Måste S säga nej till fördraget?

Om det visar sig att Strååth-utredningen ger vid handen att den svenska modellen är fredad så är allt väl och ratificering bör kunna ske. Men om utredningen inte ger klart besked på denna punkt vad gör vi socialdemokrater då? Går vi ut i EU-valet och säger vi skrev på ändå och sålde den svenska modellen för EU-utvidgningens skull? Eller något annat välvalt argument? Enligt min mening vore detta förödande för oss socialdemokraterna i EU-valet. Alla förstår vilket annat parti som vid ett sådant svek skulle få en hel del av arbetarrösterna, hemska tanke.

Riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson krävde i DN debatt 3 mars i år att vi socialdemokrater skulle säga nej "så länge Vaxholmsfrågan inte är löst", Jag använder deras text, som i stora delar har aktualitet fortfarande, men tar mig friheten att omarbeta och redigera. Därför är det jag ensam som ansvarar för bloggtexten.

När vi sa ja till EU - vilket vi naturligtvis fortfarande skall vara en aktiv och konstruktiv del av - så gjorde vi ett stort misstag i att vi underskattade EG-domstolens ställning i det europeiska systemet. Inom EU har också skett en successiv maktförskjutning på två sätt: dels från medlemsstaten till EU, dels från folkvalda till juristerna i EG-domstolen. Det sker därmed både en centralisering av makten, och en judikalisering av makten.

I grunden är det en demokratifråga: väljarna kan ställa de folkvalda till svars för de beslut de fattar. Om väljarna inte är nöjda, byts de folkvalda ut i nästa val. Men jurister i en domstol kan inte ställas till svars av väljarna och bytas ut. Nu använder den borgerliga regeringen EG-domstolen som svepskäl för politikförändringar som man egentligen själv vill se.

Vaxholmsfallet är ett solklart exempel på ett område - konflikträtten - där EG-domstolen lagt sig i på ett sätt som nog ingen på den socialdemokratiska ja-sidan hade väntat sig. Det är inte vilken fråga som helst: det är en grundbult i socialdemokratisk politik och i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackets möjligheter att vidta stridsåtgärder för att få ett företag att skriva kollektivavtal begränsas på ett sätt som de aldrig varit tidigare. Därmed öppnas Sverige upp för låglönekonkurrens och social dumpning. EG-domstolen har - som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund, Stockholms Universitet, uttryckt det - sorterat bland bestämmelserna och ratat vissa och omtolkat andra för att ersätta den av den av politikerna bestämda arbetslandsprincipen med den
marknadsliberala urprungslandsdito.

Man kan med fog ifrågasätta EG-domstolens mandat härför. Men vill man ändra på EG-domstolens suveräna makt så räcker det inte med ifrågasättanden, eller ens parlamentsbeslut utan för ändring i detta krävs ändring i fördraget. Denna insikt måste få konsekvenser för den socialdemokratiska EU-politiken. Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna, för att inte säga dummaste medlemmen i den europeiska familjen.

Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att fördraget inte har med Vaxholmsdomen (och de följande rättsfallen) att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.

För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan
i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.

En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen.

I Sverige ska nu Strååth-utredningen försöka finna svar på hur frågan ska hanteras. Regeringen påstår sig vilja värna om kollektivavtalen, men vi tillåter oss tvivla. I bästa fall kan utredningen finna en lösning, lagar och avtal kan ändras för att minimera skadan av domen. Men i sämsta fall kan man inte hitta någon lösning, eller också stoppas lagförslagen av en borgerlig regering som innerst inne inte är angelägen om att undanröja domens effekter. I så fall får vi leva med lönedumpning ett bra tag framöver.

Man kan misstänka att regeringens Strååth-utredning mest är ägnad att vinna tid åt regeringen, så att man kan göra vad man vill när EU-fördraget väl är ratificerat. Om det scenariot slår in har socialdemokratin både sålt smöret och tappat pengarna: vi har då dels godtagit ett fördrag som enligt Europafacket inte garanterar fackliga rättigheter, dels gett regeringen fria händer att låta lönedumpning bli ett bestående inslag på svensk arbetsmarknad.

I det socialdemokratiska partiet växer nu opinionen för att vi ska säga ifrån. Socialdemokratin bör inte tveka att följa LO-kongressens linje. Vi bör ställa som villkor att vi inte tänker medverka till att ratificera fördraget om inte Vaxholmsfrågan är löst. Det måste först stå alldeles klart att fackliga organisationer kan vidta konfliktåtgärder för att hindra social dumpning.

Mona Sahlin uttalade samma dag som Brenhardssons/Johanssons artikel var införd att vi måste skriva under det nya fördraget och samtidigt att "det var viktigt att debattera EG-domstolens roll". Men nu är det dags för partiledningen att sätta ned foten. Partiet kan inte segdra denna fråga längre. Ju förr dess bättre att läget klargörs.

Förutom det att ratificering utan garantier för svensk modell kommer att upplevas som ett socialdemokratiska partiets svek mot de egna väljarna så kan en strid för de fackliga rättigheterna, som Bo Bernhardsson framhöll vid Wigforsseminariet i Halmstad för någon tid sedan, föra mycket posititvt med sig. Det kan bli en strid för grundläggande värden inom svensk fackföreningsrörelse som kan vitalisera hela rörelsen och partiet. Denna fackliga och politiska strid är uppenbarligen bara en början på en långvarig kamp för att återföra den sociala aspekten till ett jämbördigt läge med den fria rörligheten i den mer och mer marknadsliberala Europaunionen. Det skulle kunna bli ett sätt att göra EU-frågor till en del av svenskens vardag. Det kommer också att svetsa samman arbetarrörelsens två grenar, den fackliga och den politiska.

Först Stråth med svensk Lavallgaranti - därefter Lissabon

Regeringen har tillsatt Stråth-utredningen som skall framlägga sitt förslag i december 2008 om vilka åtgärder som är nödvändiga för att efter bl.a. Lavalldomen säkra en svensk kollektivavtalsrätt.

Har man följt uttalanden i fackpress på LO-sidan under våren kan man konstatera att det varit högljudda krav på att inte sälja ut Sveriges kollektivavtalsrätt. Man har krävt garantier på en svensk lösning av Lavallproblemen innan Lissabonfördraget ratificeras.

På LOs kongress stod valet mellan att välja
* en städad strategisk linje, att först anta Lissabonfördraget och sedan säkerställa att konsekvenserna av Lavaldomen minimeras i svensk rätt, eller
* en mer robust strategi, att anta Lissabonfördraget först efter att konsekvenserna av Lavaldomen lösts i svensk rätt.

Johan Lindholm, Byggnads, angrep kommissionens och de europeiska regeringarnas planer om en snabb och smärtfri ratifikation av Lissabonfördraget. Lindholm föreslog ”att LO skall verka för att den svenska regeringen kan garantera att den svenska arbetsmarknadsmodellen blir säkerställd innan riksdagen antar Lissabonfördraget”. Innebörden av detta skulle vara att Sverige får svårigheter att hålla EUs tidsschema för ratifikation av fördraget. I januari 2009 skall medlemsstaterna ha antagit fördraget. Annars skjuts Lissabonfördraget ikraftträdande framåt – månad för månad - tills det att alla medlemsstater antagit fördraget.

LO-kongressen beslutade att kräva att riksdagen beslutar om Lissabonfördraget först efter att den s.k. Stråthutredningen om konsekvenserna av Lavaldomen redovisat sitt uppdrag i december 2008. Därmed har kongressen inte heller tagit livet av fördraget men samtidigt försvarat arbetarrörelsens rätt till att få klarhet före beslut.

Johan Lindholm har i en artikel i senaste Aktuellt i Politiken anfört "Fördraget kan vänta ett tag till". Han frågar bl.a. hur skall man mobilisera de fackliga krafterna i EU-valet och valet 2010 om man inte är beredd att garantera kollektivavtalen och strejkrätten? Hur skall man förklara för fackliga väljare om man inte först ordnar detta och sedan det visar sig att man genom Lissabonfördraget låst sig för en linje som där man "sålt ut den lösningen"? I det sista sammanhanget drar Johan Lindholm upp risken för groende främlingsfientlighet i spåren av lönedumpning. Han menar alltså att vi inte skall "ratificera det nya fördraget utan att ställa krav på grundläggande rättstrygghet som byggts upp genom kollektivavtal och strejkrätt".

Vad jag förstått så delar partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin dessa synpunkter. EU-parlamentarikern Jan Andersson har, såvitt jag förstått honom rätt, på sin s-info-blogg framfört en annan tågordning än den fackligt beslutade. Det finns anledning för partiet att sluta upp kring LOs krav. Och det gäller också våra europaparlamentariker.

Wanja Lundby-Wedin dementerar: LO lyssnar på motparten men "vill inte se över strejkrätten"

Flera gånger har jag på denna blogg skrivit om de inskränkningar i konflikträtten som Svensk Näringsliv och främst Maud Olofsson hårdfört krävt. Utgångspunkten var några framträdanden i Almedalen i somras, bl.a. av LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Dessa bloggar har jag för kännedom sänt över till henne. I dag inflöt följande mejlsvar, som kan vara av visst intresse för alla.


"Hej Bo,

Tack för kopian på din blogg. Eftersom du tar upp frågan om inskränkningar i konflikträtten vill jag ge dig mina utgångspunkter.

Den 10 juli i Almedalen var jag intervjuad i Dagens Nyheter. Därefter gick "ryktet" som en löpeld genom framförallt ledarsidorna att LO ville se över strejkrätten. Dessutom öppnade SACOs ordförande, Anna Ekström, i en intervju dagen efter för att hon kan tänka sig att begränsa rätten till blockad. Debatten efteråt blev därför lite missvisande.

Men om man läser artikeln så är det jag säger att LO kan tänka sig att diskutera de umgängesregler som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938. Detta är dock något annat än att inskränka den grundlagsskyddade rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.

Det är vår uppgift som part på arbetsmarknaden att vara beredda att lyssna på våra motparter om de upplever problem. Det är en viktig del i den svenska modellen. Därför är LO beredda att inleda samtal och överläggningar med Svenskt Näringsliv kring gemensamma problem på arbetsmarknaden. När vår motpart upplever problem är vi beredda att diskutera, på samma sätt som vi förväntar oss att våra motparter vill lyssna på oss när vi ser problem.

Alla säger sig nu vilja värna den svenska modellen. Tyvärr har varken en del ledarskribenter, politiker eller arbetsgivare klart för sig hur modellen är uppbyggt. Den svenska modellen grundas av tradition på bland annat en stark fackföreningsrörelse, hög organisationsgrad, hög ersättning från en facklig a-kassa, en ekonomisk politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadspolitik, starkt anställningsskydd och socialförsäkringar med höga ersättningar vid föräldraledighet,sjukdom och pension. Allt det här hänger ihop, tyvärr verkar en del politiker och arbetsgivare missat detta. De vill bland annat ha arbetsfred men inte starka fack och de vill ha obligatoriskt medlemskap i a-kassan men för en politik där färre får a-kassa. Listan kan göras lång.

Nu är det viktigt att vi alla agerar och protesterar mot det vi tycker är fel. Och vi vet att vi är starka för att vi är många.

Med vänlig hälsning

Wanja Lundby-Wedin
LOs ordförande"

Detta är ett viktigt klargörande efter alla tidningsskriverier, bl.a. i Sydsvenskan och Dagens Nyheter, om att Wanja Lundby-Wedin i Almedalen deklarerat att LO var öppet för att tillsammans med Svensk Näringsliv se över konflikträtten. Detta var alltså en "oberoende liberal" tidningsanka som ett led i Alliansens och Svenskt Näringslivs offensiv för att försvaga facket. Inte minst i dessa dagar är viktigt att sådan borgerlig desinformation dementeras.

När borgerliga representanter och deras journalister talar om den svenska modellen är det viktigt att hålla i minnet vad Wanja Lundby-Wedin säger om den, nämligen att den av tradition förutsätter bl.a. en stark fackföreningsrörelse, hög organisationsgrad, hög ersättning från en facklig a-kassa, en ekonomisk politik för full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadpolitik, starkt anställningsskydd och socialförsäkringar med höga ersättningar vidföräldraledighet, sjukdom och pension. Går man igenom den politik högerregeringen fört, vad allianspolitiker av olika slag och företrädare för Svenskt Näringsliv pratat om och borgerliga tidningar gläfst om så är det väl inte en enda punkt av de som LO-chefen nämnt som inte är under borgerlig attack.

Som Wanja Lundby-Wedin säger vi måste stå eniga mot högerangreppet.