Sydsvenskan försvarar i dag (14/5) den styrande alliansens svek mot väljarna i Lund :
"... är det ett löftesbrott? Ja, tveklöst kommer många Lundabor att uppfatta saken så. Hittills har de borgerliga partierna bara infriat lite drygt halva den skattesänkning på 75 öre som de ställde i utsikt under valrörelsen 2006.
Är det något att göra stor affär av? Ja, tveklöst kommer den rödgröna oppositionen att göra sitt bästa för att utmåla Mats Helmfrid (m) och hans borgerliga kommunalrådskollegor som både hjärt- och ansvarslösa äventyrare som leker med kommunens pengar. Något annat budskap från oppositionen vore närmast att betrakta som tjänstefel.
Andra är kanske lite mer överseende. Kommunledningen kan ju – på goda grunder – hävda att förutsättningarna för att genomföra ytterligare skattesänkningar har förändrats. För närvarande växer kommunen i sällan skådad omfattning, vilket leder till ökade utgifter och ett växande investeringsbehov. Nya invånare kräver nya bostäder, vägar, skolor och annan service."
Vilka dessa andra överseende är är inte svårt att inse. Först i kön av överseende och överslätande finns den tidningspress som skall hålla tummen på ögat på politikerna och se till att de sköter sitt värv. Det enda tidningen kritiserar är att allianspolitikerna försökt försvara sig med att de inte nämnt några "säkra siffror i valprogrammet". Nej, enligt Sydsvenskan borde man presenterat "kovändningen som ansvarsfull och förutseende". Hur långt i dåligt taskspeleri får en tidning gå? Hur vitt får man göra våld på sanning och moral bara för att försvara politiker av samma ull som man själv?
Sakförhållandet är ju nämligen detta att allianspolitikerna i Lund lovat väljarna stora skattesänkningar för att ta makten. Att en politiker räknat med att en expanderande stad som Lund inte skulle växa till i storlek med ökande behov av nya bostäder, vägar, skolor och annan service är inget försvar utan istället en brist på insikt som borde renderat politikern att för evigt föras ut från den offentliga scenen. Och detta har tidningen mage att föreslå som försvar för löftesbrottet. Man bara konstaterar att tidningens lojalitet mot det egna politiska lägret överskrider allt rimlighet. Och vilka är det som tidningen lämnar sticket? Jo, läsarna och alla lurade väljare.
Så korkad som tidningen påstår kan nu ingen politiker vara. Nej, det är självklart att en lundapolitiker av vilket politiskt slag det vara må räknat med den egna kommunens framåtskridande och planerat de kostnader detta medför. Därvid avtäcks den enda rimliga sanningen, nämligen att allianspolitikerna insett de ökande utgifterna för framtiden men i syfte att vinna väljarna för sin politik mörkat utgiftsökningen och populistiskt i valet angett skattesänkningar som ingen ansvarsfull kommunledning skulle kunnat förverkliga. Men detta är för svår sanning för den den borgerligt köpta Sydsvenskan, den "oberoende liberala" His Masters Voice.
Visar inlägg med etikett borgerlig dagspress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett borgerlig dagspress. Visa alla inlägg
onsdag 14 maj 2008
måndag 4 februari 2008
Desinformation i "oberoende liberal" dagspress
Man skulle kunna tro att sydsvenskans ledare i dag 3/2 "Ingen slagspåse" är skrivet av något alkoholiserat ringvrak med hänsyn till kvaliteten på textens sanningshalt. Ledaren sluddrar fram en halvsanning om Pär Nuder/Thomas Östros och Mona Sahlin som man tidigare försökt framställa som en sovjetisk utrensning i toppen på det största partiet. Ja, just det .. det som rätteligen varit en diskussion i den socialdemokratiska ledningen om förändringar som pågått i mer än ett halvår. I vilken diskussion Per Nuder deltagit och också erhållit flera erbjudanden om andra jobb. Se min tidigare blogg "Tidningsanka om utrensning var en pågående diskussion om förändring" den 25 januari.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
Men åter till dagens sluddrande ringvrak. Man tar upp gårdagens intervju med Thomas Östros av Ekots Tomas Ramberg. Man förvånas över att det blev "mycket av socialdemokraternas traditionella ståndpunkter", att "rättvisa och ansvar var ofta förekommande ord". Det är ju inte så mycket att säga om eftersom när nya arbetarpartiet talar om sina traditionella åsikter så gömmer man dem som om man skämdes för dem och rättvisa är ju inte prcis ett ord som passar på den omvända robinhood som högeralliansen tillämpar.
Men så fortsätter ringvraket: ... Och så en portion politiskt och moraliskt hyckleri: Ramberg frågade vad det betyder att Östros partikamrat, förre statsministern Göran Persson, använder sig av avdrag för hushållsnära tjänster till maximalt belopp? Svaret blev ett slirande utan like där sak och inte person påstods vara det avgörande. Men socialdemokraterna har i princip fördömt reformen och Persson har tidigare, liksom Östros igår, sagt att den skall avskaffas. Men när far super är det rätt, och någon tanke på att påtala Göran Perssons principlöshet hade Östros inte.
Eftersom jag inte gärna missar en Ekots lördagsintervju och inte denna heller så vet jag att detta är ett lågvattenmärke som borde föranleda att ledarkommentaren uträknas ..8..9...10 .. såsom medvetslös osanning. Rambergs fråga är ganska riktigt refererad. Thomas Östros svarade, att det inte var hans sak att ta på sig rollen som moralisk domare över enskilda personer däremot visar detta precis det som både Göran Persson och socialdemokratin i övrigt hävdat, nämligen att de rikas städning till stor del genom högerregeringens reform betalas av allmänna medel (=alla skattebetalare). Ett sådant gynnande av de som redan har det mycket bra är socialdemokratiska partiet emot.
Den nu uträknade ledarskribenten sammanfattade: Av vad ledande socialdemokrater sagt och skrivit på senare tid går det nu att skönja konturerna av en samlad politik som framöver skall utmana alliansens. Och den verkar vara just traditionell. På direkta frågor om huruvida förmögenhetsskatten bör återinföras, avdrag för hushållsnära tjänster skrotas och stopplagen för privatisering av akutsjukhus träda i kraft på nytt svarade Östros, efter krumbuktande, ja.
Om jag nu skall återigen agera sanningsvittne så rörde sig Thomas Östros "krumbuktande" om ganska naturliga kompletteringar för en person som skall vara ekonomisk talesman och därmed kandidat till finansministerposten. Kompletteringarna bestod i resonemang om hur de omfrågade reformerna skulle kunna genomföras ekonomiskt. Den största reservationen som varje socialdemokratisk politiker måste framföra i dag är att s.k. återställningar kan utlovas endast med stor försiktighet. Högerregeringen har nämligen god fart i ett hänseende, nämligen att i Friedmansk anda underminera och rasera så mycket som möjligt av välfärdsstaten. Restaureringsarbetet kommer inte att kunna genomföras över en natt utan precis som förra gången när svensk ekonomi raserades av en borgerlig regering så blir det endast med stora uppoffringar som välfärdshuset återigen blir beboeligt för alla.
Om man bara ser på denna lilla detalj, nämligen Sydsvenskans undermåliga ledarkommentar. Ja, men det är ju en borgerlig tidning invänder kanske någon och dom skall därför vara kritiska mot socialdemokrater. Då vill jag fråga är kritik riktigt hederlig, som bygger på att man förtiger sanningen på ett sådant sätt att man ger en skenbild av vad som skett och sedan utifrån den skenbilden demoniserar den person det handlar om? Är den ens etiskt godtagbar? Är det inte bara ett fyllos svammel?
Man kan också se detta ur ett större perspektiv. Den borgerliga dagspressen omfattar ca 100 tidningar med en upplaga av drygt 3.000.000 ex dagligen medan det finns 16 tidningar med vänsterperspektiv och en dagsupplaga på ca 600.000 ex. Är det någon som tycker det är konstigt att man i hela region Skåne inte kan (annat än på nätet) läsa en dagstidning som inte ständigt med en högerspegel visar fram en tillrättalagd "verklighetsbild"? Den nu aktuella ledaren är ett gott exempel på desinformation. Är detta inte en fråga om demokrati, när man s.a.s. köpt sig rätten att ge verkligheten en borgerlig vinkel i dagspressen? Kanske t.o.m. en viktigare fråga än "andratidningen" med sitt presstöd?
För egen del anser jag att ringvraket var uträknat långt innan ledaren "Ingen slagpåse" skrevs.
söndag 27 januari 2008
"Oberoende liberala" regeringstidningars dilemma
En av dessa "oberoende liberala" dagstidningar är Sydsvenskan i Malmöregionen som ingår i det regeringstrogna komplexet av över 100 borgerliga tidningar med en upplaga på över 3.000.000 ex, som dagligen försöker stödja upp den haltande högerregeringen.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
I dagens ledare i Sydsvenskan framgår det vilket dilemma journalisterna på Sydsvenskan har att balansera verkligheten mot vad man anständighetsvis kan nedlåta sig att skriva om motståndaren när det nu är som det är med högerregeringen.
Först Per T. Ohlsson nog så sanna summering av högerregeringens politiska handlag: Noll koll. Jag vill tillägga att i högerregeringens noll-koll (och i PerTes bristande koll) ingår att man inte insett Bill Clintons och Blairs framgångsrika triangulering (=ta till sig motståndarens chokladpraliner och rata surdegarna) utgick från ett socialt, ja man skulle kunna säga socialdemokratiskt grundkoncept, vilket medförde att de egna kärnväljarna även efter "trianguleringen" kände igen det egna partiet. Detta är den största skillnaden jämfört med Reinfeldt, som skapade ett triangulärt korthus "det nya arbetarpartiet" utan någon som helst grund i den egna ideologin. Vid konfrontationen med verklighetens vindar rasade korthuset följaktligen vid första pusten i form av a-kassan.
Men så över till ledaren "En klen opposition" med bildtexten "Sahlin och Nuder, det här duger inte" 27/1. Man vet inte på vilket ben man skall stå: Å ena sidan ger man förebilden i Storbritanniens Her Majesty's lojal Oposition (vem man nu menar att Mona Sahlin skall vara lojal med?) och å den andra "att en vital opposition är det yttersta hälsotecknet på en väl fungerade demokrat": En opposition skall ansätta regeringen - den får gärna granska tufft och elakt. Men problemet är att ledande socialdemokrater alltför ofta attackerar alliansregeringen utan rim och reson, utan sans och måtta. Höga opinionssiffror till trots, oppositionen brister i såväl ansvarskänsla som trovärdighet.
När man senare för att ge sken av egen trovärdighet nämner ett antal exempel så låter det så här:
*Mona Sahlin anklagade i november regeringen för att "medvetet försökt vilseleda sina väljare och dölja sin egen politiska agenda". Hon beskrev det som ett demokratiskt svek. Magstarkt.
*Pär Nuder lyckades häromdagen få en prognos om lägre tillväxt och högre inflation att bli till "ett underbetyg" för den svenska regeringens politik.
*Thomas Östros måste ha drabbats av en intellektuell härdsmälta när han i veckan läste lusen av regeringen ...Löjligt.
*Sven-Erik Österberg försökte i slutet av 2006 hetsa facket att gå ut i en politisk strejk i protest mot regeringens förändringar av a-kassan.
*Thomas Bodström skäller som en bandhund så fort justitieminister Beatrice Ask visar sig. Det är närmast en välgärning att Bodström... också jobbar på sin egen advokatbyrå.
Var och en som närmare följt den politiska debatten är att denna karaktäristik av oppositionen är lika illvillig som den är osann. Men på ledarredaktionen räknar man kallt med att ingen minns och ljuger på i ullstrumporna. Ett exempel är den för Sydsvenskan förhatliga oppositionsledaren Mona Sahlin. Den 25 november var Monas artikel införd på DN Debatt. Slutsummeringen tål att upprepas: Ett nytt Sverige tar nu form - ett kallare, mer orättvist Sverige. Det är ett systemskifte. Inget parti har gått till val på eller vunnit val på den dagordningen - inte heller moderaterna. Det är i demokratisk mening ett svek som måste betraktas som historiskt. Sverige har en regering som inte bara vilselett väljarna för att komma till makten, utan som konsekvent mörkar en politik som de saknar stöd för. Detta är pr-konsten upphöjd till statsskick och något helt unikt i Sverige.
Nu var Monas artikel inte bara en slutsummering utan en på sakområde efter sakområde noga specificerad kritik. Monas generella karaktäristik av högerregeringen var alltså väl underbyggd. Men sakkritiken förbigår Sydsvenskan med tystnad och istället försöker man att få det att framstå som om Mona Sahlin bara på lösa grunder anklagar regeringen på ett "magstarkt" sätt! På samma sätt försöker man på osakliga grunder ta heder och ära av oppositionens övriga företrädare. Att det jag nu sagt är sant kan var och en övertyga sig om genom att gå tillbaka till de enskilda uttalanden som den regeringstrogna ledarskribenten svartmålar; betr. Mona Sahlins artikel så kvarligger den på DNs hemsida 25 november 2007. Är det något som är magstarkt så är det ett dylikt referat av oppositionens verksamhet.
Sverige har inte världens bästa regering, men sannerligen inte heller världens bästa opposition, slutar Sydsvenskan sin pamflett. Man undrar hur opposotitionen skulle opponera för att få godkänt av Sydsvenskan? Vad är Sydsvenskans måttstock för "sans och måtta"? "Härdsmältan" verkar inte bara tillfällig utan mer konstant på ledaravdelningen. Med vem skall oppositionen vara lojal? Med sina alla väljare eller med regeringen? Själv kan jag bara dra en slutsats av framställningen att Sydsvenskan återigen meriterat sig som regeringstrogen brännvinsadvokat där journalistiska skamgrepp fyller pläderingen. Stenholms etikpris blir en allt större gåta.
tisdag 8 januari 2008
Moderatmakt
Dagens ledare 8/1 i Sydsvenskan gör en analys av nordamerikanska primärvalen under rubriken "Drömmarnas marknad" men vädrar så småningom - som väntat - fördomar om socialdemokratin: Förändring. När den amerikanska presidentvalskampanjen idag rullar vidare med primärval i delstaten New Hampshire är detta ordet på allas läppar och i väldigt många väljares hjärtan: change. Denna dröm om något nytt låg bakom Barack Obamas överraskande seger bland de demokratiska presidentkandidaterna i Iowa... Barack Obama är ung, 46 år. Han är svart. Jämfört med de flesta andra presidentkandidater - demokrater såväl som republikaner - är han ett oprövat kort. Med mig som president kommer nya, friska vindar att svepa genom Vita huset, genom USA och världen, lyder hans budskap, vagt men tilltalande. Och USA lyssnar. Obama blir ett oskrivet blad som väljarna själva fyller, var och en med sina egna drömmar och förväntningar.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.
Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.
Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.
När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.
När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.
Men det är inte bara i USA som löften om att bryta med det gamla tilltalar stora väljargrupper. I Sverige vann alliansen valet 2006 genom att locka med ett nytt och annorlunda ledarskap, med en ny politik. Men när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat, var väljarna inte längre lika intresserade. Sedan dess svävar Mona Sahlin och socialdemokraterna på opinionsmätningarnas moln. Mona Sahlin är inget oskrivet blad. Men hon blev socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Hon valdes till ackompanjemang av löften om förnyelse och förändring. Vaga utfästelser om något nytt, om omprövning, som tycks räcka långt. Att inte ha en politik är ibland klok politik. Men förr eller senare måste vackra ord om förändring, om att ena istället för att splittra, om att göra upp med det gamla, fyllas med innehåll.
Som jag sa inledningsvis så handlar ledaren egentligen om USAs primärval men glider över i någon slags tankar om situationen i Sverige. Just denna del är intressant då den rymmer en nyhet i det borgerliga tänkandet. Hittills har man både på ledarsidor och krönikor av olika valörer skyllt opinionsraset för högerregeringen på fumlande med själva regerandet, se exempelvis Per T. Olssons krönika den 6/1 i Sydsvenskan, kommenterad på denna blogg 7/1 under rubriken "I huvut på en borgerlig gube". Helt plötsligt så lämnar man detta och erkänner att "väljarna inte längre är lika intresserade" ... "när den borgerliga regeringen började genomföra vad de lovat". Alltså precis det som jag i mer än ett år hävdat på denna blogg, nämligen att högerregeringen får stryk för den politik man för. Och så långt är ju Sydsvenskan s.a.s. ett kronvittne.
Men när man sedan börjar på att kvittra om vad vi socialdemokrater har för oss så går man bet. Mona valdes inte med "vackra ord om förändring" utan därför att hon framstår som en särdeles bra person. Vad Mona lovat är att det skall göras en rejäl genomgång av partiets politik. Men det innebär inte - som i alliansen att ett gäng kring partiledningen med psykologer, sociologer och marknadsförare la fram ett koncept på en vinnande strategi med de borgerliga förslagen dolda - utan något förankrat i vänsterns åsikt om solidaritet och att kakan skall fördelas mer lika. Nej vi alla socialdemokrater skall fylla ut vår politiks innehåll i omfattande rådslag och diskussion. Jag kan tänka mig att detta vinner respekt hos folk i gemen även om därmed inte ännu några mer preciserade besked kan lämnas. Jag tror att de flesta, när nu förskräckelsen över högerregeringens hjärtlösa framfart framstår som tydlig, har klart för sig ungefär var socialdemokratin står. Socialdemokrater står nämligen på vanligt folks sida och med solidaritet med dem som har extra litet. Detta är en god utgångspunkt för folk. De flesta vet alltså i stora drag vad vi på vänsterkanten kommer att föra för politik.
När Sydsvenskan säger "att inte ha en politik är ibland klok politik" så må det avse Obama, vad vet jag, men parallellen till Mona Sahlin är enbart betingad av att Sydsvenskan är ett organ för högerregeringen med brist på saklighet när det gäller synen på oppositionen. Det är ju det som devisen "oberoende liberal" visat sig innebära.
När det gäller en ny aspekt på detta med högerregeringens omvända-robin-hood så skriver Björn Elmbrandt på Dagens Arena om "Vårdslakt & moderatmakt - Att ta från de sjuka och ge till de friska." Det handlar om att förbättra konkurrensen och utbudet i centralorter, varvid landsbygden utarnmas och låta "tillgänglighet" i de stora städerna ersätta kontinuitet i vården, att rationalisera så att man uppnår målet med 10 minuter per patient och att sälja ut så mycket som möjligt. Han sammanfattar: "Vårdval Stockholm" är en marknadsliberal skrivbordsprodukt, inte olik de stalinistiska projekten i det forna Sovjetunionen, där människor skulle tvångsförflyttas och floders lopp ändras och där kartan alltid var viktigare än terrängen. Ett mer träffande namn vore därför "Vårdslakt Stockholm". Detta är ännu ett exempel på högerregeringens politik att gynna de "redan välförsedda" på bekostnad av "de som har det smalare", läs hela Björn Elmbrandts artikel http://www.dagensarena.se.
lördag 5 januari 2008
Tilltron till dagspressen och journalister.
Rubriken anger ett viktigt ämne, kanske ett av de viktigaste i en demokrati. Men journalister försöker i det längsta att undvika denna diskussion. När gäller dagspressens vägran att ta upp frågeställningen kan man kanske tala om rädsla att såga av den gren man sitter på. Men public service? "En fri radio och television"? Eller finns trots allt samma rädsla där. Man vet ju inte vart framtiden för en .. hägrar kanske en anställning i kommersiella media?
Medierna är ett program i P1 som har som målsättning att seriöst analysera och debattera händelser som påverkat medielandskapet. Men hur kan ett sådant program som Medierna envist som en skygglappsförsedd häst travar på flamsa bort frågan om tilltron till medierna utan att ens antyda att den största anledningen till berättigad misstro mot dagspressen, det som behandlades i lördagsintervjun efter ekot samma dag, nämligen ägarkoncentrationen och den borgerliga hegemonin inom dagspressen. Av naturliga skäl är ingen inom dagspressen beredd att diskutera ämnet heller. Vad säger följande fakta?
* Dagspressen ägs huvudsakligen av tre aktörer.
* I vart fall två av aktörerna med tidningar på vardera mer än 1 miljon ex utövar direkt inflytande över ledning genom att tillsätta redaktörer eller att medlemmar av ägarfamiljen direkt inträtt i tidningen.
* Drygt 100 dagstidningar med en upplaga på över 3 miljoner exemplar är borgerliga (=regeringsvänliga) medan 16 st med en upplaga på ca 600.000 ex är vänster (=oppositionsvänliga).
* Sålunda har saken uttrycks av förståsigpåare att kritiken av centralmakten i Sverige har avstannat efter regeringsskiftet.
Men ingen av dessa frågeställningar intresserade Medierna utan istället hade man till dagens program 5/1 inbjudit Martin Jönsson, chef för SvD:s Näringsliv, Annika Lantz, radioprofil i både P1 och P4, och Isobel Hadley-Kamptz, skribent i bl.a. Expressen. Man flamsade vidare om stora radiobråket och medieskandalerna om Kalla Faktas korruptionsmisstänkte stjärngrävare Trond Sefastsson, TV4:s politiske reporter Anders Pihlblads nummer med en jourhavande statssekreterare och Aftonbladets rapportering om mordplaner på statsministerns hustru. Hur har affärerna påverkat förtroendet för medierna frågade man sig under fortsatt ytligt tyckande? Klimatkampanjerna var överdrivna och vi fick reda på att det inte var dags att lägga papperstidningen på historiens sophög eftersom ha-ha-ha Annika Lantz fortfarande ville ha pappersprasslande till frukosten.
Mediernas första program i år var ett bottennapp och sådant som allvarligt undergräver tilltron till journalister. Att låta Annika Lantz själv bedöma radiobråket, där hon blev en av centralfigurerna med sitt intrång i P1, tyder inte bara på dåligt omdöme hos redaktionen utan på en brist på känsla av vad det rörde sig om. Det finns naturligtvis inget i skäl i världen att missunna Annika Lantz framgångar bland den mer ungdomliga publiken som tydligen gillar den zappande teknik i framförandet och brist på respekt för vanligt lyssnande till meningsmotståndaren som utmärker hennes uppenbarelse. Men varför behövde detta ske just på den tid då dessa ungdomar går i skolan men när vi P1-trogna äldre har vårt mest intensiva lyssnande. Och varför skall man ändra bara för förändringens skull - svara på det! Vi som lyssnade på P1 var helt nöjda. Och de som lyssnade på annan kanal på Annika Lantz var också helt nöjda med det. Det byte som introducerades var faktiskt både dumt och respektlöst eftersom public-service inte är till för programmakarna utan faktiskt för oss lyssnare.
Under fniss-fnass la ha-ha-ha Annika Lantz fram hypotesen att det mer allvarliga programutbudet var ett typiskt manligt betingat sätt. Och ingen i det mediegranskande programmet ifrågasatte denna floskel. Grattis för denna för kvinnor fördomsfulla inställning. De kvinnor jag känner är då inte fördummade utan gillar precis som jag en saklig framställning.
Vad Annika Lantz et consortes inte förstår är att vi äldre inte uppskattar ett kulsprutesnabbt sätt att hantera svenska språket, ett ideligt fnissande och fnassande varvid stora delar av språket försvinner i detta och samtidigt ett zappande i de behandlade ämnena. Det blir helt enkelt ganska obegripligt och garanterar dessutom att ingen i närheten vågar komma med en mer djupsinnig reflexion. Jag har hört enskilda framträdande av Annika Lantz och funnit henne trevlig som konferencier som någon slags mellanpratare med socialt kitt. Men att ha en längre stund med henne som någon slags introduktör för dagens nyheter blir bara surr för mig och många i min situation, d.v.s. vi som huvudsakligen lyssnar på P1.
Tro nu inte att vi som inte vill ha ha-ha-ha Annika Lantz i P1 är humorbefriade eller inte också kan lyssna till engagerade kvinnliga eller andra litet mer udda röster. Själv missar jag sällan Godmorgon världen med public service, Filosofiska rummet, Ekot och dess lördagsintervju, Vetenskapsradions olika program, Tendens, Människor och tro, Studio ett, Spanarna och Samtal pågår och alla kulturprogrammen. Däremot stänger jag av både Lantz i P1 och Ring P1. Det som drivit mig in i radion är det ynkliga utbudet i TV där stjärnor på slottet och diverse annat tramsade pågår - jo jag ser nyheter, babel och en och annan film typ Almodóvar och en del dokumentärer, möjligen också en och annan välsspelad engelska film. På de kommersiella kanaler kan ju inte en vanlig människa se då man hela tiden spränger in ovidkommande reklam som gör att en 1,5 timmarsfilm blir dubbelt så lång.
När det sedan gäller detta med tilltron till journalister så handlar det inte så mycket om dessa skandaler utan just om man hör eller ser att journalisten närmar sig sitt ämne med respekt och intelligent sökande efter det som ligger bakom. Alltså just det som saknades i detta program av Medierna. Direkt förödande var Isobel Hadley-Kamptz' yttrande i programmet att det blir "tråkigare journalistik om man är rädd för att bli fälld av Opinionsnämnden". Är detta en övertänkt idé hos henne så måste jag säga att bevare mig för dylika journalister. Kanske är det en ganska typisk inställning för en medarbetare på "kvällspressen" men det är då inget för seriösa media att ta efter.
För min del har programmet Medierna missat sin uppgift att just granska mediasituationen när man erbjuder lyssnarna något så ynkligt som dagens program. Man skulle kunna ta efter journalisterna i lördagsintervjun som är både pålästa och insatta i det de behandlar. Just genom sitt sakliga sätt att ställa frågor klarlägger de stora bitar av sanningen. Det där med kvalitet som sannerligen inte är något föråldrat. Även om ni programmakare eller "marknaden" påstår det.
Det är som hemodlade tomater man kan vid minnet av dessa lätt avstå från de som odlats på mineralull med näringslösning. Det är smaken som avgör.
Medierna är ett program i P1 som har som målsättning att seriöst analysera och debattera händelser som påverkat medielandskapet. Men hur kan ett sådant program som Medierna envist som en skygglappsförsedd häst travar på flamsa bort frågan om tilltron till medierna utan att ens antyda att den största anledningen till berättigad misstro mot dagspressen, det som behandlades i lördagsintervjun efter ekot samma dag, nämligen ägarkoncentrationen och den borgerliga hegemonin inom dagspressen. Av naturliga skäl är ingen inom dagspressen beredd att diskutera ämnet heller. Vad säger följande fakta?
* Dagspressen ägs huvudsakligen av tre aktörer.
* I vart fall två av aktörerna med tidningar på vardera mer än 1 miljon ex utövar direkt inflytande över ledning genom att tillsätta redaktörer eller att medlemmar av ägarfamiljen direkt inträtt i tidningen.
* Drygt 100 dagstidningar med en upplaga på över 3 miljoner exemplar är borgerliga (=regeringsvänliga) medan 16 st med en upplaga på ca 600.000 ex är vänster (=oppositionsvänliga).
* Sålunda har saken uttrycks av förståsigpåare att kritiken av centralmakten i Sverige har avstannat efter regeringsskiftet.
Men ingen av dessa frågeställningar intresserade Medierna utan istället hade man till dagens program 5/1 inbjudit Martin Jönsson, chef för SvD:s Näringsliv, Annika Lantz, radioprofil i både P1 och P4, och Isobel Hadley-Kamptz, skribent i bl.a. Expressen. Man flamsade vidare om stora radiobråket och medieskandalerna om Kalla Faktas korruptionsmisstänkte stjärngrävare Trond Sefastsson, TV4:s politiske reporter Anders Pihlblads nummer med en jourhavande statssekreterare och Aftonbladets rapportering om mordplaner på statsministerns hustru. Hur har affärerna påverkat förtroendet för medierna frågade man sig under fortsatt ytligt tyckande? Klimatkampanjerna var överdrivna och vi fick reda på att det inte var dags att lägga papperstidningen på historiens sophög eftersom ha-ha-ha Annika Lantz fortfarande ville ha pappersprasslande till frukosten.
Mediernas första program i år var ett bottennapp och sådant som allvarligt undergräver tilltron till journalister. Att låta Annika Lantz själv bedöma radiobråket, där hon blev en av centralfigurerna med sitt intrång i P1, tyder inte bara på dåligt omdöme hos redaktionen utan på en brist på känsla av vad det rörde sig om. Det finns naturligtvis inget i skäl i världen att missunna Annika Lantz framgångar bland den mer ungdomliga publiken som tydligen gillar den zappande teknik i framförandet och brist på respekt för vanligt lyssnande till meningsmotståndaren som utmärker hennes uppenbarelse. Men varför behövde detta ske just på den tid då dessa ungdomar går i skolan men när vi P1-trogna äldre har vårt mest intensiva lyssnande. Och varför skall man ändra bara för förändringens skull - svara på det! Vi som lyssnade på P1 var helt nöjda. Och de som lyssnade på annan kanal på Annika Lantz var också helt nöjda med det. Det byte som introducerades var faktiskt både dumt och respektlöst eftersom public-service inte är till för programmakarna utan faktiskt för oss lyssnare.
Under fniss-fnass la ha-ha-ha Annika Lantz fram hypotesen att det mer allvarliga programutbudet var ett typiskt manligt betingat sätt. Och ingen i det mediegranskande programmet ifrågasatte denna floskel. Grattis för denna för kvinnor fördomsfulla inställning. De kvinnor jag känner är då inte fördummade utan gillar precis som jag en saklig framställning.
Vad Annika Lantz et consortes inte förstår är att vi äldre inte uppskattar ett kulsprutesnabbt sätt att hantera svenska språket, ett ideligt fnissande och fnassande varvid stora delar av språket försvinner i detta och samtidigt ett zappande i de behandlade ämnena. Det blir helt enkelt ganska obegripligt och garanterar dessutom att ingen i närheten vågar komma med en mer djupsinnig reflexion. Jag har hört enskilda framträdande av Annika Lantz och funnit henne trevlig som konferencier som någon slags mellanpratare med socialt kitt. Men att ha en längre stund med henne som någon slags introduktör för dagens nyheter blir bara surr för mig och många i min situation, d.v.s. vi som huvudsakligen lyssnar på P1.
Tro nu inte att vi som inte vill ha ha-ha-ha Annika Lantz i P1 är humorbefriade eller inte också kan lyssna till engagerade kvinnliga eller andra litet mer udda röster. Själv missar jag sällan Godmorgon världen med public service, Filosofiska rummet, Ekot och dess lördagsintervju, Vetenskapsradions olika program, Tendens, Människor och tro, Studio ett, Spanarna och Samtal pågår och alla kulturprogrammen. Däremot stänger jag av både Lantz i P1 och Ring P1. Det som drivit mig in i radion är det ynkliga utbudet i TV där stjärnor på slottet och diverse annat tramsade pågår - jo jag ser nyheter, babel och en och annan film typ Almodóvar och en del dokumentärer, möjligen också en och annan välsspelad engelska film. På de kommersiella kanaler kan ju inte en vanlig människa se då man hela tiden spränger in ovidkommande reklam som gör att en 1,5 timmarsfilm blir dubbelt så lång.
När det sedan gäller detta med tilltron till journalister så handlar det inte så mycket om dessa skandaler utan just om man hör eller ser att journalisten närmar sig sitt ämne med respekt och intelligent sökande efter det som ligger bakom. Alltså just det som saknades i detta program av Medierna. Direkt förödande var Isobel Hadley-Kamptz' yttrande i programmet att det blir "tråkigare journalistik om man är rädd för att bli fälld av Opinionsnämnden". Är detta en övertänkt idé hos henne så måste jag säga att bevare mig för dylika journalister. Kanske är det en ganska typisk inställning för en medarbetare på "kvällspressen" men det är då inget för seriösa media att ta efter.
För min del har programmet Medierna missat sin uppgift att just granska mediasituationen när man erbjuder lyssnarna något så ynkligt som dagens program. Man skulle kunna ta efter journalisterna i lördagsintervjun som är både pålästa och insatta i det de behandlar. Just genom sitt sakliga sätt att ställa frågor klarlägger de stora bitar av sanningen. Det där med kvalitet som sannerligen inte är något föråldrat. Även om ni programmakare eller "marknaden" påstår det.
Det är som hemodlade tomater man kan vid minnet av dessa lätt avstå från de som odlats på mineralull med näringslösning. Det är smaken som avgör.
fredag 28 december 2007
Tänk vilken klarsyn: Politikens innehåll orsaken till regeringsraset!
På julafton skrev jag på bloggen bl.a. detta: Den "oberoende liberala" regeringspressen försöker att få det till att högerregeringen sjabblatt ner sig. Men väljare är ganska överseende med misstag och klavertramp. Nej, detta stora ras i opinionssiffrorna har bara två förklaringar. Det ena är att socialdemokratin fått en ny ledare som många gillar. Men huvudorsaken är att väljare i gemen äntligen förstått vad högerregeringen håller på med, nämligen omvänd robin-hood att ta från de som lever på marginalen och ge till de som redan har det bra.
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
Och kors i taket! I dagens ledare i Sydsvenskan 28/12 så har ledarskribenten Kennet Andreasson under rubriken "Borg har inte övertygat" verkligen tagit i: Vad kännetecknar en framgångsrik regering? Att väljarna strömmar till. Vad måste en regering göra som planerar för kommande mandatperiod? Vinna val... Inte med bästa vilja i världen går det att påstå att den sittande borgerliga regeringen är framgångsrik i väljarbarometrarna... Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet...
Naturligtvis är detta citat kryddat med brasklappar, som ... Illa lönad är alliansen så här långt för att den gjort precis det som den i valrörelsen sade att den skulle göra... och betrydelsen av felrekryteringar och sjabbel samt ministrar som pratar betydligt mer än de tycks skapa, som Maud Olofsson (c). Men så kommer klarsynen som en blixt från klar himmel: Tänk för ett ögonblick att även politikens innehåll kan utgöra en del av orsaken till regeringens impopularitet: Å ena sidan de ännu uteblivna åtgärderna för ett förbättrat företagsklimat, ett ansvar som faller på Maud Olofsson. Å andra sidan kombinationen av inkomstskattelättnader och avgiftshöjningar, där utfallet så här långt inte verkar motsvara de förväntningar som många väljare... hade.
Tänk att det skall ta ett år och en tillbakagång i väljarkåren så att oppositionen leder med nästan 20 % innan en "oberoende liberal" ledarkommentator trevande, försiktigt försöker sig på att säga "tänk för ett ögonblick" - men tydligen bara för ett ögonblick - om opinionssiffrorna avspeglar att väljarna tar ställning till den förda politiken. Och tydligen är Kennet Andreasson med denna djärva tanke ovanligt "oberoende" och kanske ovanligt "liberal" eftersom Sydsvenskans övriga ledarkommentarer under året avspeglat tanken på att om regeringen slutar med sjabbel så går allt bra.
Storebror i oberoende-liberala Bonniersfamiljen, Dagens Nyheter, inledde redan på julafton 24/12 med en kryptisk berättelse, kanske inspirerad av näringslivsfinansiärernas sagoberättande, en huvudledare som nog får sägas vara självkritisk "Dvärgarnas julafton": ... "Nej, nej, nej." Värden torkar sig i pannan och tar sats på nytt. "Poängen, Maud, är att väljarna är för ytliga, att de inte insett hur bra vi egentligen är men att Anders snart kommer att ha fixat resultat som gör detta uppenbart för alla!" - "Kivens icke! Ni har rätt båda två - och fel", utbrister Göran i vars inre det fortfarande pågår en dragkamp. "Hur var det nu du sa Fredrik på partistämman när du tillträdde som moderatledare hösten 2003? 'Vi är i förtroendebranschen.' Var det inte så?" - "Vad du kommer ihåg", svarar värden smickrat, åter på bättre humör. - "Men", tillägger Göran, "om vi nu är i förtroendebranschen, och faktiskt satsat hårt på både skenet och resultaten, som det uttrycks i den där apokryfiska texten, varför håller folket då på att överge oss?" - Görans fråga klingar ut som i ett tomrum. Ingen orkar längre ta upp tråden. Snart hörs oregelbundna snarkningar. Kombinationen av mat och brasans hemtrevliga sprakande har gjort sitt.- Endast värden är vaken. Om och om igen läser han det artonde kapitlet i Machiavellis furstespegel och muttrar för sig själv: "Jag förstår inte. Kan jag ha missat något?"
Men precis som den övriga borgerliga regeringspressen hjälper man inte Fredrik och de andra dvärgarna att få någon rätsida på varför väljarna lämnar dem. Och Maud passar ju med sin klingande stämma knappast i rollen som Snövit! Men i övrigt har borgarpressen besatt rollistan och i sina skriverier skrivit en hel del om den elaka drottningen med sina onda magiska trollkrafter. Kanske är rent av denna magi som förvänt huvu't på väljarna? Eller är det dags att sluta sagoberättandet och se till verkligheten?
tisdag 11 december 2007
Väljarna lär borgarna vad som är rättvist
Under rubriken "Partiet som ingeting lärt" firar Sydsvenskan 11/12 i en huvudledare att vänsterpartiet fyller 90 år. Naturligtvis gläds man åt att partiet bara har litet stöd av väljarkåren. Och rubriken syftar naturligtvis på att de är kommunister och älskar Stalin, Mao Zedong, Gomulka, Ulbricht, Kim Il Sung, Fidel Castro, Kádár allihopa. Och det är naturligtvis juste att man kritiserar de regimer som dessa namn representerar. Men det är litet symtomatiskt att man ger sig på Hermansson som faktiskt inlede en slags reformering av partiet bort från gammelkommunismen. Och Lars Ohly får naturligtvis stryk för sitt yttrande. "Jag är fortfarande kommunist i den bemärkelse jag själv lägger i begreppet".
Just här är det lättförklarligt att Sydsvenskan inte fattar. Däremot har faktiskt en som inte är revolutionär socialist gemensamt i grundvärderingen, nämligen att kakan skall delas mer rättvist och att makten att bestämma över framtiden skall delas med arbetstagarna. Detta förstår inte de borgerliga.
Detta med större grundrättvisa är utanför en borgerlig tidnings referensram. En oberoende liberal tidning skall ju nämligen försvara sin regerings agerande att ta från de fattiga och ge till de rika med omvänd robin-hood. Man skall försvara att vår gemensamma egendom säljs ut till kapitalister som hädanefter skall håva in de vinster som hittills gått till svenska folket. Ett gott ord måste läggas för "avknoppning", "konkurrensutsättning" o.likn. vilket motsvarar att vi skall bli lönsamma i skolan, på fritiden, vid ålderdom och sjukdom. Man skall också tiga ihjäl att borgerliga köpt upp dagspressen för att om möjligt indoktrinera väljarna och att hindra information om att det finns ett mer rättvist samhälle.
Ja, de oberoende liberala megafonerna utgår inte från att den gemensamma kakan skall fördelas mer rättvist utan just att de rika skall smörja kråset i sitt överflöd medan pensionärer, arbetslösa och lågavlönade skall slita för att få ihop till dagens bröd.
Men detta övergrepp under demokratins banér i dag vill man inte gärna diskutera ja inte ens kännas vid. Därför sysslar man hellre med historien, de kommunistiska övergreppen, än med dagens politiska verklighet.
I en opinionsmätning av Demoskop, publicerad i Expressen igår, får vänsterpartiet 4,2 procent. Kanske har väljarna snart lärt sig att vänsterpartiet inget har lärt, avslutar Sydsvenskan syrligt sin ledare.
Litet märkligt är den kompakta tystnaden över de övriga Demoskopresultaten: KD åkte ut och regeringsunderlaget var 39,4 % medan oppositionen hade 53,0. Kanske är det dags för Sydsvenskan och kolleger att kasta skygglapparna och kräva att regeringen anpassar sin politik till väljarnas önskemål. Men för sådan journalistik med anknytning till verkligeheten har väl borgarpressens journalister inte betalt av de borgerliga ägarna?
Just här är det lättförklarligt att Sydsvenskan inte fattar. Däremot har faktiskt en som inte är revolutionär socialist gemensamt i grundvärderingen, nämligen att kakan skall delas mer rättvist och att makten att bestämma över framtiden skall delas med arbetstagarna. Detta förstår inte de borgerliga.
Detta med större grundrättvisa är utanför en borgerlig tidnings referensram. En oberoende liberal tidning skall ju nämligen försvara sin regerings agerande att ta från de fattiga och ge till de rika med omvänd robin-hood. Man skall försvara att vår gemensamma egendom säljs ut till kapitalister som hädanefter skall håva in de vinster som hittills gått till svenska folket. Ett gott ord måste läggas för "avknoppning", "konkurrensutsättning" o.likn. vilket motsvarar att vi skall bli lönsamma i skolan, på fritiden, vid ålderdom och sjukdom. Man skall också tiga ihjäl att borgerliga köpt upp dagspressen för att om möjligt indoktrinera väljarna och att hindra information om att det finns ett mer rättvist samhälle.
Ja, de oberoende liberala megafonerna utgår inte från att den gemensamma kakan skall fördelas mer rättvist utan just att de rika skall smörja kråset i sitt överflöd medan pensionärer, arbetslösa och lågavlönade skall slita för att få ihop till dagens bröd.
Men detta övergrepp under demokratins banér i dag vill man inte gärna diskutera ja inte ens kännas vid. Därför sysslar man hellre med historien, de kommunistiska övergreppen, än med dagens politiska verklighet.
I en opinionsmätning av Demoskop, publicerad i Expressen igår, får vänsterpartiet 4,2 procent. Kanske har väljarna snart lärt sig att vänsterpartiet inget har lärt, avslutar Sydsvenskan syrligt sin ledare.
Litet märkligt är den kompakta tystnaden över de övriga Demoskopresultaten: KD åkte ut och regeringsunderlaget var 39,4 % medan oppositionen hade 53,0. Kanske är det dags för Sydsvenskan och kolleger att kasta skygglapparna och kräva att regeringen anpassar sin politik till väljarnas önskemål. Men för sådan journalistik med anknytning till verkligeheten har väl borgarpressens journalister inte betalt av de borgerliga ägarna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
