Måste S säga nej till fördraget?

Om det visar sig att Strååth-utredningen ger vid handen att den svenska modellen är fredad så är allt väl och ratificering bör kunna ske. Men om utredningen inte ger klart besked på denna punkt vad gör vi socialdemokrater då? Går vi ut i EU-valet och säger vi skrev på ändå och sålde den svenska modellen för EU-utvidgningens skull? Eller något annat välvalt argument? Enligt min mening vore detta förödande för oss socialdemokraterna i EU-valet. Alla förstår vilket annat parti som vid ett sådant svek skulle få en hel del av arbetarrösterna, hemska tanke.

Riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson krävde i DN debatt 3 mars i år att vi socialdemokrater skulle säga nej "så länge Vaxholmsfrågan inte är löst", Jag använder deras text, som i stora delar har aktualitet fortfarande, men tar mig friheten att omarbeta och redigera. Därför är det jag ensam som ansvarar för bloggtexten.

När vi sa ja till EU - vilket vi naturligtvis fortfarande skall vara en aktiv och konstruktiv del av - så gjorde vi ett stort misstag i att vi underskattade EG-domstolens ställning i det europeiska systemet. Inom EU har också skett en successiv maktförskjutning på två sätt: dels från medlemsstaten till EU, dels från folkvalda till juristerna i EG-domstolen. Det sker därmed både en centralisering av makten, och en judikalisering av makten.

I grunden är det en demokratifråga: väljarna kan ställa de folkvalda till svars för de beslut de fattar. Om väljarna inte är nöjda, byts de folkvalda ut i nästa val. Men jurister i en domstol kan inte ställas till svars av väljarna och bytas ut. Nu använder den borgerliga regeringen EG-domstolen som svepskäl för politikförändringar som man egentligen själv vill se.

Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas på ett sätt som de aldrig varit tidigare. Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning. EG-domstolen har - som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, uttryckt det - sorterat bland bestämmelserna och ratat vissa och omtolkat andra för att ersätta den av den av politikerna bestämda arbetslandsprincipen med den
marknadsliberala urprungslandsdito.

Man kan med fog ifrågasätta EG-domstolens mandat härför. Men vill man ändra på EG-domstolens suveräna makt så räcker det inte med ifrågasättanden, eller ens parlamentsbeslut utan för ändring i detta krävs ändring i fördraget. Denna insikt måste få konsekvenser för den socialdemokratiska EU-politiken. Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna, för att inte säga dummaste medlemmen i den europeiska familjen.

Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att fördraget inte har med Vaxholmsdomen (och de följande rättsfallen) att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.

För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan
i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.

En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen.

I Sverige ska nu Strååth-utredningen försöka finna svar på hur frågan ska hanteras. Regeringen påstår sig vilja värna om kollektivavtalen, men vi tillåter oss tvivla. I bästa fall kan utredningen finna en lösning, lagar och avtal kan ändras för att minimera skadan av domen. Men i sämsta fall kan man inte hitta någon lösning, eller också stoppas lagförslagen av en borgerlig regering som innerst inne inte är angelägen om att undanröja domens effekter. I så fall får vi leva med lönedumpning ett bra tag framöver.

Man kan misstänka att regeringens Strååth-utredning mest är ägnad att vinna tid åt regeringen, så att man kan göra vad man vill när EU-fördraget väl är ratificerat. Om det scenariot slår in har socialdemokratin både sålt smöret och tappat pengarna: vi har då dels godtagit ett fördrag som enligt Europafacket inte garanterar fackliga rättigheter, dels gett regeringen fria händer att låta lönedumpning bli ett bestående inslag på svensk arbetsmarknad.

I det socialdemokratiska partiet växer nu opinionen för att vi ska säga ifrån. Socialdemokratin bör inte tveka att följa LO-kongressens linje. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.

Mona Sahlin uttalade samma dag som Brenhardssons/Johanssons artikel var införd att vi måste skriva under det nya fördraget och samtidigt att "det var viktigt att debattera EG-domstolens roll". Men nu är det dags för partiledningen att sätta ned foten. Partiet kan inte segdra denna fråga längre. Ju förr dess bättre att läget klargörs.

Förutom det att ratificering utan garantier för svensk modell kommer att upplevas som ett socialdemokratiska partiets svek mot de egna väljarna så kan en strid för de fackliga rättigheterna, som Bo Bernhardsson framhöll vid Wigforsseminariet i Halmstad för någon tid sedan, föra mycket posititvt med sig. Det kan bli en strid för grundläggande värden inom svensk fackföreningsrörelse som kan vitalisera hela rörelsen och partiet. Denna fackliga och politiska strid är uppenbarligen bara en början på en långvarig kamp för att återföra den sociala aspekten till ett jämbördigt läge med den fria rörligheten i den mer och mer marknadsliberala Europaunionen. Det skulle kunna bli ett sätt att göra EU-frågor till en del av svenskens vardag. Det kommer också att svetsa samman arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska.

EG-domstolens tolkning av "fri rörlighet" leder till lönedumpning, säger svenska arbetsrättsexperter!

Vår EU-parlamentariker Jan Larsson säger att han har stöd i påståendet att med det nya fördraget kommer kollektivavtalet och strejkrätten vara bättre skyddade än med nuvarande fördrag.

Så sent som 19 juli har Jan Andersson på sin blogg fått kommentaren: Enligt professorn i arbetsrätt vid Stockholms universitet, Ronnie Eklund, medför den sociala stadgan inte en förstärkt arbetsrätt. Fortfarande, säger han, kommer den grundläggande friheterna att vara överordnade. Samma sak klargjorde Margot Wallström ifjol.

På detta svarade Jan Andersson: Om Ronnie Eklund säger detta har han fel. Jag betvivlar dock att han sagt detta. Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning. Genom stadgan blir kollektivavtalen och strejkrätten primärrätt och på samma nivå som den fria rörligheten för tjänster. Margot Wallström har aldrig hävdat något annat. Det hon sade var att stadgan inte ger EU några nya befogenheter, vilket är något helt annat.

Söker man på nätet så finner man att i vart fall Sveriges ledande arbetsrättsliga experter med särskild inriktning på EG-rätt, professorerna i civilrätt alla med spcialområdet arbetsrätt i Stockholm Ronnie Eklund, i Uppsala Jonas Malmberg och i Lund Birgitta Nyström ställer sig - med ett understatement - tveksamma till EG-rättens innehåll.

Det finns därför anledning att be Jan Andersson att precisera sina källor för sitt påstående "Andra arbetsrättsexperter både svenska och utländska har en annan uppfattning" med namn och artiklar.

Dessutom så finns det anledning att noga läsa genomgången nedanför. Den visar att EG-domstolen som både enligt nuvarande fördrag och Lissabonfördraget är överordnat Kommissionen, Rådet och Parlamentet fritt väljer och vrakar vilka paragrafer man skall ge tyngd och vilka man tar lättare på. Som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund uttryckte saken (och som jag skrivit bloggar om i flera år) att vid avvägningen i EG-domstolen skall de de mänskliga rättigheterna, bl.a. strejkrätten, ställas mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor och det finns inte anledning att lita på EG-domstolen när den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Ingenting förändras heller genom Lissabonfördraget.

Att man skulle mörka strejkrätten och kollektivavtalet förefaller som så mycket mer märkligt vid läsning av Europaportalen / 2008-02-26 där enligt referat Europafackets generalsekreterare John Monks gick på tisdagen till hårt angrepp på EG-domstolens dom i Vaxholmskonflikten: "Vaxholmsdomen kan äventyra Lissabonfördraget"- Domen kan komma att försvåra ratificeringen av Lissabonfördraget i takt med att innebörden av domen bli känd

Europaparlamentets sysselsättningsutskott höll i samband därmed en öppen utfrågning kring Vaxholmsdomen. Huvudtalaren var den svenske juridikprofessorn Jonas Malmberg som gav sin analys av domen och utstationeringsdirektivet: En konsekvens av domen är att idéen om lika behandling av utländsk och inhemsk arbetskraft när det gäller löner och övriga anställningsvillkor har skjutits åt sidan av principen om minimiskydd, sade Malmberg.

Jan Andersson (s), ordförande i sysselsättningsutskottet, trodde inte att det räckte med en svensk lagändring för att återställa till rättsläget före domen. Han ville också se åtgärder på EU-nivå. Det står allt mer klart att det inte kommer att räcka med att vi i Sverige gör förändringar i Lex Britannia och utstationeringslagen. Lavaldomen påverkar likabehandlingsprincipen mellan löntagare inte bara i de nordiska länderna utan i hela EU. Domen återinför också den djupt kritiserade ursprungslandsprincipen. Andersson fick ... medhåll från vänsterns Eva-Britt Svensson som också anser att det inte räcker med en svensk lagändring men menar Sverige ska begära ett juridiskt giltigt undantag i det nya Lissabonfördraget för att skydda kollektivavtalen och strejkrätten

När det gäller dessa arbetsrättsexperter så har de under året publicerat en rad kommentarer till det nya rättsläget:

I "Svårsmält dom i Vaxholmsmålet", Sydsvenskan 2007-12-18, av professorn Birgitta Nyström summeras "Slutsatsen som EG-domstolen drar är att EG-rättens regler om den fria rörligheten och om utstationering hindrar fackliga stridsåtgärder för att förmå ett gästande företag att inleda förhandlingar om lön och att underteckna ett kollektivavtal som på vissa punkter ger bättre villkor än enligt utstationeringslagen och som också tar upp villkor på andra områden än vad utstationeringsreglerna täcker... slutsatsen att stridsåtgärder inte är tillåtna för att förmå utländska företag att förhandla om lön och sluta kollektivavtal med bättre eller mer omfattande villkor än utstationeringslagens.

I LO-tidningen 2007-12-28 intervjuades arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund under rubriken "Arbetsrättsexpert fasar lönedumpning": Liksom de flesta jurister som är specialiserade på europeisk arbetsrätt tolkar också Ronnie Eklund domen så att företag från andra EU-länder kan betala löner långt under svenska när de är tillfälligt i Sverige. "Domstolen har visat stor okänslighet mot de olika arbetsmarknadsmodeller som trots allt finns inom EU. Det var högst oväntat i ljuset av generaladvokatens förslag till dom i våras... Det finns en underton i hela domen som säger att kollektivavtalsmodellen inte accepteras för att trygga utstationerade arbetstagares villkor Och det är okänsligt... om utländska företag utifrån den här domen kan arbeta i Sverige på betydligt lägre löner kan konsekvensen bli att lönerna pressas för alla i hela landet.

I Sveriges radios P 1 ”Studio Ett” den 24 januari 2008 diskuterades EG-domstolen ställningstagande i Vaxholms-målet, varvid programledaren inledde frågestunden: Domen är ett betydligt större slag mot facket än vad vi hittills har förstått. EG-domstolen har genom sin dom sagt att det inte var tillåtet av facket att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram lika lön för utländska arbetare.

Professor Ronnie Eklund: Nu blir det fritt fram för social dumping. Det kommer att erbjudas två olika lönenivåer för samma typ av arbeten när det kommer hit ett utländskt företag som inte omfattas av de villkor som gäller i Sverige. Vi kommer att få två olika lönenivåer i de branscher där den här typen av arbete förekommer. Vi trodde inte det skulle bli så. Men efter fingranskning så har jag blivit klar över att något har hänt. En nyliberal domstol har satt ned foten så det ljungar över heden.

Professor Jonas Malmberg: Jag hade utgått från att den svenska regleringen skulle få sig en hel del törnar. Men domen går betydligt längre. Domen begränsar möjligheten att ställa krav på utländska entreprenörer. Det går inte längre att kräva lika behandling för utländska arbetare som är verksamma i Sverige. Man gör från domstolen inte bedömningen om lika behandling. Man får nöja sig med att kräva den lägre nivån.


Utfrågare: Nu kan svenska fackföreningar bara kräva minimilön enligt EU:s utstationeringsdirektiv. Det direktivet har ansetts utgöra ett golv för rätt till minimilön, rätt till semester och reglerad arbetstid. Det som på EU-språk kallas för ”en hård kärna” av rättigheter för utländsk arbetskraft och som i EUs praxis hittills setts som ett golv, en lägsta nivå. Nu gör EG-domstolen en helomvändning och säger att direktivet också utgör ett tak.

Ronnie Eklund: Vi har alla trott att det är ett minimidirektiv. Men nu har vi fått besked om att det också är ett maximidirektiv. Man får varken kräva mer eller mindre än det som följer av ”den hårda kärnan” av det utländska företaget. Det var inte någon ”förståsigpåare”som trodde att detta också var ett maximidirektiv. Man skapar en situation där det finns ett utrymme för en situation för det som nationalekonomer brukar kalla ”Race to the bottom”

Professor Birgitta Nyström: Domstolen ger besked om att det är miniminivåer som gäller. Man får alltså bara kräva att utländska företag betalar ut minimilöner. Utstationerade arbetare kan komma hit och jobba för lägre löner än svenska arbetare. Det är miniminivå som gäller. Inte lika behandling. Utländska arbetare kan komma hit och jobba för minsta lön och med minimiregler för semester och antalet betalda semesterdagar.


Programledaren: Domen innebär att juristerna i EG-domstolen ”kör över” politikerna i en mycket känslig fråga. Efter massiv kritik i medlemsländer och i Europaparlamentet tvingades kommissionen för några år sedan att backa. Efter hård kritik skrevs lagförslaget om. Nu skulle nationell arbetsrätt gälla, sa man.


Jonas Malmberg: Det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv, som blev så oerhört kritiserat och som togs bort genom den demokratiska processen i EU, har nu återinförts av juristerna i domstolen. Juristerna har gått emot politikerna.


Birgitta Nyström: Vad domarna i EG-domstolen gör är att stadfästa ett rättsläge där det blir som i det ursprungliga förslaget till tjänstedirektiv. Nu är det företagens fria rörlighet som gäller. Inte det man brukar kalla ”det sociala Europa”. I valet mellan det ekonomiska och sociala ger man en övervikt till det ekonomiska. Man tolkar hela tiden den fria rörligheten mera förmånligt än skyddet
för arbetstagarna.

I Transportarbetaren nr 7, juli 2008, löd rubriken "För svårt för en professor": Ronnie Eklund är professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet men det tog fem genomläsningar innan juridikprofessorn förstod vad som stod på och mellan raderna... Det är uppenbart, att unionens domstol inte är någon vän av den svenska modellen. Man ser tämligen negativt på att företag över huvud taget ska tvingas slösa tid med att förhandla med facket. Den som tror att juridik är ett slags opartisk myndighetsutövning, har inte förstått det fina i kråksången. I Lavalmålet väljer EG-domstolen frankt att inte ta hänsyn till paragrafer som man inte tycker passar in.. EG-domstolen har inte på ett rimligt sätt förmått balansera intressemotsättningen mellan arbete och kapital. Eklunds slutsats är att Lavaldomen öppnar fältet fritt för social dumpning. I det efterföljande Rüffertmålet går de konservativa EG-domarna faktiskt ett steg längre. Där gör man ingen avvägning alls mellan de olika intressena. EG-domstolen har målat in sig i ett nyliberalt hörn man undrar vart skyddet för utstationerade arbetstagare tog vägen. Utstationeringsdirektivet och dess bakgrund är som bortblåst, nu gäller skydd på lägsta möjliga nivå för arbetstagarna.

I Lag & Avtal torsdag 7 augusti 2008: Ronnie Eklund: "Jag litar inte på EG-domstolen" Laval-domen oroar professor Ronnie Eklund. Vad händer med de mänskliga rättigheterna om de på det här sättet ska silas genom EU:s fyra ekonomiska friheter, undrade han på ett seminarium som Afa ordnade idag.

Regeringens utredare Claes Stråth inledde med att presentera sina direktiv av den 10 april och professor Ronnie Eklund redogjorde för sin analys av EG-domstolens domskäl... Laval-domen är delvis systemförändrande. EG-domstolen ändrar spelreglerna när den anser att en medlemsstat inte kan ålägga företag från andra medlemsländer att förhandla om lönerna från fall till fall. För det är ju just den typen av förhandlande som är grundbulten i den svenska modellen. "Närmast med en gäspning" kommenterar EG-domstolen grundlagsskyddet för fackliga stridsåtgärder...Jag trodde att domstolen skulle stanna upp och beakta att Sverige ratificerat konventioner i förhållande till FN, ILO och Europarådet, men det gjorde den inte. Följden blir att de mänskliga rättigheterna som flera av konventionerna tar upp, ställs mot EG-fördragets fyra friheter om rörlighet över gränserna för personer, kapital, tjänster och varor. Jag litar inte på EG-domstolen om den ska sila mänskliga rättigheter genom de fyra friheterna. Det känns obehagligt för framtiden... med summeringen nu är det fritt fram för social dumpning eller ett "race to the bottom"Jan-Peter Duker, Svenskt Näringsliv, framhöll att EG-domstolen har vägt olika intressen mot varandra... det är för långtgående att tala om social dumpning...Att EG-domstolen talar om de fyra friheterna är inte ägnat att förvåna. Friheterna är själva grundtanken i EU-bygget och bara av godo. Att domstolen gör en rimlig avvägning av det tycker jag inte är något märkligt.

Jag frågar igen
* var finns det abetsrättsjurister som stödjer linjen att kollektivavtal och strejkrätt är bättre säkrat enligt Lissabonfördraget?
* är detta med den svenska modellens bevarande verkligen något som vi kan spela bort för att få igenom Lissabonfördraget snabbt och smärtfritt?

Först Stråth med svensk Lavallgaranti - därefter Lissabon

Regeringen har tillsatt Stråth-utredningen som skall framlägga sitt förslag i december 2008 om vilka åtgärder som är nödvändiga för att efter bl.a. Lavalldomen säkra en svensk kollektivavtalsrätt.

Har man följt uttalanden i fackpress på LO-sidan under våren kan man konstatera att det varit högljudda krav på att inte sälja ut Sveriges kollektivavtalsrätt. Man har krävt garantier på en svensk lösning av Lavallproblemen innan Lissabonfördraget ratificeras.

På LOs kongress stod valet mellan att välja
* en städad strategisk linje, att först anta Lissabonfördraget och sedan säkerställa att konsekvenserna av Lavaldomen minimeras i svensk rätt, eller
* en mer robust strategi, att anta Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av Lavaldomen lösts i svensk rätt.

Johan Lindholm, Byggnads, angrep kommissionens och de europeiska regeringarnas planer om en snabb och smärtfri ratifikation av Lissabonfördraget. Lindholm föreslog ”att LO skall verka för att den svenska regeringen kan garantera att den svenska arbetsmarknadsmodellen blir säkerställd innan riksdagen antar Lissabonfördraget”. Innebörden av detta skulle vara att Sverige får svårigheter att hålla EUs tidsschema för ratifikation av fördraget. I januari 2009 skall medlemsstaterna ha antagit fördraget. Annars skjuts Lissabonfördraget ikraftträdande framåt – månad för månad - tills det att alla medlemsstater antagit fördraget.

LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att den s.k. Stråthutredningen om konsekvenserna av Lavaldomen redovisat sitt uppdrag i december 2008. Därmed har kongressen inte heller tagit livet av fördraget men samtidigt försvarat arbetarrörelsens rätt till att få klarhet före beslut.

Johan Lindholm har i en artikel i senaste Aktuellt i Politiken anfört "Fördraget kan vänta ett tag till". Han frågar bl.a. hur skall man mobilisera de fackliga krafterna i EU-valet och valet 2010 om man inte är beredd att garantera kollektivavtalen och strejkrätten? Hur skall man förklara för fackliga väljare om man inte först ordnar detta och sedan det visar sig att man genom Lissabonfördraget låst sig för en linje som där man "sålt ut den lösningen"? I det sista sammanhanget drar Johan Lindholm upp risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt".

Vad jag förstått så delar partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin dessa synpunkter. EU-parlamentarikern Jan Andersson har, såvitt jag förstått honom rätt, på sin s-info-blogg framfört en annan tågordning än den fackligt beslutade. Det finns anledning för partiet att sluta upp kring LOs krav. Och det gäller också våra europaparlamentariker.