "kvällstidnings"-journalisterna älskar skandaler - inte bryr sig så värst mycket om en puss under jourtid eller ett eller annat klavertramp. Naturligtvis är det inte bra om politiker som just åberopat ärlighet och korrekthet visar sig själv ha olovandes tagit sylt ur burken. Särskilt när det visar sig att den ena efter den andra stänkt ner sig så att hela sällskapet blivit nerkladdat. Möjligen avsätter sig dessa klavertramp i de mätningar som avser de enskilda statsrådens popularitet. Men ändå det är den hjärtlösa politiken som gjort att opinionssiffrorna rasat. Det är jag övertygad om.

En svaghet i alliansregeringen är naturligtvis också att det valvinnande konceptet inte är förankrat i den egna väljarkåren. Den åsiktsgemenskap som förenar medlemskretsen när det blåser hårt saknas helt enkelt. Det är nog inte så bra att försöka "ta över" andras symboler och argument om man vill förstärka sammanhållningen. Det "nya arbetarpartiet" har blivit ett stort skämt bland de som anser sig tillhöra det gamla och en nagel i ögat på egna partimedlemmar. Den dag som de trogna centerväljarna inser att Maudan och stureplansteoretikerna styr utan den gemensamma värdegrunden kommer mattan att dras undan för den gälla rösten. Den dag liberala väljare - liksom exempelvis författaren Carl-Henning Wijmark - inte känner igen sig i alla hårdare tag och marknadsliberala tag så kommer majoren få stå där ganska ensam på sin kasern-, förlåt skolgården. Den dag kristna väljare inser att priset för taburetterna var att varje vallöfte vid genomförandet framstår som ett stort skämt, så kommer fler väljare att liksom Alf Svensson undra vad partiet har för sig i en regering med en så hjärtlös politik. Sedan må man ha hur många av näringslivet tillhandahållna psykologer, sociologer och pr-människor som helst - det blir ett korthus som rasar samman när verklighetens vindar blåser.

Detta är den största och viktigaste lärdomen vi socialdemokrater kan göra: att inte göra ett fuskbygge med hjälp av marketingfolk. Nej här skall byggas från grunden med rådslag och förankrat i en grundmurad vänstertanke om att vi alla skall dela kakan litet mer rättvist och med en solidarisk politik värna om allas välfärd. När nu högerregeringen tydliggjort vad en hjärtlöst icke-solidarisk politik innebär så behöver vi dessutom inte vara rädda längre för att föra en kraftfull vänsterpolitik. Väljarna kommer att förstå att solidaritet och omtanke om de som har det svårare behövs som motvikt till marknadens krafter med det egna självförverkligandet och egenvinsten som enda ledstjärnor. Låt borgarpressen hetsa med sitt att "vi inte ger besked". Demokrati måste få ta tid. Skall vi stå eniga så måste vi alla ha fått vara med och bygga valplattformen. Vi skall verkligen inte göra om alliansens grundmisstag.

Chockdoktrinen - en viktig julklapp!

Tomten gav mig ett hårt paket som jag önskat mig: Naomi Kleins Chockdoktrinen. Den handlar om "kriget" mellan Milton Friedmans otyglade kapitalism Keynes blandekonomi. Inom socialdemokratin har man alltid titta misstänktsamt på Friedmans tankar och istället anammat Keynes form av reglerad blandekonomi innefattande ett system med kompromisser och maktdelning där en fri marknad för konsumtionsvaror samexisterar med kostnadsfri offentlig sjukvård och omsorg, offentliga skolor och stora statligt ägda bolag. I en sådan ekonomi respekteras arbetarnas rätt att fritt bilda fackföreningar och strida för anständiga löner vidare beskattar staten inkomster för att betala de offentliga utgifterna men också på ett sådant sätt att man omfördelar resurserna. Mot detta har Milton Friedman sökt genomföra en kontrarevolution syftande till att systematiskt undanröja Keynes tankar för att föra kapitalismen framåt under devisen marknaden bestämmer.

Bland de som dragit nytta av Friedmans tankar är Pinochet, Margeret Thatcher, Bush m.fl. Man känner också igen en del åsikter i näringslivets och dess tankesmedjors argumentation, ja även på de oberoende liberala ledarsidorna.

Chockdoktrinen tar i sin extremform efter den procedur man använder vid kvalificerad tortyr och hjärntvätt då man genom olika chockfaktorer - chocker genom el, mediciner, isolering, ljud osv - bryter sönder personens jag så att personen antar åsikter som egentligen är främmande, erkänner saker som han inte gjort osv. Chockdoktrinen fungerar på samma sätt då man utnyttjar olika katastrofer. Detta låter nästan för fantastiskt för att verka sant men se i så fall på New Orleans.

New Orleans drabbades hårt av orkanen Katrina. Friedman skrev att de flesta skolorna i New Orleans ligger i ruiner liksom skolbarnens hem. Barnen är nu utspridda över landet. Detta är en tragedi. Men det är också en möjlighet att i grunden reformera skolsysstemet och hela stadens struktur. Miljarder dollar som skulle användas till att återuppbygga det vanliga skolsysstemet gavs istället till de drabbade familjerna i form av "skolchecker" som kunde inlösas på nyetablerade privata institutioner. "Kostnadsfri skolgång var en form av ingripande i marknaden som inte kunde tillåtas". Nitton månader efter översvämningarna var de flesta av New Orleans fattiga invänare fortfarande i exil men stadens offentliga skolsystem hade vi det laget nästen helt ersatts av 31 privat friskolor medan de offentliga skolor endast var 4 till antalet. Före orkanen hade skolstyrelsen drivit 123 offentliga skolor och 7 privata skolor funnits. Lärarna hade tidigare varit organiserade, nu hade de fackliga avtalen sagts upp och 4700 fackföreningsanslutna lärare avskedats. Till friskolor hade endast anställts yngre lärare mot lägre lön.

Här har Friedmans anhängare som finns runt Bush utnyttjat en extrem situation för att genomföra marknadsidéer som inte annars hade kunnat genomföras. Men det finns även mer stillsamma strategier att nedmontera den välfärd som Keynes tankar bygger på. Min fortsatta läsning kommer förmodligen att få mig att se mer av vad som egentligen håller på att ske även här i Sverige under Fredrik Reinfeldt och hans högerregering. Många fler borde ge sig i kast med Naomi Klein.

God Jul för alla?

Inför valet 2006 skapade allianspartierna med hjälp av en borgerlig press, som deltog i valpropagandan med liv och lust, en berättelse om politisk förnyelse som fångade väljarna men framförallt ett alternativ till Göran Persson. Felet var väl bara att genom den borgerliga valpropagandan hade man skönmålat och duckat med sitt egentliga program att genomföra en omvänd robin hood i stor skala. Därför hann högerregeringen knappt sätta sig på taburetterna förrän opinionssiffrorna började dala.

Den "oberoende liberala" regeringspressen försöker att få det till att högerregeringen sjablatt ner sig, se exempelvis dagens Sydsvenskaledare . Men jag tror att väljare är ganska överseende med misstag och klavertramp. Nej, detta stora ras i opionssiffrorna har bara två förklaringar. Det ena är att socialdemokratin fått en ny ledare som många gillar. Men huvudorsaken är att väljare i gemen äntligen förstått vad högerregeringen håller på med:

Högertomten har gett de rika dyrbara mjuka klappar:

* ett mjukt paket med borttagen förmögenhetsskatt
* -ett mjukt paket med borttagen fastighetsskatt som huvudsakligen gynnat dem med stora värdefulla fastigheter

Högertomten har gett den fattigare delen av befolkningen en rad hårda paket bl.a. för att finansiera de mjuka klapparna ovan:

* Försvagning av fackföreningarna bl.a. genom borttagen avdragsrätt för medlemsavgift och borttagande av den solidariska finansieringen av a-kassorna samt återkommande hot att urholka förhandlingsrätten och strejkrätten
* Åtgärderna mot a-kassorna har medfört chockhöjning av avgifterna, vilket föranlett 400.000 svenskar att gå ur av ekonomiska skäl och alltså ställa sig utan ekonomiskt skydd vid framtida försvagning i konjunkturen
' Utförsäljning av vår gemensamma egendom för att försvåra framtida offentlig omsorg samt överföra för det offentliga inkomstbringande företag till kapitalister som hädanefter skall åtnjuta inkomsterna; att staten inte skulle vara någon bra ägare är uppenbarligen en borgerlig lögn så fina och välavkastande som företagen är
* Höjning av avgifter och sänkning av ersättningar när det gäller de allmänna försäkringarna och dessutom skärpning av reglerna
* Minskning av anslag till vuxen- och vidareutbildning
* Borttagande av gratis entré till statliga muséer, hot om borttagande licensfinansiering av public service, hot om avgiftbeläggning av bibliotekslån
* ett hårt paket med maximering till 75 % av lönen i sjukersättning även om man får tillskottet genom egen försäkring exempelvis genom kollektivavtal
* ett hårt paket med en avgift som var flerdubbelt större än den som utlovades och dessutom höjer skatten för små och inte så värdefulla fastigheter; dessutom räntebeläggs redan gjorda skatteuppskov vilket medför svårigheter för dem med små marginaler

Detta är bara några exempel men detta högertomtande har lett till att förmögna familjer har fått 10.000tals kronor mer i månaden att röra sig med medan den ensamstående arbetslösa förälderna har fått mindre att hushålla med för familjen. Det är med andra ord inte alla som fått en god jul. Detta är en upprörande verklighet och en följd av den hårsvansförsedda nationalekonomens och hans gängs gigantiska försök till systemskifte i Sverige. Vid nationalekonomernas skrivbord eller i det förmögna Sverige märks inte detta armod man skapar. Och man har tydligen inte tillräckligt med fantasi ens att föreställa sig dessa resultat av sitt handlande. Därför kan man inte inse ens på de borgerliga redaktionerna att den väldiga opinionsförlusten har en verklig innebörd, nämligen att folket inte gillar den orättvisa politiken.

I den senaste mätningen får den borgerliga kvartetten 39,1 procent, socialdemokraterna 46,7 procent ensamma, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet 57,1 procent. Det innebär att det idag skiljer 18 procentenheter mellan blocken.

En gång i tiden så var det en händelse när tredimensionell film kom och man satt där med extra glasögon för att få upplevelsen så verlig som möjligt. Jag önskar alla mina vänner och trogna läsare på vänsterkanten en riktigt God Jul. Också naturligtvis meningsmotståndare vilka jag dessutom hoppas jultomten ger sådana här extra glasögon ägnade att ge en mer reell verklighetssyn.